Zimbabwe

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 390 580 km2 (större än Finland och Danmark tillsammans).
FOLKMÄNGD: 11.3 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 0,15 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHET:
18 april 1980
(från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Harare.
ETNISKA GRUPPER: Shona 71 % (Karanga, mazezuru, manica); Ndebele (matabele) 16 %; övriga (tonga, batoka, n'dau, färgade) 11 %, asiater 1 %, européer <1 %.
SPRÅK: Engelska (officiellt), shona, sindebele (ndebele) samt flera mindre etniska språk.
RELIGION: Blandning mellan kristendom och inhemska trosföreställningar 50 %, kristna 25 %, inhemska 24 %, islam och andra 1 %.
NATURRESURSER: Stenkol, guld, krom, koppar, järnmalm, vattenkraft, bra jordbruks-mark, fina nationalparker, stor turistpotential osv.
BNP: Jordbruk 28 %, industri 32 %, tjänster 40 %.
TILLVÄXT (BNP): -6.1 % (uppsk. 2000).

HDI: 0, 555 (130/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Zimbabwe – zimbabwier – zimbabwisk. Engelska: Zimbabwe – Zimbabwean(s) – Zimbabwean.

Ursprungsbefolkningar
Området mellan de båda floderna Zambezi och Limpopo har varit bebott i tusentals år före vår tideräknings början. De ursprungsbefolkningar som levde i området var besläktade med khoisan, dvs. khoikhoi (hottentotter) och san (bushmen). De förra höll boskap medan de senare var ett samlar- och jägarfolk. Mindre grupper av dessa folk lever fortfarande i södra Afrika, t.ex. i Sydafrika, Botswana, Namibia och DR Kongo.

Bantubefolkningen började utvandra från Västafrika för c:a 4 000 år sedan och nådde sannolikt Zambezi via Östafrika omkring 200 e.Kr. och korsade Limpopofloden ett hundratal år senare.

Shona – byggmästarna
I denna ut- och invandring fanns sannolikt de folk som senare skulle komma att kalla sig shona. Man tror, att det var dessa folk som byggde de stenbyggnader – zimbabwer – eller kungaborgar, som senare upptäcktes.
Några av dem var stora och komplicerade byggnadsverk, som t.ex. Stora Zimbabwe (1270-1450) söder om Masvingo, medan andra var mindre och enklare byggda. Runtom Stora Zimbabwe, dvs. norr om Limpopo och väster om Sabifloden – ett område rikt på guld och koppar – fanns mellan 150 och 200 zimbabwer. Omfattande handel ägde rum med arabiska handelsmän från östafrikanska kuststaden Sofala.

Kungariken
Flera kungariken av olika storlek fanns i området på 1400-talet. Det största var Stora Zimbabwe som omfattade stora delar av nuvarande centrala Zimbabwe upp mot Ingombe Ilede norr om Karibasjön i dagens Zambia.

Det var shonakungen Mutota som övergav Stora Zimbabwe i mitten på 1400-talet. Han flyttade till en ny huvudstad i norr i Mount Darwin-området. Där började han trakassera och erövra småkungarna, och lokalbefolkningen kallade honom Mwana-Mutapha (”härskaren över ödelagda länder”) – ett uttryck som de första portugiserna uppfattade som ”Monomotapa”. Och det blev med den språkliga förvrängningen som han skulle komma att gå till historien. Hans rike blev stort men försvagades snabbt under trycket av återkommande portugisiska invasioner och interna stridigheter.

Ndebele invaderar och kuvar shonafolket
I söder höll kungafederationen Rozwi som ingick i Monomotapas storrike, ställningarna. Men i mitten på 1800-talet tvingades den ge vika för en invasionsstyrka ur ndebelestammen. Den leddes av Mzilikazi, en av den sydafrikanske zulukungen Shakas generaler som fallit i onåd och som nu var på flykt från den aggressive kungen. Ndebele var ett krigarfolk och de besegrade brutalt alla som kom i deras väg. De stannade i Bulawayo som de gjorde till sin huvudstad. Shonafolket underkuvades. Mzilikazis son, Lobengula, axlade sin fars mantel 1870 och blev ndebelefolkets hövding.

Guld och kolonialism
Slutet på 1800-talet var en tid av starka förändringar. Den europeiska kolonialismen hade kommit i gång på allvar. Berlinkonferensen om Afrikas delning hölls 1884-85 och där bestämdes att en kolonialmakt måste ha effektiv kontroll över det område som den gjorde anspråk på. I Sydafrika pågick maktkampen mellan boer och engelsmän.

