Uganda

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 236 040 km2 (nästan som Storbritannien).
FOLKMÄNGD: 25 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.9 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 9 oktober 1962 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Kampala.
ETNISKA GRUPPER: Ett 40-tal varav följande är störst: baganda 17 %, karamojong 12 %, basogo 8 %, iteso 8 %, langi 6 %, banyarwanda 6 %, bagisu 5 % acholi 4 %, lugbara 4 % och banyoro 3 %.
RELIGION: Kristna 66 %, muslimer 16 %, inhemska 18 %.
SPRÅK: Engelska (officiellt), bantu (14) talas norr och väster om Victoriasjön, sudanspråk (5) i nordväst, och nilotiska språk (13) i öster.
NATURRESURSER: Koppar, kobolt, vattenkraft, kalksten, salt, jordbruksmark, fiskevatten (Nilabbore/Victoriasjön).
BNP: Jordbruk 43 %, industri 17 %, tjänstesektor 40 % (1998).
TILLVÄXT (BNP): 6.0 % (uppsk. 2000).
HDI: 0,409 (158/174).

STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Uganda – ugandier – ugandisk. Engelska: Uganda – Ugandan(s) – Ugandan.

Uganda ligger i den s.k. interlakustrina regionen, dvs. det område som ligger mellan de stora sjöarna. Dessa kom till efter det att den Stora riftdalen eller Great Rift Valley bildades för 20 miljoner år sedan. I de ugandiska riftdalarna har man (ännu) inte funnit rester av den tidiga människan (Homo habilis) som man t.ex. gjort i Kenya och Tanzania.

Uganda befolkas
Spridda grupper av bushmen levde i nuvarande Ugandas landområde ända fram till mitten på 1400-talet men då blev de nästa helt undanträngda av andra folk som hade invandrat. Det var framförallt bantufolk som kom från två håll, dels från Nigerfloden i Västafrika och dels från Kongobäckenet i Centralafrika.

Ungefär samtidigt vandrade niloter från södra Sudan längs Nilen söderut tills de kom till nuvarande Uganda. Några slog sig ner i området väster om Albertnilen, andra stannade vid nuvarande Pakwach, medan en tredje grupp fortsatte söderut mot Albertsjön.
Från Sudan kom också lugbara och madi, som bosatte sig väster om Albertnilen. Senare, omkring 1750, invandrade nilo-hamitiska folk som slog sig ner i östra Uganda.

Bantufolken är t.ex. baganda, banyankole, basoga, bakiga, batoro, banyoro, banyarwanda, bagisu m.fl. Lango, acholi, alur, padhola, luo, lulya och jonam är exempel på nilotiska1   folk, medan den nilo-hamitiska gruppen, ursprungligen nomader, inkluderar t.ex. teso, karamojong, kumam, kakwa, sebei, pokot, labwor och tepet.

Kungariken
Några av dessa stammar organiserade sig och grundade små konungariken. När de europeiska upptäcktsresandena kom till området (Speke och Grant 1862) fanns det fyra kungariken: Ankole, Buganda, Bunyoro och Toro (och dessutom Karagwe i nuvarande Tanzania). Bugandas makt och inflytande ökade och när det var som störst sträckte det sig från Mubende och söderut, över en stor del av Victoriasjön, och i väster ner mot Kagerafloden på gränsen mellan nuvarande Uganda och Tanzania. Kungen, kabakan, styrde Buganda.

John Hanning Speke löser Nilens gåta
Européerna fick upp ögonen för Stora sjöregionen2  på 1850-talet då debatten om Nilens källor fascinerade många människor. Det var det Kungliga geografiska sällskapet i London som drev på sökandet efter källorna. Åtskilliga upptäcktsresande skickades ut för att leta efter dem, men det var svårt att få överblick över alla floder, sjöar, till- och utflöden. Men till slut kunde John Hanning Speke den 28 juli 1862 etablera det rätta geografiska förhållandet, nämligen att Nilen har sin källa i Victoriasjön (Owenfallen, Jinja, Uganda) och att Victoriasjöns huvudtillflöde är Kagerafloden.

Speke hade sammanträffat med de tre kungarna Rumanika (Karagwe), Kamurasi (Bunyoro) och Mutesa (Buganda) på färdvägen och kunde berätta om ovanligt grymma och omänskliga ritualer och seder vid hoven. De inkluderade människooffer.

