Namibia

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 825 418 km2 (som Sverige, Finland och Danmark).
FOLKMÄNGD: 1.8 milj.
BEFOLKNINGS-TILLVÄXT: 1.4 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIG-HETSDAG: 21 mars 1990 (från Syd-afrikanskt mandat).
HUVUDSTAD: Windhoek.
ETNISKA GRUPPER: Afrikaner 87.5 % (ovambo 50 %, kavango 9 %, herero 7 %, damara 7 %, nama (khoikhoi) (”hottentotter”) 5 %, kaprivier 4 %, san (”bushmän”) 3 %, baster 2 % och tswana 0,5 %); européer 6 %; blandad befolkning 6.5 %.
SPRÅK: Engelska (officiellt) 7 %, afrikaans (vanligast), tyska, inhemska språk, t. ex ovambo, okavango, herero, (bantu), nama (khoikhoi). RELIGION: Kristna 80–90 %, inhemska 10–20 %.
NATURRESURSER: Diamanter, koppar, uran, guld, bly, naturgas, vattenkraft, fisk osv.
BNP: Jordbruk 12 %, industri 25 %, tjänstesektor 63 %. TILLVÄXT (BNP): 4 % (uppsk. 2000).
HDI: 0,632 (115/174). STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Namibia – namibier – namibisk. Engelska: Namibia – Namibian(s) – Namibian. Tidigare: Tyska Sydvästafrika och Sydvästafrika.

Ursprungsbefolkning
Namibias ursprungsbefolkning är khoikhoi1 (”hottentotter”) och san-folken (”bushmän”). De fanns ursprungligen över hela södra Afrika men började att trängas undan av de inflyttade bantufolken för 1500 år sedan, och på 1600-, 1700- och 1800-talen försökte de europeiska kolonialmakterna och nybyggarna att utrota dessa befolkningsgrupper. De var i huvudsak jägar- och samlarfolk och fortfarande lever några få procent av dem i södra Afrika på sitt traditionella sätt.

Under den förkoloniala perioden fanns det många stammar som rörde sig över stora områden. De kom ofta i konflikt med varandra därför att de hade alla samma behov av mark, betesmark och vatten.

Portugiserna kommer
Det landområde vi idag kallar Namibia får vi först2 höra talas om genom portugisen Diego Cão, som skickades ut av den portugisiske kungen Johan II 1485 för att ta sig runt Afrikas sydspets. Han hade med sig två stenkors (padrãos), som han utplacerade. Ett av dem placerade han i Namibia. Det togs om hand av tyskarna och finns nu på ett museum i Berlin.

Besökarna blir fler – motiven varierar
Till en början var kolonialmakterna inte särskilt intresserade av det här karga landet. Men holländarna som regerade i Kap sedan 1652, tog 1793 Walvis Bay, Lüderitzs Bay och några andra kustområden. Bara ett par år senare hade britterna fått upp ögonen för södra Afrika och besatte Kap 1795. Nu började olika européer dyka upp i Namibia, t.ex. trekkboer (kringridande holländska bönder), boskapsuppköpare, guldgrävare, utforskare, elefantjägare, lycksökare m.fl.

Men det var de modiga missionärerna Abraham och Christian Albrecht som levde bland nama-folket, som förmodligen var de första européer som kom i kontakt med Namibias hinterland. Från 1815 och framåt kom fler och fler missionssällskap in i landet.

Tidiga svenska resenärer
En mycket tidig resenär i området var svensken Charles John Andersson från Vänersborg. Hans ursprungliga intresse var ornitologi men han kom snart att bli lika intresserad av att upptäcka ”nya” naturföreteelser. Och för att finansiera sina resor drogs han in i storviltsjakt och handel. Han satte bl.a. upp en handelsstation i Otjimbingwe nordväst om Windhoek. Han blev känd genom att han med hjälp av lokala vägvisare lyckades finna sjön Ngami i nuvarande Botswana 1853, något som andra upptäcktsresanden hade gått bet på. Hans bok ”Sjön Ngami” blev mycket populär på sin tid.