1887 hade två boer, bröderna Grobler, av Lobengula fått tillstånd att bryta guld i Matabeleland. Detta fick Cecil Rhodes, som var verksam i Sydafrika reda på och året därpå manipulerade han Lobengula för att själv få ensamrätten till mineralbrytningen i Matabeleland. 1889 bildade Cecil Rhodes Brittiska Sydafrikakompaniet (BSAC) och manipulerade nu den brittiska regeringen för få koncession över området.

Men Cecil Rhodes var otålig. 1890 satte han upp en ”pionjärkolonn” som bestod av en mycket brokig samling individer (tillsammans c:a 200 nybyggare och 500 beväpnade poliser) och invaderade Mashonaland. Invasionen leddes av soldaten Frank Johnson. Kolonnen tog sig fram i Mashonaland och undvek all kontakt med ndebele som ju var ett krigarfolk och som skulle ha blivit mycket misstänksamma och sannolikt anfallit.

Invasionstruppen slog sig ner på en plats som de kallade Fort Salisbury (nuvarande Harare) och där utropade Frank Johnsson brittisk överhöghet över Shonaland.
När Lobengula fått klart för sig vad som hänt gick han i krig mot Cecil Rhodes invasionskolonn, först ensam, sedan tillsammans med sina fiender shona. Han utropade chimurenga (befrielsekrig), men ingenting hjälpte. De besegrades.

Charterland
BSAC kallade området, som de fått rättigheter över för ”Charterland” (vilket också inkluderade dagens Zambia). Alla i pionjärkolonnen beviljades stora landområden för sina insatser och man uppmuntrade folk i Storbritannien och på andra håll i Europa att utvandra till Charterland. BSAC utlovade stora jordegendomar till dem som ville komma och odla marken. Och gensvaret lät inte vänta på sig. Redan 1904 hade 12 000 invandrat, och 1911 hade Charterland en vit befolkning på omkring 24 000 personer.

De lokala småbönderna föste man undan från den goda jordbruksmarken i landets centrala delar till de torra, perifera områden. Därmed skapade man ett politiskt problem som förföljt landet alltsedan dess. År 2002 blossade det upp igen i samband med presidentvalet då Mugabe lät sina s.k. krigsveteraner ockupera tusentals av de vita jordägarnas gårdar.

Den snabba invandringen gjorde att kravet på politisk representation ökade kraftigt. Många nybyggare och andra invandrare gillade inte BSAC:s agerande. I en folkomröstning 1922 fick de vita välja vilken styrelseform de föredrog. Antingen som för närvarande, att styras av BSAC, eller uppgå i den Sydafrikanska Unionen, eller bilda en egen ansvarig regering. De valde det senare alternativet.

Charterland delas
Charterland delades upp i två områden och dessa områden kallades Sydrhodesia (Zimbabwe) och Nordrhodesia (Zambia). Sydrhodesia var ledande; det var där som allting hände, både politiskt och ekonomiskt. Nordrhodesia sackade efter. Dit åkte många vita storbönder och andra ledande vita sydrhodesier i egna privatplan över weekenden för att jaga och roa sig.

Federationsidéer blir verklighet över huvudet på afrikanerna
Storbritannien var den suveräne kolonialmakten. Det kostade pengar att ha kolonier! Och de ville gärna spara på administrativa utgifterna. I Sydrhodesia hade de vita diskuterat olika former av samgående med Nordrhodesia. På 1940-talet kom federationstanken på ropet i igen. Sydrhodesias ekonomi var hårt ansträngd och de vita ville gärna komma åt Nordrhodesias kopparfyndigheter.

De vita i Nordrhodesia, som var förhållandevis få, menade å sin sida att de skulle känna sig tryggare om de kunde få bilda en ny stat tillsammans med de många vita i Sydrhodesia. Afrikanerna tog man ingen hänsyn till. De var emot federationen, eftersom de visste att den skulle komma att ytterligare marginalisera dem både politiskt och ekonomiskt.

