Sierra Leone

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 71,740 km2.
FOLKMÄNGD: 5.5 milj.
BEFOLKNINGS-TILLVÄXT: 3.6 % (2001)
SJÄLVSTÄNDIGHETS-DAG: 27 april 1961 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Freetown.
ETNISKA GRUPPER: Ett 20-tal stammar. Två av dem (temne 30 %, mende 30 %) utgör 60 % av befolkningen, kreole 10 % (ättlingar till frigivna slavar från Jamaica), andra stammar 30 %, flyktingar från Liberia, mindre grupper från Europa, Libanon, Pakistan och Indien.
SPRÅK: Engelska (officiellt), mende (huvudspråket i söder), temne (huvudspråket i norr), krio (kreolspråk på engelsk bas som förstås av 90 % av befolkningen, talas
av ättlingar till de frigivna slavarna från Jamaica, första språk för 10 % av befolkningen), arabiska.
RELIGION: Muslimer (i norr) 60 %, inhemska trosföreställningar 30 %, kristna (i söder) 10 %.
NATURRESURSER: Diamanter, titan, bauxit, järnmalm, guld, krom.
BNP: Jordbruk 43 %, industri 26 %, tjänstesektor 31 % (uppsk. 1999).
TILLVÄXT (BNP): 4.2 % (uppsk. 2000).
HDI (2000): 0, 252 (174/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Sierra Leone – sierraleonier – sierraleonsk. Engelska: Sierra Leone – Sierra Leonean(s) – Sierra Leonean.

Förhistorisk tid
Sierra Leone täcktes av den västafrikanska skogszonen som fanns redan för två miljoner år sedan. I den levde många olika svarta afrikanska folk. Vid vår tideräknings början talade de språk som tillhörde den s. k. Niger-Kongo-gruppen. Dessa folk får därför betraktas som landets ursprungsbefolkning utan att vi har närmare kunskap om dem.

Landet befolkas
På 800-talet bosatte sig limba utmed kusten. De levde i små samhällen och livnärde sig på fiske och jordbruk. Några årtionden senare kom andra stammar till kustregionen, t.ex. gola, krim och sherbo.
Ungefär samtidigt med portugisernas ankomst invaderade mane kustregionen i mitten på 1400-talet, och på 1500-talet slog sig mende ner i söder och temne i norr. Många etniska grupper i Sierra Leone härstammar från mane-folket, inklusive mende och temne.

Portugiserna kommer
Sierra Leone har fått sitt namn efter de berg som ligger på den sierraleonska halvön. Det var portugiserna som på 1450-talet tyckte att bergen såg ut som lejon och kallade dem för Lejonbergen eller Sierra Leone. Men det är bara halvön som är bergig. Både norr och söder om halvön är det låglänt och kusten är sönderskuren och består av många laguner, bukter och vikar. Nederbörden är riklig, marken sumpig. Både ris och oljepalmer trivs i den miljön. Inåt landet är det betydligt torrare. I norr savannlandskap och i öster bergigt.

Religionsproblem
Portugiserna började nästan omedelbart att begära slavar i utbyte mot sina handelsvaror och stimulerade därför efterfrågan på slavar. Redan 1605 kom den första kristna missionen till Sierra Leone. Mer än hundra år senare, 1725, började muslimerna att känna sig hotade och inledde ett heligt krig.

Sierra Leone blir brittisk kronkoloni
Storbritannien bekämpade slaveriet och befriade slavar på slavskeppen. Dessa befriade slavar förde de till den sierraleonske halvön som blev en fristad för befriade slavar. Men det första försöket att etablera en bosättning i Freetown 1787 misslyckades. Mende-folket anföll bosättningen och bosättarna fick ge sig. Islamisterna bedrev en hård kampanj och ett heligt krig för att sprida och etablera islam. Andra bosättningsförsöket 1792 gick bättre och 1808 blev Freetown en brittisk kronkoloni. Men etniska och andra motsättningar kännetecknade hela den koloniala perioden fram till självständigheten 1961.

Kolonial exploatering
Som på många andra håll i Afrika var den koloniala ekonomin inriktad på att exploatera kolonins naturresurser och exportera dem så att kolonialmakten och bolagen kunde tjäna sig en hacka. Den inhemska befolkningen fick knappast del av den ekonomiska utvecklingen med undantag av några få i huvudstaden. Det var framförallt mineraler – diamanter, järnmalm, bauxit, platina, krom och guld – som exporterades. Särskilt upptäckten av diamanter skulle komma att få en förödande effekt på det sierraleonska samhället.

