Togo

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 56,785 km2 (som Skåne och Danmark tillsammans).
FOLKMÄNGD: 5.1 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.6 % (2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 27 april 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Lomé.
ETNISKA GRUPPER: 37 grupper, störst är ewe (45 %), mina (6 %) och kabre eller kabye (23 %), européer, syrier och libaneser 1 %.
RELIGION: Inhemska trosbekännelser 59 %, t. ex. voodoo bland ewe-folket, kristna 29 %, muslimer 12 %.
SPRÅK: Franska (officiellt); ewe, mina (störst i söder); kabye och dagomba (störst i norr).
NATURRESURSER: Fosfat, kalksten, marmor, jordbruksmark (38 %), skogsområden (17 %).
BNP: Jordbruk 42 %, industri 21 %, tjänstesektor 37 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 2.2 % (uppsk. 2001).
HDI: 0,471 (145/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Togo – togoles – togolesisk. Engelska: Togo – Togolese – Togolese.

En kolonial skapelse
Togo så som vi känner det idag, är en kolonial skapelse. De första européer som besökte kustområdet var portugiser. De kom på 1500-talet men fann inte någonting som de ansåg värt att exploatera. De byggde därför inga fort eller handelsstationer som på så många andra platser utmed Guineabukten.

Slavhandel
På 1300-talet flyttade ewe-folket in från Nigerflodens dalgångar. De var jägare och bönder och slog sig först ner i Tado, och en senare grupp bosatte sig i Atakpamé och Notsé. På 1700-talet blev området indraget i slavhandeln och Petit-Popo (Aného) blev en utförselhamn för slavar.

Tyskarna kommer
Men det var först 1884, då den tyske upptäcktsresanden och läkaren Gustav Nachtigal kom till landet utskickad av den tyska regeringen, som landområdet började bli riktigt känt. Nachtigal kom till en liten by, Togo, (nu Togoville) och skrev kontrakt med Mlapa III, kung över togo-folket utmed kusten, om tyskt beskydd.

Folket opponerade sig men det tog man inte hänsyn till. Nachtigal reste den tyska flaggan den 5 juli 1884 i Bagida och Lomé. Landremsan (50 km inåtland) benämnde tyskarna Togoland. Tyskarna ville göra Togoland till en mönsterkoloni och de anlade plantager för odling av bomull, kakao, palmolja m.m. Man drog järnväg inåtlandet, byggde hamnen i Lomé och initierade många andra infrastrukturella projekt.

Tyskarna karterade och fastställde landets gränser, men när man förhandlade med Storbritannien om gränsen mot Guldkusten (Ghana) gick det inte så bra eftersom de båda etniska grupperna ewe och dagomba hamnade på båda sidor om gränsen.

Överallt i Afrika där tyskarna haft kolonier (Tanzania, Namibia, Rwanda etc.) har deras styre kännetecknats av brutalt våld och total avsaknad av respekt för de koloniala folken. Alla kunde i princip tas ut till tvångsarbete, de som vägrade eller opponerade sig mot den tyska administrationen sattes i koncentrationsläger eller avrättades offentligt.

T.o.m. de högsta koloniala tjänstemännen utsatte sina egna tjänare för våld. Guvernören i Togoland, Valdemar Horn, lät piska en ung afrikansk pojke som arbetade hos honom för att få honom att erkänna en stöld. Pojken vidhöll att han var oskyldig. Han lämnades då åt sitt öde, blödande, fastbunden och utan mat och vatten. Han dog. För det fick guvernören böta 900 mark och avdrag på sin pension. Eftersom det privata våldet mot afrikanerna i de tyska kolonierna var omfattande, ville politikerna i Berlin att denna dom skulle tjäna som ett varnande exempel.

Den tyska koloniala epoken i Togo tog slut med första världskriget. Den 5 augusti 1914 ryckte franska och brittiska trupper in i Togo och efter tre veckor (27 augusti), kapitulerade den tyska kolonin. Då övertog Storbritannien styret för västra Togoland, stort som Skåne och Småland tillsammans. Det införlivades med Ghana vid självständigheten 1957. Östra Togoland, som senare blev den självständiga staten Togo administrerades av Frankrike.

Självständighet
Togo var ett s.k. B-mandat, dvs. ett förvaltarskapsområde som inte hade en fastlagd plan med datum för självständigheten, men fransmännen visste att den dagen skulle komma. När den kom 1960, hade Frankrike inga allvarligare invändningar även om de Gaulle fördröjde självständigheten något till följd av Algerietkriget.

Många kolonier och förvaltarskapsområden var trots hård ekonomisk och mänsklig exploatering en börda för moderländerna. Europeiska politiker kunde hålla med den franske parlamentsledamoten D’Estournelles de Constant, som 1899 i det franska parlamentet sa: ”Det finns två saker i kolonialpolitiken: först glädjen över erövringarna och sen räkningen att betala”.

