Nigeria

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 923 768 km2 (> dubbelt så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 130 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2. 5 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 oktober 1960 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Abudja (fr.o.m. 12 december 1991; tidigare huvudstad Lagos).
ETNISKA GRUPPER: Omkring 250 etniska grupper. De största är: hausa och fulani 29 %, yoruba 21 %, igbo (ibo) 18 %, ijaw 10 %, kanuri 4 %, ibibio 3.5 %, tiv 2,5 %.
SPRÅK: Engelska (officiellt), hausa, yoruba, igbi (ibo), fulani m.fl.
RELIGION: Muslimer + 50 %, kristna – 50 %, övriga + – 10 %.
NATURRESURSER: Olja, naturgas, järnmalm, stenkol, bly, zink, jordbruksmark, skog m.m.
BNP: Jordbruk 39 %, industri 33 %, tjänstesektor 28 % (uppsk. 2000).

TILLVÄXT (BNP): 3. 5 % (uppsk. 2001). HDI (2000): 0,439 (151/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Nigeria – nigerian – nigeriansk. Engelska: (Federal Republic of) Nigeria – nigerian(s) – Nigerian.

Förhistorisk tid
Större delen av nuvarande Nigeria täcktes för ett par miljoner år sedan av den Väst- och Centralafrikanska skogszonen. Då fanns redan de första urmänniskorna av typen homo habilis i östra och södra Afrika. I Västafrika har man ännu inte funnit så gamla fynd. Det har naturligtvis funnits tidiga människotyper även där men än så länge vet vi inte så mycket om dem.

Däremot vet vi att svarta afrikanska folk levde i Västafrika utmed Guineabukten för c:a 10 000 år sedan. De började så småningom migrera österut och befolkade då Nigeria. Några av dem tillhörde kwa-gruppen, t. ex. yoruba och igbo, som fortfarande lever i landet.

Norr-söder
Det som utmärker Nigeria idag är framförallt skillnaden mellan norra och södra delarna av landet. Norra Nigeria är muslimskt, södra är kristet. Ekonomiskt är skillnaden stor: i norr finns en savannekonomi baserad på boskapsskötsel, i söder är ekonomin diversifierad, industriell och baserad på oljefyndigheter. I norr är det fattigt, i söder förhållandevis rikt. Mellanbältet – buffertzonen mellan muslimerna i norr och de kristna i södern – är multietniskt utan någon dominerande grupp. Det är ett fattigt och underutvecklat område.

Hausastater i norr
Skillnaden mellan norr och söder har historiska förtecken. I norr har islam funnits sedan 1000-talet. Arabiska handelsmän förde religionen med sig över Saharaöknen. På 1400- och 1500-talen grundades flera hausa-stadsstater, t.ex. Katsina, Kano och Zaria. Det fanns även större riken i närheten, t.ex. Kanem-Bornu. Mellan 1804 och 1808 genomförde Usman dan Fodio ett ”heligt krig” som ledde till att kalifatet Sokoto grundades. Det blev det största kalifatet i Afrika efter Songhais nedgång. Det omfattade nästan hela norra Nigeria, Mellanbältet, en bit in i sydöstra Kamerun, och i nordväst in i Benin och Niger utmed Nigerfloden. Kalifatet fick stor betydelse för islams ställning i regionen.

Kungadömen i söder
Ungefär samtidigt som Hausastaterna bildades i norr, uppstod små kungadömen i Yorubaland i söder, t.ex. Ife, Ibadan, Oyo, Benin m.fl. Kristendomen kom med kolonialismen. Först på plats var de protestantiska missionssällskapen Wesleyan Methodist Missionary Society (1842) och Church of Scotland Mission (1857). Det hände att afrikanska kristna grupper bröt sig loss från den europeiska kyrkan och grundade egna trossamfund, t.ex. Aladura-rörelsen, som snabbt fick fotfäste i Yorubaland och spred sig in i Mellanbältet. I Yorubaland fanns – och finns – fortfarande en aktiv och väl utvecklad traditionell religion.

