Moçambique

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 801 590 km2 (som Sverige, Norge och Danmark tillsammans).
FOLKMÄNGD: 20 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.5 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 25 juni 1975 (från Portugal).
HUVUDSTAD: Maputo (tidigare Lourenço Marques).
ETNISKA GRUPPER: Norr: Makua, lolo, yao, sena. Mellersta: Shona, manyika m.fl. Söder: Tsonga, nguni m.fl.
SPRÅK: Portugisiska (officiellt) och många bantuspråk, t.ex. makua, shona, tsonga.
RELIGION: Ca 50 % inhemska religioner, 10 % muslimer (norr), 40 % kristna.
NATURRESURSER: Kol, titan, naturgas, vattenkraft, 2600 km lång kust.
BNP: Jordbruk 34 %, industri 18 %, tjänstesektor 48 %.
TILLVÄXT (BNP): 9.2 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,341 (167/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Moçambique – moçambikier – moçambikisk. Engelska: Mozambique – Mozambican(s) – Mozambican.

 

Förhistorisk tid
I hela östra och södra Afrika levde förfäder till san-folket eller bushmännen för mer än  10 000 år sedan. De trängdes undan allteftersom nya befolkningsgrupper invandrade, särskilt bantufolken från Västafrika. Omkring 600 e Kr hade bantufolken nästan helt trängt undan bushmännen i Moçambique.

Bantufolken fick inte sitta i orört bo under någon längre tid. Uppgifterna är knapphändiga men arabiska handelsmän och slavhandlare etablerade sig utmed kusten under de följande århundradena. Den lilla fiskebyn Sofala blev ett populärt ställe och en mötesplats för allehanda resenärer. När guldproduktionen från Stora Zimbabwe hade kommit i gång utvecklades Sofala till en liten handelsstad där både guld, elfenben och slavar såldes.

Portugiserna kommer
Den 1 mars 1498 dök Vasco da Gama upp i Moçambique. Det var ingen tillfällighet. I mer än 60 år hade portugiserna utforskat den västafrikanska kusten och 1488 hade kapten Bartolomeu Diaz kommit in i en storm som förde honom runt Sydafrika och in i Indiska oceanen och norrut mot den östafrikanska kusten. Nu hade man fått en uppfattning om vad som fanns på ”den andra sidan”.

Vasco da Gama utforskar
Med denna nya geografiska kunskap i bakhuvudet utrustade den portugisiske kungen en expedition ledd av kaptenen Vasco da Gama med uppgiften att via den östafrikanska kusten finna en väg till Indien. Efter en del strapatser nådde han Malindi i nuvarande Kenya där sultanen försåg honom med en lots, Ahmed ibn Majid från Gujerati i Indien, och den 24 april 1498 avreste Vasco da Gama med följe till Indien.

Resan gick bra. Lotsen hade gjort den överfarten många gånger och Vasco da Gama fick i Europa äran av att ha funnit en ny handelsväg till Indien. När han kom hem året därpå berättade han om sina erfarenheter och iakttagelser. Han drog en viktig strategisk slutsats: om Portugal ville komma åt handeln med Österlandet var det nödvändigt att fysiskt kontrollera den östafrikanska kusten.

Kapten Francisco d'Almeida krigar
Det blev Portugals nästa stora projekt i Afrika. Kapten Francisco d'Almeida fick befälet över en militär flottstyrka på 1 500 man och mer än tjugo fartyg. Han gav sig i väg 1505 och hans mål var att erövra alla de arabiska städerna längs den östafrikanska kusten. Det målet uppnådde han 1509. Då hade han för Portugals räkning tagit kontrollen över kusten från Sofala i söder till Socotra  i norr.

Fort Jesus faller
Portugiserna behöll kontrollen över kusten i nästan 200 år. Deras starkaste fäste norr om Kap Delgado var Fort Jesus i Mombasa. Där fanns en stor garnison på närmare 2000 personer, inklusive familjemedlemmar. Den 13 mars 1696 belägrade araber från Oman fortet. Portugiserna höll ut till den 13 december 1698 då kaptenen dödades, och de överlevande (åtta portugisiska soldater, tre indier, två afrikanska kvinnor och en afrikansk pojke) gav upp. Därmed kunde araberna ta tillbaka kontrollen över en stor del av den östafrikanska kusten.

Administrativt hade portugiserna indelat kusten som de behärskade i två områden: norr och söder om Kap Delgado. I norr var ”kaptenen i Lindi” ansvarig för att slå ner allt motstånd mot den portugisiska överhögheten, både lokalt och externt, t.ex. från araber, turkar, pirater, lycksökare m.fl., och i söder hade ”kaptenen i Moçambique” samma uppgifter. Båda rapporterade till vice-kungen i Goa på den indiska västkusten, varifrån de portugisiska besittningarna i Moçambique styrdes fram till 1752 då den första guvernören för Moçambique utsågs.

