Tunisien

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 163 360 km2 (något mindre än Estland, Lettland och Litauen tillsammans).
FOLKMÄNGD: 10 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.2 % (2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 20 mars 1956 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Tunis.
ETNISKA GRUPPER: Araber 98 %, européer 1 %, judar och övriga 1 %.
RELIGION: Muslimer 98 %, kristna 1 %, judar och övriga 1 %.
SPRÅK: Arabiska (officiellt), franska.
NATURRESURSER: Olja, fosfater, järnmalm, bly, zink, salt, havet, fiske, badstränder m.m.
BNP: Jordbruk 14 %, industri 32 %, tjänstesektor 54 % (1999).
TILLVÄXT (BNP): 5.0 % (uppsk. 2000).
HDI (2000): 0,703 (101/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Tunisien – tunisier – tunisisk. Engelska: Tunisia – Tunisian(s) – Tunisian.

Förhistoria
Tunisien har varit bebott i flera tiotusentals år. Det finns många förhistoriska platser där man gjort utgrävningar, t.ex. Bir Oum Ali, beläget 55 km sydost om Gafsa. Tunisiens ursprungsbefolkning är berberna. Det finns fortfarande en liten grupp kvar men endast några familjer lever på det traditionella viset ute i ökenområden. Tunisien är det minsta landet i det geografiska området Maghreb.

Karthago
Karthago grundades 814 f.Kr. av fenicierna – ett folk som levde utmed Libanons och Syriens kuster. Karthago anlades som en koloni för att fenicierna eller punerna (fenicier är den grekiska benämningen och puner den romerska) i sina expansionssträvanden skulle få ett fotfäste på den afrikanska kontinenten. Även andra kolonier anlades, men det var Karthago som växte snabbast och utvecklade en egen kultur och civilisation. Befolkningen där talade puniska, en fenicisk dialekt.

Karthagos makt och välde utmanade det romerska riket. Tre krig, de puniska krigen, som handlade om makten i västra medelhavsområdet utkämpades mellan Rom och Karthago. Romarriket segrade och Karthago jämnades med marken 146 f.Kr. Utgrävningar i bl.a. Karthago och Kerkouane har funnit stora kulturskatter från den puniska perioden.

När Rom tog över Karthago efter kriget blev landet en romersk provins som kallades Afrika Vetus. Den politiska makten och självständigheten var borta men kulturen och de ekonomiska verksamheterna fortsatte.
Som romersk provins gjorde Karthago väl ifrån sig och fick tillbaka sitt forna välstånd. Det grundade sig framförallt på att man utvecklade jordbruket och blev ”romarrikets kornbod”. Även handeln fortsatte att utvecklas.

Vandalerna
På 400-talet e.Kr. hade romarrikets makt avtagit och det gjorde det möjligt för en germansk stam, vandalerna, att ta Karthago (439) och lägga under sig stora områden kring Medelhavets södra strand. Även Rom plundrades. Vandalerna behöll området i hundra år och besegrades först 534 då Rom återtog Karthago.

Araberna
Men romarriket var försvagat och på 600-talet kom araberna stormande in från Mecka och Medina via Sinaihalvön. Alexandria tog de 642, Tripoli 647, Karthago 698, Tanger 712. Den gamla romersk-kristna kulturen förbjöds och ersattes av islam. Stammar och folk som inte godtog islam nedkämpades eller jagades ut i öknen, t.ex. tuaregerna. Berberna försökte gå en medelväg men arabiserades efterhand. Landet (Karthago) fick också ett nytt namn, Ifriqiya, och huvudstaden flyttades till Kairouan. På 1100-talet invaderade Sicilien Karthago och i början på 1500-talet tog Spanien området.

Den spanska erövringen blev kortlivad. Det osmanska (turkiska) riket hade satt sina arméer i rörelse med sikte på den nordafrikanska kusten. 1574 tog de Karthago. De styrde genom en lokal kung – en bey. Stora rikedomar samlades in under det osmanska styret. Det mesta kom från sjöröveri och utpressning. Sjöfarande nationer tvingades att betala beskyddarpengar för sina fartyg på Medelhavet.

På 1600- och 1700-talen fanns det många sjörövarbaser utmed barbarkusten som den kallades, och kaparna styrdes bl. a. från Tunis och Tripoli. Sverige betalade stora, årliga avgifter till paschan i Tripoli och beyen i Tunis. Sjörövarna, den tidens terrorister, attackerades av de europeiska staterna vid flera tillfällen men det var först när USA 1812 resolut bombade och förstörde sjörövarstaternas baser som kaperiet upphörde.