Brittisk kolonialism
Kolonialismen medförde stora förändringar för både Norra1 och Södra2 Nigeria. I ett försök att helt strypa slavhandeln på kusten köpte Storbritannien Lagos3 från en lokal kung 1861. Några år senare (1886) blev Lagos en brittisk kronkoloni. Efter Berlinkonferensen, och efter att Tyskland tagit Kamerun, förklarade Storbritannien Oil Rivers4, dvs. området från Lagos till Kamerun som protektorat.

På 1890-talet höll konkurrensen mellan Storbritannien och Frankrike i området på att leda till krig («the Scramble for Africa»). Storbritannien utropade Norra och Södra Nigeria till brittiska protektorat 1900 och utsåg imperiebyggaren Frederick (senare lord) Lugard till ambassadör för Norra Nigeria. Han introducerade indirekt styre, som skulle komma att bli ett grundläggande begrepp i den brittiska koloniala administrationen. Alla områden slogs ihop 1 januari 1914 och bildade Colony and protectorate Nigeria med Lugard som generalguvernör med säte i Lagos5.

En av anledningarna till att Storbritannien ville slå samman Norra och Södra Nigeria var att man ville balansera underskotten i norra delen med överskotten i den södra. Norra delen utvecklades inte så snabbt som den södra, sannolikt till följd av det indirekta styret. Detta gjorde att många konservativa, traditionella, religiösa ledare satt kvar i de ledande positionerna.

Den västerländska påverkan via skolan uteblev också därför att Storbritannien förbjöd missionärer att verka i muslimska områden. Sammanslagningen av de två protektoraten misslyckades med att överbrygga de ekonomiska, politiska, religiösa och etniska klyfterna som kännetecknade områden.

Självständighet
Självständighetssträvandena tog fart på 1930-talet, men det var först under andra världskriget som många afrikaner fick klart för sig att kolonialism inte var ett permanent tillstånd. Nigerianska soldater stred på Storbritanniens sida i andra världskriget. En sådan soldat i Indien skrev hem till sin by i Nigeria: ”Alla vi soldater som är utomlands kommer hem med nya idéer. Vi har fått veta vad vi kämpar för. Det är friheten.”

Den 1 oktober 1960 blev Nigeria en självständig stat. Nigeria var då en federation bestående en centralregering och tre regionala regeringar. Varje region dominerades av en etnisk grupp. Indelningen tog som utgångspunkt Niger- och Benuefloderna. Norr om dessa låg Norra regionen dominerat av hausa-fulani. Sydväst om Niger låg Västra regionen där yoruba var den största etniska gruppen, och sydost om Benue låg Östra regionen med igbofolket i majoritet.

Etnisk rivalitet leder till inbördeskrig – Biafrakriget
Omedelbart efter självständigheten blossade den etniska rivaliteten upp. Det ledde till den ena statskuppen efter den andra, politiska mord och massakrer. Centralregeringen beslöt då att bryta upp de tre regionerna i tolv stater.

I Östra regionen vägrade översten Odumegwu Ojukwu att dela upp sin region i tre stater. Han hade andra idéer. Han ville utvidga sitt eget inflytande med hjälp av oljerikedomarna som fanns i regionen. Det federala förslaget gick stick i stäv mot hans planer. Därför fattade han (30 maj 1967) det olyckliga beslutet att utträda ur federationen och utropade regionens självständighet under namnet ”Biafra”.

Det ledde till omedelbara krigshandlingar från de federala styrkornas sida och ett blodigt inbördeskrig tog sin början. Bakom utbrytningen stod ibo-folket som vid den här tiden uppgick till omkring 14–15 miljoner. I januari 1970 tvangs Ojukwu att kapitulera och Biafra upphörde att existera. Efter kriget följde en omfattande svältkatastrof. Krig och svält tog över 1 miljon människors liv.

Delstater i stället för regioner
Efter Biafrakriget gjorde man sig av med regionerna och därmed, trodde man, den regionala etniska nationalismen. I stället delade man upp landet i tjugoen stater. Fördelen med den nya strukturen var att delstaterna blev relativt små och att det därigenom blev lättare att fördela federala medel så att de nådde fram till alla grupper.