Handel
I mitten på 1500-talet avtog produktionen och handeln med guld från Stora Zimbabwe och kungadömena Karanga och Monomotapa, och i stället blev elfenben en eftertraktad handelsvara. Det var framförallt tsongafolket i södra Moçambique som skötte handeln med elfenben, medan maravierna var mest aktiva i Zambezidalen och på Shirehöglandet i nuvarande Malawi. Elfenbenshandeln pågick i två århundraden och tusentals elefanter slaktades.

Slavhandel
Men det var inte bara naturresurserna som exploaterades, utan även människorna. Européerna hade observerat den lukrativa arabiska slavhandeln och fr.o.m. omkring 1760-talet började européerna delta i slavhandeln i full skala.
Kuststäderna Ibo, Moçambique (f. d. huvudstad), Quelimane och Inhambane blev viktiga hamnar, varifrån slavar exporterades. Det var framförallt plantagerna som krävde arbetskraft.

Hur många slavar som exporterades vet man inte riktigt. Men som exempel kan nämnas att ett år – 1828 – exporterades 30 000 slavar till de franska kolonierna Mauritius, Réunion och Komorerna. Andra områden som tog emot slavar från Moçambique var Brasilien, Kuba och Nordamerika. Kanske exporterades upp mot 1 miljon slavar totalt från Moçambique och Malawi. Trots att Storbritannien och Portugal ingick ett avtal om att slavhandeln skulle upphöra från och med 1842, pågick den fram till 1860-talet.

Portugal hade främst kommersiella intressen
Portugals intresse av den östafrikanska kusten var framförallt kommersiellt åtminstone till att börja med, och inte så mycket kolonialt i bemärkelsen att lägga beslag på och administrera stora landområden. Man hade helt enkelt inte resurser till det. Därför var de portugisiska besittningarna i det nuvarande Moçambique ganska små: distriktet Moçambique (nuvarande Nampula-provinsen), Tete och Sena längs Zambazifloden plus några få bosättningar längs kusten.

Man saknade pengar för administration och utveckling och tvingades arrendera ut landområden till privata företag. Dessa företag hade total makt inom sina områden och en del av dem exploaterade både natur- och mänskliga resurser till det yttersta, men brydde sig inte om att förse lokalbefolkningen med hälso- och sjukvård, undervisning, bostäder, vatten och annan social service.

När man upptäckte stora guldfyndigheter i Witwatersrand i Sydafrika 1886 behövdes en stor arbetsstyrka och t.o.m. personer från Skandinavien begav sig till Sydafrika för att arbeta i gruvorna. Men det var framför allt i närområdet som man rekryterade arbetare. Och 1897 ingick Sydafrika och Portugal ett avtal som gav Sydafrika rätt att rekrytera arbetskraft i södra Moçambique.

Politiska omvälvningar i Portugal
År 1910 avskaffades kungadömet i Portugal och en republikansk regering tog makten. Den införde en del liberala reformer och gav kolonierna en god portion självbestämmande. Men 1926 tog António Salazar makten i en statskupp och drog upp riktlinjerna för den Nya staten (Estado Novo). I dessa riktlinjer försvann koloniernas självbestämmande, den inhemska befolkningen (indigena) tvangs bära ID-kort, och de privata företagens makt i kolonierna begränsades.

Moçambique blir en portugisisk provins
1951 kom en förändring som skulle ha kunnat bli viktig för Moçambique eller Portugisiska Östafrika som landet också kallades. Då ändrades nämligen Moçambiques status från koloni till översjöisk provins. Det betydde att Moçambique blev en del av moderlandet med samma rättigheter och skyldigheter som provinserna i Portugal.

Det var sannolikt tänkt som en politisk markering i en tid då frihetsrörelserna började bli aktiva. Praktiskt hade det knappast så stor betydelse eftersom Portugal var fattigt och inte hade råd att investera i kolonierna. Först 1958 började kolonierna få tillgång till bättre hälsovård, medan skolundervisning t.ex. fortfarande sköttes av kyrkan.

Den väpnade frihetskampen börjar
Men moçambikerna, liksom de flesta afrikaner vid den här tiden, var väl medvetna om vad de ville. De ville ha självständighet – varken mer eller mindre. Frente de Libertação de Moçambique (Frelimo) bildades av Eduardo Mondlane 1962 i Dar es Salaam och efter något år eller två inleddes den väpnade kampen (Luta Armada).

Den började i norr i gränsområden mot Tanzania (i Cabo Delgado och Niassa provinserna) och drevs söderut. I Teteprovinsen attackerade Frelimo portugisiska bosättare och järnvägslinjen mellan Beira och Umtali (Mutare). Man gav också en hjälpande hand till Robert Mugabes ZANLA som från Moçambiques territorium bekämpade den vita utbrytarstaten Rhodesia och dess ledare Ian Smith.

