Senegal

KartaSTATSSKICK: Republik.
Yta: 196 190 km2 (jmf Sverige 450 000 km2).
FOLKMÄNGD: 10 milj.(uppsk. 2001).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 4 april 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Dakar.
ETNISKA GRUPPER: Wolof 44 %, pular 24 %, serer 15 %, diola (jola) 4 %, malinke 3 %, soninke 1 %, européer och libaneser 1 %, andra 9 %.
SPRÅK: Franska (officiellt), wolof, pulaar, jola, mandinke.
RELIGION: Muslimer 92 %, inhemska 6 %, kristna 2 %.
NATURRESURSER: Fisk, fosfat, järnmalm.
BNP: Jordbruk 19 %, industri 20 %, tjänster 61 %.

TILLVÄXT (BNP): = 5.7 % (uppsk. 2000).
HDI: 0,416 (155/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Senegal – senegales – senegalesisk. Engelska: Senegal – Senegalese (sing. och plur.) – Senegalese.

Förhistorisk tid
Den västafrikanska skogszonen som utvecklades för ett par miljoner år sedan, gick så långt norrut att den täckte den södra halvan av nuvarande Senegal. Inom den zonen levde svarta afrikanska folk. Flera av dem migrerade österut och i den s. k. Sahelkorridoren träffade de på invandrare, nilo-saharier och kushiter, som kommit från området kring Nilen respektive Röda havet. De mötet ägde rum ett par tusen år före vår tideräknings början.

Förkoloniala tiden
Det gamla kungadömet Ghana (700–1200) sträckte sig in i östra delarna av det nuvarande Senegal. På 800-talet började ett annat kungadöme och slavhandelsrike, Takrur, att växa fram i nordvästra delarna av landet. Men dessa båda kungadömen slukades av det väldiga Maliriket, som började ta form på 1200-talet och som blomstrade så länge som handelskaravanerna över Sahara var lönsamma. På 1500-talet kom portugiserna och snart också andra kolonialmakter och då försköts handeln mot kusten och Malirikets tid var därmed förbi.

I slutet på 1000-talet dök almoraviderna upp. De härstammade från berberna som levde i Marocko. Almoraviderna var muslimer och började islamisera Senegal. Idag bekänner sig 92 % av senegaleserna till islam.

Det fanns också flera inhemska politiska enheter eller kungadömen före européernas ankomst. Djolof i nuvarande centrala Senegal bildades på 1300-talet. Men med kolonialismens ankomst tvingades den inhemska politiska utvecklingen in i en ny fåra. Slavhandeln som i och för sig förekommit under hundratals år, fick nu helt andra dimensioner. Ön Gorée blev en av de viktigaste omlastningsstationerna för slavar på den afrikanska västkusten. Den kom slutligen i Frankrikes händer den 30 maj 1814. Slaveriet förbjöds 1848.

Fransk kolonialism
Under 1800-talet etablerade Frankrike sig som en stark kolonialmakt i Senegal och Västafrika och sammanförde 1895 alla sina kolonier i området till Franska Västafrika. Huvudstad i Senegal var då St. Louis och säte för generalguvernören i Franska Västafrika. 1904 blev Dakar huvudstad.

Under andra världskriget då Vichyregimen hade makten i Frankrike, bombades Dakar av Storbritannien. Efter kriget bildade Frankrike 1946 den Franska unionen (l’Union française) bestående av Frankrike, kolonierna, översjöiska departement, förvaltarskapsområden under FN och associerade territorier och stater.

Mot självständighet i tre steg
Unionens officiella uppgift var att stärka den politiska utvecklingen i medlemsländerna och bereda väg för deras självständighet. Verkligheten var ofta en helt annan. Slavarbete för afrikanerna och utsugning och exploatering av deras naturresurser. Men så småningom tvingades Frankrike att leva upp till de officiella målsättningarna.

Första steget i den processen kom 1956, då en ramlag (loi cadre) antogs, som stipulerade att Franska Västafrika skulle upplösas i autonoma stater 1. Andra steget togs den 4 april 1960 då Senegal blev en självständig stat inom ramen för Malifederationen som bildats i januari 1959. Och tredje steget slutligen, togs några månader efter självständigheten då Malifederationen upplöstes, eftersom Modibo Keita i Mali ville föra en radikal antifransk och öststatsvänlig politik. Det ville inte den franskvänlige Léopold-Sédar Senghor i Senegal veta av och därför sprack federationen.

