Tchad

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1 284 000 km2 (större än Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island tillsammans; endast 3 % odlingsbar).
FOLKMÄNGD: 8.7 milj (2001).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.3 % (2001)
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 11 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Ndjamena (tidigare Fort Lamy).
ETNISKA GRUPPER: C:a 200. I norr (nordbor): Araber (20-30 %), tobo, hadjerai, maba, zaghawa, bolala, bagirmi, kanembu, kotoko, fulbe m.fl. I söder (sydlänningar): Sara (20 %), ngambaye, mbaye, masa, mosei, golaye, mondang m.fl. Icke-inhemsk befolkning c:a 150 000 varav 1000 fransmän.
RELIGION: Muslimer (i norr) 50 %, kristna (i söder) 25 %, inhemska och animister (i söder) 25 %.
SPRÅK: Franska och arabiska (officiella); sara och sango i södra delarna av landet, och mer än 100 lokala språk.
NATURRESURSER: Olja (prospektering pågår), uran, fisk (från Tchadsjön), natron (soda, pottaska), kaolin (porslinslera).
BNP: Jordbruk 38 %, industri 13 %,
tjänstesektor 49 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 8.0 % (uppsk. 2001).
HDI: 0,367 (167/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Tchad – tchadier – tchadisk. Engelska: Chad – Chadian(s) – Chadian.

 

Förhistoria
Grottmålningar i Tibestibergen i norr tyder på att människor funnits i området under mycket lång tid. Det geografiska läget gjorde att Tchad kom att bli en historisk mötesplats för araber från Nordafrika och afrikaner från det svarta Afrika söder om Sahara. Det mötet har för det mesta resulterat i etniska och religiösa stridigheter som fortfarande pågår.

Historiska riken
Den första centralt organiserade stat som man känner till från det här området är från 800-talet. Grundarna var ett blandfolk – avkomma efter araberna från norr och afrikanska kvinnor i söder. De grundade kungadömet Kanem nord-ost om Tchadsjön och de levde på slavhandel. Kungarnas (Mai) konvertering till islam på 1100-talet gjorde att islam spred sig snabbt till näraliggande områden.

Kanems makt var stor, men inre stridigheter om makt och religion försvagade riket. Nomaderna bolala, ett vasallfolk, revolterade och araberna attackerade.
1380 tvingades kungen fly till Bornu väster om Tchadsjön och där upprättade han ett nytt rike. Mai Idriss återerövrade Kanem (1497-1519) och skapade storriket Kanem-Bornu, vars ekonomiska grund var slavhandel, främst med kvinnor och barn för vilka det fanns en stor efterfrågan på slavmarknaderna på den Arabiska halvön och i Mellanöstern.

Kanem-Bornu befäste sin makt och rikedom under de följande århundradena men utsattes för attacker från rivaliserande statsbildningar och folk, t.ex. från tuaregerna i nordväst. Usman dan Fodio som grundade kalifatet i Sokoto i nuvarande Nigeria, utlyste jihad, ”heligt krig” mot Kanem-Bornu i början på 1800-talet. Det pågick i flera decennier och försvagade Kanem-Bornu avsevärt. Till slut bröt landet samman och i dess ställe bildades tre muslimska slavsultanat i öster, nämligen Bagirmi, Wadai och Darfur.

I slutet på 1800-talet härjade en mäktig arabisk slavhandlare i området. Han hette Rabah Zobeir och kom från Sudan. Med sig hade han en armé på 35 000 soldater och 1879 lade han under sig stora delar av östra Tchad. Men då hade också en ny kraft kommit till i området: Frankrike.

Fransk kolonial administration
Frankrike ville etablera sig som kolonialmakt i området för att knyta ihop sina centralafrikanska landområden, men Rabah stod i vägen. Frankrike skickade tre militära expeditioner via Algeriet, Niger och Kongo 1899, som strålade samman vid Tchadsjön för att attackera Rabah. Han dödades 1900 under ett slag vid Kousséri.

Hans rike föll samman men den arabiska lokalbefolkningen i norr var avogt inställda till kolonialmakten, medan den afrikanska lokalbefolkningen i söder var positivare eftersom kolonialmakten skyddade dem från slavhandlarna. Först 1917 hade fransmännen lyckats ”pacificera” området. 1910 uppgick Tchad i Franska Ekvatorialafrika och tio år senare blev det en fransk koloni.

Frankrike koncentrerade sig på att utveckla de bördiga södra delarna av landet där man bl.a. började odla bomull. Norra delarna (Tibesti, Borku och Ennedi) var och förblev ett militärområde fram till 1964, dvs. fyra år efter det att Tchad blivit självständigt.

Aozouremsan var under många år ett omtvistat område. Det var 1935 som Frankrikes dåvarande president Pierre Laval, och Benito Mussolino, den italienske diktatorn, undertecknade en överenskommelse som stipulerade att Aozouremsan skulle tillhöra Libyen (som då var en italiensk koloni). Överenskommelsen ratificerades aldrig till följd av Mussolinis samröre med Hitler. Moammar Gaddafi i Libyen har likväl gjort anspråk på området och annekterat det.

