Tanzania

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 945 087 km2 (mer än dubbelt så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 36 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.6 % (2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 26 april 1964; Zanzibar den 19 december 1963 (båda från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Dar es Salaam; Dodoma (lagstiftande).
ETNISKA GRUPPER: 99 % afrikaner fördelade på omkr. 130 etniska grupper, varav 95 % bantu; 1 % européer, asiater och araber.
SPRÅK: Kiswahili (officiellt), engelska, arabiska, och mer än 130 lokala språk.
RELIGION: Kristna 45 %, muslimer 35 %, inhemska 20 %. Zanzibar +99 % muslimer.
NATURRESURSER: Vattenkraft, fosfat, järnmalm, stenkol, guld, diamanter, ädla stenar, naturgas, nationalparken Serengeti, berget Kilimanjaro, Ngorongoro-kratern, stora sjöar, kustområden, goda förutsätt-ningar för internationell turism.
BNP: Jordbruk 49 %, industri 17 %, tjänstesektor 34 % (uppsk. 1998).
TILLVÄXT (BNP): 5.2 % (uppsk. 2000).
HDI: 0,415 (156/174).

STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Tanzania – tanzanier – tanzanisk. Engelska: Tanzania – Tanzanian(s) – Tanzanian.

FÖRHISTORISK TID
Vetenskapsmän har under lång tid intresserat sig för Stora riftdalen i norra Tanzania. Vid Olduvai har man hittat rester efter tidiga människor (Homo habilis), som är minst 1.8 miljoner år gamla. På andra håll i landet har man också funnit efterlämningar (klippmålningar, järnframställning, keramik) av tidiga människosläkter, vilket tyder på att landet befolkades tidigt. Monsunvindarna har fört segelskepp (dhows) från kusten till Arabien, Persien (Iran), Indien och tillbaka i mer än 2000 år. Under den arabiska framryckningen på 600-talet e.Kr. bosatte sig araber utmed kusten och grundade flera handelsstäder där, t.ex. Kilwa i söder.

Portugiserna kommer
Den 15 april 1497 förvånades lokalbefolkningen på flera platser utmed kusten. De såg fartyg som de aldrig tidigare skådat på havet. Det var stora portugisiska segelfartyg, karaveller, som spanade mot kusten. De kom närmare och signalerade att de ville handla och byta varor. De arabiska handelsmännen som kände väl till portugiserna, ville helst att ”inkräktarna” skulle ge sig av så fort som möjligt.

Året därpå, den 2 juni 1498, dök Vasco da Gama upp med en stor armada. Han var på väg till Indien och både araber och lokala hövdingar tvingade honom att snart lätta ankare och ge sig av längre norrut.

Men portugiserna hade sett tillräckligt. Den 16 juli 1500 vaknade invånarna upp i den lilla fiskeorten Kilwa och fann att de hade kommit under utländskt styre. Det var portugisen Pedro Cabral som tagit över deras lilla stad, som den arabiske forskningsresanden Ibn Battutah beskrev 1331 som ”en av världens vackraste och mest välbyggda städer”. Under de kommande 5–10 åren tog portugiserna med terrormetoder hela den östafrikanska kusten, från Sofala i söder (Moçambique) till ön Socotra i norr, nordost om Afrikas horn, och behöll den i 200 år.

Omanaraberna tvingar bort portugiserna
Den 13 december 1698 förlorade portugiserna Fort Jesus i Mombasa (Kenya) som var deras starkaste fäste på den östafrikanska kusten till araber från Oman, som hade belägrat fortet i mer än två år. Kusten, inklusive öarna Zanzibar, Pemba och Mafia, låg nu i stort sett öppna för den omanska kolonisationen. Omans huvudstad flyttades till Zanzibar i slutet på 1830-talet och Zanzibar blev navet i det omanska kustriket, som styrdes av hårdföra arabiska sultaner.

Grunden för deras makt och rikedom var den lukrativa slavhandeln. En annan källa till Omanarabernas rikedomar var odlingen av kryddnejlikor. Zanzibar blev med tiden världens främsta producent av kryddnejlikor.

