Rwanda

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 26 338 km2 (<Småland).
FOLKMÄNGD: 7,3 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1,2 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 juli 1962 (från Belgien).
HUVUDSTAD: Kigali.
ETNISKA GRUPPER: Hutu 84 %, tutsi 15 %, twa (pygméer) 1 %.
SPRÅK: (Kinya)rwanda, franska, engelska (officiella), kiswahili.
RELIGION: Katoliker 52,7 %, protestanter 24 %, adventister 10,4 %, muslimer 1,9 %, inhemska 6,5 %.
NATURRESURSER: Guld, tenn, volfram, metan, vattenkraft, jordbruksmark (se karta).
BNP: Jordbruk 40 %, industri 20 %, tjänstesektor 40 % (uppsk. 2000).
TILLVÄXT (BNP): 5,8 % (2000); HDI (2000): 0,382 (164/174).
STATS-OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Rwanda – rwandier – rwandisk. Engelska: Rwanda – Rwandan(s) – Rwandan.

Etniska konflikter
Den ursprungliga befolk-ningen i det område vi idag kallar Rwanda är twa – ett pygméfolk som fortfarande lever i Rwanda men som saknar inflytande p g a sin ringaktade sociala och ekonomiska ställning. Pygméerna trängdes undan av det invandrande bantufolket hutu, som slog sig ner och odlade marken och så småningom blev en etablerad bondebefolkning.

På 1400-talet invandrade tutsierna – ett herdefolk besläktat med de nilotiska1 folken, t.ex. massajerna i Östafrika. Själva menar tutsierna att de härstammar från Etiopien. De väckte hutuernas respekt när de vandrade in för omkring 600 år sedan med sin långhornade boskap. Det var just boskapen som föranledde respekten och inte minst boskapens horn som kunde uppgå till två meter mellan spetsarna. Hornens längd och utformning avgjorde värdet på boskapen och ägarens sociala status.

Ubuhake – ett feodalt system
Tutsierna var ett herrefolk. De etablerade kungadömen2 i Rwanda och Burundi och införde en feodal ekonomisk och social struktur. Det var tutsierna som ägde boskapen, källan till rikedom, välstånd och anseende.
Hutuerna såg med beundran på tutsiernas boskap, och de ville själva ha boskap. Tutsierna införde då ett kontraktssystem, ubuhake, som innebar att en hutu kunde få arrendera eller hyra en eller flera kor mot att han i gengäld utförde arbete åt tutsin, t.ex. vallade dennes boskap, arbetade på hans åkrar, byggde hus åt honom, och gjorde allehanda dagsverken som tutsin begärde.

Detta system kom så småningom att genomsyra hela samhället och hutufolket blev med tiden livegna, helt beroende av sin herre. Tutsierna såg dessutom ner på hutuerna och ingifte förekom inte så ofta. Tutsierna som bara var en liten minoritet hade tillskansat sig all politisk och militär makt, rikedomar, och stora landområden. Genom sin hövdingahierarki hade de fysisk makt över varje kulle (umusozi) i landet. Ubuhake avskaffades officiellt på 1950-talet men levde kvar i realiteten under många årtionden därefter.

Tysk och belgisk kolonialism
1899 införlivades Rwanda som en provins i Tyska Östafrika. Tyskarna styrde genom den av tutsierna etablerade kung- och hövdingastrukturen och brydde sig inte om det underkuvade hutufolket. När de europeiska missionärerna kom fick tutsierna gå i de bästa skolorna och fick därför också den bästa utbildningen.

När Tyskland förlorade alla sina kolonier i första världskriget blev Rwanda ett NF-administrerat område. Men NF gav Belgien i uppdrag att administrera landet. Belgierna fortsatte i tyskarnas fotspår och ifrågasatte inte tutsiaristokratins maktmonopol. Kolonial-makterna förstärkte alltså tutsiernas ställning som en elit i samhället (och höll därigenom tillbaka hutuerna och deras politiska ambitioner). Det var ett stort misstag som skulle komma att kosta många människoliv.