Tchad blir en självständig diktatur
Vid självständigheten 1960 blev François Tombalbaye president. Han kom från södra delarna av landet och lade sig snart till med diktatoriska fasoner. Han införde stränga skatteregler som framförallt drabbade araber och muslimer i landets norra delar. De opponerade sig och straffades hårt. Men missnöjet pyrde och utvecklades i mitten på 1960-talet till ett folkligt uppror.

Då (1966) bildades FROLINAT – Fronten för nationell frihet i Tchad – som tog på sig ansvaret för motståndsrörelsen. Franska styrkor som kallades in av regeringen slog ner revolten. Nio år senare, 1975, mördades Tombalbaye i en armékupp ledd av generalen Félix Malloum från söder. Han förstärkte diktaturen ytterligare.

Hissène Habré (gorane) blev premiärminister 1978 men efter en kort tid stod det klart att premiärministern och presidenten inte kunde samarbeta, utan deras respektive styrkor började slåss mot varandra. Malloum flydde landet och efter flera olika turer kunde Habré slutligen ta Ndjamena (1982) och installera sig som president.

Aozouremsan
Men stridigheterna fortsatte, samtidigt som Libyen intervenerade. Habré motsatte sig Libyens annektering av Aozouremsan. Då gick Libyen in med trupper och stöttade Habrés rival Goukouni Oueddei (tobo). Detta gillade inte fransmännen utan kom med egna trupper för att stödja president Habré. 1984 beslöts att alla utländska trupper skulle lämna Libyen och Internationella domstolen i Haag skulle få avgöra Aozouremsans öde.

1990 attackerade general Idriss Déby (zaghawa), nordbo och ledare för den väpnade oppositionen och samarbetsman till Moammar Gaddafi, regeringen och tog makten. Landet var delat längs två parametrar norr/söder, muslimer/kristna. Tchads intervention fortsatte och upphörde först 1994, då Internationella domstolen i Haag meddelade att Aozouremsan tillhörde Tchad.

Demokrati och flerpartisystem
I början på 1990-talet utsattes Tchad som många andra afrikanska stater, för starka internationella påtryckningar att modernisera och demokratisera sina politiska institutioner. I Tchad hölls en nationell försoningskonferens 1993 med över 1000 delegater från hela landet. Konferensen uttalade sig för demokrati och för ett system med flera politiska partier.

Den 2 juni 1996 hölls det första presidentvalet enligt den nya ordningen. Omkring 75 % av väljarna deltog i valet och Deby valdes till president. Men det har inte satt stopp för de politiska oroligheterna. I början på 2000 blossade nya stridigheter upp i norr mellan regeringstrupper och nya rebellgrupper.

Tusenåriga problem
Den här översikten över Tchads statsbildning har sträckt sig över mer än 1000 år. Det är en lång period och man kan tycka att Tchad skulle haft tillräckligt med tid att lösa de mest påträngande etniska problemen. Men så har inte skett. Vi kan se, som vi noterade inledningsvis, att de problem som Tchad idag brottas med är i stort sett desamma som förekommit under alla dessa tusen år. Det är framförallt problem som har att göra med religionen (muslimer/kristna), etniciteten (araber/afrikaner), människosynen (herrar/slavar) och geografin (norr/söder).
Problemen har förtydligats i Tchad eftersom landet ligger vid den geografiska korsvägen mellan det arabiska norr och det svarta Afrika i söder. Här, vid denna korsväg, har handels- och slavkaravaner passerat, religioner spridits, människosyner formats, och geografins norr och söder ritats i ökensanden.
Det är också här som makten används uteslutande för att förtrycka och tvinga människor utanför den egna klanen och stammen till religiös, politisk och ekonomisk underkastelse. Nutidens afrikaner och araber, och andra människor också för den delen, kan lära mycket från Tchads historia.

Finns det hopp för Tchad?
De flesta människor i Tchad har förlorat på den konfliktfyllda politiska utvecklingen. Idag är Tchad ett av världens fattigaste länder, som HDI-indexet ovan visar. Svårigheterna till trots, finns det ändå något litet ljus i tunneln. Världsbanken har t.ex. nyligen gått in med resurser för att stödja utvecklingen av oljefälten i Doba. Det skulle kunna bli ett lyft för landet. Men vem garanterar att eventuella oljeinkomster kommer befolkningen till godo?

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10013&Theme=16
http://www.monde-diplomatique.fr/2001/05/CONESA/15145
http://www.francophonie.org/oif/francophonie/membres/ARTICLES/T0000925.html
http://www.jesuites.com/actualites/archives/2000/islamtchad.htm
http://www.home.golden.net/~psweber/tchad2.htm; http://debate.org.uk./
http://www.ethnologue.com/show_country.asp?name=Chad
http://www.fordham.edu/halsall/french/tchad.htm (Combat près du lac Tchad – Afrique)

Haywood, John (2000): Historisk världsatlas, Köln

Se också: Nigeria, Libyen, Niger, Sudan.