Sudan

KartaSTATSSKICK: Republik.
Yta: 2,5 milj. km2 (> 5 ggr så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 36 milj.(uppsk. 2001)
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.8 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 januari 1956 (från Egypten och Storbritannien).
HUVUDSTAD: Khartoum.
ETNISKA GRUPPER: Omkr. 56 större etniska grupper och nästan 600 subkulturer. Araber 39 %; svarta 52 %: niloter (dinka, shilluk, nuer), azande 1.6 %, beja 6 %, utlänningar 2 %, andra 1 %.
SPRÅK: C:a 115: arabiska (officiellt) i norr, beja (kushitiskt) vid kusten, i söder nilo-sahariska språk (nilotiska), i sydöst bantuspråk och på gränsen till Etiopien omotiska språk, engelska.
RELIGION: Muslimer (sunni) 70 % (i norr), inhemska trosföreställningar 15 %, kristna 15 % (i söder och i Khartoum).
NATURRESURSER: Olja, järnmalm, koppar, guld, silver, zink, vattenkraft etc.
BNP: Jordbruk 39 %, industri 17 %, tjänstesektorn 44 %.
TILLVÄXT (BNP): = 6 % (2001).
HDI (2000): 0,477 (143/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Sudan – sudanes – sudanesisk. Engelska: Sudan – Sudanese (sing. och plur.) – Sudanese.

Historisk tillbakablick

Det moderna Sudan är en ung statsbildning men området där Sudan ligger har en mångtusenårig historia. Det är förknippat med Nubien som existerat sedan 2755 f.Kr. Det sträckte sig från Khartoum till Wadi Halfa. Forntida egyptier kallade också området söder om första katarakten för Kush. Området utvidgades efterhand och kom till slut att omfatta hela Nubien, som på 1570-talet f.Kr. gjordes till en egyptisk provins. Kush försåg Egypten med elfenben, guld, koppar, virke och slavar.

På 700-talet f.Kr. härskade kushiterna från huvudstaden Napata vid fjärde katarakten men stridigheter med andra kungariken utmed Nilen tvingade dem att flytta längre söderut till en säkrare plats. Vid sjätte katarakten, nordost om Khartoum, grundade de staden Meroe som var huvudstad i Kush fram till 350-talet e.Kr. Då förstörde en armé från Axum i Etiopien staden och kungariket förlorade sin självständighet. Egypten utövade ett starkt inflytande över alla Nilstaterna och dominerade dem ekonomiskt, politiskt och kulturellt under olika perioder.

På 500-talet hade tre kristna kungadömen (Nobadia, Mukuria och Alwa) vuxit sig så pass starka att de kunde ta över Meroes politiska ställning. De överlevde de två arabiska invasionerna 642 och 652 och fram till dess att det islamiska sultanatet Funj grundades 1504. Det sultanatet var en lös federation av stammar som styrdes av Funjdynastin fram till 1821. Då tvingade Egypten, erövrat av osmanerna 1517, Sudan in under det egyptisk-turkiska styret. Det varade i nästan sextio år och sudanesernas hat mot egyptierna kände inga gränser. Egyptierna behandlade sudaneserna illa och beskattade dem grymt och skoningslöst. Dessutom var de egyptiska tjänstemännen korrumperade. Deras närvaro i landet ledde till en allmän oro bland lokalbefolkningen.

Mahdistupproret
1881 började den religiöse ledaren Muhammed Ahmad Ibn el-Sayyid Abdullah (”al-Mahdi”) att fånga upp denna oro och han gick i spetsen för en revolt (mahdistupproret) som syftade till att sparka ut alla egyptierna, frigöra Sudan från Egypten och från västerländskt inflytande, och att etablera en islamisk gudsstat (teokrati). Uppslutningen bakom al-Mahdi var total och under flera år etablerade han sin position i hela landet. Till slut kom den avgörande punkten: striden mot britterna.

I Khartoum höll den brittiske generalen Gordon ställningarna i väntan på hjälp som dock kom för sent. Gordon dödades tidigt på morgonen den 26 januari 1885 och hans huvud höggs av, lades på en duk, och fördes till al-Mahdi i Omdurman. Mahdisterna gick bärsärkagång i Khartoum. Det muslimska upproret hade lyckats och dessutom lyckades man med att etablera en gudsstat, dvs. en stat i vilken allt mänskligt handlande – politiskt, ekonomiskt och kulturellt – utgår från en extrem tolkning av religionen.

Senare skulle världen se exempel på liknade gudsstater, t.ex. i Teheran och Afghanistan. Men nu, i London 1885, krävde det brittiska politiska etablissemanget hämnd. Den kom 1898 då en egyptisk-brittisk armé besegrade mahdisterna vid Omdurman – på samma plats där britterna fyra år tidigare så nesligt hade besegrats.