Statskupp i Portugal leder till självständighet i Moçambique
Statskuppen i Portugal 1974, nejlikerevolutionen, förändrade i ett svep situationen i Moçambique. Kuppledaren, generalen António de Spínola inledde genast samtal med Frelimo om självständighet. Nästan hela den portugisiska befolkningen i landet, 240 000, flydde från Moçambique till Sydafrika, Rhodesia och Portugal. Den 25 juni 1975 blev Moçambique en självständig stat under ledning av Samora Machel.

Han gjorde Moçambique till en enpartistat och införde en extrem marxistisk-leninistisk politik. Hans stöd till Robert Mugabes gerillaarmé intensifierades och Smith lät den rhodesiska säkerhetstjänsten (via den vite moçambikiern Orlando Cristina) bilda motståndsrörelsen Renamo 1976 för att bekämpa Frelimo.

Rhodesia blir självständigt och Sydafrika manipulerar
Men utvecklingen gick inte att hindra. 1980 blev Rhodesia (Zimbabwe) självständigt och det politiska landskapet förändrades. Nu kunde Renamo som vuxit till en gerillastyrka på 1000 man, inte längre räkna med något stöd från sin tidigare uppdragsgivare. I stället trädde Sydafrika, som fruktade ett kommunistiskt Moçambique in på scenen och stödde Renamo i kampen mot Frelimo. De attackerade infrastrukturen och förstörde framförallt vägar och järnvägar. Inbördeskriget blev allt brutalare.

Nkomati-avtalet
Frelimo såg Renamo som ett instrument för Sydafrikas aggression utan lokalt stöd. Det var därför som Machel den 16 mars 1984 skrev under ett icke-aggressionsavtal med P. W. Botha, Nkomati-avtalet, som avsåg att få slut på kriget. Sydafrika förband sig att upphöra med stödet till Renamo medan Moçambique inte längre skulle tillåta ANC och PAC att attackera Sydafrika från moçambikiskt territorium. Avtalet saboterades av den sydafrikanska militära säkerhetstjänsten. 1986 dog Samora Machel i en flygplanskrasch och ersattes av Joaquim Chissano.

Fredssamtal
I slutet på 1980-talet kollapsade det f.d. Sovjetunionen och det kalla kriget upphörde. I Sydafrika hade den politiska processen kommit långt under F. W. de Klerk och apartheid-regimens dagar var räknade. Stödet till Renamo hade redan upphört. Chissano uppmanade kyrkan att initiera en dialog med Renamo. 1990 kom direkta samtal till stånd mellan regeringen och Renamo och den 4 oktober 1992 skrev de under ett generellt fredsavtal i Rom.

Allmänna val och fred
FN gick in med en observationstrupp (UNOMOZ), som framgångsrikt hjälpte fredsprocessen vidare. Även Renamos ledare Alfonso Dhlakama berömdes för sina insatser. Mellan 27 och 29 oktober 1994 hölls allmänna val i vilka Frelimo tog 129 mandat och Renamo 112. Dhlakama godtog resultatet. I en ny valomgång 3–5 december 1999 fick Chissano 52 % av rösterna och Dhlakama 48 % i presidentvalet.

I maj 2000 bröt oroligheter ut utanför polisstationen i Angoche och polisen sköt mot folksamlingen och dödade flera personer inklusive Renamoanhängare. Händelsen fick stor rikspolitisk uppmärksamhet och man fruktade en återgång till krigshandlingar, något som emellertid Dhlakama officiellt tagit avstånd från.

Efter kriget har Moçambique med president Chissano i spetsen försökt bygga upp landet igen och delta i det internationella samarbetet. Men 2000 drabbades södra och centrala delarna av Moçambique av stora översvämningar som raserade mycket av det återuppbyggnadsarbete som hade kommit igång.

Ekonomin är bräcklig
Som framgår av HDI-indexet är Moçambique ett av världens fattigaste länder; omkring 70 % av landets befolkning lever i absolut fattigdom. Det är endast tack vare det internationella biståndet som Moçambique kan överleva och så småningom utveckla sina resurser. Moçambique har varit ett stort mottagarland av svenskt bistånd sedan självständigheten. Bistånd ges t.ex. till skolväsendet, jordbruket, förvaltningen, vägar, högre utbildning, mänskliga rättigheter osv.

Webbtips/källor:
http://www.sida.se;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10028&Theme=16;
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.ethnologue.com/country_index.asp
http://www.google.com (Moçambique)
http://www.afrikagrupperna.se/fakta/lankar.htm

Foreign & Commonwealth Office (May 1999): Mozambique: the Achievement of Peace, Research & Analytical Papers, London
Olivier, Willie & Sandra (1999): African Adventurer's Guide to Mozambique, Cape Town
Were, Gideon S och Wilson, Derek A (1970): East Africa Through a Thousand Years, Nairobi
Harding, Jeremy (1993): Small wars, small merceries, Journey in Africa's Disputed Nations, Viking
Olin, K-G (2000): Afrikafeber, Jakobstad.
Kirkman, James (1970): Fort Jesus, Mombasa.

Se också: Komorerna, Sydafrika, Zimbabwe, Zambia.