Sydafrika

KartaSTATSSKICK: Republik.
Yta: 1 221 038 km2 (jmf Sverige 450 000 km2).
FOLKMÄNGD: 43 586 097.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 0.26 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 31 maj 1910 (från Storbritannien )
HUVUDSTAD: Pretoria (Obs. att Kapstaden är säte för den lagstiftande makten [parlamentet] och att Bloemfontein är den dömande [juridiska] maktens centrum).
ETNISKA GRUPPER: Svarta 75,2 %, vita 13,6 %, färgade 8,6 %, indier 2,6 %.
SPRÅK: Officiella språk: Afrikaans, engelska, ndebele, pedi, sotho, swazi, tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu.
RELIGION: Kristna 68 %, muslimer 2 %, hinduer 1.5 %, inhemska trosföreställningar 28.5 %.
NATURRESURSER: Guld, krom, stenkol, järnmalm, mangan, nickel, fosfat, uran, diamanter, platina, koppar, naturgas m.m.
PNB: Jordbruk 5 %, industri 30 %, tjänstesektor 65 %.
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2000).
HDI: 0,697 (103/174).

STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Sydafrika – sydafrikan – sydafrikansk. Engelska: South Africa – South African(s) – South African.

Sydafrikas ursprungsbefolkning
Sydafrikas ursprungsbefolkning är san (bushmen), ett samlar- och jägarfolk som levde i Södra Afrika för minst 10 000 år sedan och som fortfarande finns kvar i mindre samhällen i regionen, t.ex. i Botswana. De har lämnat efter sig ett stort antal klippmålningar som berättar om deras existens och liv förr i tiden. Besläktade med dem var ett annat ursprungsfolk, khoikhoi (hottentotter), ett boskapsskötande folk som sannolikt invandrat från norra Botswana. Ibland brukar man sammanföra dessa två ursprungsfolk och gemensamt kalla dem khoisan. Khoisan är också en egen språkfamilj och folk som talar khoisanspråk (korana, kxoe, nama) lever fortfarande i Norra Kapprovinsen, inte långt från gränsen mot södra Namibia.

Bantufolk
En annan grupp som invandrat till Sydafrika är bantufolken, t.ex. zulu, xhosa och tswana. När de kom är fortfarande osäkert. Arkeologerna menar att bantufolk sannolikt fanns i Transvaal och norra Natal för 1 500 år sedan. De levde i små samhällen och höll tamboskap och odlade säd och grönsaker.

Portugiser
År 1488 rundade portugisen Bartholomeu Diaz Godahoppsudden. Portugiserna karterade därefter kustlinjen men etablerade inga permanenta baser där, troligen därför att de inte fann något av omedelbart värde för sina uppdragsgivare men också på grund av lokalbefolkningens fientlighet. Men de gjorde Sydafrika känt i Europa och holländarna som färdades till Ostindien hade behov av att proviantera halvvägs, och de beslöt att etablera en bosättning där.

Historisk översiktskartaHolländare
Den 6 april 1652 kom Jan van Riebeek med en grupp på 90 män, kvinnor och barn med flaggskeppet Drommedaris till Taffelviken (Table Bay), där de kastade ankar. Taffelviken ligger intill den plats där Kapstaden senare skulle växa fram. Det var alltså Riebeek och hans grupp som inledde den koloniala epoken i Sydafrika, där de blev kända som boer (bönder). De kom nästan omedelbart i konflikt med lokalbefolk-ningen som inte ville samarbeta med dem och förse dem med den proviant som de holländska fartygen hade behov av: frukt, grönsaker och kött. Riebeek och hans följe fick därför själva börja odla och föda upp storboskap, får och getter. För det ändamålet anlade de trädgårds- och fruktodlingar och små farmer utmed Liesbeekfloden vid Godahoppsudden, och planterade en häck för att markera gränsen för deras koloni. Men det hjälpte inte. Konflikterna inte bara fortsatte utan förvärrades allteftersom boerna utvidgade sina områden. Lokalbefolkningen menade att boerna tog deras betesmark.

Koloniseringen fortsatte emellertid, men plötsligt 1717 stoppade den holländska regeringen all fortsatt invandring eftersom man ansåg att kolonin redan var fullbesatt. Det fanns då 2 000 européer där. Eftersom boerna behövde arbetskraft och invandringen hade stoppats, och bushmän och hottentotter varken ville eller kunde arbeta på det sätt som boerna krävde, så började de importera slavar från Västafrika, Madagaskar, och från de holländska besittningarna i Ostindien. I slutet på århundradet, 1795, fanns det 20 000 sådana slavar i Kapkolonin.