Missionärerna kommer
Efter upptäcktsresandena kom missionärerna – katolska, protestantiska och muslimska. De var ute efter att omvända kabakan Mwanga II (som tillträtt efter faderns, Mutesa I död 1884). Det ledde till religiösa oroligheter. Till slut ställde Mwanga de som konverterat till kristendomen inför ett ultimatum. De fick välja mellan att fullständigt underordna sig kabakan eller dö. Många valde döden – och de dödades på ett mycket grymt sätt. Tjugotvå av dem som hade konverterat till katolicismen helgonförklarades av påven Paul VI den 18 oktober 1964. Idag är Buganda till största delen kristet.

Storbritannien blir intresserat av Uganda
Upptäcktsresanden, missionärer och handelsmän uppmanade Storbritannien att annektera området. Men Storbritannien tvekade. Andra koloniala intressenter i närområdet var Tyskland och Frankrike. Men 1882, efter att ha ockuperat Egypten och efter att ha förstått betydelsen av Spekes upptäckt för Egyptens del, fick Buganda plötsligt en geostrategisk betydelse som det inte haft tidigare.

Om någon fientlig makt tog sig för att manipulera med vattnet i Victoriasjön eller med Nilen, skulle det komma att få förödande konsekvenser för Egypten. Berlinkonferensen ägde rum 1884-85 och 1886 och 1890 reglerade Storbritannien och Tyskland i avtal de östafrikanska intresseområden. Uganda kom att tillhöra det brittiska.

Imperiebyggaren och Ugandas arkitekt, Fredrick Lugard, som tjänstgjort i Stora sjöområdet med uppgift att bl.a. bekämpa slaveriet återvände hem till Storbritannien, och initierade tillsammans med den protestantiske biskopen Alfred Tucker en kampanj som syftade till att övertyga regeringen att Uganda borde bli en brittisk koloni.

De hade tre huvudargument som gick ut på att brittisk närvaro var nödvändig a) för att försvara de kristna och den kristna civilisation som missionärerna hade infört i området b) för att garantera att slavhandeln inte skulle återuppstå och c) för att skydda Nilen.

Uganda blir brittiskt protektorat
Regeringen tillsatte 1892 en enmanskommission. Uppdraget gick till Gerald Portal, som fick klara instruktioner av utrikesministern lord Rosebery att återvända med ett förslag som skulle syfta till att göra Uganda till ett brittisk protektorat. Så skedde också, och den 1 april 1893 kunde Sir Gerald Portal hissa Union Jack i Port Alice (Entebbe) och kungöra protektoratet.

Kungörelsen ledde till politiska förvecklingar och ett par av kungarna opponerade sig, bl.a. kabakan i Buganda. De avlägsnades emellertid och skickades ”på semester” till Seychellerna. Därefter började britterna bygga upp en kolonial administration som lade grunden till den moderna staten Uganda. Kärnan i denna stat utgjordes av kungarikena Ankola, Buganda, Bunyoro och Toro (Karagwe tillhörde numera den tyska intressezonen).

Principen om indirekt styre utvecklas
År 1900 kom Ugandaavtalet till, som utvecklade principen om indirekt styre3. Det godtog existensen av Buganda, och kabakans makt och befogenheter erkändes inom ramen för det brittiska protektoratet eller beskyddet. Buganda blev ett skolexempel på principen om det indirekta styret.

Järnvägen
Det politiska motståndet mot den brittiska kolonialmakten var förhållandevis milt i Uganda. Britterna satsade tidigt på infrastrukturen. Järnvägen mellan Mombasa och Victoriasjön började byggas 1896 och nådde Kisumu 1902 (som då tillhörde Uganda). Till Jinja kom den 1910 och till Kampala 1931.

Bomull
Några år efter att järnvägen nått Kisumu, 1904, införde Church Missionary Society (protestanter) bomullsodling i landet och 1907 började den koloniala administrationen att propagera för bomullsodling bland småbrukare genom att gratis dela ut bomullsfrö till dem. Bomullsodlingen blev en stor framgång liksom den industri som växte upp runt omkring den.

Men 1945 och 1949 gjorde småbönderna i Buganda uppror eftersom de (med rätta) menade att de styrande i Buganda, de asiatiska industriägarna, och den brittiska kolonialmakten exploaterade dem.

På andra håll i landet hade man också stor framgång med införandet av nya jordbruks-produkter, t.ex. te i Toro och Mubende, tobak i Bunyoro och i nordväst, väster om Nilen, kaffe i Bugisu (arabica) och Buganda (robusta). Fr.o.m. 1915 behövde kolonial-administrationen i Uganda inga subventioner från de brittiska skattebetalarna tack vare den framgångsrika ekonomiska verksamheten i landet. Uganda blev, som Churchill en gång sa, ”Afrikas pärla”.