Men Storbritannien såg ekonomiska fördelar och tvingade fram federationen. I den inkluderade man också Nyasaland (Malawi). Lagförslaget röstades igenom i maj 1953 av det brittiska parlamentet och godkändes av drottning Elisabeth den 1 augusti samma år. Den nya statsbildningen kallades Centralafrikanska federationen (CAF). Storbritanniens idé var att kombinera Nyasalands stora tillgång på billig arbetskraft med Nordrhodesias koppar-fyndigheter och Sydrhodesias kapitalresurser och teknologiska kunnande.

Federationen upplöses
Afrikanerna ville inte ha federationen. De ville ha självständighet. Och federationen kom faktiskt att driva på självständighetssträvandena. Under en konferens i december i London 1960 som skulle diskutera och justera federationens författning, tågade de tre nationalistledarna Kenneth Kaunda, Joshua Nkomo och Hastings Banda ut i protest mot federationen. Storbritannien blev övertygat om att federalisterna och nationalisterna hade helt oförenliga åsikter om regionens och federationens framtid. Federationen upplöstes formellt 1963.

Storbritannien vägrar ge Sydrhodesia självständighet
Efter upplösningen av federationen förhandlade de båda nationalistledarna Kenneth Kaunda (Nordrhodesia) och Hastings Banda (Nyasaland) snabbt fram självständighet för sina respektive länder. Men problem uppstod i Sydrhodesia. Storbritannien vägrade att ge landet självständighet tills någon form av maktdelning mellan vita och svarta utarbetats. Salisbury surrade av rykten om en förestående självständighetsförklaring. Den återhållsamme premiärministern Field ersattes av den tuffare Ian Smith, som snabbt förde krisen till sin brytningspunkt.

Ian Smith utropar Sydrhodesias ensidiga självständighetsförklaring
Zimbabwe African National Union (ZANU) och Zimbabwe African People's Union (ZAPU) förbjöds 1964 och en stor del av det nationalistiska ledarskapet sattes i fängelse. Rådgivande folkomröstningar hölls bland de vita för att ta reda på deras inställning till att bryta med Storbritannien och förklara Rhodesia självständigt. De vita stödde mangrant förslaget. 1965 hölls allmänna val (fortfarande endast för vita) och Smiths parti, Rhodesiska fronten, vann alla platserna. Samma år, den 11 november (1965) utropade Ian Smith Rhodesias ensidiga självständighetsförklaring (UDI).

Sanktioner
Nu förändrades det politiska landskapet dramatiskt. Storbritannien ogiltigförklarade den rhodesiska självständigheten och tvingade fram omfattande ekonomiska sanktioner och oljeembargo. Samväldet införde egna sanktioner liksom FN. Rhodesia lämnade samväldet och utropade sig till republik i mars 1970. Sanktionerna fick inte den verkan som var avsett; många länder, inklusive Storbritannien, var alltför villiga att kringgå sanktionerna. Dessutom fanns den mäktige bundsförvanten i söder, apartheidstaten Sydafrika, som gärna ville behålla den vita buffertstaten i norr.

Nationalisterna inleder den väpnade kampen
UDI var en klar signal till nationalisterna: I Rhodesia skulle inte självständigheten komma att serveras på ett silverfat. Nationalisterna förstod att om de ville ha självständighet fick de själva ta den. Den väpnade kampen intensifierades med hjälp av de s.k. frontstaterna – de länder som låg i frontlinjen – Angola, Botswana, Moçambique, Tanzania och Zambia. De upplät sina territorier till de två gerillagrupperna. ZANU (Robert Mugabe) valde Moçambique som sin bas, medan ZAPU (Joshua Nkomo) opererade från zambiskt territorium.

Den politiska turbulensen i området var påtaglig. ”Rhodesiafrågan” som den kallades, påverkade också internationella relationer. Ian Smith pressades hårt från många länder att komma till någon slags uppgörelse med nationalisterna. Det skulle innebära majoritetsstyre och det, sa Smith, kommer icke att ske ”på tusen år”. I september 1976 träffade Ian Smith den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger i Pretoria, Sydafrika. Senare samma månad meddelade Ian Smith en förbluffad befolkning att han hade för avsikt att införa majoritetsstyre inom två år.

Men självständigheten var ännu långt borta. I själva verket intensifierades stridigheterna under en tid. De politiska grupperingarna varierade. Men i princip hade man två grupper, en exilgrupp, dvs. Mugabe och Nkomo, och en inhemsk grupp som bestod av United African National Congress som leddes av babtistpastorn Abel Muzorewa, African National Council vars ledare var pastorn Ndabaningi Sithole och, slutligen, United People's Organisation ledd av hövdingen Jeremiah Chirau. Dessa grupper och konstellationer bekämpade varandra ibland mer än de bekämpade den gemensamma fienden Ian Smith. Det var dessa sex personer ? Smith, Muzorewa, Sithole, Chirau, Nkomo och Mugabe ? som var huvudaktörerna i Rhodesiakonflikten.