Någon tid efter invandringsförbudet gjorde emellertid den holländska regeringen en helomvändning: nu erbjöd de bönder upptill 2 500 ha om de var beredda att öppna upp nya gränser för den koloniala expansionen. Samtidigt uppmuntrade regeringen föräldralösa flickor i Rotterdam att bosätta sig i Sydafrika. I slutet på 1700-talet hade kolonisationen nått 1000 km från Kapstaden och under den expansionen hade boerna stött på bantufolken vid t.ex. Great Fish River (mitt emellan Port Elisabeth och East London i Ciskei) och fått utkämpa många slag mot dem eftersom de starkt motsatte sig de vita inkräktarna. I Sydafrika kallade de vita kolonisatörerna dessa krig för ”Kafirkrigen ”.1

Britterna
1795 ockuperade britterna Kapkolonin då det revolutionära Frankrike hade gjort Holland till en lydstat, men 1803 fick Holland tillbaka kolonin. Några år senare, 1806, återtog emellertid britterna Kapkolonin. Denna gång för att behålla den.

Britternas intresse för Kapkolonin ska ses mot bakgrund av att Storbritannien förlorat tretton kolonier 1783 under det nordamerikanska frihetskriget och att det nästan rådde krigslika relationer till Napoleon i Frankrike. Dessutom hade franska fartyg setts lägga till vid Godahoppsudden på väg till Indien. Storbritannien fruktade att ärkefienden Frankrike plötsligt skulle överraska dem. För att förhindra det återtog britterna alltså Kapkolonin 1806.

Boerna
Storbritannien tog över en fungerande administration. Boerna hade ett eget språk (afrikaans), en egen religion (kalvinismen), och en egen livsfilosofi (de utvalda). Britterna försökte till en början gå försiktigt fram och inte i onödan störa den rådande samhällsordningen. Men det gick inte. Konfliktanledningarna var för många och för djupgående. Ofta gällde det boernas förhållande till slavarna och ursprungsbefolkningen, som de behandlade illa.

Boerna chockades när en brittisk domare 1812 begav sig ut på landsbygden för att höra fall där just boer hade misshandlat slavar och hottentotter. Ett annat fall ägde rum 1816, då en boer, Bezuidenhout, anklagad för att ha misshandlat en hottentottjänare, vägrade inställa sig inför domstolen. En spaningsgrupp red ut för att arrestera honom. Skottlossning bröt ut och Bezuidenhout blev dödad. Andra boer gjorde uppror. Fyra ringledare ställdes inför rätta och dömdes till döden genom hängning. Domen verkställdes vid en plats som hette Slaktarens Hals. Denna händelse skakade om boerna. Plötsligt hade någon ifrågasatt deras ”rätt” att behandla slavar och ursprungsbefolkning som de ville. De var vana vid att jaga bushmän på samma sätt som de jagade hare.

1828 utfärdade myndigheterna i Kapkolonin en förordning som stipulerade att Khoikhoi var fria människor och inte slavar. Det förargade boerna oerhört, eftersom det fick följdverkningar på arbetsmarknaden som boerna ogillade, t.ex. att khoikhoi nu kunde flytta fritt inom kolonin, de fick rätt att skriva arbetskontrakt med en arbetsgivare, och deras barn kunde nu bli anställda på lärlingskontrakt osv.

Men droppen som fick bägaren att rinna över kom när britterna 1833 började bekämpa slavhandeln och släppa slavarna fria.
Då fick många boer nog av den brittiska administrationen och de började se sig om efter andra möjligheter. De skickade ut spejare för att ta reda på var det fanns land som ingen gjorde anspråk på, och de fick veta att norrut fanns det gott om tomma landområden.

Omkring 1835 började många boer att ge sig av från Kapkolonin. Denna exodus har kallats ”the Great Trek” – den stora utvandringen. Boerna lastade sina familjemedlemmar, tjänare, slavar och tillhörigheter på oxkärror – och gav sig iväg. Bakom dem följde boskapen. De ville bort från britterna och det ”moderna” samhället och långt ut på de öde vidderna där deras boskap kunde beta ostört, och där de själva kunde få bestämma och andas frihetens luft. Fanns det sådana områden?

Många boer var dåligt informerade trots att spejare sonderat terrängen. De hade inte riktigt förstått (eller velat förstå) hur bantusamhällen var organiserade, och de gav sig iväg i tron att de verkligen skulle finna jungfrumark. Men verkligheten var en helt annan. Vid den här tiden i Sydafrika fanns det egentligen inget riktigt orört land kvar. Det som boerna trodde var virgin land var i själva verket bantufolkens betesmarker. Därav de ständiga konflikterna med lokalbefolkningen.