Makerere
I början på 1920-talet var Sir Geoffrey Archer guvernör i Uganada. Han var en mycket utvecklingsinriktad och förståndig man som initierade en rad projekt inom snart sagt alla samhällsområden. Ett av dessa projekt som skulle visa sig bli utomordentligt värdefullt, inte bara för Uganda utan också för de andra brittiska kolonierna i Östafrika, var grundandet av Makerere – en skola för teknisk utbildning.

Makerere uppgraderades efterhand och blev till slut Östafrikas första universitet. Det utvecklade en fin utbildningstradition och många politiska och andra ledare i Östafrika på 1950- och 1960-talen fick sin utbildning vid Makerere.

Federationsidéer skrämmer
Ugandaavtalet hade reglerat förhållanden mellan Storbritannien och Uganda i över 50 år. På 1920-och 30-talen försökte Storbritannien få till stånd en federation i Östafrika men kabakan i Buganda vägrade att gå med på det. I Sydöstra Centralafrika var den politiska situationen annorlunda och där pressade Storbritannien fram en federationen av Sydrhodesia (Zimbabwe), Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) 1953 mot afrikanernas vilja.

När så den brittiske kolonialministern i ett tal i London samma år antydde att en liknande federation planerades för Östafrika, blev oron stor i Buganda och det ledde till en konstitutionell kris. Kabakan deporterades till Storbritannien. Afrikanerna i Uganda chockades och började ifrågasätta det koloniala styret. Kolonialmakten fick backa och ett nytt avtal som reglerade förhållanden mellan Storbritannien och Buganda skrevs under 1955. Samma år återvände kabakan i triumf till Buganda.

Självständighet
Men det lokala politiska ledarskiktet i Buganda och även i övriga Uganda, hade nu tydligt och klart insett att kolonialmakten hade sin egen agenda och att den inte överensstämde med lokalbefolkningens intressen. Därför började de att organisera sig politiskt och kräva självständighet. Den fick de genom förhandlingar med kolonialmakten 1962 och kabakan, Mutesa II, blev Ugandas förste president i en federal regering.

Obote tar makten
Milton Obote från Uganda Peoples Concress (UPC) blev premiärminister. Men han kunde inte samarbeta med kabakan. De råkade i luven på varandra och 1966 iscensatte Obote en statskupp och tvingade Mutesa II tillbaka till exil i London (samma öde skulle drabba Obote själv). Obote upplöste kungarikena och federationen, införde republik och utsåg sig själv till president. Mutesa dog utblottad och alkoholiserad i exil 1969.

Obote, en herdepojke från Langu, hade gjort en formidabel karriär. Statskuppen 1966 gjorde honom helt beroende av militären, och det var de som fick genomföra hans politik. Men statskuppen 1966 öppnade också vägen för generalmajoren Idi Amin (kakwa). Obote lever fortfarande i exil i Zambia, periodvis alkoholiserad.

Statskupp för Idi Amin till makten
Han genomförde en kupp den 25 januari 1971, då Obote var på kongress i Singapore. Den gamle boxaren var populär och mottogs välvilligt i Buganda men även i Storbritannien, som gärna ville bli av med socialisten Obote. Amins popularitet i Buganda visste inga gränser när han lät föra hem den avlidne kabakan (populärt kallad ”King Freddie”) från Storbritannien för att begrava honom i Buganda. Amin körde själv omkring i en öppen jeep i Kampala – något som ingen annan statschef i Afrika skulle våga göra.

Men snart började andra uppgifter sippra ut. Amins stamfränder (kakwa) i armén hade systematiskt börjat döda folk från acholi- och langistammarna, historiskt etniska fiender. 1972 sparkade han ut alla israeliska rådgivare för att Israel inte ville sälja vapen till honom. Och plötsligt beslöt han att köra ut alla asiater i landet som hade brittiska pass. Det var omkring 70 000 människor.

Asiaterna fick tre månader på sig att lämna landet. Och det skedde under förödmjukande former. Han konfiskerade deras egendomar, företag, fabriker, hus mm och gav dem till vänner och politiska anhängare. På vägen till flygplatsen stod Amins soldater och plockade de asiatiska kvinnornas guldhalsband, ringar, örhängen och andra smycken. Amin sa vid något tillfälle att skälet till att han tvingade asiaterna att lämna landet var att han ville ”lära britterna en läxa som de aldrig skulle glömma”. Vid ett annat tillfälle sa han att Gud hade avslöjat för honom i en dröm att landet skulle ruineras om inte asiaterna utvisades.