Fransk kolonialism – sedan självständighet
När sjöröveriet hade krossats blev det ekonomisk kris i regionen. De imperialistiska stormakterna – Storbritannien, Frankrike och Italien – låg och lurpassade. Till slut ryckte Frankrike till sig initiativet och fick till stånd det famösa fördraget i Bardo 1881, som tillerkände fransk överhöghet över Tunisien. Denna överhöghet ifrågasattes ständigt men varade likväl till 1956 då ett nytt fördrag skrevs under i Paris. Detta fördrag erkände Tunisien som en självständig stat, en konstitutionell monarki under ledning av en bey.

Patriarken Habib Bourguiba tar makten för evigt
Efter självständigheten trädde advokaten Habib Bourguiba fram. Han hade tidigare varit ledare för det nya socialistiska Destour-partiet och spenderat perioder i fängelse. Han valdes till president i nationalförsamlingen vid valet i april 1956. Året därpå störtades beyen och Bourguiba blev president. Relationerna till Frankrike försämrades och Frankrike tvingades stänga sin örlogsbas i Bizerte. Franska nybyggarbönder, colons, flyttade hem. Frankrike svarade med att frysa allt bistånd.

Men Bourguiba stärkte sin ställning och blev en mycket patriarkalisk president som ingen vågade ifrågasätta.
Han öppnade samhället för kvinnorna, som i jämförelse med andra länder i arabvärlden hade och har en mycket friare ställning. 1975 lät han utnämna sig till ”president på livstid”. Ekonomin, inte minst turistnäringen utvecklades under hans regeringstid.

Zine el-Abidine ben Ali blir ny president
Men hans reella makt minskade med hans tilltagande ålder och senilitet. 1987 avsattes han konstitutionsenligt till förmån för premiärministern Zine el-Abidine ben Ali. Denne lät därefter ett läkarlag undersöka Bourguibas mentala hälsotillstånd och inte oväntat fann de på saklig grund att han var senil och oförmögen att styra landet. Det var ingen statskupp i den högre skolan utan Bourguiba som vid det här laget hade hunnit bli 84 år, var de facto inte i stånd att styra landet under sina sista år som president.

President Zine el-Abidine ben Ali mjukade upp politiken något; införde flerpartisystem, frigav politiska fångar och lättade på pressrestriktionerna.

Men i början på 1990-talet kom en hel del muslimska fundamentalister till Tunisien. Efter terrorattacken mot WTC i New York den 11 september 2001 och ett attentat i Tunisien som krävde nio tyska turisters död har de tunisiska myndigheterna gått ännu hårdare fram. Inte bara mot fundamentalister utan också mot andra politiska motståndare. Den nuvarande presidenten har tidigare varit chef för säkerhetspolisen och han har god insikt i hur terrornätverken fungerar.

Amnesty International som betraktar de politiska händelserna ur ett annat perspektiv, har en lång lista med exempel på brott mot de mänskliga rättigheterna i Tunisien. Liksom sin företrädare har Zine el-Abidine ben Ali låtit sig utnämnas till president "på livstid".

Ekonomi och levnadsstandard
Som HDI-indexet ovan antyder är levnadsstandarden förhållandevis god i Tunisien. Ekonomin är diversifierad och bärs upp av flera framgångsrika sektorer som t.ex. jordbruket, gruvdriften, olje- och tillverkningsindustrierna och inte minst turismen. Tunisien är ett stort turistland med normalt omkring 2 miljoner turister per år. Tillväxten har legat på 5 % under de senaste åren. Tunisien är också en associerad medlem av EU och målet är att alla handelsrestriktioner med EU ska bort. Man har också inlett en försiktig privatisering av ekonomin.

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/ts.html
http://www.arab.net/tunisia/history/ta_change.html
http://www.afryqah.org/tunsia.htm;
http://www.tunisie.com/histoire/
http://www.users.wineasy.se/claes.bernes/claes/default.html
http://www.google.com (Sök på: barbary coast +north africa)

Institut National d’Archéologie et d’Art (1986): 30 ans au Service du Patrimoine: de la Carthage des Phéniciens à la Carthage de Bourguiba, Tunis
Smart, Ninian/red/(2000): Atlas över världens religioner, Köln
Lacoste, Yves et Camille (1995): Maghreb, Peuples et civilisations, Paris

Se också:  Libyen, Algeriet, Egypten.