Men boerna såg sig själva i bibliska termer – de utvalda – och det gav dem kraft och styrka. Några stannade mitt i landet och grundade där Oranjefristaten, medan andra fortsatte längre bort, över floden Vaal, där de lade grunden till republiken Transvaal. Även i Natal försökte boerna att etablera sig men 1842 blev de bortkörda därifrån av brittiska trupper, och året därpå förklarade Storbritannien att Natal var en brittisk koloni. Totalt utvandrade omkring 15 000 boer (män, kvinnor och barn) från Kapkolonin.

Boerrepublikerna klarade sig bra. På 1860-talet hittade man diamanter i Oranjefristaten och guld i Transvaal. Det ledde till en internationell diamant- och guldrush och Kimberley utvecklades till ett centrum för prospektering och industriutveckling. När nya, stora guldfyndigheter upptäcktes i Witwatersrand 1886 tog guldrushen fart på nytt.

Många skandinaver tog sig till Sydafrika för att arbeta i gruvorna. Britterna tycktes ha bestämt sig för att lägga beslag på dessa enorma rikedomar, men boerna kämpade emot. Till slut gick britterna i krig för att tvinga boerna till underkastelse. Det s.k. boerkriget 1899-1902 slutade med britternas seger. I det kriget kämpade en skandinavisk kår (gruvarbetarna) på boernas sida. Efter inledande framgångar i kriget tvingades den skandinaviska kåren att kapitulera vid Paardeberg den 27 februari 1900. Skandinaverna togs som krigsfångar och fick tillbringa två år i fångenskap på ön S:t Helena ute i Atlanten.

Boerkriget blev ett stort nederlag för boerna. De hade förlorat 28 000 män, kvinnor och barn. De flesta som dukade under var kvinnor och barn som dog till följd av sjukdomar och vidriga sanitära förhållanden. Men även afrikaner som deltog i kriget fick sätta livet till. Omkring 14 000 av dem dog i koncentrationsläger under mycket svåra förhållanden. Men deras lidande uppmärksammades inte. Afrikanernas krigsinsatser nämns nästan inte i de officiella dokumenten. Efter kriget blev Oranjefristaten och Transvaal brittiska kronkolonier och 1910 bildade de tillsammans med Natal och Kapkolonin den Sydafrikanska unionen.

Afrikanerna marginaliseras – ANC bildas
Afrikanerna hade sedan länge förstått att de inte kunde förvänta sig mycket av kolonialpolitiken. Under unionsbildningen blev det ännu tydligare och särskilt när Lagen om de inföddas rätt till mark (The Natives’ Land Act) presenterades 1913.
Den gav afrikanerna, som utgjorde mer än 80 % av befolkningen endast 15 % av marken, som dessutom låg utspridd i perifera områden. Missnöjet bland afrikanerna hade funnits sedan länge och i januari 1912 bildades African National Congress (ANC) i Bloemfontein.

Boerna tar makten – apartheidpolitiken införs
ANC skulle ta tillvara afrikanernas intressen men under en lång följd av år spelade organisationen en undanskymd roll samtidigt som afrikanernas politiska situation försämrades år för år. De kände hur segregationen kröp närmare och närmare. Kulmen nåddes 1948 då boerna genom Nationalistpartiet kom till makten. Deras främsta politiska fråga var rasåtskillnad – apartheid.

Under de följande åren antog regeringen en rad lagar som syftade till att i detalj reglera var afrikanerna fick bo, arbeta och vistas. Målsättningen för denna lagstiftning var att fysiskt mejsla ut en helt vit stat i Sydafrika till vilken afrikanerna, de färgade och indierna inte skulle ha tillträde. För detta ändamål etablerade man s.k. hemländer för afrikanerna eller bantustans, t.ex. Ciskei, Transkei och Bophutatswana, som var och en fick en egen administration, president, parlament osv. Meningen var att varje afrikan skulle tillhöra ett hemland. Miljontals människor tvingades flytta till dessa hemländer men de erkändes aldrig av omvärlden.

Ett annat exempel på den fysiska åtskillnaden mellan folkgrupperna som boerna eftersträvade återfinns i Group Areas Act. Denna lag angav målen för statsplaneringen och anvisningar om hur de skulle tillämpas. Man hänvisade till en modellstad grundad på apartheidpolitiken. I denna stad var bostadsområdena indelade i olika sektorer; en sektor för vita (den bästa), en för afrikaner (den sämsta), en för färgade, och ytterligare en för indier. Mellan sektorerna fanns som regel en buffertzon. Ungefär 750 000 människor (främst svarta afrikaner) flyttades från ”fel” till ”rätt” stadsdelar. Hela stadsdelar, som låg i ”fel” område kunde förstöras. Det mest kända exemplet är rivningen av Sophiatown i Johannesburg.