Sudan under brittisk-egyptisk förvaltning
Storbritannien och Egypten etablerade ett condominium (gemensam förvaltning) över Sudan. Nya landområden inkorporerades och Sudan kom att bli Afrikas till ytan största stat. I Egypten hade kung Farouk och hans hov planer på att utvidga kungariket till att också omfatta Sudan men dessa planer gick omintet när militären i en kupp, under ledning av Gamal Abdel Nasser i juli 1952 avsatte kungen.

Självständighet
Den nya egyptiska regeringen erkände Sudans anspråk på självständighet. 1953 blev Sudan en autonom stat under en övergångsperiod på tre år och den 1 januari 1956 utropades självständigheten i Khartoum i närvaro av både Storbritannien och Egypten.

Efter självständigheten
Det som har utmärkt Sudan efter självständigheten är konflikten mellan den arabiska och islamiska norra delen av landet och den afrikanska, animistiska och kristna södra delen. Den senare delen börjar ungefär vid Malakal (10?N) och går söderut mot gränsen till Uganda. De södra delarna av landet liknar – etniskt, kulturellt och ekonomiskt – mer Uganda och Kongo än norra Sudan.

Arabiseringen och islamiseringen som pågått både i historisk tid och efter självständigheten, pågår fortfarande. Och det är den som är orsaken till den nuvarande konflikten. Söderns folk vill inte arabiseras och islamiseras.
Fram till självständigheten hade de flesta stadsbor i söder fått sin utbildning genom kristna missionsskolor. Många försök har gjorts i avsikt att försöka lösa konflikten, men de har alla misslyckats. 1972 kom företrädare för rebellerna och regeringssidan överens om i Addis Abeba att de södra delarna skulle bli en autonom del av Sudan.

Tio år senare hade avtalet totalt misslyckats och den dåvarande presidenten, översten Jaafar Nimeiri, delade åter upp södra Sudan i sina ursprungliga tre provinser (Ekvatoria, Övre Nilen och Bahr al-Ghazal) och införde, under starkt tryck från det fundamentalistiska Muslimska brödraskapet, den islamiska lagen (sharia).

I södern stärkte rebellerna sin organisation och bildade det Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA) under ledning av dr John Garang (dinka). Inbördeskriget kom i gång igen med full styrka och skapade tiotusentals nya krigsoffer, hungerkatastrofer, flyktingar, och andra mänskliga lidanden.

Fundamentalisterna tar makten
Nimeiri avsattes 1985 i en blodlös militärkupp. Några år senare tog en ny grupp militärer makten under ledning av översten Omar Hassan Ahmed al-Bashir. De tillhörde det Revolutionära kommandorådet (RCC) och det Muslimska brödraskapet. Nu hade de fundamentalistiska krafterna kommit till makten och den sudanesiska politiken blev alltmer extrem.

Kriget i söder intensifierades och internationellt gav Sudan sitt stöd till Irak i Gulfkriget 1991. Utrikespolitiskt fick Sudan problem med de flesta grannstaterna på grund av sina krav på förändringar av nationsgränserna, flyktingar, och för att grannländerna lät motstånds-rörelser verka fritt i gränsområden. IMF ansåg Sudan vara en ”icke-samarbetsvillig” stat, och USA förde upp Sudan på sin lista över stater som stödde internationell terrorism. Sudan isolerades mer och mer.

Nytt eldupphöravtal undertecknat
I januari 2002 framförhandlades ett eldupphöravtal mellan gerillan och regeringen i Bürgenstock i Schweiz med hjälp av USA och värdlandet. Avtalet gällde i första hand under sex månader men kunde förlängas. Det har följts av båda parter under den första avtalsperioden och förhoppningen är att det kommer att förlängas och, i allra bästa fall, permanentas. Det övervakas av militärer från båda sidorna.

Ekonomin: Jordbruk och olja
Sudan är ett jordbruksland och odlar bl.a. bomull, jordnötter, vete, millet, gummi, sorghum, sockerrör, potatis m.m. och man har en stor och omfattande boskapsskötsel. Exporten består av bomull, jordnötter, gummi, boskap m.m.

I slutet på 1990-talet hade oljeprospekteringen börjat ge resultat. År 2000 var oljeproduktionen 185 000 fat per dag, varav 70 % exporterades. Det gjorde att Sudan 2001 kunde notera en ekonomisk tillväxt på 6 %. Exporten går framförallt till Saudiarabien och Italien.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/text_only/news/dynpage.asp?Page=10304&Theme=16;
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.cred.be/emdat/intro.html