Mauretanien

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1 030 300 km2 (nästan dubbelt så stort som Frankrike).
FOLKMÄNGD: 3 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.9 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 28 november 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Nouakchott.
ETNISKA GRUPPER: Morer (vita och svarta), tukolor, soninke, wolof, fulani m.fl.
SPRÅK: Arabiska (hassaniyah) och franska (officiella); fulfulde, soninke, wolof och berber-språket senaga.
RELIGION: Islam 100 % (sunni).
NATURRESURSER: Järnmalm, fisk, fiskprodukter, koppar, fosfat och guld.
BNP: Jordbruk 25 %, industri 29 %, tjänstesektor 46 % (2001).
TILLVÄXT (BNP): 4.0 % (Uppsk 2001).
HDI: 0,451 (147/174).

STATS- OCH NATIONA-LITETSNAMN: Svenska: Mauretanien – mauretanier – mauretansk. Engelska (formellt): Islamic Republic of Mauritania. I dagligt tal: Mauritania – Mauritanian(s) – Mauritanian.

Mauretanien har en komplex befolkningsstruktur. Den övergripande skiljelinjen idag är mellan majoriteten vita morer (maure på franska) och den svarta minoriteten. De vita morerna är en blandning av araber och berber. Men det finns också svarta morer, som alltså är avkomma av en arabisk man och en afrikansk kvinna. De har alltid tillhört samhällets underklass och gör så fortfarande.

Sociala hierarkier
Det var på 300-talet som berber-stammarna kom norrifrån och trängde undan soninkes förfäder, bafour-folket, som tvingades flytta söderut till Senegalfloden. På 1200-talet började krigiska arabstammar komma österifrån, t.ex. Bani Hassan-stammen. De var ute efter att ta kontrollen över karavanvägarna och handeln med guld, silver, slavar och andra eftertraktade varor. Berberna kämpade emot i flera århundraden men i slutet på 1600-talet tvingades de ge upp sitt motstånd.

Araberna tog också berberkvinnor, och avkomman blev de vita morerna. Därmed fick det mauretanska samhället den sociala struktur som det fortfarande har. Det vill säga längst upp i den sociala hierarkin finner vi araberna, de vita morerna och krigarklassen. Sedan kommer berberna, som är uppdelad i två grupper: religiöst lärda, zawiyas, och bönder och herdar, znaga. Längst ner på den sociala skalan finns de svarta morerna och afrikanerna. De sistnämnda är även de uppdelade i två grupper: f.d. slavar, haratani och slavar, abid.

Kolonialmakterna kommer
Portugiserna var tidigt intresserade av kusten utanför Mauretanien. Redan 1448 byggde man på Arguin-ön den första europeiska fästningen med lagerbyggnader för bl.a. förvaring av slavar. Sedan kom holländarna, och på 1600- och 1700-talen fransmännen och engelsmännen. Kolonialmakterna ville komma åt gummit från Sahel och ta kontroll över handeln med gummi.

Fransk protektorat
Men det var först 1876 som fransmännen på allvar försökte kolonisera området och införliva det med Franska Ekvatorialafrika. Det muslimska motståndet var hårt, och inte förrän 1903 blev Mauretanien ett franskt protektorat. Det fick låg status i den franska koloniala administrationen och behandlades som ett administrativt bihang till Senegal, och styrdes från den dåvarande senegalesiske huvudstaden St Louis.

Självständighet – och statskupp
I slutet på 1950-talet hade samtalen om den förestående självständigheten kommit så långt att man kunde fastställa ett datum. Det som påskyndande processen var Marockos politiska krav på det mauretanska territoriet. Den 28 november 1960 utropades Mauretaniens självständighet, men först 1969 erkändes den av Marocko.

Moktar Ould Daddah (f. 1924, aristokrat, gift med general de Gaulles dotter) blev Mauretaniens förste president och styrde landet mellan 1961 och 1978. Han gjorde försök att överbrygga klyftan mellan de vita morerna (som han själv tillhörde) och landets svarta befolkning. Ekonomiskt var han beroende av bistånd från Frankrike. Hans regering omkullkastades av kriget mot Polisario över Västsahara, torkan i Sahel, och de minskade exportintäkterna. I en statskupp den 10 juli 1978 förlorade han makten.