Statskärnan var uppdelad på liknande sätt. De vita hade sin egen sektor dit de tog sig för att handla, gå på restaurang, bio, teater osv. Det var alltid den elegantaste delen av staden. Indierna hade sin affärssektor och afrikanerna likaså. Afrikanernas var den minst utvecklade. Tjänstefolk fick bo på särskilda vandrarhem (för att understryka att det var fråga om en tillfällig bostad) som kommunen byggt på ”lämplig” plats i staden. Andra städer i andra länder i Afrika var segregerade på ungefär samma sätt under den koloniala perioden och på en del håll består den strukturen än idag.

Tillämpningen av apartheidpolitiken var rigorös. Afrikaner som vistades i ”vita” områden, tvingades bära pass. Så småningom delades samhället upp på alla områden i en vit och en svart sektor. Afrikanerna hade sina egna sjukhus, skolor, busshållplatser, busslinjer, parkbänkar, toaletter, radio- och TV-stationer osv.

Sharpevillemassakern
Missnöjet bland afrikanerna växte. Den 21 mars 1960 arrangerade kommunistpartiet (PAC) en protest mot passlagarna och 10 000 demonstranter omringade polisstationen i Sharpeville. Poliserna blev rädda, öppnade eld och dödade 69 demonstranter. Massakern i Sharpeville blev en vändpunkt i den politiska kampen i Sydafrika. Nu hade apartheidföreträdarna visat sitt rätta ansikte och världen hade förstått vad apartheid i realiteten betydde. Den internationella reaktionen blev mycket stark och Sydafrikas isolering tilltog. 1961 utträdde Sydafrika ur det brittiska samväldet för att förhindra förödmjukelsen att bli utesluten.

Mandela fängslas
Efter massakern i Sharpeville utlyste regeringen undantagstillstånd och förbjöd både ANC och PAC. Ledarna i båda organisationerna gick under jorden, några i exil, men de arresterades alla så småningom. Hela ANC:s ledarskap t.ex. arresterades 1963 under ett möte på en gård i Rivonia utanför Johannesburg. De ställdes inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff på den beryktade fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. Nelson Mandela satt där större delen av sina tjugosju år i fängelse.

Det väpnade motståndet inleds
Motståndet mot apartheid intensifierades och både ANC och PAC satte upp väpnade grenar som opererade från grannländerna, de s.k. frontstaterna. Men den sydafrikanska säkerhetstjänsten var till en början mycket effektiv och slog ner allt väpnat motstånd. Men omvärlden förändrades. Både Angola och Moçambique blev självständiga 1975 och det sporrade apartheidmotståndarna.

Upplopp i Soweto
Skolungdomar i Soweto var missnöjda med att myndigheterna hade beslutat att undervisningen i matematik, samhällskunskap, historia och geografi skulle ges på (boernas språk) afrikaans. De utlyste den 16 juni 1976 till en dag för demonstrationer. Marschen i Soweto utvecklade sig snart till en protest mot apartheid och regeringen. Våldsamma upplopp bröt ut. Polisen öppnade eld och flera ungdomar dödades. Upploppen fortsatte dagen efter och regeringsbyggnader, skolor, sjukhus, bibliotek, affärer, ölhallar attackerades. Upploppen spred sig till städerna i Witwatersrand och till andra delar av landet. Totalt dödades 575 människor i upploppen, de allra flesta i Soweto.

Säkerhetspolisen hade befogenheter att hålla misstänkta personer häktade på obestämd tid utan rättegång. Det utnyttjades flitigt. Mellan 1960 och 1990 hölls 78 000 personer häktade utan rättegång. Omkring 200 fick sätta livet till i häktet och åtminstone 78 av dem var aktiva apartheidmotståndare. En av de mest kända var ledaren för Svart Medvetenhet, Steve Biko, som torterades till döds 1977.

Apartheidsystemet avvecklas
President P. W. Botha inledde försiktigt en uppmjukning av apartheidlagarna under 1980-talet men stötte på hårt motstånd från apartheidpolitikens kärngrupper, dvs. den afrikandiska arbetarklassen, tjänstemän, och de vita storbönderna. 1989 ”ersattes” P. W. Botha av F W de Klerk.

de Klerk var klar över att apartheidpolitiken inte hade någon framtid i Sydafrika. 1990 tilläts både ANC och PAC att åter fritt verka i landet och Nelson Mandela frigavs efter 27 år i fängelse. Nedmonteringen av apartheidsystemet (lagstiftning och tillämpning) följde nu i rask takt.

