Zambia

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 752 614 km2 (nästan som Sverige och Finland tillsammans).
FOLKMÄNGD: 10.3 milj.
BEFOLKNINGS-TILLVÄXT: 2.0 %.
SJÄLVSTÄNDIGHET: 24 oktober 1964 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Lusaka.
ETNISKA GRUPPER: Bemba (18 %), kaonde, lozi, lunda, luvale, ngoni, tonga etc.
SPRÅK: Engelska och många etniska språk.
RELIGION: Kristna 50-75 % (statsreligion), islam/hinduism 24-49 %, inhemska 1 %.
NATURRESURSER: Koppar, kobolt, zink, bly, stenkol, smaragder, guld, silver, uran, vattenkraft, bra jord-bruksmark, national-
parker, turistpotential osv.
 BNP: Jordbruk 18 %, industri 27 %, tjänster 55 %.
TILLVÄXT (BNP): 4 % (uppsk. 2000). HDI (2000): 0,. 420 (153/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Zambia – zambier – zambisk. Engelska: Zambia – Zambian(s) – Zambian.

Förhistoria
Zambia har varit bebott sedan urminnes tider. Många forskare inom olika vetenskaper tror idag att människan först utvecklats inom den Stora riftdalen – Great Rift Valley – som klyver Afrika från Röda havet via Etiopien, Kenya, Tanzania, Stora sjöregionen, och ner mot Beira i Moçambique. Både vid Kalambo- och Victoriafallen, i norr respektive söder, har man funnit lämningar som är c:a 60 000 år gamla. I Kabwe (tidigare Broken Hill) i centrala Zambia, har man funnit ett kranium av en man, den s.k. Broken Hill-mannen, vars ålder man fastställt till 70 000 år.

Ursprungsbefolkningar
Ursprungsbefolkningen som levde i det zambiska landområdet årtusenden före vår tideräknings början har sannolikt varit besläktade med dagens khoisan, dvs. khoikhoi (hottentotter), ett boskapsskötande folk och san (bushmän), ett samlar- och jägarfolk. Spillror av dessa folk lever fortfarande i södra Afrika (t.ex. i Sydafrika, Namibia, Botswana och D R Kongo).
Bantufolken invandrar
Mellan 300 f.Kr. och 400 e.Kr. invandrade bantufolk i det zambiska landområdet och en del av dem kom att bli bofasta och kombinerade boskapsskötsel med någon form av odling. Den odlingsform som utvecklades var en variant av svedjebruk, som på engelska kallas ”slash and burn” och på bemba ”chitemene”.

Man hugger ner ett skogsparti och låter träd och grenar ligga och torka till strax före regnperioden, då man samlar ihop allt nedhugget till en stor hög och eldar upp det. Sedan ”gödslar” man med askan på en bit utav det nedhuggna området och odlar där majs, kassava, hirs, sorghum, solrosfrö, jordnötter m.m. Även idag är chitemene en utbredd odlingsform särskilt bland bemba, lala, lamba och kaonde. Där chitemene förekommer är befolknings-tätheten endast 1–2 personer per km2.

I Zambezidalen inte långt från Karibasjön, har bosättningar från 700-talet upptäckts vid en plats som kallas Ingombe Illede. Utgrävningarna tyder på att detta bosättningsområde var ett väl organiserat samhälle som bedrev handel med avlägsna platser. Kanske tjänade det – och liknande samhällen – som modell för de kungariken som så småningom skulle komma att bildas.

Kungadömen bildas
Befolkningen levde i disparata familje- och klangrupper, men mellan 1500- och 1800-talen organiserade de sig, sannolikt till följd av både interna och externa hot. Interna hot var t.ex. den ökande befolkningen, migrationen och folkomflyttningen som medförde att nya, främmande folk dök upp med sin boskap och konkurrerade om vatten och betesmark. Det ledde nästan alltid till konflikt och den starkaste segrade. Sådana invandrande folk kom från näraliggande områden som Angola (luvale) och DR Kongo (lunda), men andra folkgrupper kom från mera avlägsna områden, t.ex. Sydafrika (ngoni).