En annan fördel var att de federala myndigheterna lättare kunde dominera den statliga verksamheten. Andra etniska grupper har begärt att få bilda egna stater. År 2000 hade Nigeria 36 stater och ett territorium för den federala huvudstaden Abudja. Av de 36 staterna ligger 19 i norra Nigeria.

Men trots att fler och fler etniska grupper har fått egna stater tycks det etniskt-religiösa våldet inte ha avtagit, snarare tvärtom. Det är just den etniska fiendskapen och religionen som skapar de våldsammaste konflikterna och upploppen.
Av Nigerias 250 etniska grupper hyser några av dem en mycket stark motvilja mot varandra. En ytterst trivial händelse kan leda till ett sporadiskt utbrott av våld. Om en grupp har attackerats i en del av landet, kan vedergällningen komma i en annan. Det tyder på ett organiserat våld.

Religiöst våld
Muslimer och kristna står för det religiösa våldet. I september 2000 utnämndes en muslim till socialchef i staden Jos. Detta upprörde de kristna och ledde till ett upplopp som slutade med 165 döda. Kriget mot terrorism i Afganistan i oktober 2001 fick muslimerna i Kanu att gå bärsärkagång i staden som resulterade i 122 döda, fyra förstörda kyrkor och annan förstörd egendom (affärer, varuhus, bilföretag mm) till ett värde av miljontals kronor.

Flera muslimska stater i norr har infört den muslimska lagen sharia (baserad på Koranen) och det har skapat stor oro bland kristna och animister i området. I Kaduna utbröt våldsamma kravaller den 21 och 22 februari 2000 som resulterade i över 400 döda. Vedergällnings-kravaller utbröt i de södra staterna Abia, Imo och Akwa när kropparna efter dödade kom tillbaka till sina hemstater. Även i Sokoto har oroligheter förekommit, och i maj 2000 utbröt kravaller på nytt i Kaduna.

Korruption
Korruption är ett annat socialt och politiskt gissel som drabbat Nigeria. I Transparancy Internationals rankning av korruptionen i världen var Nigeria år 1996, 1997 och 2000 världens mest korrupta land och 1999 och 2001 världens näst mest korrupta land. 1998 kom Nigeria på 81:a plats av 85 möjliga. Nigeria har alltså ett grundmurat rykte om sig att vara ett korrupt land.

I Sverige liksom på många andra håll i världen, har småföretagare och privatpersoner fått s.k. Nigeriabrev. Dessa utger sig för att vara ”affärsförslag”, som vid första påseendet kan förefalla vara mycket fördelaktiga för adressaten. Men hela verksamheten är inget annat än bluff. Några lockas av de stora belopp som nämns och inleder en affärstransaktion med avsändaren. En sådan transaktion leder ofelbart till stor personlig tragedi och stora ekonomiska förluster för adressaten. Idén med ”Nigeriabrev” har spridits till andra bluffmakare i världen och numera behöver inte alla ”Nigeriabrev” komma från Nigeria.

Samväldet straffar
Den interna politiska utvecklingen på 1990-talet, särskilt under general Sani Abacha (1993-1998), oroade många både inom och utom landet, i synnerhet efter att han lät avrätta Ogoni-aktivisten Ken Saro-Wiwa och hans åtta medhjälpare. Samväldet tog det unika beslutet att utesluta Nigeria från organisationen i november 1995. När civilt styre återinfördes den 29 maj 1999 blev Nigeria på nytt medlem av Samväldet. EU införde sanktioner mot Nigeria 1993 som hävdes den 1 juni 1999.

Oljeboom
Nigeria är en stor oljeproducent. Under kriget mellan Iran och Irak 1979–1981 gick oljepriset upp till $34 per fat. För Nigerias del betydde detta att exportinkomsterna ökade från 4 till 26 miljarder dollar. Per capitainkomsten gick upp från $360 till över $1000. Även andra afrikanska länder (Algeriet, Gabon, Elfenbenskusten, Angola och Kongo) fick del av denna fabulösa inkomstökning, medan andra afrikanska länder som saknade oljereserver tvingades låna tills de var ruinerade (bl.a. för att kunna betala sin import av olja och drivmedel).