Efter självständigheten framträdde den etniska skiljelinjen mellan norr och söder tydligare. I söder var och är folk fortfarande bättre utbildade och har det bättre ställt ekonomiskt än i norr. I gengäld rekryterar militären framförallt från norr. Konflikten mellan norr och söder har utmärkt hela perioden efter självständigheten och är fortfarande den mest brännande politiska frågan i landet.

Gnassingbe Eyadema tar makten – och behåller den!
Vid självständigheten blev Sylvanus Olympio president. Han var en mycket välutbildad ekonom, och kom från landets södra delar och representerade ewe-folket (fast hans förfäder härstammade från Brasilien och hade gjort sig rika på slavhandeln). Han dödades i en statskupp 1963 och efterträddes av sin släkting ingenjören Nicolas Grunitzky, som i sin tur förlorade makten (men fick behålla livet) i en kupp 1967, som förde generalen Gnassingbe Eyadema från kabye-folket i norr till presidentmakten. Han är fortfarande (2002) landets president och därmed den president i Afrika som suttit längst vid makten. Eyadema, som hade tjänstgjort i Algerietkriget och i den franska säkerhetstjänsten var djupt involverade i Olympios död.

Eyadema utvecklades till en maktfullkomlig president och avskaffade de demokratiska institutionerna, som t.ex. parlamentet. Han styrde själv med järnhand och politiska motståndare som kom i hans väg eliminerades.

Demokratisk utveckling med förhinder
Ett folkligt uppror i början på 1990-talet tvingade Eyadema att hålla en Nationell konferens i juli och augusti 1991. Denna konferens förklarade sig suverän och skrev en ny författning, bildade en övergångsregering, och planerade för allmänna val.

Presidenten kände sig hotad. De allmänna valen sköts upp gång på gång, och 1992 tog det politiska våldet ny fart. Oppositionens huvudkandidat Gilchrist Olympio, son till Togos förste president Sylvanus Olympio som själv mördades, utsattes för mordförsök i maj. En annan oppositionskandidat, Tavio Amorin, sköts till döds i juli. Gruvministern, Joseph Amefia, överlevde ett mordförsök i augusti, och i oktober stormade en kommandostyrka in i kongresspalatset i Lomé där landets Högsta råd var samlat, och tvingade dem under vapenhot att anta vissa lagar.

Även i början på 1993 eskalerade våldet och militären sköt t.ex. på en demonstrerande folkmassa och dödade 16 personer och skadade ett 40-tal. Men presidentval hölls den 25 augusti 1993. Oppositionen bojkottade valet och Eyadema var den enda kandidaten. Han vann förstås.

I januari 1994 kom så äntligen de allmänna valen till stånd. Oppositionen vann men presidenten vägrade att utse oppositionens kandidat till premiärminister utan valde i stället Edem Kodjo. Oppositionen bojkottade parlamentet.

Den 21 juni 1998 var det tid för nytt presidentval. Internationella observatörer ansåg att valet hade genomförts på ett acceptabelt sätt. Plötsligt, när rösträkningen var i full gång, meddelades det att militären konfiskerat samtliga valurnor. De flesta bedömare menade att oppositionens kandidat, Gilchrist Olympio, var på väg mot en storseger. I juni avgick valkommissionens medlemmar eftersom de enligt egen utsago, inte längre kunde utföra sitt mandat.

Internationella organisationer (EU, FN, OAU, Amnesty osv.) har fördömt Eyademas och militärens agerande och frusit bistånd och kontakter med Eyadema och hans närmaste medarbetare. Men hittills har mycket litet av den internationella opinionsyttringen bitit på den styrande klicken i Lomé. Man fortsätter envist att förhindra den demokratiska utvecklingen i landet.

Ekonomin
Den ekonomiska utvecklingen har tagit skada av den politiska oro som rått i landet. Stora projekt delfinansierade av Världsbanken och IMF står stilla till följd av presidentens och militärens vägran att demokratisera de politiska institutionerna.

Jordbruket är huvudnäringen och sysselsätter 65 % av arbetskraften. Det består framförallt av småbrukare som odlar för det egna hushållets behov. Kakao, kaffe och bomull är de viktigaste produkterna och de genererar 40 % av exportinkomsterna. Inom industrisektorn är fosfatbrytning den viktigaste aktiviteten och Togo är en ledande exportör av fosfater. Man har börjat privatisera ekonomin och ett fransk-kanadensiskt konsortium har t.ex. tagit över det nationella elbolaget.

De politiska frågorna som delar landet i två läger; nord och syd, står i vägen för den ekonomiska utvecklingen i landet. När dessa frågor är lösta bör även Togo kunna se fram emot ett större ekonomiskt välstånd för flertalet människor i landet.

I mitten på 2003 omvaldes Eyadema för ytterligare en 5-årsperiod.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10059&Theme=16
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/to.html
http://www.afrika.com/togo/
http://memory.loc.gov (Search: Africa: The map of Africa by treaty)
http://www.deutsche-schutzgebiete.de/togoland.htm
http://www.deutsche-schutzgebiete.de/webpages/Karte-Togo.jpg

Chamberlain, Muriel E. (2000): The Formation of the European Empires, 1488-1920, Essex

Se också: Benin, Ghana.