Smith försökte manövrera bort Mugabe och satsade på Abel Muzorewa i en ”intern uppgörelse” som också skulle inkludera Nkomo, med vilken han redan inlett hemliga förhandlingar, men planen gick i stöpet och Mugabe blev rasande när han fick veta att hemliga förhandlingar förts bakom hans rygg. Nya våldshandlingar följde. Bland annat sköts ett rhodesiskt plan med 48 turister ner över Victoriafallen. Händelsen skapade stor oro bland den vita befolkningen i Rhodesia. ZAPU tog på sig ansvaret för nedskjutningen.

Margaret Thatcher griper in
Under lång tid såg det ut som om den pågående politiska processen inte skulle leda framåt. Då, vid Samväldeskonferensen i Lusaka, Zambia i augusti 1979, lade Margaret Thatcher, stödd av Kenneth Kaunda och Julius Nyerere, fram ett förslag som endosserades av samväldets alla dåvarande 39 stater, och som gick ut på att alla parter skulle kallas till konstitutionella förhandlingar följande månad i London.

Självständighet
Så skedde också, och under 14 veckor förhandlades en överenskommelse fram som, via fem hållplatser, stakade ut vägen mot självständigheten. Överenskommelsen skrevs under i Lancaster House i London den 17 december 1979. Och efter fyra hållplatser stod Robert Mugabe ensam kvar vid den femte och väntade på bussen. Den kom med självständigheten den 18 april 1980 och Robert Mugabe tillträdde posten som premiärminister för en koalitionsregering, medan frikyrkopastorn Canaan Banana blev ceremoniell president.

Mugabes och Nkomos gerillagrupper i strid med varandra
I London hade Mugabe och Nkomo visat upp en enad front vid förhandlingarna. Men den enigheten stod sig inte efter självständigheten. Redan 1981 utbröt stridigheter mellan gerillagrupper ur Nkomos och Mugabes militära enheter, förlagda till Bulawayo i Matabeleland för att integreras med den f.d. rhodesiska armén. Året därpå förekom nya stridigheter som spred sig till andra grupper som väntade på att integreras. Mugabe skickade då dit f.d. rhodesiska enheter för att kväsa de stridslystna och över 300 gerillasoldater dog i striderna.

Oroligheterna tog fart igen när stora vapengömmor upptäcktes på en gård som tillhörde Nkomos parti ZAPU. Mugabe sparkade då Nkomo från regeringen och det gav upphov till nya stridigheter i Matabeleland. I januari 1983 skickade regeringen in den femte brigaden specialtränad på Kuba, för att kväsa ”upproret”.

Området isolerades från yttervärlden och utegångsförbud rådde. Den femte brigaden gjorde sig skyldig till stora övergrepp mot civilbefolkningen och övergreppen var etniskt inspirerade.
Många menade att övergreppen var en bestraffning för brott som ndebeles förfäder begått mot shonafolket. Efter internationella påtryckningar drogs den femte brigaden tillbaka och en utredning tillsattes men regeringen hemligstämplade materialet.

Markfrågan
Som antyddes ovan skapade BSAC under den tidiga koloniala perioden ett markägarproblem då man tilldelade de invandrade bönderna den bästa jordbruksmarken och föste undan den inhemska bondebefolkningen till de torra ytterområdena. Denna händelse – att förlora förfädernas mark – har stigmatiserat det zimbabwiska samhället på samma sätt som slavhandeln gjort i andra afrikanska länder. Ingen annan fråga har varit så känslomässigt laddad som denna, som i Zimbabwe går under beteckningen the Land Issue.

För alla politiska ledare, traditionella hövdingar såväl som nationalister, har denna fråga alltid varit av största betydelse. Med självständigheten menade de, skulle de äntligen komma i ett läge där de kunde återfå förfädernas mark. Det är det som Robert Mugabe har försökt omsätta i praktiken. Hans metoder har emellertid upprört många människor, men hans historiska rätt kan knappast ifrågasättas.