Externt utgjorde både araber och européer en fara för lokalbefolkningen. Med dem följde slavhandel, kolonialism och förtryck. Chewe i öster, lozi i väster, och bemba i norr var bland de första folkgrupperna som bildade hövdingedömen eller kungariken. Lozifolkets kungadöme finns fortfarande kvar inom republiken Zambia och kungen – Litungan – värnar om lozifolkets traditionella rättigheter. Kring hovet finns en utvecklad ceremoniel som bl.a. inbegriper den årliga flytten (Kuombokan) av ”huvudstaden” från Lealui till Limulunga.

Upptäcktsresanden
De europeiska sjöfararna, framförallt de portugisiska lärde sig ganska väl de afrikanska kustområdena på 1400- och 1500-talen. Men hur såg det inre av Afrika ut? Det var inte många som visste. Jonathan Swift skojade med geograferna i följande vers: ”So geographers in Afric-maps, With savage pictures fill the Gaps, And o-er uninhabitable Downs, Place  Elephants for want of Towns”.

Men David Livingstone, en prästvigd, skotsk läkare skulle komma att ändra på det. Han kom till Sydafrika 1840 men flyttade så småningom till Bechuanaland (Botswana) där han grundade sin egen missionsstation i Kolobeng nära Gaborone. Men han tröttnade snart på det traditionella missionärslivet och gav sig i stället ut på långa resor. Det var så hans upptäckarkarriär började och han var en av de första européer som gick i bräschen för att öppna Afrikas inre.

Hans upptäckter fick politiker, företagsledare och religiösa ledare att intressera sig för Afrika. Det ”intresset” skulle för all framtid komma att sätta sin prägel på den afrikanska kontinenten. Hans fantastiska liv i Afrika är dokumenterat i många olika medier. Livingstone dog i hövdingen Chitambos by söder om Bangwelusjön i norra Zambia i slutet av april 1873.

Den koloniala exploateringen börjar
Livingstone – och alla de andra missionärerna – banade väg med Bibeln i hand för den europeiska kolonialismen. Till en början var det privata företag som etablerade sig och började exploatera de naturresurser som de var intresserade av. I södra Afrika fick det brittiska Sydafrikakompaniet (BSAC) ett stort inflytande. De beviljades koncession, dvs. ensamrätt att exploatera, utveckla och administrera vissa områden.

BSAC fick koncession (av den brittiska staten 1889) över det område som idag upptar Zimbabwe och Zambia. De kallade ursprungligen området för Charterland, som senare delades upp i Södra (Zimbabwe) och Norra Rhodesia (Zambia). Namnet ”Rhodesia” kommer från den brittiske imperiebyggaren Cecil John Rhodes (1853-1902), som grundade Rhodesia. Han utvandrade från Storbritannien vid 16 års ålder till Sydafrika för att kurera sin hälsa och hjälpa sin bror att odla bomull i Natal. Han blev en av sin tids rikaste män och kom att få stor ekonomisk och politisk betydelse för södra Afrika.

Politisk utveckling
Den politiska utvecklingen i Nord- och Sydrhodesia gick tidigt åt olika håll. BSAC uppmuntrade vita bönder att invandra till Sydrhodesia där de erbjöds bra jordbruksmark. De små traditionella afrikanska bönderna och boskapsskötarna föstes undan till de magra ytterområdena. Det är ursprunget till den konflikt som alltsedan dess kännetecknat förhållandet mellan de zimbabwiska myndigheterna och den vita befolkningen och som så sent som 2002 åter blossade upp i samband med presidentvalet.

De vita bönderna tog makten i Rhodesia och utarbetade snart en egen agenda som stod i strid med Storbritanniens kolonialpolitik. Redan efter första världskriget gjorde Storbritannien klart att de hade förpliktelser gentemot den icke-vita majoritetsbefolkningen, men det ville inte nybyggarna höra talas om. Vid flera tillfällen var man beredd att utropa en självständig stat men hindrades av Storbritannien.