Ny statskupp – slaveriet avskaffas 1980
I juli 1979 tog den nya militärregeringen (CMSN) upp kontakten igen med Polisario över den södra delen (Tiris Al-Gharbia) av Västsahara och meddelade att de inte längre hade några anspråk på det landområdet. Då skickade kung Hassan förstärkning till Dakhla, huvudorten i Tiris Al-Gharbia, i avsikt att inkorporera även denna del i Marocko vilket också de facto skedde. Hanteringen av konflikten i Västsahara och en del partipolitiska problem ledde till en ny statskupp den 16 mars 1981. Men kuppen slogs ner och de fyra kuppledarna avrättades. Militärregeringen stödde också Västsaharas medlemskap i OAU, och man avskaffade formellt slaveriet den 15 juli 1980.

Statskupp igen – och etniska oroligheter
Men alla var inte nöjda med sakernas tillstånd. Den 12 december 1984 ägde en ny statskupp rum som leddes av översten Ould Taya. Han frigav de politiska fångarna och förbättrade relationerna med Marocko och Libyen. 1986 publicerade de svarta mauretanierna ett manifest över det förtryck som de har utsatts för av de vita mauretanierna (morerna).
Året därpå utbröt etniska oroligheter i huvudstaden efter det att femhundra svarta officerare sparkats från armén. I april 1989 blev det nästan krig mellan Mauretanien och Senegal. Hundratusentals människor på båda sidorna utvisades och hundratals mördades. Senare lugnade situationen ner sig och normala diplomatiska förbindelser återetablerades.

En folkomröstning genomfördes 1991 om författningen, i vilken mauretanierna uttryckte sin önskan om ett demokratiskt styrelseskick baserat på ett flerpartisystem. Sedan dess har två presidentval hållits som båda har vunnits av Taya. Många bedömare ställer sig tveksamma till det sätt på vilket valen genomfördes. Som i många andra afrikanska länder kommer det att ta tid för den demokratiska processen att etablera sig.

Ekonomiska, ekologiska och etniska problem
Mauretanien är ett land med många problem. Utöver de politiska, etniska och ekonomiska problemen kommer de ekologiska: den extrema torrperioden som snart pågått i 40 år och den därav allt snabbare ökenspridningen. Idag utbreder sig öknen söderut med en hastighet av sex mil per år. Landet håller på att försvinna. Det är vinden som driver sanden söderut och förändrar inte bara landskapet utan även människornas sätt att leva.

Nomadlivet upphör, jordbruken försvinner under sanddynerna, och vägar, skolor, brunnar, hus osv. blir offer för sandens utbredning. Visserligen görs tappra försök med gräs- och skogplantering för att hindra vindarnas framfart, men som det ser ut nu har naturens kraft ett stort övertag.

Den ekonomiska situationen är mycket bekymmersam för landet. I januari 1995 pågick brödupplopp i huvudstaden Nouakchott i tre dagar. Mineralsektorn kan inge ett visst hopp och i början på 2000-talet har nya mineralfyndigheter upptäckts och bekräftats. Men trots det är det ändå de etniska problemen – relationerna mellan de dominerande vita morerna och den svarta minoriteten – som upptar den politiska agendan.

År 1999 återetablerade Mauretanien de diplomatiska förbindelserna med Israel och efter Irakkriget 2003 slog president Taya till mot islamistiska grupper i landet och närmade sig USA och västvärlden. Svaret på den kursomläggningen blev ett försök till statskupp i juni 2003, iscensatt av unga islamistiska officerare. Kuppförsöket slogs tillbaka av lojala enheter i armén och flygvapnet.

Webbtips/källor:
http://lexicorient.com/e.o/index.htm;
http://www.arab.net/welcome.html;
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/mr.html
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/maps/92259.gif

”Mauritania: History” by Tore Kjeilen, Article in the Encyclopaedia of the Orient, Oslo, Norway. Last modified July 19, 2001.
Chamberlain, Muriel E (2000): Formation of the European Empires 1488–1920, England.
Bra Böcker (1994): Nationalencyklopedin, Höganäs.
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder, Könemann.
Haywood, John (1999): Historisk Världsatlas, Könemann
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London

Se också: Marocko, Senegal, Västsahara.