Mali

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1.2 milj. km2 (som de fem nordiska länderna tillsammans).
FOLKMÄNGD: 11.3 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT:
3 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG:
22 september 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Bamako.
ETNISKA GRUPPER: Mande (bambara, malinke, soninke) 50 %, peul 17 %, volta 12 %, songhai 6 %, tuareger och morer 10 %, övriga 5 %.
SPRÅK: Franska (officiellt), bambara 80 % plus många afrikanska språk.
RELIGION: Muslimer 90 %, inhemska 9 % och kristna 1 %.
NATURRESURSER: Guld, fosfat, salt, kalksten, uran, vattenkraft plus ännu icke exploaterade mineraler, t.ex. bauxit, järnmalm, koppar osv.

BNP: Jordbruk 45 %, industri 17 %, tjänstesektor 38 %.
TILLVÄXT (BNP):-1.2 % (uppsk. 2001).
HDI: 0,380 (165/174).

STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Mali – malier – malisk. Engelska: Mali – Malian(s) – Malian.

FÖRHISTORIA
För två miljoner år sedan sträckte sig den västafrikanska skogszonen in i södra delarna av nuvarande Mali, medan norra delarna nådde in i Saharaöknen. Från söder befolkades Mali av de afrikanska folken och från norr av araber och berber.

Inom det nuvarande Malis gränser har några av de allra första kända statsbildningarna i Afrika söder om Sahara legat. G:a Ghana (eller Ouagadou), känt sedan 400-talet, var ett kungarike eller imperium sammansatt av flera vasallstater. Grunden för dess välstånd var kontrollen av handeln med guld på de transsahariska karavanvägarna. I slutet på 1000-talet invaderade fundamentalistiska muslimer – almoraviderna – ett berberfolk, Ghana och tvingade kungen att uppge sitt handelsmonopol. Vasallstaterna bröt sig loss och sökte andra samarbetspartners.

Maliriket
Maliriket, som grundades på 1100-talet av de tre stammarna mandinke, bambara och dioula, övertog så småningom G: a Ghanas ekonomiska och politiska roll. Det stod på höjden av sin makt på 1300-talet under den märklige kungen (Mansa) Musa (1312-1337). Hans ledarskap gav upphov till ett samhälle som var en symbios av afrikansk, arabisk och berbisk kultur och vars centrum låg i Timbuktu, Djenné och Gao.

Songhai
Efter Malirikets tillbakagång tog Songhai – ett imperium bildat med kungariket Gao som bas – den ekonomiska och politiska ledningen som det behöll till slutet på 1500-talet. Det var då som Portugal och andra europeiska kolonialstater började etablera handelsstationer längs den afrikanska kusten. Därmed förflyttades handeln från Saharas karavanvägar till kusten och de afrikanska rikena i inlandet förlorade grunden för sin makt och sitt välstånd. Men det är från dessa riken som flera moderna afrikanska stater och ledare har hämtat inspiration och tradition.

FRANSK KOLONIALISM
Den franska penetrationen började på 1850-talet och vid århundradets slut hade Frankrike etablerat sig som kolonialmakt i området där de gamla afrikanska rikena en gång legat. Man kallade de erövrade området Franska Sudan. Som på många andra håll protesterade de lokala folken mot kolonialherrarna. I Franska Sudan var det framförallt tuaregerna (berbiska nomader i Sahara och Sahel) som opponerade sig, förmodligen främst för att fransmännen satte stopp för deras rövartåg.

SJÄLVSTÄNDIGHET
1959 bildade Senegal och Franska Sudan en federation. Men Franska Sudan kom att bli alltför beroende av Senegal och upplöste därför federationen redan 1960 då Franska Sudan blev helt självständigt. Modibo Keita blev landets förste president men han störtades i en militärkupp 1968 av generalen Moussa Traoré. Denne behöll makten till 1991 då han i sin tur, störtades i en militärkupp iscensatt av översten Amadou Tourmani Traoré. I februari och mars 1992 hölls allmänna val och Alliansen för demokrati i Mali (ADEMA) segrade. I april samma år hölls det presidentval och ADEMAs kandidat, Alpha Oumar Konare blev valets segerherre och installerades som president den 8 juni 1992.

Inre spänningar
Malierna hade höga förväntningar på demokratin och när dessa inte kunde infrias tillräckligt snabbt utbröt politiska oroligheter. Tuaregerna var missbelåtna med sin lott och ville bilda en egen stat. Regeringen avgick och nya politiska konstellationer bildades, den ena efter den andra men våldet och oron fortsatte.