Demokratiska val
I slutet på april 1994 hölls de första fria och demokratiska valen i landet och som väntat, segrade ANC med betryggande marginal. Fången på Robben Island, Nelson Mandela, valdes till Sydafrikas president. Därmed hade den mer än 300 år långa koloniala perioden kommit till vägs ände och den 50-åriga apartheidpolitiken äntligen besegrats. Mandela, som kommit till åren avsade sig återval och i hans ställe valdes Thabo Mbeki till president den 16 juni 1999.

Det nya Sydafrika
Det nya Sydafrika har många problem att lösa, både gamla och nya. Bland de gamla problemen som de ärvde av apartheidregimen, är den ojämlika ekonomiska utvecklingen och fattigdomen (50 % av befolkningen lever f.n. under fattigdomsstrecket) särskilt betungande. Folk behöver arbete (30 % arbetslösa), bostäder, vatten, elektricitet, hälso- och sjukvård.

Bland de nya problemen som följde på apartheidregimens fall, är särskilt HIV/AIDS och brottsligheten stora samhällsproblem. Om den nuvarande trenden håller i sig, kommer 25 % av befolkningen att vara HIV-positiva år 2005. Kvinnor mellan 15 och 25 år är hårdast drabbade. Inget land i världen hade så stor och grov brottslighet som Sydafrika vid sekelskiftet. En särskild enhet, Skorpionerna, har inrättats för att bekämpa den grova brottsligheten och narkotikahandeln. I slutet på 2001 visade statistiken att de grövsta brotten minskat i antal.

Sydafrika är ett mycket resursrikt land och har t.ex. världens största guld-, platina- och kromproduktion. Det finns stora industrier inom metall-, textil-, järn- och stålbranschen liksom kemiska industrier för framställning av kemikalier av olika slag, t.ex. konstgödning och för besprutning inom jordbruket. Dessutom har Sydafrika stora livsmedelsindustrier. Idag har Sydafrika en mycket påtaglig industriell och kommersiell närvaro i många länder i Afrika söder om Sahara. Globalt sett har Sydafrika enligt HDI-indexet ovan, rankats utvecklingsmässigt som ett land som befinner mitt på skalan mellan fattiga och rika eller, som en författare nedan säger, ”mellan första och tredje världen”.

Sverige har inlett ett samarbete med Sydafrika som innebär att Sydafrika ska köpa 28 stridsflygplan av typen Jas Gripen. Samtidigt förbinder sig Sverige att göra motköpsaffärer i Sydafrika och investera i den sydafrikanska industrin. Denna affärstransaktion har kritiserats både i Sverige och Sydafrika, inte minst därför att Sydafrika inte anser sig ha råd att hjälpa de 4 miljoner människor i landet som bär på HIV/AIDS.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/text_only/news/dynpage.asp?Page=10056&Theme=16
http://www.fao.org/WAICENT/faoinfo/economic/giews/english/basedocs/saf/saftoc1e.htm
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/maps/92359.gif

Wachtmeister, Claes-Adam (1995): Sydafrika mellan första och tredje världen, UI nr 6, Stockholm
Eyewitness Travel Guide (1999): South Africa, London
Mandela, Nelson (1994): Den långa vägen till frihet, Rabén Prisma
Chamberlain, Muriel E (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex
Sampson, Anthony(1999): Mandela, en biografi, W&W
Olin, K-G (2000): Afrikafeber, Jakobstad
Christopher, A. J. (1994): The Atlas of Apartheid, London and N. Y.
Wästberg, Per (1995): I Sydafrika, Resan mot frihet, W&W
Tutu, Desmond (1994): The Rainbow People of God, South Africa's victory over apartheid, Doubleday

Se också: Lesotho, Swaziland, Moçambique, Namibia, Botswana, Zimbabwe.

[1] Ordet "kafir" är ett värdeladdat ord i Sydafrika. Ursprungligen kommer ordet från arabiskan och betecknade då en person som förnekar Muhammeds profetiska läror och koranens gudomliga ursprung, en otrogen. Kolonialisterna anammade ordet och använde det nedsättande om afrikanerna som levde öster  och nordost om Kapkolonin. De kallade det området "Kaffraria" eller "Kafferlandet", som då var en självstyrande enhet med egen hövding.