Tyskland ockuperar Tanganyika
De europeiska stormakterna använde Zanzibar som ”utsiktspunkt” för den koloniala expansionen i området. Flera av de berömda upptäcktsresorna utgick från Zanzibar. Storbritannien ockuperade Zanzibar 1843 och Tyskland hissade den tyska flaggan formellt i Bagamoyo på fastlandet mitt emot Zanzibar den 27 februari 1885.

Motståndet mot den tyska koloniala ockupationen var stort. Det gällde framförallt tyskarnas tvångsrekrytering till bomullsplantagerna. Men överallt slogs motståndet brutalt ner och utan hänsyn. Det kulminerade i det s.k. maji maji-upproret 1905 och drabbade bl.a. Songea, Mtwara och Lindi i södra Tanganyika (som landet då kallades). Enligt officiella tyska källor dödades 75 000 afrikaner och omkring 200 000 dog i den efterföljande svältkatastrofen. Det var ett utrotningskrig. Ngoni-folkets ledare hängdes i Songea och andra avrättades av exekutionspatruller. Som vanligt under den tyska kolonialismen var bestraffningarna offentliga och män, kvinnor och barn tvingades att bevittna grymheterna.

Storbritannien tar över administrationen
Tyskland förlorade alla sina kolonier i första världskriget. Brittiska trupper besegrade den tyska krigsmakten i flera slag i Tanganyika och Storbritannien tog över administrationen av landet den 1 januari 1917. Fr.o.m. 1920 blev Tanganyika ett mandat under Nationernas Förbund och Storbritannien fick förtroendet att administrera det.
Det var först efter andra världskriget som Storbritannien tog tag i landets ekonomiska och politiska problem och började föra en medveten utvecklingspolitik som gick ut på att utveckla jordbruket och den inhemska industrin.

Många afrikaner deltog i andra världskriget på kolonialmakternas sida. De kunde få tjänstgöra långt borta från hemlandet, t.ex. i Asien. Under kriget blev många afrikaner medvetna om varför de kämpade; målet för kampen var friheten, och att friheten var något värdefullt att kämpa för. Det var inte heller svårt för dem att relatera till den egna situationen i hemlandet. Där förtrycktes de av den kolonialmakt vars frihet de nu stod upp för. Efter världskrigets slut tryckte därför många ledare i tredje världen på och begärde självständighet för sina kolonier. På samma sätt gjorde Julius Nyerere i Tanganyika och efter stora framgångar i valet 1960 tog hans parti, Tanganyika African National Union (TANU), makten i landet.

Zanzibar
På ön Zanzibar, ett stenkast från Dar es Salaam, tog utvecklingen en annan riktning. Där hade slavhandeln och den arabiska kolonialismen skapat mycket djupa sår i samhället. Under många år vägrade sultanen att avskaffa slaveriet. Zanzibars ekonomi var helt fokuserad på slavhandeln och de arabiska affärsmännen gjorde stora förtjänster på handeln med slavar. Storbritannien hade en skvadron stationerad vid kusten mellan 1856 och 1873 för att bekämpa slavhandeln till havs. Först 1897 avskaffades slavhandeln på Zanzibar, men sultanen lyckades genomdriva att, även om slavarna frigavs, skulle de ändå tvingas stanna kvar på sina plantager men nu som kontraktsarbetare. Därmed sådde han ett frö till den revolution som skulle komma långt senare.

Ett annat frö såddes 1963 i samband med valet som föregick självständigheten. I det valet fick Afro-Shirazi-partiet 54.3 % av rösterna – men inte makten! Den återtog araberna genom att manipulera valprocessen. Den 12 januari 1964, en månad efter självständigheten, utbröt en blodig revolution under ledning av Abeid Karume – Afro-Shirazi-partiets ledare. Arabiska och indiska plantageägare jagades iväg och många dödades på gatorna i Zanzibar. Karume utvecklades till en hänsynslös diktator som lierade sig med Sovjetunionen och Östtyskland. Han mördades 1972.