Tutsierna var alla läs- och skrivkunniga, många bodde i städerna där de var lärare, präster, officerare, polismän, förvaltningstjänstemän, jurister, affärsidkare, kontorister m.m. De levde ett liv som skiljde sig markant från de fattiga slav- och kontraktsbönderna. Det var ur denna sociala och ekonomiska ojämlikhet och stratifiering som hutuernas missnöje fick näring.

När Rwanda blev ett förvaltarskapsområde under FN 1946, tvingades Belgien att börja modernisera landet. Men det var för sent. Många hutuer, understödda av den katolska kyrkan, hade redan börjat ifrågasätta relationerna till tutsierna.

Hutuerna revolterar – tutsierna flyr
I november 1959 bröt revolutionen ut. Massakrer på tutsier förekom i stor skala och tiotusentals flydde ut ur landet inklusive kungahuset. 1961 utropade hutuerna landet till republik. Fram till 1963 hade 300 000 tutsier (halva den tutsiska befolkningen i Rwanda) flytt till Uganda, Burundi, Zaïre (nu D R Kongo) och Tanzania.

Tutsierna försöker återta makten
I december 1963 försökte exiltutsier återta makten men misslyckades. Det ledde till repressalier mot tutsierna i Rwanda och minst 10 000 mördades inklusive ledarskiktet. Ett nytt försök gjordes 1973 men även detta försök misslyckades och nya våldsamheter riktades mot tutsierna i landet.

I juli samma år tog hutun Juvénal Habyarimana makten i en statskupp. Under resten av årtiondet slipade exiltutsierna knivarna och bildade i Nairobi 1979

Rwandiska nationella unionen, som senare omvandlades till Rwandiska patriotiska fronten (RPF). RPF bildade också en militär enhet – Rwandiska patriotiska armén (RPA). I mitten på 1980-talet hjälpte tutsier Yoweri Museveni att ta makten i Uganda. Paul Kagame, Rwandas nuvarande president, var t.ex. Musevenis stabschef. Musevenis makttillträde i Uganda gav exiltutsierna där nytt hopp att en dag återvända segrande.

I oktober 1990 invaderade RPA Rwanda från den norra, ugandiska sidan. Invasionen stoppades av den rwandiska armén med hjälp av franska och kongolesiska (f.d. zairiska) trupper. Dödläge uppstod. Habyarimana utsattes för hårt tryck från grannstater att acceptera att dela makten med tutsierna, och tidigt i april 1994 var han i Arusha (Tanzania) för att underteckna ett avtal med just det innehållet.

President Habyarimana dödas
När Habyarimana flög tillbaka till Kigali den 6 april (tillsammans med den burundiske presidenten Cyprien Ntaryamira), sköts hans plan ner av hutuiska extremister. Dessa tog makten i landet och inledde ett folkmord på tutsier.

Extremisterna understöddes av hutubönder som uppmanades genom etnisk propaganda på radio och TV att döda tutsierna. Folkmordet var väl planerat av extremistiska hutupolitiker och det fysiska dödandet utfördes av framförallt interahamwe-milisen. De allra flesta höggs ihjäl med macheteknivar. Den 4 juli (1994) nådde RPS Kigali. Då hade redan 800 000 tutsier (!) och ett mindre antal moderata hutuer mördats3.

Tutsierna åter vid makter
RPF bildade en samlingsregering i vilken moderata hutupartier ingick. President blev Pasteur Bizimungu, hutu, och vicepresident Paul Kagame, tutsier. Bizimungu avgick i mars 2000 och Kagame tillträdde som president den 6 april (2000).

De etniska oroligheterna internationaliserades när tutsier i Kivu-regionen (Banjamulenge) och samlingsregeringen attackerades av militär och milis från den gamla extremistiska huturegeringen som flytt över gränsen till Zaïre (D R Kongo). Detta kunde ske endast med Mobutus stöd. Kongoleserna hade irriterats över Banjamulenge som de kallade ”la minorité agressive” – den aggressiva minoriteten – och som kongoleserna vägrade medborgarskap. Mobutu ville rensa Kivu från tutsier.

I det läget lät Kagame hämta 2000 tutsier från Kivu, träna dem, och skickade dem sedan tillbaka för att starta ett uppror och förhindra att Mobutus planer sattes i verket. Upproret lyckades och de kongolesiska soldaterna flydde och lämnade ett militärt vakuum efter sig.