Självständighet och politisk turbulens
Sir Milton Margai, läkare och mende, ledde Sierra Leone till självständighet på ett fredligt sätt 1961. Men han avled 1964 och det var då som problemen började. Hans styvbror efterträdde honom. Vid valen 1967 fick Margais parti Sierra Leones Peoples Party (SLPP) färre röster än oppositionspartiet All People's Congress (APC), vars ledare var Siaka Stevens. Unga officerare gick in och tog makten och Siaka Stevens arresteras.

I en motkupp 1968 återfick Stevens makten. Hans regeringstid kännetecknades av kupper, motkupper, mordförsök, korruption, politisk och social oro och en ekonomi körd i botten. 1985 avgick han efter att ha utsett sin efterträdare arméchefen Joseph Momoh, som knappast hade någon politisk erfarenhet och skicklighet.

Diamanter och krig
Kontrollen över diamantsmugglingen har lett till skärmytslingar under flera år. 1991 bröt ett fullskaligt inbördeskrig ut. Militärerna bekämpade varandra med kupper och motkupper. I juli 1997 uteslöts Sierra Leone från samväldet.
 

Rebeller från Liberia
I grannlandet Liberia ledde Samuel Doe en brutal regim. Charles Taylor, Patriotiska fronten i Liberia (NPFL), angrep Liberia 1989 från Elfenbenskusten i ett försök att avsätta Doe. Det blev början på ett sexårigt liberianskt inbördeskrig som också skulle komma att få stora återverkningar i Sierra Leone.

I mars 1991 gick ett hundratal upprorsmän som kallade sig Revolutionära Förenade Fronten (RUF), över gränsen och in i östra Sierra Leone. De kom från Liberia och leddes av Foday Sankoh. De attackerade bl.a. småstäderna Bwedu och Bomaru. Sierraleonska styrkor, som tog hjälp av nigerianska och guineanska soldater kunde inte slå tillbaka invasionen. En annan grupp tog sig in i Pujehun-distriket. Missnöjda med krigslyckan och de ekonomiska förhållanden försökte en grupp unga officerare i april 1992 ta sig till Freetown för att klaga hos presidenten. Denne misstänkte att en militärkupp var i görningen och flydde till Guinea. Det gladde folket.

Barnsoldater
Den 26-årige kaptenen Valentine Strasser tog makten. Han ledde det Nationella Provisoriska Styrande Rådet (NPRC). Kriget skördade tiotusentals offer. Strasser lovade ett slut på inbördeskriget och tvingades efter internationella påtryckningar att meddela att demokratiskt styre skulle införas om två år och att val skulle hållas i slutet på 1995. Men i början på 1994 var NPRC ute på gatorna i Freetown och rekryterade barnsoldater som de skickade ut på landsbygden för att bekämpa RUF.

För att överleva gjorde barnsoldaterna som RUF. De levde på den civila befolkningen, tog droger och gisslan, och tvingade till sig pengar och andra värdesaker under vapenhot. De hade framgång på fältet och tog bl.a. provinsstaden Kenema och i januari 1995 tog de kontroll över bergen som omger Freetown. Storbritannien evakuerade sina medborgare.

RUF tog utländska medborgare som gisslan men släppte dem senare till Röda korset. I desperation vände sig NPRC till en sydafrikansk organisation som tillhandahåller legosoldater, Executive Outcomes. Dessa legosoldater rensade bergen runt Freetown på RUF-anhängare och återtog diamantgruvorna i Kono.

Palatskupp och val – Kabbah blir president
I augusti 1995 demonstrerade många organisationer, politiska ledare, traditionella hövdingar, fackföreningar, kvinnogrupper, religiösa grupper m.fl. i Freetown, påhejade av USA och Storbritannien. Deras krav var att allmänna val skulle hållas i februari 1996 och att regeringen skulle försöka nå en förhandlingslösning med RUF. Men Strasser visade inga tecken på att vilja genomföra några allmänna val och i februari ”ersattes” han av Bio i en palatskupp.

