São Tomé och Príncipe

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: São Tomé 855 km2 och
Príncipe 109 km2 (jmf Öland 1 342 km2).
FOLKMÄNGD: 155 000 (2001).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.1 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 12 juli 1975 (från Portugal).
HUVUDSTAD: São Tomé. ETNISKA GRUPPER: Blandfolk eller afro-portugiser (mestiço – ättlingar till portugisiska bosättare och deras slavarbetare); angolares (ättlingar till slavar från Angola som färdades på ett skepp som förliste i vattnen söder om São Tomé); forros (ättlingar till fria slavar); serviçais (kontraktsarbetare från Angola, Moçambique och Kap Verde); tongas (barn efter serviçais födda på öarna); portugiser.
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), fang (bantuspråk som talas av 90 % av befolkningen), flera kreol-språk (på portugisisk bas).
RELIGION: Kristna 80 %, inhemska trosföreställ-ningar 20 %.

NATURRESURSER: Fisk, vattenkraft, stränder.
BNP: Jordbruk 25 %, industri 10 %, tjänstesektorn 65 % (uppsk. 1999).
TILLVÄXT (BNP): 4 % (uppsk. 2001).
HDI: 0,547 (132/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Sao Tomé och Principe (eller som i texten med portugisisk stavning) – (sao)tomean – (sao)tomeansk. Engelska: Sao Tome and Principe – Sao Tomean(s) – Sao Tomean.

Obebodda öar
När portugiserna kom till öarna 1471 var de obebodda, men när slavhandeln kom igång på allvar några årtionden senare använde Portugal öarna som lagrings- och omlastningsplats för slavar som skulle vidare till Västindien.

Portugiserna tvingade också brottslingar och socialt utslagna från Portugal att bosätta sig på öarna där de arbetade och skötte mycket vinstgivande sockerplantager. Öarna hade en typisk slavekonomi så länge som slavhandeln dominerades av Portugal, men de förlorade i betydelse på 1700-talet då Storbritannien behärskade handeln med slavar från Västafrika.

"Slavuppror"
Plantageägarna exploaterade och behandlade sin arbetskraft illa, både slavar och kontraktsarbetare, men efter internationella påtryckningar, bl.a. från Storbritannien som bojkottade kakao från São Tomé blev förhållanden något bättre.
Men 1953 lät den portugisiske guvernören polisen skjuta på strejkande arbetare och närmare 1000 av dem fick sätta livet till (Batekemassakern).

Mot självständighet, socialism och marknadsekonomi
Efter Marcelo Caetanos fall 1974 i den s.k. nejlikerevolutionen, var Portugal redo att diskutera öarnas självständighet. En nationaliströrelse hade bildats redan på 1960-talet. Den omvandlades 1972 till ett parti (MLSTP) som propagerade för självständighet. Dess ledare var Manuel Pinto da Costa.

I början på juli 1975 hölls allmänna val och MLSTP vann alla platserna. Den 12 juli 1975 blev öarna självständiga och Manuel Pinto da Costa president. Då lämnade omkring 3 000 portugisiska plantageägare och administratörer öarna. Ekonomin försämrades i snabb takt.

Politiskt anslöt sig São Tomé och Príncipe till östblocket och införde en mycket sträng socialistisk politik. 1978 fick presidenten begära skydd av angolanska soldater för sig själv och regeringen eftersom de fruktade att en statskupp var i görningen. Ytterligare en statskupp avvärjdes 1980. Året därpå, i samband med brist på mat utbröt upplopp på Príncipe som ledde till krav på autonomi. 1985 var landets ekonomi nära total kollaps och Pinto da Costa började överge den socialistiska ekonomin till förmån för en mera marknadsorienterad ekonomisk politik.

Demokrati och politisk oro
I augusti 1990 (efter Sovjetunionens fall) hölls en folkomröstning om den framtida politiska inriktningen. Majoriteten (72 %) uttalade sig för demokrati med flera partier, och den 10 september antogs en modifierad grundlag som tog hänsyn till folkomröstningens resultat.

I januari 1991 hölls de första flerpartivalen och i mars samma år presidentval. Båda valen ledde till en ny uppsättning ledare, och snart var maktkampen i full gång. Den utkämpades framförallt mellan presidenten och regeringen. Minst åtta regeringar har kommit och gått och en militärkupp ägde rum den 15 augusti 1995 men varade endast en vecka. USA och EU hotade med att dra in allt bistånd och Angola –landets enda oljeleverantör – med att strypa all leverans av olja. Inför de hoten gav kuppmakarna upp och återlämnade makten till den civila regeringen.

Kakaoproduktionen har sackat efter
Portugiserna introducerade kakaon på Príncipe 1822 och på São Tomé 1855. De införde plantagen (roça) som produktionsmetod och produktionen tog fart. São Tomé och Príncipe var världsledande kakaoproducenter på 1900-talet. Öarna blev också kända som ”kakaoöarna”.

Efter självständigheten då de portugisiska plantageägarna gav sig iväg, har produktionen fallit till en bråkdel av vad den en gång varit. Nu har andra afrikanska länder (Elfenbenskusten, Ghana, Kamerun, Nigeria) tagit över lejonparten av produktionen. São Tomé och Príncipe producerar numera endast i genomsnitt 4 000 ton per år men är fortfarande beroende av kakaon. Den står för 94 % av exporten.

Landet behöver hjälp med att modernisera kakaoproduktionen och de gamla koloniala plantagerna som helt förfallit. Sedan 1997 försöker Internationella valutafonden och Världsbanken att få rätsida på landets ekonomi. Andra ekonomiska sektorer behöver också utvecklas, t.ex. fisket, småindustrin, turistnäringen osv.
Man hoppas mycket på att finna olja inom sin territorialgräns, särskilt den som vetter mot den oljerika Guineabukten. All ekonomisk utveckling hindras f. n. av en utbredd korruption i samhället.

Som São Tomé och Príncipes befolknings- och ekonomiska struktur visar är landet en skapelse betingad av slavhandels förutsättningar och denna historiska period är – som på många andra håll i Afrika – en levande realitet på öarna.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10240&Theme=16;
http://www.google.com (sök på Sao Tome and Principe)

Murray, Jocelyn (1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder, Köln

Se också: Elfenbenskusten, Ghana, Kamerun.