Robert Mugabe
Robert Mugabe var en utomordentligt populär person i vida kretsar vid självständigheten. Han lugnade de vita i landet t.ex. genom att utse två personer ur den vita minoriteten till tunga ministerposter, nämligen Dennis Norman till jordbruksminister och David Smith till industriminister. Av hans tidigare starka marxistisk-leninistiska framtoning syntes inte mycket i praktisk handling. Men redan hans hantering av konflikten i Matabeleland fick många personer att ifrågasätta hans agerande.

Efterhand blev han också mer och mer otålig med den politiska oppositionen och trakasserade motståndare och pressen. Domare som inte dömde i enlighet med hans politiska uttalanden byttes ut. Även hans mycket påkostade bröllop fick hans stjärna att dala.

När konflikten i D R Kongo uppstod, skickade han trupper dit för att backa upp Laurent Kabilas impopulära styre. Det har kostat hundratals miljoner dollar och många zimbabwier menar att det är fel prioritering. Även korruptionen inom de närmsta kretsarna runt Mugabe har tilltagit under senare år.

Men det är framförallt hans cyniska agerande gentemot den vita bondebefolkningen och den allt brutalare trakasseringen av de politiska motståndarna som fått folk, både inom- och utomlands, att omvärdera hans politiska ledarskap.

Presidentvalet 2002
Under valrörelsen som föregick presidentvalet i mars 2002 var det politiska våldet påtagligt. Över 100 personer från det största oppositionspartiet, Rörelsen för demokratisk förändring (MDC), fick sätta livet till. MDC accepterade inte valresultatet utan har lämnat in en begäran hos Högsta domstolen om att valet skall ogiltigförklaras och att nytt val skall hållas.

EU hade för avsikt att bevaka valet och utsåg den svenske FN-ambassadören Pierre Schori till valobservatörernas gruppledare. Han släpptes visserligen in i landet på turistvisum men ackrediterades inte och kunde därför inte fullfölja sitt uppdrag. Däremot, hälsade de zimbabwiska myndigheterna, fick han gärna fick åka och ”titta på elefanter”. Hela EUs observatörsstyrka åkte hem före valet. EU svarade med riktade sanktioner (förbud att resa till Europa) mot Mugabe och hans närmaste medarbetare.

Ekonomin
Ekonomiskt har det gått dåligt för Zimbabwe. Man har försökt omstrukturera näringslivet mot en mera marknadsorienterad ekonomi men det återstår mycket att göra innan resultaten blir synliga. Krigsengagemanget i DR Kongo har också tagit stora resurser i anspråk. Det gjorde också Mugabes uppgörelse med de s.k. krigsveteranerna (National War Veterans Association), som har 40 000 medlemmar.

Mugabe lovade dem ett engångsbelopp plus pension. Han ”köpte” med andra ord deras lojalitet. Efter det inställde Världsbanken sina utbetalningar till Zimbabwe. I januari 1998 förekom omfattande matkravaller efter att priserna på baslivsmedel stigit kraftigt och skatterna höjts. Mer än 800 personer arresterades av polis och militär som använde tårgasgranater mot protestanterna. Inflationen gick stadigt upp och var 60 % år 2000. Den stora förekomsten av HIV/AIDS avtappar också landet på både ekonomiska och mänskliga resurser.

Sverige har stöttat Zimbabwe under flera decennier. Men när avtalet om det mellanstatliga samarbetet upphörde i mars 2000, förnyades det inte. Anledningen var att den svenska regeringen tvivlade på att de zimbabwiska myndigheterna verkligen ville och hade som mål att förbättra förhållandena för folket i landet – en förutsättning för svenskt bistånd.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10062&Theme=16
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/zi.html
http://dspace.dial.pipex.com/town/terrace/lf41/nay/zimphist.htm
http://www.scholars.nus.edu.sg/landow/post/zimbabwe/politics/chiumbu1.html
http://www.geocities.com/bcahoon.geo/Zimbabwe.html
http://www.uiowa.edu/~africart/toc/people/Zulu.html

Buckle, Catherine (2001): African Tears, The Zimbabwe Land Invations, Johannesburg & London
Dubell, Folke (1980): Zambia – Ekonomi och politik i en frontstat, Stockholm
Pongweni, Alec J. J. (1982): Songs that Won the Liberation War, Harare
Chamberlain, Muriel E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex
Davidson, Basil (1984): Afrika – En kontinents historia, Stockholm

Se också: ZAMBIA