Västsahara

STATSSKICK: Exilregering.
YTA: 266 000 km2 (som halva Sverige och Danmark tillsammans).
FOLKMÄNGD: 250 000 (uppsk. 2001).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: Inga uppgifter.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: Ännu ej självständigt.
HUVUDSTAD: El Aaiún (i den ockuperade zonen).
ETNISKA GRUPPER: Sahrawier (berber/araber).
SPRÅK: Arabiska (hassaniya).
RELIGION: Islam.
NATURRESURSER: Fosfat (Bu Craa), fisk, kuststat, boskap.
BNP: Jordbruk, industri, tjänstesektor 40 % - 45 % (uppsk. 1996).
TILLVÄXT (BNP): Inga uppgifter.
HDI: Inga uppgifter.
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Västsahara – saharier – saharisk. Engelska: Western Sahara – Sahrawi(s) or Sahraoui(s) – Sahrawian or Sahraouian.

Förhistorisk tid
I det område som vi idag kallar Västsahara bodde berber, Nordafrikas ursprungsbefolkning, långt före vår tideräknings början. Det var dels bofasta berber, zenata, dels nomader, sanhaja. Socialt var de hierarkiskt organiserade och överst på skalan stod krigarna (mujaheddin), därefter kom lärarna och lagens väktare, och längst ner på rangskalan bönderna. Den sociala rangordningen har hängt med långt in i modern tid.

Kamelen förändrar livet i öknen
Ungefär vid vår tideräknings början introducerades kamelen i området och därmed förändrades framförallt de ekonomiska förutsättningarna, men också de sociala och politiska. Man kunde nu bedriva handel med avlägsna platser i öknen, erövra nya områden, tvinga folk till underkastelse och ingifte och därmed skapa nya sociala och kulturella mönster, sprida islam och politiska budskap.

Almoraviderna
I mitten på 1000-talet blev almoraviderna, som var en typ av federation mellan de tre berberstammarna lamtuna, massufa och gudula från södra Mauretanien en maktfaktor i området. De grundade Marrakech i Marocko 1062 och gjorde den platsen till sin huvudstad. När de var som starkast (1110) kontrollerade de området från södra Mauretanien upp längs den afrikanska västkusten och nästan ända fram till Tunisien, och vidare upp till Saragossa i Spanien. Men de störtades 1147 av en annan islamsk härskarätt, almohaderna, – ”de som bekänner Guds enhet” – och som tolkade islam mycket striktare än almoraviderna. Almohaderna härstammade från zenata-berberna.

Morerna
Från Jemen invandrade på 1200-talet krigiska arabstammar, beduiner eller ökenfolk som gemensamt kallades maqil, t.ex. Bani Hassan-stammen. Berberna (sanhaja) kämpade emot men fick till slut ge vika. Araberna tog berberkvinnor och avkomman kom så småningom att bli en helt ny etnisk grupp: morerna. De var ljusa i hyn och fick en högre social ställning än berberna. Maqil-folket förde också med sig sitt språk, en arabisk dialekt som kallades hassaniya. Den trängde så småningom undan berberspråket och idag talas hassaniya allmänt i Västsahara.

Västsahara har alltså inte varit ett undanskymt hörn av Afrika. Man har haft kontakt med och påverkats från norr, söder och öster. Från havet i väster skulle det dessutom snart komma ännu flera intryck och händelser, som radikalt skulle skaka om de traditionella samhällena.

Portugiserna
Portugal började tidigt utforska Afrikas västkust. Kap Bojador utgjorde länge ett mentalt hinder för sjöfararna. Bortom kapet, trodde de, fanns ett stort, svart hål, men kungarnas girighet var starkare än sjömännens fruktan. De ville ha tag på guld, strutsfjädrar och gummi.

Vid ett tillfälle i början på 1440-talet hade en portugisisk expedition fört några afrikaner med sig hem till Portugal som troféer för att visa upp för makthavarna. Av allt att döma blev de intresserade och 1448 gav de en ny expedition resurser att bygga en handelsstation på ön Arguin i nuvarande Mauretanien. Det blev den första stationen av sitt slag och därifrån fraktades de första slavarna till staden Lagos i södra Portugal, som kom att bli centrum för handeln med afrikanska slavar i Europa.

Spanska Sahara
Portugiserna hade visat vägen och snart följde andra europeiska länder i deras spår. Redan i slutet på 1400-talet gjorde spanjorerna räder in i kustlandet för att få tag på slavar, guld, gummi och andra begärliga produkter. Nu hade det koloniala rofferiet börjat. Holländarna följde efter och tog ön Arguin 1638. Den lämnades 1727 till Frankrike.