Algeriet medlade och lugnade ner situationen. 1997 hölls presidentval igen och Konare omvaldes för en ny femårsperiod. Den politiska turbulensen har fortsatt, och som i många andra afrikanska stater kommer det att ta tid för de demokratiska traditionerna att etablera sig.

Tuaregerna
Norr om Timbuktu och Gao börjar Saharaöknen och tuaregernas eller ”de blå människornas” rike. Tuaregerna kallas också ”Saharas beslöjade människor” därför att de skyddar sig från den vinande sanden med slöja (tagelmoust). Epitetet ”blå” kommer från det färgämne som finns i indigoväxterna och med vilket tuaregerna färgar sina fotsida dräkter (gandoma).

Eftersom det är stor vattenbrist i öknen kan tuaregerna inte färga sina tyger genom att lägga dem i färgbad utan tvingas slå eller klappa in färgen i tyget. Därför får kläderna också en metallisk blålila lyster. Färgen färgar också lätt av sig på huden och därför har tuaregerna fått epitetet ”de blå människorna”. De blå eller mörka kläderna skyddar mot den starka solens ultravioletta strålar.
Tuaregerna är ett exempel på ett folk som har anpassat sig väl till kärva geografiska och klimatologiska förhållanden. Deras främsta transportmedel är riddromedaren (mehari), men de använder även hästar.

Före kolonialismen levde tuaregerna till stor del på att röva från andra folk och stammar. Deras favoritsysselsättning var att göra chockräder in på marknadsplatserna och stjäla från handelsmännen, och ta kvinnor och barn som slavar. De transporterade också handelsvaror (inklusive slavar) via de transsahariska karavanvägarna. De levde huvudsakligen inom triangeln Gadames (Libyen) – Air (Niger) – Timbuktu (Mali).

Ekonomi
Malis ekonomi är baserad på jordbruket som bidrar med 45 % av BNP. Man exporterar framförallt bomull och boskap. Det är endast på 4 % av landmassan som man kan bedriva ett någotsånär produktivt jordbruk. Öknen är påträngande och klimatet torrt. Söder om Timbuktu och Gao utbreder sig Sahel – ett torrt savannbälte 20–25 mil brett där boskap betar. Nigerfloden (Afrikas tredje längsta flod) bildar ett inlandsdelta vid staden Mopti. Söder om en rak linje från Ségou till Kayes mot gränserna till Senegal, Guinea och Elfenbenskusten är nederbörden rikligare, mera regelbunden, och möjliggör därför ett produktivare lantbruk.

Hoppet står till att mineralsektorn ska kunna bidra till att förbättra de ekonomiska förhållandena i landet. Som kartan visar finns det flera guldgruvor i drift och reserver som ännu inte exploaterats. Den största gruvan är f.n. Sadiola Hill-gruvan som är belägen 80 km sydväst om Kayes. Den producerade över 19 000 kg guld år 2000 och är därmed den näst största guldgruvan i hela Västafrika. Alla gruvorna tillsammans beräknas producera omkring 50 000 kg guld år 2006.

Även andra mineraler förekommer, t.ex. diamanter, och man borrar också efter olja. Alla dessa resurser skulle kunna förändra de ekonomiska förutsättningarna för befolkningen varav många lever under svåra förhållanden. År 2001 levde 30 % av dem som bodde i städerna under fattigdomsstrecket (1 dollar per dag) och hela 76 % av dem som bodde på landsbygden. HDI-indexet ovan bekräftar dessa förhållanden.

Webbtips/källor:
http://www.malinet.ml/;
http://www.izf.net/izf/Documentation/Cartes/Pays/supercartes/mali.htm;
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/ml.html;
http://www.uiowa.edu/~africart/toc/countries/Mali.html;
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/africa.html

Widstrand, Carl Gösta (1962): Afrikas folk, Lund.
Murray, Jocelyn (1998): Cultural Atlas of Africa, Revised Edition, Oxford.
Monod, Theodore (1993): Mehari, (svensk utgåva), Thalassa förlag, Umeå.
Beek, Walter E. A. van (2001): Dogon. Africas people on the cliffs.
Jeune Afrique, Numéro Spécial 1969, Paris

Se också: Ghana, Mauretanien, Algeriet, Niger.