Centralafrikanska Federationen
På 1940-talet kom federationstanken på ropet i Sydrhodesia (Steward Gore-Browne) som ett alternativ till olika sammanslagningsidéer som cirkulerat tidigare. Sydrhodesias ekonomi var hårt ansträngd och de vita ville gärna komma åt Nordrhodesias kopparfyndigheter. De vita i Nordrhodesia (Roy Welensky) som var förhållandevis få, menade, å sin sida att de skulle känna sig tryggare om de kunde få bilda en ny stat tillsammans med de många vita i Sydrhodesia. Afrikanerna tog man ingen hänsyn till. De var emot federationen, eftersom de visste att den skulle komma att ytterligare marginalisera dem både politiskt och ekonomiskt.

Men Storbritannien som ville hålla nere kostnaderna för den koloniala administrationen såg ekonomiska fördelar och tvingade fram federationen. I den inkluderade man också Nyasaland (Malawi). Lagförslaget röstades igenom i maj 1953 av det brittiska parlamentet och godkändes av drottning Elisabeth den 1 augusti samma år. Två månader senare blev federationen ett faktum. Den benämndes Centralafrikanska federationen (CAF).

För att bevisa sin livskraft och för att för all framtid försegla föreningen av de två rhodesiska staterna började CAF ett gigantiskt infrastrukturellt projekt, nämligen byggandet av Kariba-dammen. Det är den tredje största konstgjorda sjön i världen, större än Vänern. Över 50 000 människor (tonga) fick flytta till andra områden. Gruvorna i Kopparbältet drivs med elektricitet från Karibadammens kraftverk. Karibadammen är idag nästan det enda återstående minnet från den Centralafrikanska federationens tid.

Afrikanerna ville alltså inte ha federationen. De ville ha självständighet. Och federationen kom faktiskt att driva på självständighetssträvandena. Under en konferens i december i London 1960 som skulle diskutera och justera federationens författning, tågade de tre nationalistledarna Kenneth Kaunda, Joshua Nkomo och Hastings Banda ut i protest mot federationen tillsammans med de nordrhodesiska hövdingarna. Storbritannien blev övertygad om att federalisterna och nationalisterna hade helt oförenliga åsikter om regionens och federationens framtid.

"The Wind of Change"
Samma år, 1960, reste den brittiske premiärministern Harold Macmillan till Afrika och när han i Sydafrika höll sitt berömda tal om att ”there is a wind of change blowing through Africa”, som antydde att de vita minoritetsregimernas dagar var räknade, väckte det starka känslor i Rhodesia. Roy Welensky som blivit federationens premiärminister, hotade med att förklara unilateral självständighet men hindrades återigen av Storbritannien. När sedan den starka fackföreningsrörelsen för gruvarbetarna i Kopparbältet ställde sig bakom Kaunda var i praktiken federationens öde besegrat. Den upplöstes formellt 1963.

Självständighet
Zambia blev självständigt den 24 oktober 1964 och Kenneth Kaunda landets första president. Han skulle komma att behålla den posten i 27 år. Det kunde han göra eftersom han 1972 införde ett politiskt enpartisystem i landet och gjorde sitt eget parti, det Förenade Nationella Självständighetspartiet (UNIP), till det enda tillåtna partiet i landet.

Han försökte att få enpartistaten erkänd som en demokratisk stat och lät utropa Zambia till en ”one-party participatory democracy”. Men begreppet ”participatory democracy” – deltagande demokrati – övertygade inte. Man kan inte få gräset att växa genom att dra upp det, lyder ett kinesiskt ordspråk.

Men 1991 hade verkligheten hunnit i kapp honom och de internationella finansinstituten krävde att det politiska systemet reformerades. Kaunda tvingades gå med på att demokratiska val hölls. Rörelsen för Demokrati (MMD), som leddes av fackbasen Frederick Chiluba blev oppositionsparti och krossade UNIP i det första demokratiska valet.