Flygkapning och spektakulär räddningsaktion
Söndagen den 27 juni 1976 vaknade många människor i världen till nyheten att ett Air France plan, flight 139 som startat i Tel Aviv, kapats av pro-palestinska terrorister efter en mellanlandning i Aten på väg till Paris. Planets piloter tvingades landa i Entebbe i Uganda. De flesta människor ombord var israeler. Deras situation var mycket farlig och de riskerade att avrättas. Men världen minns också den spektakulära räddningsaktion, Thunderbolt, som israeliska kommandosoldater genomförde den 4 juli och lyckades rädda alla passagerarna utom en – Dora Bloch.

Amin flyr
Landet förföll politiskt, ekonomiskt och moraliskt. Uganda var i kaos. 1978 invaderade Amin norra Tanzania för att stärka moralen och avrätta fler fiender. Men nu hade olika ugandiska exilgrupper organiserat sig i Uganda National Liberation Army (UNLA) och tillsammans med den tanzaniska armén invaderade de Kampala i april 1979. En av dem som var med var Yoweri Museveni. Amin flydde till Libyen och fick senare fristad i Saudiarabien där han enligt egen utsago, fortfarande befinner sig på ”en förlängd pilgrimsresa”.

Obote kommer tillbaka
Efter någon tid bildades Uganda National Liberation Front (UNLF) av många olika politiska partier och militära grupper. Men de kunde inte dra jämt. Flera presidenter passerade revy (Yusef Lule, Godfrey Binaisa, Paul Muwanga). Nyval skulle hållas 1980 och Milton Obote återvände från exil, ställde upp i valet, vann och installerades som president den 11 december 1980.

Yoweri Museveni ställde också upp i valet 1980. Han ifrågasatte valproceduren och resultatet. Med 26 andra unga, missnöjda ugandier drog han sig tillbaka till Luwerutriangeln och inledde ett gerillakrig mot Obotes trupper. Han bildade den Nationella motståndsarmén (NRA). Obotes mannar blev frustrerade över att de inte kunde slå ut NRA. Det uppstod en schism mellan acholi och langu i armén, som till slut resulterade i att acholi-fraktionen under ledning av general Tito Okello (acholi), genomförde en kupp mot Obote (langu) som flydde till Lusaka i Zambia.

Museveni tar makten
Efter en bitter sammandrabbning i januari 1986 kunde Musevenis gerillaarmé gå in i Kampala och Museveni utropa sig till president. Hans soldater var disciplinerade och uppträdde korrekt. Bara det var ovanligt. Museveni lade fram ett politiskt program för den närmsta tiden i tio punkter. Han drog en viktig politisk slutsats, nämligen att politiska partier i Uganda (som på många andra håll i Afrika) följde helt stamtillhörigheten och underblåste därigenom den gamla fientligheten mellan de etniska grupperna.

Därför bildade han en regering som inte bestod av politiska partier utan av representanter från hela det ugandiska samhället, både motståndare och anhängare fick vara med (no-party democracy). Att återskapa lag och ordning och förutsättningar för folk att arbeta och tjäna sitt uppehälle blev viktigast av allt. Det lyckades förvånansvärt bra. Ekonomin kom på fötter igen.

Rebellgrupper bekämpar Museveni
Tre rebellgrupper bekämpar Museveni. Den mest bisarra är Guds motståndsarmé (LRA) uppe i norr, som är verksam tack vare hjälp från Sudan. Sudan i sin tur hävdar att Uganda hjälper Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA) i södra Sudan. LRA har fört en brutal kamp mot acholi-folket därför att de vägrat stödja rebellerna. Acholi-barn, t.o.m. hela skolor har bortrövats, dels för att bli rebellernas sexslavar, och dels för att tvingas in i rebellernas led för att utföra grymheter mot sina egna anhöriga i hembyarna.

Den andra rebellgruppen finns i nordväst och kallar sig Fronten för västra Nilen (WNBF) och den tredje slutligen, Alliansen för demokratiska krafter (ADF), finns runt Ruwenzoribergen i väster på gränsen mot D R Kongo. Museveni har försökt att komma till tals med rebellgrupperna, avtalat med Sudan om normala relationer, deltagit i utländska medlarförsök, men förgäves. Inga konkreta resultat har hittills kommit till stånd.