En annan svensk från Vänersborg, Axel Eriksson, reste till Namibia som medhjälpare till Charles John Andersson. Eriksson hade också ett brinnande ornitologiskt intresse och skickade hem nära 1000 fåglar som finns bevarade på Vänersborgs museum. Men han kunde inte leva på ornitologi och sögs in i exploateringen av södra Afrika. Liksom Andersson blev han storviltsjägare och handelsman och bidrog påtagligt till utrotningen av elefanter, struts, noshörning och flodhäst. Genom dessa personers berättelser har vi fått ögonvittnesskildringar om hur livet tedde sig i Namibia före kolonialismen3 .

Tyskarna smyger sig in – och slår till snabbt!
Det koloniala intresset var fortfarande svalt långt in på andra hälften av 1800-talet. Ingen kolonialmakt tycktes vilja bli indragen i de stamoroligheter som ständigt pågick i landet. Men så hände det att en tysk handelsman, Adolf Lüderitz, som anlagt en handelsstation vid Angra Pequena i april 1883, ansökte om tyskt beskydd. Utan förvarning accepterade den tyske kanslern von Bismarck ansökan i april 1884. Man väntade på en reaktion från England.

Kapmyndigheterna begärde att Storbritannien skulle annektera Sydvästafrika, men Storbritannien avstod och meddelade att de inte hade något emot de tyska intressen i Sydvästafrika. Nu hände allt snabbt. Den 7 augusti (1884) kom de första tyska krigsfartygen till Angra Pequena och utplacerade den tyska flaggan och sköt kejserlig salut.

De följande dagarna gjorde de samma sak längs hela kusten. Inom loppet av några dagar hade hela territoriet formellt annekterats med undantag av Walvis Bay4 och de andra små områden som engelsmännen övertagit från holländarna. Från en liten handelsstation utvecklades således den tyska koloniseringen till att omfatta hela nuvarande Namibia, som då kallades Tyska Sydvästafrika.

Mardrömmen börjar
Omkring ett år senare (september 1885) kom den förste tyske guvernören till landet. Hans namn var Heinrich Göring, far till den beryktade nazisten Hermann Göring. Ingen kunde föreställa sig vad som nu skulle komma att ske. Tiden fram till slutet av första världskriget blev en mardröm för afrikanerna i Namibia men framförallt för herero- och nama-folket. Perioden kännetecknades av extrem brutalitet, människoförakt, rasism, terror och folkmord. Den är en av de grymmaste i kolonialismens historia.

Herero-folket gör uppror
Bakgrunden var att herero-folket motsatte sig att tyskarna tog deras mark och boskap och hindrade dem från att låta sina hjordar beta och dricka vatten på allmänningar – en rätt som de haft sen urminnes tid. Dessutom klagade de över att tyskarna begränsade deras hövdingars makt, införde utländska lagar, våldtog deras kvinnor och kallade dem för babianer. De ville inte heller betala skatt.

De motsatte sig det tyska koloniala intrånget med alla medel: de tog tillbaka boskap som tyskarna tagit för skatter och avgifter, attackerade de tyska bönderna och mördade dem5, och skändade döda tyska soldater osv. Tyskarna svarade med lynchningar, summariska rättegångar, hängningar m.m. Men ingenting hjälpte, herero-folket gav inte efter.

Den slutliga lösningen
Efter att ha misslyckats med att kväsa upproret under en längre tid, begärde tyskarna hjälp från Berlin som i juni 1904 sände förstärkning (Schutztruppe) under befäl av general Lothar von Trotha. Denne hade rykte om sig att vara en hårdför man som deltagit i boxarupproret i Kina och upproret i Tyska Östafrika (Tanzania).

Trotha föste ihop omkring 50 000 herero – män, kvinnor, barn och boskap – till Waterberg – ett stenigt högland på den västra kanten av Omaheke sandveld. Den 11 augusti (1904) omringade 2000 tyska soldater platsen med undantag av en ”öppning” mot Omaheke sandveld. De anföll från tre håll samma dag och mejade ner tusentals herero med sina överlägsna vapen (12 maskingevär och 30 artilleripjäser). Överlevande herero-familjer med boskap flydde genom ”öppningen” i riktning mot Omaheke sandveld. De som stannade kvar i Waterberg togs till fånga och sattes i koncentrations- eller arbetsläger men många avrättades på platsen. Tyskarna förföljde de flyende för att hindra dem från att återvända, många dödades, vattenhål förgiftades, vägar som ledde till vattenkällor blockerades osv.