Vad skulle Kagame göra nu? Han konsulterade sin gamle chef och kompis från bushen, Museveni, numera president i Uganda, som rådde honom att liera sig med Laurent Kabila, en akterseglad marxistisk revolutionär och ”bushfighter”. Efter sju månaders strider hade Kabilas rebellarmé med Banjamulenge i täten nått Kinshasa (maj 1997) och Laurent Kabila kunde installera sig som president i Zaïre, som han genast döpte om till Demokratiska Republiken Kongo.

FN:s krigsförbrytartribunal i Arusha
FN har tillsatt en krigsförbrytartribunal (ICTR) i Arusha, Tanzania, med uppgift att granska misstänkta brott mot mänskligheten under folkmordet i Rwanda 1994. Tribunalen hade en långsam och ineffektiv start men har under senare år börjat fungera bättre och flera personer har redan blivit dömda.

Samtidigt har regeringen i Rwanda under president Kagame inrättat folkdomstolar (gacaca) i byarna, som ska behandla folkmordsmål. Omkring 11 000 sådana domstolar ska etableras och 250 000 personer tränas till domare. 1998 avrättade Rwanda 22 personer offentligt för brott mot mänskligheten. Det sitter 120 000 personer i överfulla fängelser i Rwanda misstänkta för folkmord.

Personer ansvariga för folkmordet grips efterhand och förs till Arusha. I september 2002 greps t. ex. den tidigare guvernören i Kigali, Tharcisse Renzaho, och fördes till tribunalens arrestlokaler i Arusha. Han var överste i armén och delägare i den radiostation som uppmanade folk att döda tutsierna.

Svår framtid
Rwandas etniska problem är långt ifrån lösta. En lösning kommer att kräva genomgripande förändringar i samhället, i attityder och värderingar och verklig demokrati. Samtidigt lurar nya faror. Bland de hundratusentals återvändande flyktingar från DR Kongo fanns många hutuextremister och medlemmar av interahamwe-milisen. Risken är stor att de anser att de ännu ej slutfört sitt uppdrag. Samtidigt kallas den rwandiska diasporan hem – och de är nästan alla tutsier. De är välutbildade, de har yrken, de är kunniga, de är internationella. Därför är risken stor att de blir en ny elit och att historien kommer att upprepa sig.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10031&Theme=16;
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/rw.html;
http://www.ictr.org; http://www.comebackalive.com; http://www.reliefweb.int;
http://www.assemblee-nationale.fr/dossiers/rwanda/chronolo.asp;

Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Matussek, Hans Joachim (1987): Afrikas mörka hemlighet, Gävle
Grove, A. T (1979): Africa, Oxford
Melvern, Linda (2003): Att förråda ett folk. Västmakterna och folkmordet i Rwanda. Ordfront.

Se också: Burundi, D R Kongo, Tanzania.

[1] En tidigare beteckning är nilo-kushiter. Ett annat ord för kushiter är afro-asiater.

[2] Även hutuerna hade hövdinga- eller kungadömen (bl. a. Bugama-Kiganda, Buhoma, Bukonya, Bushiru, Bwanamwari, Cyingugu, Kibari, Ruhengeri och Rwankeri) men de var små och svaga och tvangs betala tribut till tutsikungen.

[3] Linda Melvern har skrivit en bok om folkmordet i Rwanda – Att förråda ett folk. Den boken är ett viktigt dokument för eftervärlden I en recension i Btj-häftet (2003:14) ställde jag bl. a. de här frågorna: "Gång på gång undrar man: Hur kunde det ske? Hur kunde 800 000 människor – barn, kvinnor och män – mördas så grymt i närvaro av FN, Världsbanken, IMF och andra globala institutioner, regeringar, ambassader, organisationer, katolska kyrkan, politiker m.fl.? Folkmordet var väl planerat och dirigerades delvis via en ökänd radiostation som uppgav namn och adress på dem som skulle dödas. Hur kunde FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros-Ghali, nuvarande generalsekreteraren Kofi Annan och säkerhetsrådet handla så obeslutsamt? Frankrike hade möjlighet att stoppa folkmordet. Varför gjorde de inte det?"