Kongokonflikten
I augusti 1998 gick Uganda in i Kongokonflikten på rebellernas sida. Uganda hävdade att de var tvungna till det för att skydda sin gräns mot ugandiska rebeller, dvs. ADF som opererade i området. Knappt ett år senare, i juli 1999, skrev Uganda och fem andra länder involverade i den regionala konflikten under Lusakaavtalet – ett avtal som innehöll eldupphör, bortdragning av främmande styrkor, avväpning, FN-observatörer m.m. Men det tog lång tid innan avtalet kunde börja genomföras.

Boskapstjuvar
Även på den nordöstra gränsen har det varit oroligt. I generationer har karamojong-folket ägnat sig åt boskapsstölder. Det är inte fråga om ett eller två djur utan det är hjordar på 100-tals djur som stjäls i väpnade attacker. Problemet idag är att det finns så många vapen i omlopp. När Idi Amins trupper flydde in i Sudan via Karamojong, sålde många sina vapen i området. Amnesty International har anklagat den ugandiska armén och polisen för att vara inblandade i den lukrativa, illegala handeln med vapen i landet. I början på 2001 dödade armén över 600 ugandiska boskapstjuvar i Karamojong.

Ekonomin har förbättrats
När Museveni tog över ledningen 1986 var landets ekonomi slagen i spillror. Den ekonomiska återuppbyggnaden har emellertid gått förvånansvärt bra. Tillväxten har legat på 6-7 % per år och det är framförallt jordbrukssektorn som varit motorn i tillväxten. Kaffe står för lejonparten av exportinkomsterna. Många ekonomiska reformer har genomförts och liberaliseringen av ekonomin har haft prioritet. En del företagsledare av asiatiskt ursprung som kördes ut av Idi Amin har återkommit och tagit över sina gamla industrier. Samtidigt har Uganda fått skuldlättnader på över två miljarder dollar.

Sociala problem
Men Uganda har också stora sociala problem. HIV/AIDS-epidemin har drabbat landet hårt, men till skillnad från de flesta andra afrikanska länder har man i Uganda lyckats vända trenden. Många anser att det är presidenten förtjänst. Han har varit särskilt engagerad i frågan och bidragit till att den kan diskuteras öppet och konstruktivt. År 2000 drabbades Uganda också av en svår ebolaepidemi (en mycket smittsam virussjukdom som det ännu inte finns något botemedel mot) som tog över 200 människors liv.

Västvärlden har uppskattat Musevenis politiska, ekonomiska och sociala ledarskap och det har bl.a. lett till att många länder finansierar och genomför bilaterala biståndsprogram i Uganda. I mars 1998 besökte den f.d. amerikanske presidenten Bill Clinton Uganda. Hans besök kan ses som ett tecken på västvärldens uppskattning. Clintons idé om ”nytt partnerskap” innehöll flera komponenter, t.ex. handel i stället för bistånd. Musvenis idé om ”no-party democracy” är svår att förena med västerländsk demokrati, men för Ugandas del har denna politik inneburit en lång period av stabilitet under vilken man haft tid, kraft och resurser att återuppbygga landet.

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/ug.html
http://www.fco.gov.uk/text_only/news/dynpage.asp?Page=10060&Theme=16
http://www.buganda.com/buganda.htm; http://www.uganda.co.ug/history.htm
http://www.buganda.com/martyrs.htm
http://www.csmonitor.com/durable/1998/03/20/us/us.5.html

Davidson, Basil (1984): Afrika – en kontinents historia, Stockholm
Stevensson, William (1976): 90 minutes at Entebbe, Bantam Books, N.Y.
Moorehead, Allan (1972): The White Nile, Penguin Books
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa, Abacus
Hugon, Anne (1993): The Exploration of Africa, From Cairo to the Cape, London

Se också: D R Kongo, Kenya, Sudan, Tanzania.

[1] Se under Kenya, Kenya befolkas, för ytterligare information om niloter.

[2] Stora sjöregionen omfattar geografiskt Östafrika (Uganda, Kenya och Tanzania) och en del av Centralafrika (Rwanda, Burundi, östra DR Kongo, östra Zambia, Malawi och norra Moçambique). I politiskt hänseende kan begreppet ibland få en annan innebörd.

[3] Indirekt styre gick ut på att kolonialmakten skulle behålla de traditionella, inhemska politiska och administrativa strukturerna som fanns etablerade, och styra genom dem.