Tio dagar efter anfallet hade von Trotha drivit herero-folket ut mot sandvelden, och han gav order om att det sista vattenhålet skulle förseglas. Därefter blockerade han alla reträttvägar genom att låta bevaka ett 250 km långt gränsområde. Nu hade han kört ut herero-folket i sandvelden, och det fanns ingen återvändo för dem. De som försökte ta sig tillbaka sköts på platsen. Framför dem låg öknen. Tusentals män, kvinnor och barn dog under vidriga förhållanden ute i öknen. Ögonvittnesskildringarna är hemska att läsa.

När han fått ut herero-folket i öknen utfärdade han en order, en utrotningsorder (Vernichtungsbefehl), den 2 oktober 1904.

”Jag, den store generalen för de tyska trupperna, skickar detta brev till herero-folket. Herero är inte längre tyska undersåtar … Alla herero måste lämna landet. Om de inte vill göra detta, kommer jag att tvinga dem till det med vapen. Alla herero [män] som påträffas inom de tyska gränserna med eller utan vapen, med eller utan boskap, kommer att skjutas. Jag kommer inte längre att ta emot kvinnor och barn. Jag kommer att driva dem tillbaka till deras eget folk – annars kommer jag att ge order om att beskjuta dem. Detta är mitt beslut vad gäller herero-folket.”

Undertecknat: Den mäktige kejsarens store general, von Trotha.

Man räknar med att 60 % av herero-folket förintades i det folkmord som tyskarna genomförde. Fram till 1906 hade 60 000 herero dödats. De som klarade sig undan utrotningen förbjöds av tyska myndigheter att äga mark och boskap. Det var den slutliga förödmjukelsen för folk som levt i symbios med sin boskap i en nomadiserad tillvaro sedan urminnes tider.

Nama-folket tar upp kampen
Efter att herero-folket krossats tog nama-folket upp kampen mot tyskarna under ledning av Hendrik Witbooi6. Det gerillakrig som följde blev också synnerligen brutalt. Nama-folket liksom tidigare herero-folket hade inget att sätta mot tyskarnas överlägsna vapen. Man räknar med att 50 % av nama-stammen dödades i upproret.

Hitlers människosyn formas
Efter att herero-upproret krossats tvingades många herero-kvinnor att bli sexslavar för att överleva. Många herero har idag tyska förfäder och tyska talas av många herero. En tysk ärftlighetsforskare vid universitetet Freiburg, Eugen Fischer, studerade blandrasbarnen i kolonin och kom fram till att de var både fysiskt och mentalt underlägsna sina tyska fäder.

Han skrev en bok i ämnet, Principerna för arv och rashygien, som Hitler läste i fängelset 1923 och som påverkade hans människosyn på ett genomgripande sätt. När nazisterna senare skulle rättfärdiga förintelsen av judarna och andra människor, hänvisade man till Fischers kvasivetenskapliga studier. Fischer blev rektor för universitet i Berlin och 1934 undervisade han den första gruppen naziläkare.
Tyskland förlorar Sydvästafrika – Sydafrika tar över
Tyska Sydvästafrika var den första tyska koloni som togs av de allierades styrkor under första världskriget. I Versaillesfördraget 1919 förlorade Tyskland alla sina kolonier och i december 1920 fick den Sydafrikanska unionen av Nationernas Förbund (NF) förtroendet att administrera den f.d. tyska kolonin.

NF drog upp flera villkor för hur Sydvästafrika skulle administreras, dock utan att klart ange ett datum för när självständighet skulle uppnås. Det var en försummelse som skulle komma att leda till en internationell konflikt och en bitter frihetskamp under flera årtionden.