Bio lovade att genomföra valen. Så skedde också, även om RUF på ett barbariskt sätt (amputering av kroppsdelar på väljare) försökte störa valet. Den tidigare FN-tjänstemannen Ahmad Tejan Kabbah valdes till president. Han bildade regering med representanter från olika partier och etniska grupper och började diskutera en fredsöverenskommelse med RUF.

En sådan kom till stånd genom Elfenbenskustens försorg i november 1996. Man jublade i Freetown och i provinserna – men för tidigt! Överenskommelsen höll inte. Snart var kriget i gång igen. Ännu våldsammare, och ännu brutalare blev det när det blev känt att RUF:s ledare Foday Sankoh, arresterats i Nigeria.

RUF-kupp – Kabbah flyr
Unga officerare som kallade sig de Beväpnade Styrkornas Revolutionära Råd (AFRC), övermannade i maj 1997 ECOMOG1:s trupper i Freetown och president Kabbah flydde till Guinea. Folk misstänkte att officerarna hade samarbetat med RUF. Det bekräftades när de inbjöd RUF till huvudstaden. Sankoh gav klartecken från Nigeria att hans rörelse kunde ansluta sig till kuppmakarna.

Dessa släppte översten Johnny Paul Koroma fri från fängelset där han suttit för ett tidigare kuppförsök. Han blev nu juntans ledare och upphävde författningen, förbjöd politiska partier och kallade hem Sankoh från Nigeria, som han utnämnde till juntans ställföreträdande ledare. Samtidigt meddelade han att AFRC:s soldater och RUF:s hade gått samman och bildat Folkets armé.

Juntan flyr - Kabbah tillbaka i triumf
Men juntan övertygade inte någon. Överallt stötte de på motstånd: internationellt, regionalt i Afrika och hemma i Sierra Leone. Efter nio månader, i februari 1998, attackerade nigerianska trupper i ECOMOG ”Folkets armé” som förlorade sitt fotfäste i huvudstaden. Juntan flydde. I mars återkom Kabbah i triumf till Freetown och Sankoh sattes i husarrest.

I juli 1998 beslutade FN:s säkerhetsråd att skicka militära observatörer till Sierra Leone. Lite senare på året avrättades tjugofyra sierraleonska soldater av en exekutionspluton för inblandning i RUF-kuppen 1997. Sankoh dömdes till döden medan den tidigare presidenten Momoh fick tio års fängelse.

Nu trappades våldet upp igen. RUF-rebellerna gick till hårt angrepp i norr och östra delarna av landet och avancerade till omkring 50 km från Freetown. Läget var kritiskt. ECOMOG förde in förstärkningar. President Kabbah försökte lugna folket i en radiosändning. RUF:s fältkommendant begärde över satellittelefon att Sankoh skulle friges ”omedelbart och villkorslöst”.

Liberia hjälpte rebellerna
Sierra Leones regering och ECOMOG anklagade Liberia för inblandning i kriget på rebellernas sida. Den liberianske utrikesministern medgav de faktiska omständigheterna men sade att Liberias regering inte var involverad. USA uppmanade Liberia att upphöra med stödet till RUF från liberianskt territorium. Risken var stor att kriget skulle ”spilla över” och dra in den västafrikanska regionen i krigshandlingar.

RUF infiltrerar Freetown
Kriget fortsatte runtomkring Freetown. AFRC- och RUF-rebeller från Folkets armé lyckades i början av januari 1999 blanda sig med civilbefolkning och ta sig in i huvudstaden. Väl där organiserade de sig och attackerade ECOMOG. Två veckors våldsamma gatustrider följde. Till slut lyckades ECOMOG:s soldater jaga ut rebellerna. Då hade över 5 000 människor fått sätta livet till, hundratals män, kvinnor och barn hade fått armar och ben avhuggna och stora delar av östra Freetown låg i ruiner.

Eldupphöravtal
I februari–mars 1999 började flera länder engagera sina diplomater för att försöka lösa konflikten på politisk väg. FN involverades, liksom samväldet och OAU. I maj kom eldupphör till stånd och därefter samtal i Togos huvudstad Lomé. Sankoh släpptes fri för att kunna delta i samtalen.