Ett myteri ägde rum den 20 januari 1964 i Dar es Salaam och britterna kallades in för att avväpna myteristerna. President Nyerere blev orolig över utvecklingen på Zanzibar. Risken var stor att araberna från Oman skulle gå till motangrepp och försöka återta Zanzibar. Tanganyika skulle därmed onekligen dras in i ett krig vars konsekvenser var svåra att överblicka. Genom att bilda en union med Zanzibar, resonerade Nyerere, skulle han kunna få en viss kontroll över händelseutvecklingen där och förhoppningsvis, också avskräcka Oman från att gå till angrepp. Den 22 april 1964 signerade Nyerere och Karume en överens-kommelse om att bilda en union. Den trädde i kraft den 26 april samma år och den nya unionsstaten fick namnet Tanzania.

Julius Nyereres bysocialism – ujamaa
Julius Nyerere eller ”Mwalimu” (läraren), som han kallades i Tanzania, var socialist med goda kontakter med det socialdemokratiska partiet i Sverige (Erlander, Palme). Han gjorde Tanzania till en enpartistat och utvecklade sina socialistiska tankar i ett manifest, Arushadeklarationen, som publicerades 1967. Målet var självtillit (self-reliance), dvs. ekonomiskt oberoende; man skulle klara sig med de egna tillgängliga resurserna och inte bli beroende av utländskt bistånd.
Det var ett radikalt idéprogram som avsåg att i grunden förändra de ekonomiska förhållandena i landet, bebyggelsestrukturen och relationerna mellan människorna.

Byn, den kollektiva byn – the ujamaa village – skulle utgöra samhällets grundläggande enhet. Det var i byn som utvecklingen skulle ske. Byn skulle utvecklas till ett slags självgående idealsamhälle, men hela idén kollapsade. Tanzaniernas gensvar var måttfullt och de ville ogärna flytta till de kollektiva byarna. När Nyerere då införde tvångsförflyttningar föll hela idén i vanrykte. Tanzanias ekonomi kördes i botten, eftersom den kollektiva produktionen inte lyckades producera något överskott. Landet förföll och den 7 november 1985 avgick Nyerere som president. Han dog 1999. Ujamaa-politiken blev ett stort misslyckande för honom men på många andra områden har han gjort bestående insatser.

Flerpartisystem införs
I början på 1990-talet pressade de stora internationella politiska och ekonomiska aktörerna (FN, Världsbanken, IMF m.fl.) länderna i Afrika till att demokratisera sina politiska institutioner. Första målet var att bli av med enpartistaten och ersätta den med ett flerpartisystem. Även Tanzania utsattes för detta tryck och 1995 genomfördes allmänna val med flera partier. Det regerande partiet, TANU, som slagits samman med Afro-Shirazi-partiet på Zanzibar och tagit namnet Chama cha Mapinduzi (CCM), revolutionspartiet, vann valet, åtminstone på fastlandet.

På Zanzibar fuskades det och många länder erkände inte valresultatet. Då man begärde omräkning av rösterna vägrade valkommissionen på Zanzibar att tillmötesgå den begäran. De utropade CCM:s kandidat som vinnare. Oppositionspartiernas kandidater anklagades för förräderi och arresterades. Den 29 oktober 2000 hölls åter val i Tanzania och även denna gång tog CCM hem valsegern. På Zanzibar blev Amani Abeid Karume vald till president, men den politiska turbulensen fortsatte.

Regionalt samarbete
Före den beryktade Berlinkonferensen 1884/85 betraktades Tanganyika, Kenya och Uganda som ett brittiskt intresseområde, även om tyskarnas närvaro i Tanganyika var påtaglig. Men i Berlinkonferensens anda beslöt de brittiska och tyska myndigheterna den 19 januari 1886 att dela upp området i sina beståndsdelar och justera gränserna.