Efter andra världskriget vägrade Sydafrika att erkänna FN:s rätt att bestämma över området. I stället gjorde de allt för att integrera Sydvästafrika i Sydafrikas politiska och administrativa struktur, t.ex. genom att låta apartheidpolitiken gälla även i Sydvästafrika och genom att försöka göra det området till Sydafrikas femte provins.

Den väpnade frihetskampen börjar
Den 26 augusti 1966 inleddes den väpnade kampen i norra Sydvästafrika för landets självständighet. Den leddes av South West Africa Peoples Organisation (Swapo), vars ledare var Sam Nujoma. Det blev en hård, brutal och bitter frihetskamp.

I slutet på 1970-talet förklarade FN att Swapo var Namibias ende legitime representant. Sydafrika svarade med att skapa en koalition av flera små etniska grupper som man kallade Democratic Turnhalle Alliance – DTA. Men initiativet ledde in i en återvändsgränd, eftersom både Swapo och de internationella aktörerna ansåg (med rätta) att det var Sydafrika som framtvingat partiet.

I september 1978 antog FN:s säkerhetsråd resolution 435 som slog fast att alla parter skulle upphöra med fientligheterna, att Sydafrika skulle dra tillbaka sina trupper, och att fria val skulle hållas. Men resolutionen hade ingen omedelbar positiv inverkan på fredsprocessen. Tvärtom. Den fick ta emot nya bakslag som kulminerade i Sydafrikas inmarsch i södra Angola och den efterföljande ockupationen av ett stort landområde från den namibiska gränsen och 200 km in i landet.

1982 fick resolutionen förnyad aktualitet. Den västerländska kontaktgruppen (Kanada, Frankrike, Tyskland, England och USA) fortsatta att samtala med regeringen i Pretoria och med Swapo. Under dessa samtal meddelade Sydafrika att vilkoret för dem att acceptera resolution 435 var att de kubanska trupperna i Angola drogs bort. Nya bakslag följde. Men 1987 ingrep Angola och öppnade vägen för bilaterala fredssamtal med USA och Kuba, och året därpå fanns en fredsöverenskommelse i fjorton punkter.

Självständighet
Överenskommelsen höll och den 1 april 1989 började implementeringen av resolution 435. I juni 1989 gjorde man rent hus med all rasistisk och diskriminerande lagstiftning och alla flyktingar och personer som levde i exil fick amnesti. Under de följande månaderna återkom omkring 42 000 personer till Namibia inklusive den högt uppskattade Sam Nujoma. Den 21 mars 1990 blev Namibia en självständig stat och Sam Nujoma svors in som landets förste president av FN:s dåvarande generalsekreteraren Javier Perez de Cuellar.

I valet 1999 befäste Swapo återigen sin ställning. I presidentvalet (samma år) fick Sam Nujoma 77 % och utmanaren, Ben Ulenga (CoD), 10,5 % av rösterna. Swapo och Sam Nujoma har därför fortfarande en stark ställning i landet som delvis grundar sig på att han själv tillhör den största befolkningsgruppen – ovambo.

Unitatrupper går över gränsen
På gränsen mot Angola utbröt oroligheter 1999. Unitastyrkor opererade i området och gick ofta över gränsen för att trakassera, plundra och mörda bybor och stjäla deras kreatur. Det var förmodligen en hämnd för att Namibia inte stödde Jonas Savimbi, Unitas ledare, men det är också troligt att Unitatrupperna behövde mat och andra förnödenheter.

Namibia meddelade då att angolanska regeringstrupper fick lov att använda namibiskt territorium och infrastruktur, t.ex. flygplatsen i Rundu för att attackera Unitastyrkorna. Ungefär samtidigt anföll en utbrytargrupp under ledning av den tidigare DTA-ledaren Mishake Muyongo, Katima Mulilo i östra delen av Kapriviremsan.

Namibiska säkerhetstjänsten återställde hårdhänt ordningen och Muyongo flydde med 100 man in i Botswana. Över 2000 man förenade sig med dem senare i Botswana men många av dem har sedan dess återvänt till Namibia. Muyongo fick genom UNHCR:s försorg asyl i Danmark. Den politiska oron i Kapriviremsan var påtaglig vid millenniumskiftet och man kunde endast färdas där i konvoj under militär ledning.