Kaunda går - men kommer tillbaka
Kaunda avgick under hedervärda former och hyllades runtom i Afrika för sin statsmannasorti. Några politiska kommentatorer menade att det var det bästa Kaunda någonsin gjort för demokratin i Afrika under sina 27 år vid makten. Men Kaunda nöjde sig inte med att leva som en pensionerad äldre statsman utan återvände till den aktiva politiken 1994. Det ledde omedelbart till konflikt med Chiluba och hans regering.

I maj 1996 introducerade de en lagändring som innebar att en presidentkandidat måste ha zambiska föräldrar. Kaundas var från Malawi. När förslaget röstades igenom i parlamentet uppmanade Kaunda befolkningen till civil olydnad. Det försämrade relationerna ytterligare. Vid valet 1996 vann Chiluba med mycket stor marginal. Kaunda fortsatte att destabilisera inrikespolitiken och vid ett politiskt möte i Kabwe i augusti 1997 skottskadades han lätt.

"Kapten Solo"
På morgonen den 28 oktober 1997 vaknade zambierna upp till ett meddelande över riksradion från ”Kapten Solo”. Han sa att en statskupp just hade ägt rum och att ett Nationellt försoningsråd hade tagit makten. Inom fyra timmar hade den zambiska armén arresterat kuppmakarna och återställt ordningen.

Ett hundratal personer arresterades, däribland Kaunda. Den 31 december (1997) överfördes han till husarrest under mycket stränga betingelser. Han anklagades för att i förväg ha haft kännedom om statskuppförsöket men frikändes av domstolen den 1 juni 1998. Det var hans andra sorti från det politiska livet i Zambia.

Fattigdomen ökar
Chilubas regeringstid var måttligt framgångsrik. Han överlevde i ett politiskt flerpartisystem men blev mer och mer otålig gentemot den politiska oppositionen. Många ifrågasatte hans demokratiska sinnelag. På det ekonomiska området initierade han omfattande privatiseringar av det statskontrollerade näringslivet, t.ex. inom gruvindustrin. Men ekonomin blev allt sämre och sämre. Vid hans avgång i december 2001 stod de utländska biståndsgivarna för 50 % av statsbudgeten och av Zambias 10.3 miljoner invånare levde närmare 80 % under fattigdomsstrecket.

Zambia behöver inte vara ett fattigt land. Det finns stora resurser. Redan idag finns två etablerade utvecklingskorridorer. Den ena är Kopparbältet med koppargruvorna och förädlingsindustrierna som har stor utvecklingspotential, särskilt när man har kommit på hur man ska ta tillvara de industriella synergieffekterna.

Den andra är line-of-rail — ett 40 km brett bälte utmed järnvägen mellan Livingstone och Kopparbältet. Här finns bra jordbruksmark och goda förutsättningar för att producera livsmedel, inte bara för Zambias egen växande befolkning utan även för export.

Levy Mwanawasa ny president
Valet i december 2001 blev mycket ifrågasatt, både av EU och andra internationella och lokala aktörer. Många menar att MDD fuskade till sig valsegern. Den nye presidenten Levy Mwanawasa fick en dålig start.

Men redan efter 3–4 månader vid makten har attityderna förändrats och flera av oppositionsledarna har offentligt uttalat sitt stöd för honom och vill samarbeta med honom. Det är särskilt hans agerande för att bekämpa korruptionen och fattigdomen som väckt deras respekt.

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/za.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10061&Theme=16
http://www.africa-insites.com/zambia/info/HisGeoPeop/history.htm
http://www.world-gazetteer.com

Anglin, Douglas G. and Shaw, Timothy, M. (1979): Zambia's Foreign Policy, Studies in Diplomacy and Dependence, Colorado
Chamberlain, Muriel E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Storbritannien
Dooley, Brendan & Plewman, Nicholas (1999): African Adventurer's Guide to Zambia, Cape Town
Dubell, Folke (1980): Ekonomi och politik i en frontstat, LT:s förlag, Stockholm
Grotpeter, John J. (1979): Historical Dictionary of Zambia, London

Se också: Zimbabwe, Malawi, Tanzania, DR Kongo.