Tyskland fick kontroll över Tanganyika, medan Storbritannien behöll Kenya och Uganda. Tyskland förlorade sina kolonier i första världskriget och Storbritannien fick NF:s mandat att administrera Tanganyika. Efter andra världskriget började Storbritannien att integrera de tre östafrikanska länderna. Efter att de blivit självständiga bildade de den Östafrikanska gemenskapen 1967. Den kollapsade mindre än tio år senare av politiska skäl. I slutet på 1990-talet började man på allvar diskutera att återuppliva gemenskapen, och 2001 blev det verklighet.

En av anledningarna till den Östafrikanska gemenskapens kollaps var den statskupp som förde Idi Amin (”Big Daddy”) till makten i Uganda 1971. Amin var f.d. östafrikansk mästare i tungviktsboxning och mycket populär i början av sin regeringstid. Men när hans extrema brutalitet blev känd förlorade han sin goodwill. Kort efter att han tog makten 1972 körde han ut alla indier som levde i Uganda. Han förföljde acholi- och langofolken och lät mörda personer som misshagade honom på ett eller annat sätt. Utrikespolitiskt var han en pajas. Till slut stod Nyerere inte ut längre utan invaderade Uganda 1978 tillsammans med exilugandier. När de nådde Kampala flydde Idi Amin. Han har sedan dess levt i Saudiarabien.

Etniska konflikter i Rwanda och Burundi
Tanzania har drabbats hårt av de etniska oroligheterna i Rwanda och Burundi. Hundratusentals flyktingar strömmade in över gränserna i västra Tanzania. Med dem kom stridande fraktioner som förde vapen med sig in i landet. Brottsligheten ökade dramatiskt och det gick inte att färdas med bil väster om Victoriasjön utan poliseskort.

Nyupptäckta guldfyndigheter
Tanzania tillhör de fattigaste länderna i världen. Jordbruket är den helt dominerande ekonomiska sektorn som ger folk arbete och inkomster. Ändå är Tanzania inget fattigt land. Som framgår av kartan ovan har landet stora reella och potentiella resurser. Nyligen har stora guldfyndigheter upptäckts söder om Geita i norra Tanzania och brytningen är i full gång. Men Tanzania har en lång väg att gå innan landet kan förse sin snabbt växande befolkning med den mest grundläggande samhällsservicen. Därför kommer Tanzania att vara beroende av utländskt bistånd under lång tid framöver.

Zanzibars ekonomi
I modern tid har Zanzibars ekonomi burits upp av slavhandeln och odlingen av kryddnejlikor. Efter självständigheten föll kryddnejlikeproduktionen till en bråkdel av vad den en gång varit därför att de kollektiva produktionsmetoderna som man införde var ineffektiva. Lyckligtvis sammanföll det med att turistnäringen upptäckte Zanzibar och det är bl. a. inom detta område som Zanzibar har goda möjligheter att utvecklas.

På senare år (1989) har kvinnorna börjat odla alger för kommersiellt bruk. Den produktionen har varit utomordentligt framgångsrik och sysselsätter idag c:a 50 000 personer. Ur algerna utvinner man karragenan, ett bindeämne som bl. a. används inom livsmedelsindustrin. I det nästan helt muslimska Zanzibar är denna aktivitet som nästan uteslutande utförs av kvinnor, ett exempel på hur traditionella könsroller kan förändras.

Webbtips/referenser:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/index.html
http://www.fco.gov.uk/text_only/news/dynpage.asp?Page=10058&Theme=16
http://www.usgs.gov/minerals/pubs/country/africa.html
http://www.fao.org/

Thomas, Herbert (1994): The First Humans, The Search for Our Origins, London 1995.
Makaidi, J. E. Emmanuel (1995): Emmas Encyclopedia Tanzaniana of National Records 1497-1995, Dar es Salaam
Reader, John (2001): Africa, National Geographic Society, Washington
Stevenson, William (1976): 90 minutes at Entebbe, Bantam Books

Se också: Moçambique, Kenya, Uganda.