Den 7 juli hade man kommit så långt att man kunde skriva under ett avtal om eldupphör som bl.a. gav rebellerna åtta platser i regeringen och Foday Sankuh blev ordförande i ”Kommissionen för strategiska mineralresurser, återuppbyggnad och utveckling”. Han fick en ställning motsvarande en vicepresident. Vidare fick rebellerna en generell amnesti för alla krigsbrott fram till avtalsdagen. Dessutom reglerade avtalet hur avväpningen och avmobiliseringen skulle gå till och, slutligen, kom man överens om att inrätta en sannings- och försoningskommission. FN protesterade mot den generella amnestin för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott.

Genomförandet av eldupphöravtalet gick dåligt. RUF trilskades på alla sätt och ville inte låta sig avväpnas. I stället tog de 500 observatörer som gisslan från FN:s fredsbevarande styrka (UNAMSIL). Flera observatörer och journalister dödades. Kvinnor demonstrerade framför Sankohs bostad i Freetown och uppmanade honom att följa Loméavtalet. Men Sankoh flydde efter att ett 20-tal personer, däribland flera RUF-anhängare, dödats i demonstrationen.

Storbritannien skickade in trupper för att ta flygplatsen och evakuera sina medborgare och annan personal. Sankoh greps och fördes till okänd ort. FN:s generalsekreterare Kofi Annan begärde att de fredsbevarande styrkorna skulle öka från 9 250 man till 13 000. President Charles Taylor i Liberia som hade goda kontakter med RUF, ombads av afrikanska ledare att hjälpa till att få FN-observatörerna fria. Taylor använde sina kontakter och i juni frisläpptes observatörerna.

Avväpningen har gått sakta. Fram till den 12 november 2001 hade omkring 20 000 f.d. militiamän som stödde regeringen, och omkring 11 000 f.d. RUF-rebeller avväpnats. Alltså tillsammans omkring 31 000. Men det finns många fler att avväpna ute i de olika distrikten. I november 2001 möttes representanter för regeringen, f.d. rebeller och det civila samhället för att diskutera allmänna val i maj 2002.

Makt och pengar var krigets drivkrafter
Vad var det som låg bakom detta ytterst grymma krig där män, kvinnor och barn lemlästades, stympades, tillfogades andra kroppsskador med flit och dödades av de mest triviala anledningar? Hur kunde kriget pågå i över 10 år? Krig kostar. Var kom pengarna ifrån? Svaren på dessa frågor är välkända. Makt och pengar var drivkrafterna för RUF:s ledarskap. Genom att kontrollera de områden där diamantgruvorna fanns tvingade de till sig rådiamanter som såldes på den internationella marknaden och genererade ekonomiska resurser för kriget.

RUF lyckades, de fick både pengar och makt. Till sin hjälp hade de två statschefer: Charles Taylor i Liberia och Blaise Compaore i Burkina Faso. Diamanterna såldes genom internationella kriminella nätverk. Så uppenbar och tydlig var denna kriminella hantering att FN:s säkerhetsråd antog en resolution (1306) den 5 juli 2000 som förbjöd direkt eller indirekt import av rådiamanter från Sierra Leone.

Amnesty International kritiserade handeln med diamanter i en rapport där de bl.a. säger: ”Denna fråga gäller inte bara regeringarna i Liberia och Burkina Faso, som direkt bidragit till den mänskliga katastrofen i Sierra Leone genom att utnyttja internationella kriminella nätverk i andra afrikanska länder och i de Förenade Arabemiraten, utan också regeringarna i Belgien, Schweiz och Storbritannien, som på ett tragiskt sätt misslyckats med att etablera ordentliga system för kontroll av vapenhandlare, transportörer och diamantförsäljare”.

Som framgår av HDI-indexet ovan var Sierra Leone världens fattigaste land år 2000.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/text_only/news/dynpage.asp?Page=10054&Theme=16;
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html; http://www.britannica.com
http://www.countries.com/countries/sierra_leone/; http://memory.loc.gov/frd/csquery.html;
http://www.adherents.com/adhloc/indexWhere.html; http://www.sierra-leone.org;
http://www.sierra-leone.org; http://www.ijnet.org/News/Africa/SierraLeone/profile.htm
http://www.reliefweb.int

Se också: Guinea, Liberia, Burkina Faso

[1] ECOMOG – Economic Community of West African States Military Observer Group – är en militär övervakningsgrupp som också fått stridande uppgifter. Politiskt kontrolleras den av ECOWAS som är den största västafrikanska politiska och ekonomiska samarbetsorganisationen omfattande 16 länder i Västafrika.