Men det var Spanien som skulle bli den dominerande kolonialmakten i området. Berlinkonferensen 1884/85 beslutade att området skulle ställas under ”spanskt beskydd”. Spanien agerade snabbt och ockuperade i november 1884 Villa Cisneros (Ad Dakhla) och satte upp en handelsstation där. Kolonin gick under namnet Spanska Sahara fram till 1976.

Lokalbefolkningen protesterar
Som på de flesta håll i Afrika protesterade lokalbefolkningen mot det koloniala styret. Sådana protester pågick praktiskt taget under hela den koloniala perioden men intensifierades tidvis, t.ex. när Spanien 1961 införlivade kolonin och gjorde den till en spansk provins. Alla demonstrationer slogs ner med den största brutalitet av den hårdföra Francodiktaturen. 1967 bildade Mohamed Sidi Brahim Bassiri Rörelsen för befrielsen av Saguia el Hamra och Rio de Oro. Det ledde till nya repressalier och en demonstration, organiserad den 17 juni 1970 i El Aaiún av Bassiri där han krävde självständighet, slutade i en massaker och hundratals arresteringar.

Den 10 maj 1973 bildades Fronten för befrielsen av Saguia el Hamra och Rio de Oro (Polisario), dvs. en väpnad gren av befrielserörelsen, och redan tio dagar senare attackerade den en spansk postering vid El-Khanga. Nya sammanstötningar mellan Polisario och spanska styrkor vid Galb Lahmar och Aoukeyra i januari respektive mars 1974.
Spanien vill dra sig tillbaka
Nu kom flera politiska händelser i snabb takt. Statskupp i Portugal den 25 april 1974. Kuppledarna meddelade att de med det snaraste kommer att ge självständighet åt Angola och Moçambique. Det påverkade den spanska hållningen. Den 4 juli meddelade Spanien att man har för avsikt att ge autonomi åt Spanska Sahara. Kung Hassan II i Marocko gick i taket. Samma dag formulerade han en skarp protestskrivelse till den sjuke diktatorn Franco.

Den skrivelsen kan ses som början på en lång och invecklad diplomatisk process i vilken FN fick huvudrollen, en process som f ö ännu inte är avslutad. Klart är att Spanien ville lämna kolonin. Men till vem? Det var frågan. Tre pretendenter gjorde anspråk på territoriet: Marocko, Mauretanien och Polisario.

Den gröna marschen
Den 16 oktober 1975 meddelade Internationella domstolen i Haag att Spanska Sahara hade rätt att bilda en självständig stat. Kung Hassan II, som tidigare hotat med krig om diplomatin gick emot hans vilja lät nu organisera ”den gröna marschen”. För att tvinga Spanien att överlämna territoriet till Marocko och Mauretanien lät kungen 300 000 marockaner marschera mot gränsen, c:a 50 000 passerade gränsen den första dagen.

Redan under marschens första dag hade marockansk militär tagit upp positioner inne i kolonin på gränsen mot Algeriet och drabbat samman med Polisario, som beskrev marschen som en ”invasion”. Den fördömdes bl.a. av FN. Spanien uppmanades att försvara territoriet men gjorde inget. Kanske var denna handlingsförlamning en följd av att diktatorn Franco låg för döden. Slutresultatet blev att Spanien gav med sig och tvingades till förhandlingsbordet i Madrid.

Spanien viker sig
Förhandlingarna ägde rum den 14 november (1975) och återigen gav Spanien efter för den marockanske kungen och accepterade en delning av kolonin. Det ledde till en rad nya diplomatiska initiativ, demonstrationer och sammanstötningar. Franco dog den 20 november (1975). Under de följande månaderna gick både marockanska och mauretanska styrkor in i Spanska Sahara för att ta kontroll över sina respektive områden. Fler saharier flydde till läger i Algeriet. I dessa läger finns idag (2003) mer än 165 000 saharier.

Polisario utropar självständighet för Västsahara
Natten mellan den 27 och 28 februari 1976 (då Spanien officiellt skulle lämna kolonin), utropade Polisario i Bir Lahlou den spanska kolonin till en självständig stat under namnet Demokratiska sahariska arabrepubliken (RASD). Polisario intensifierade sin gerillakrigföring på alla fronter och en styrka tog sig 1500 km genom öknen och in i Mauretanien och besköt huvudstaden Nouakchott. Den intensifierade krigföringen ledde till omfattande militära och diplomatiska aktiviteter i regionen. Algeriets stöd till Polisario blev mer och mer öppet och ärkefienden Marocko hotade med att förfölja Polisario inne i Algeriet.

