Niger

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1.2 km2 (fyra ggr så stort som Norge).
FOLKMÄNGD: 10 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.7 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 3 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Niamey.
ETNISKA GRUPPER: Hausa 56 %, djerma-songhai 22 %, fula 8.5 %, tuareger 8 %, beri beri (kanouri) 4.3 %, araber, toubou och gourmantche 1.2 % plus ett par tusen fransmän.
SPRÅK: Franska (officiellt), hausa, djerma.
RELIGION: Muslimer 90 %, inhemska trosföreställningar och kristna 10 %.
NATURRESURSER: Uran, guld, järnmalm, fosfat, olja.
BNP: Jordbruk 40 %, industri 18 %, tjänstesektor 42 %. TILLVÄXT (BNP): 3.5 % (uppsk. 2000). HDI (2000): 0,292 (173/174).

STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Niger – nigerier – nigerisk. Engelska: Niger – Nigeriens(s) – Nigerien. (Niger kommer från det tuaregiska ordet n’eghirren ”flytande vatten” dvs Nigerfloden).

Förhistorisk tid
Södra delen av Niger ligger i Sahelkorridoren, medan de norra delarna av landet återfinns i Sahara. Den stora skogszonen, som täckte västra och centrala Afrika för ett par miljoner år sedan, nådde inte upp till Niger. Därför befolkades Niger inte heller av de svarta afrikanska folken från Västafrika eller av pygméerna från Centralafrika. Följden blev att Niger befolkades relativt sent. Först omkring 2750 f Kr migrerade nilo-saharier och kushiter, som levde nära Röda havet, västerut och befolkade så småningom Sahelkorridoren inklusive Niger.

Arabiska handelsstater
Flera arabiska handelsstater låg på 14- och 1500-talen i Niger och dess närområde. Runt oasen i Agadez fanns t.ex. den lilla statsbildningen Aïr. Kanem Bornu var en stor stat som sträckte sig från söder om Tchadsjön norrut genom handelsoaserna Bilma och Djado mot södra Libyen. Söder om gränsen mot nuvarande Nigeria låg flera hausa stadsstater (Katsina, Kano, Zaria). Och i väster längs Nigerfloden söderut mot nuvarande Niamey och österut mot Agadez sträckte sig de gamla staterna Mali och Songhai.

Kolonialism – självständighet
Från mitten av 1800-talet hade Storbritannien börjat utveckla handeln på Nigerfloden. Men både Frankrike och Tyskland hade intressen i området. Det var bl.a. de europeiska staternas konkurrerande handelsintressen på Niger som gav upphov till Berlinkonferensen1 1884-85 och den efterföljande huggsexan i Västafrika, som nästan ledde till krig mellan Storbritannien och Frankrike.

Frankrike fick emellertid övertaget och erövrade, på väg till Tchad, området mellan Nigerfloden och Tchadsjön. Motståndet från lokalbefolkningen var hårt, särskilt bland tuaregerna. Landet blev först ett militärområde, men genom ett dekret utfärdat 1920 gjorde Frankrike området till en koloni inom Franska Västafrika. Den 18 december 1958 blev Niger (i enlighet med den generella ramlag, loi cadre, som Frankrike antog för att ge kolonierna självständighet) en autonom republik inom det franska samväldet och den 3 augusti 1960 helt självständigt.

Efter självständigheten
Efter självständigheten följde tre decennier av politisk oro, som ledde till statskupper och politiska mord. Kolonialmakten hade favoriserat folkgruppen djerma-songhai, något som den största etniska gruppen, hausa, aldrig kunde acceptera.

Tuaregerna – "öknens blå män"
Aïr-regionen i nordvästra Niger är traditionellt hemvist för tuaregerna – ett berberfolk som härstammar från Nordafrika. Men redan på 700-talet tvingades de söderut av invaderande muslimska arabstammar. Sedan dess har de migrerat allt längre och längre söderut och gjort öknen till sin hemvist. De kallas också för ”öknens härskare” eller ”öknens blå män”. Det senare p g a att deras slöjor och turbaner färgats med indigo – ett mörkblått färgämne som lätt färgar av sig på huden.