I slutet på 1980-talet var oljeboomen över och Nigeria var tillbaka på ruta ett. Dålig ekonomisk styrning och korruption hade ”ätit upp” överskottet. Oljan är fortfarande landets viktigaste inkomstkälla: 40 % av BNP kommer från oljeinkomsterna: oljan står för 97 % av exporten och mer än hälften av statsinkomsterna kommer från oljeintäkterna.

Vem äger oljan?
Tillhör oljan den federala statsmakten eller ägs den av de delstater inom vilkas territorium den finns? I slutet på 2002 blossade en hätsk diskussion upp om den här frågan. Anledningen var att presidenten lagt fram ett nytt lagförslag som avsåg att begränsa de oljerika delstaternas inkomster från oljan till förmån för den federala regeringen. Högsta domstolen hade redan bestämt att den federala regering hade rätten till oljeinkomsterna från upptagningen offshore. Men när lagen kom tillbaka till presidenten för underskrift hade ”klåfingriga” lagstiftare ändrat ett par ord som kullkastade hela lagens målsättning.

Enligt lagen hade de oljerika delstaterna rätt till en viss procent på exportinkomsterna från den olja som togs upp utanför kusten (offshore) i ett angränsande område. Men när lagförslaget kom tillbaka för underskrift hade angränsande område ersatts med kontinentalsockeln och därigenom hade oljestaternas maritima gräns i ett slag utökats från 24 nautiska mil till 200. Det är ganska lätt att gissa vem som hade lobbat framgångsrikt. Presidenten vägrade emellertid att skriva under lagförslaget. Därav upprördheten och debatten.

Guvernörerna i de 19 fattiga muslimska staterna i norr protesterade och förkastade lagförslaget i sin helhet. ”Strandstaterna kan inte kräva exklusiv rätt till något som tillhör alla nigerianer.” Uttalandet kom strax efter att de äldres forum i Kano, ledd av emiren i Kano (den traditionelle muslimske ledaren), gjort ett liknande uttalande.

För att visa sitt ogillande uteblev de nio presidenterna i oljedelstaterna från ett möte som federationens president Obasanjo hade kallat till i Abudja för att diskutera frågan. Det är alltså inte bara religionen och etniciteten som splittrar Nigeria, utan även oljan. I kombination kan dessa tre faktorer bli mycket svåra att kontrollera och de utgör faktiskt ett hot mot den nigerianska statens enhet. Den 19 april 2003 omvaldes Obasanjo.

Nigerias problem idag är den politiska instabiliteten, det religiösa våldet, korruptionen, den ekonomiska vanskötseln, bristen på respekt för mänskliga rättigheter och för de demokratiska institutionerna. Först när man kommit till rätta med dessa svårigheter eller åtminstone en del av dem, kan landets resurser bättre utnyttjas och komma fler människor till godo.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://memory.loc.gov/frd/cs/ngtoc.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10046&Theme=16;
http://www.transparency.org/

Grove, A. T. (1978): Africa, Oxford
Smart, Ninian/red/(2000): Atlas över världens religioner, Könemann
Bra Böcker (1995): Nationalencyklopedin, Höganäs
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Murray, Jocelyn (1998): Cultural Atlas of Africa, Revised Edition, Oxford

Se också: Benin, Niger, Tchad, Kamerun.

[1] Northern Nigeria protectorate

[2] Southern Nigeria protectorate

[3] Colony of Southern Nigeria eller Lagos

[4] Niger Coast protectorate. Detta område "tillhörde" ursprungligen köpmän från Liverpool som hade fått det genom ett fribrev 1884 för att exploatera ekonomiskt. Men 1891 blev det en engelsk kronkoloni med namnet Protectorate of the oil rivers som 1894 ändrades till Niger Coast protectorate. År 1900 gick det upp i Southern Nigeria protectorate.

[5] 1907 förenades Syd-Nigeria och Lagos.