Léopold-Sédar Senghor lämnar politiken
Léopold-Sédar Senghor befäste sin ställning under de följande åren inom ramen för enpartistaten och hans Socialistiska parti och Senegal blev ett föredöme för politisk stabilitet i Afrika. 1974 infördes ett flerpartisystem och vid presidentvalet 1978 fick Senghor för första gången en motkandidat i Abdoulaye Wade (Demokratiska partiet). Den 31 december 1980 lämnade Léopold-Sédar Senghor politiken och premiärministern Abdou Diouf blev president.

Gambia
Gambias läge, helt omslutet av Senegal, är ett resultat av den ”koloniala sjukan” (jmf. Kapriviremsan i Namibia). För att ”bota” den bildade de båda länderna konfederationen Senegambia den 1 februari 1982 med avsikt att integrera de båda staterna. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort, kanske därför att Senegal var den helt dominerande parten. Konfederationen upplöstes 1989.

Casamance-konflikten
I södra delarna av landet, i Casamance, har en konflikt legat och pyrt i många år. 1982 flammade den upp. Då begärde Mouvement des Forces Démocratique de la Casamance (MFDC) självständighet för området. Casamance sträcker sig från Atlanten i väster och 300 km in i landet. Det gränsar i norr till Gambia och i söder till Guinea-Bissau. Sextio procent av befolkningen där tillhör den etniska gruppen diola eller jola. Men det finns ytterligare 7–8 etniska grupper representerade i området.

Många försök har gjorts att få slut på gerillaverksamheten som MFDC:s militära gren, Attika, står för. Attika (”krigare” på jola) har försökt att etniskt rensa Casamance. De har haft stor hjälp av generalen och krigsherren Ansoumane Mané i Guinea-Bissau, där de har baser. Men Mané dödades efter ett misslyckat statskuppsförsök i Guinea-Bissau i november 2000. Möjligen kan hans död påskynda en politisk lösning, eftersom Attikas möjligheter att operera utifrån Guinea-Bissaus territorium minskat betydligt.

Diola-folkets självständighetssträvanden beror på att de är missnöjda med hur regeringen i Dakar behandlar dem ekonomiskt och kulturellt. Även i religiöst hänseende känner de sig ringaktade, många diola är kristna och animister. En katolsk präst, fader Diamacoune Senghor, är rörelsens politiske ledare.

Léopold-Sédar Senghor regerade i tjugo år. Efter honom kom Abdou Diouf som hade makten i sjutton år. Båda tillhörde det socialistiska partiet, som alltså regerat i närmare fyrtio år. Under valkampanjen 2000 var Abdoulaye Wades slagord ”förändring” (sopi på wolof). Det var framförallt till ungdomen som denne 74-årige politiske veteran vände sig och lovade arbete, mat och bostäder. Han vann valet och blev därmed landets tredje president.

Ekonomin
Senegal har stora ekonomiska problem. Men sedan i mitten på 1990-talet samarbetar man med de internationella aktörerna och biståndsgivarna för att sanera ekonomin och flera positiva tecken har noterats, t.ex. är inflationen under kontroll, och de utländska investeringarna har ökat. Man har också tagit till sig den nya informationsteknologin och utvecklat många IT-tjänster. Samtidigt har den redan höga arbetslösheten i städerna ökat ytterligare, liksom ungdomsbrottsligheten och drogmissbruket.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/text_only/news/dynpage.asp?Page=10032&Theme=16;
http://www.senegal-online.com/senega07.htm;
http://www.google.com (sök på Senegal)

Foreign & Commonwealth Office (1999): The Casamance Conflict 1982–1999, Research & Analytical Papers, London

Se också: Mauretanien, Guinea-Bissau, Gambia, Marocko, Mali.

[1] Det som påskyndade ramlagens antagande av det franska parlamentet var utvecklingen i Algeriet. Där hade inbördeskriget inletts 1954 och Frankrike ville till varje pris förhindra att andra kolonier i Afrika skulle följa Algeriets exempel.