Sociala klyftor
Det är lätt att ta bort lagar och förordningar som diskriminerar delar av befolkningen, men det är betydligt svårare att komma åt de ekonomiska strukturer som dessa lagar och förordningar redan skapat. I Namibia till exempel, är 55 % av befolkningen svarta självhushållsbönder som alltså odlar endast för eget behov; det blir inget överskott att sälja. De har en per capitainkomst på 850 kronor per år, medan de rikaste 5 %, varav de flesta är vita, har en genomsnittlig årsinkoms på 165 000 kronor och står för 72 % av BNP7. Därutöver har inte alla medborgare tillgång till samma typ av utbildning eller hälso- och sjukvård. Sådana orättvisor måste rättas till för att inte skapa social oro. Andra åtgärder som står på regeringen dagordning är att reducera underskottet i den offentliga sektorn, reformera statsförvaltningen och skapa tusentals nya arbetstillfällen.

Webbtips/källor:
http://www.namibian.com.na; http://www.grnnet.gov.na
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/wa.html;
http://www.afrikagrupperna.se/fakta/namibia;
http://www.gateway-africa.com/tribe/herero.html;

Johansson, Peter (2001): Axel Eriksson, En svensk pionjär i södra Afrika, Handelsfursten av Damaraland, Stockholm
Katjavivi, P. H. (1988): A History of Resistance in Namibia, London
Camerapix (1994): Spectrum Guide to Namibia, Nairobi
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa, London
Harding, Jeremy (1993): Small wars, small mercies, London

Se också: Angola, Sydafrika, Tanzania.

[1] Egentligen khoi-khoin som betydde ”människo-människor”. Den omkringboende bantubefolkningen (som själva kallades kaffrer av boerna) kallade dem ama-!eja eller ama-lau (”!eja- eller lau-folket”). Benämningen ”hottentott” kommer från boerna, som uppfattade språkets olika klickljud eller ”tungsmällar” som en upprepning av klickljuden hott och tott (dvs. på holländska hot-en-tot).

[2] Herodotus berättar visserligen att fenicier på uppdrag av den egyptiske faraonen Necho II skulle ha seglat runt Afrika på 600-talet f. Kr., alltså 2000 år före portugiserna, men det finns inga uppgifter som styrker att dessa tidiga resenärer skulle ha gått i land i nuvarande Namibia.

[3] Henrik Jacob Wikar var den förste svensk som berättade om det område som nu är Namibia. Till Sydafrika kom flera svenska Linnélärjungar, t.ex. Anders Sparrman, Carl Peter Thunberg, Johan August Wahlberg, Johan Fredrik Victorin m.fl. År 1900 levde omkring 900 svenskar i Sydafrika. Bondsonen Jacob Letterstedt från Östergötland flydde från sina skulder och bosatte sig i Kapstaden där han blev en synnerligen framgångsrik och förmögen affärsman. Han investerade bl.a. i koppargruvorna i Namaland i nuvarande Namibia.

[4] Den f.d. enklaven Walvis bay (ursprungligen Walfish Bay) var något mindre än Öland.

[5] Upproret började i Okahandja, där överhövdingen (paramount chief) Samuel Maherero levde. Där fanns också 120 tyska farmare och dessa attackerades och dödades i januari 1904. De tyska trupper som fanns i kolonin under guvernören Th. Leutweins befäl var för få för att kunna stå emot herero-krigarna.

[6] Hendrik Witbooi var den som allra först motsatte sig de tyska inkräktarna, alltså före herero-upproret. Men han tvingades att kapitulera i september 1894. Därefter tog en annan hottentotthövding vid som hette Lambert, men efter fem månaders gerillakrig övermannades även han. Witbooi ses idag som en nationell frihetskämpe i Namibia.

[7] De kommersiella storjordbruken är koncentrerade till två platser. Den första är i norr runt staden Tsumeb, och den andra i söder inom konstbevattningsområdet Hardap.