Mauretanien som var utfattigt av kriget slöt fred med RASD den 5 augusti 1979 i Algers och avsade sig alla territoriella anspråk på den f.d. spanska kolonin. När de mauretanska styrkorna drog sig tillbaka veckan därpå gick marockanska trupper in och annekterade området. FN förklarade återigen att saharierna hade rätt till självbestämmande och självständighet och uppmanade Marocko att lämna landet. Samtidigt förklarade FN att Polisario hade ensam rätt att företräda det sahariska folket.

Marocko lämnar OAU  och bygger mur
Fler och fler länder erkände Demokratiska sahariska arabrepubliken och 1982 blev RASD full medlem av den afrikanska enhetsorganisationen OAU. Marocko lämnade då organisationen. Ingen kunde tala dem till rätta. Marocko ville inte lyssna på någon. I stället fortsatte de att bygga en förstärkt mur, påbörjad 1981, runt det område som de gjorde anspråk på. Muren (eller snarare murarna eftersom den består av olika sektioner) stod färdig 1987 och har en längd på mer än 1500 km. Det är ingen vanlig stenmur utan en mur bestående av taggtråd, sten, grus, minor, övervakningskameror mm.

Marocko saboterar alla lösningar
Oändliga försök har gjorts att lösa konflikten. Polisario, FN och andra internationella intressenter ville ha till stånd en folkomröstning, men Marocko saboterade gång på gång alla sådana försök eftersom de visste att de skulle förlora. Hur många röstande talar man om? Det är det som ingen vet. Det beror också på hur man definierar en saharier. Innan Spanien överlämnade området på 1970-talet gjorde de en census över antalet röstberättigade. Den uppgick till 70 000 personer. 1995 räknade man med att siffran var omkring 250 000 personer inklusive de saharier som lever i diasporan i Algeriet, Mauretanien, Frankrike, Spanien och på Kanarieöarna.

Enligt Frank Rudy, amerikansk diplomat och vice ordförande i den kommitté som skulle organisera valen, begick FN ett stort misstag när man uppdrog till Polisario respektive Marocko att sammanställa ett register över de personer (saharier) som var berättigade att rösta i en sådan folkomröstning. Två stridande parter kan knappast komma överens i en så vital fråga menade Rudy. Här borde en utomstående och neutral organisation, godkänd i förväg av de båda kontrahenterna fått uppdraget att sammanställa röstlängden.

Den f.d. amerikanske utrikesministern mm, James A. Baker III, har fungerat som personlig representant för FN:s generalsekreterare Kofi Annan under delar av 1990-talet. Han har haft åtskilliga offentliga och officiösa samtal och diskussioner med alla berörda parter utan att ha lyckats förena deras ståndpunkter. Låsningen verkar vara total och i sin rapport till Säkerhetsrådet den 19 februari 2002 klagar generalsekreteraren över parternas ovillighet att förhandla fram en godtagbar lösning. Han lägger fram fyra förslag på förhandlingslösningar varav ett förslag innebär en delning av den f.d. spanska kolonin.

Nästan hela Västsahara består av tropisk öken. De naturliga resurserna är begränsade men stora fyndigheter av fosfater har upptäckts vid Bu Craa och exploateringen är i full gång sedan många år. Fyndigheterna är så stora att Västsahara är världens sjätte största producent av fosfater. Det är en del av förklaringen till Marockos stora intresse för området och en av anledningarna till den mur man byggt kring det område som man gör anspråk på. Fosfater används för framställning av gödningsmedel. Även fisket är av betydande omfattning. Boskapsuppfödning är en tredje aktivitet av betydelse för den traditionella ekonomin.

Västsahara är Afrikas sista koloni men i det här fallet är det ingen europeisk kolonialmakt som lägger krokben för lokalbefolkningens självständighetssträvanden utan ett feodalt, arabiskt kungadöme.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/wi.html
http://www.wsahara.net/history.html; http://www.google.com
http://www.monde-diplomatique.fr/1997/11/AGUIRRE/9464.html
http://www.monde-diplomatique.fr/1999/12/ADDI/12767
http://www.icj-cij.org (decisions)

Saad, Zeïn (1987): Les chemins sahraouis de l'espérance, L´Harmattan, Paris.
Harding, Jeremy (1993): Small Wars, Small Merceries, Journeys in Africa's Disputed Nations, Viking (sid. 113-161).
Hodges, Tony (1983): Western Sahara: The Roots of a Desert War, Lawrence Hill & Co., Westport, Connecticut.
Damis, John (1983): Conflict in Northwest Africa: The Western Sahara Dispute, Stanford University, Stanford, Cal.

Se också: Algeriet, Marocko, Mauretanien