Traditionellt levde tuaregerna av handel med elfenben, guld, slavar och andra begärliga varor, som de transporterade med kamelkaravaner genom Sahara till arabländerna vid Medelhavet. De plundrade andra stammar i vågade räder och kunde plötsligt dyka upp vid ökenmarknader, smälla med sina piskor, jaga handelsmännen på flykt, stjäla deras brödsäd och ta män, kvinnor och barn som slavar. De tvingade också handelskaravaner att betala ”vägtull” för att få färdas genom öknen. Men i slutet på 1800-talet begränsade den franska kolonialismen tuaregernas handlingsfrihet och nya transportmedel på 1900-talet som lastbilar, tåg och flyg, förändrade drastiskt förutsättningarna för deras livsstil och ekonomi.

Runtom i Sahara finns närmare två miljoner tuareger. I Niger ca 170 000. De kallar sig själva inte gärna tuareger, utan kel tamasheq eller kel tagulemust (slöjans folk). De har ett komplicerat socialt system, som bygger på feodala principer: aristokratin (ihaggaren), vasaller (imrad) och slavkasten. Den senare består av tre grupper: iklan (herdar och tjänstefolk), inaden (hantverkare, smeder), och harratin (kroppsarbetare; frigivna, svarta slavar från framförallt Sudan).

De flesta tuareger är muslimer (Malikisekten från tidigt 1500-tal) men betraktas av andra muslimer som inte tillräckligt religiöst engagerade, få deltar t.ex. i fastemånaden Ramadan, och de praktiserar dessutom riter och seder från tiden före islam. Fr.o.m. 25-års åldern bär män (med undantag av herratin) slöja, som döljer hela ansiktet utom ögonen. Den tas nästan aldrig bort, inte ens inför familjemedlemmar. Kvinnor, däremot, bär inte slöja.

Sedan 1970-talet har det rått extrem torka i öknen och i Sahel. Hungersnöd har tvingat många tuareger att lämna sina ökenhem och flytta till städer och andra urbana områden. Samtidigt har de förlorat sin boskap – grunden för deras sociala ställning i samhället. Deras marker, som innehåller uran, har exploaterats men inkomsterna har andra lagt beslag på.

Missnöjet har grott och 1991 inledde tuaregerna ett uppror i Tchin-Tabaradene som spred sig och pågick till 1995, då ett fredsavtal undertecknades med regeringen. Med den sociala struktur som utmärker tuaregernas samhällen är det inte lätt att hålla ihop – inte ens mot en ”yttre” fiende. De splittrades också i flera grupper men strävar likväl efter gemensamma mål: mark, kulturellt erkännande, och politisk representation. Även andra grupper, t.ex. Toubou i Diffaregionen nära Tchadsjön har gjort uppror mot centralmakten. År 2000 var Niger enligt HDI-indexet världens näst fattigaste land.

Webbtips/källor:
http://www.euconflict.org/euconflict/sfp/part2/325_.htm;
http://www.uiowa.edu/~africart/toc/people.html;
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;

Rennell, F. J. (1926, 1966): People of the Veil;
Fuchs, P (1956): The Land of Veiled Men
Jeune Afrique (1969): Afrique 1969, Tunis.
Widstrand, C. G.(1962): Afrikas folk, Lund
Fuglestad, F. (1983): A History of Niger 1850–1960
Chamberlain, Muriel L. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex

Se också: Algeriet, Libyen, Mali, Nigeria, D R Kongo

[1] Berlinkonferensen har gått till historien som den konferens där de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig. Så gick det inte riktigt till även om sådana överenskommelser gjordes. Det fanns mång punkter på dagordningen. Den viktigaste var att man kom överens om vilka spelregler som skulle gälla för att en stat skulle hävda att den koloniserat ett visst område. Följde man inte spelreglerna var chanserna stora att kolonin inte skulle få internationellt erkännande.