Madagaskar

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 587 040 km2 (som Spanien och Portugal tillsammans). Världens fjärde största ö (efter Grönland, Borneo och Nya Guinea).
FOLKMÄNGD: 16 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.1 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 26 juni 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Antananarivo [Tana]; tidigare Tananarive.
ETNISKA GRUPPER: Officiellt 18 grupper. Malaysier, indonesier (merina [hova] 27 % och närbesläktade betsileo 12 %), côtiers (kustbor med afrikansk, malaysisk, indonesisk och/eller arabisk bakgrund, inkluderande betsimisaraka, tsimihety 7 %, antaisaka 5 % och sakalava 6 %). Minoriteter: Fransmän, indo-pakistanier, kreoler, komorer, kineser.
SPRÅK: Malagasy [Malgache], officiellt; (malaysiskt-indonesiskt ursprung), franska (officiellt); hova med flera etniska språk och dialekter.
RELIGION: Inhemska 52 %, kristna 41 % och muslimer 7 %.
NATURRESURSER: Jordbruk, skog, fiske, turism och ett unikt djurrike med många arter lemurer (halvapor).
BNP: Jordbruk: 34 %, industri 11 %, och tjänstesektor 55 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,489 (141/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Madagaskar – madagask – madagaskisk. Engelska: Madagascar – Malagasy (sing. och plur.) – Malagasy. Tidigare: St. Lawrence.

Befolkning
Madagaskar befolkades för 2000 år sedan av merina-folket eller hova, som invandrade till ön från de öar vi idag känner som Indonesien. Det indonesiska ursprunget är fortfarande påtagligt, både vad gäller utseende, livsåskådning och kultur1. Merina-folket bor på den madagaskiska högplatån i centrala delarna av landet. Söder om dem på högplatån lever betsileo-folket som är besläktat med merina.

Utmed västkusten bor sakalava som anses vara det folk på ön som mest liknar afrikanerna. I nordväst bor en liten grupp människor, makoa, som är avkomlingar till afrikanska slavar. Antakarana är en liten etnisk grupp på ca 90 000 människor (0,6 % av befolkningen) som lever på Tsaratamana-massivet i norr upp mot den f.d. franska örlogsbasen i Diégo Suarez (tidigare straffkoloni), isolerade från övriga folk på ön.

På östkusten finns en rad folkgrupper varav betsimisaraka är den största. Fiendskap med rasistiska förtecken har kännetecknat relationerna mellan folken på högplatån (främst merina) och kustfolken (les côtiers). Betsimisaraka var fruktade sjöpirater som härjade längs kusterna och runt Komorerna.

Portugiserna
De första européer som kom till Madagaskar var portugiser. Den portugis som tillskrivs äran av att först ha sett Madagaskar är Diogo Diaz, som kom dit år 1500, då han ingick i Pedro Cabrals indiska flotta. Men redan 1529 kom de första franska kolonisatörerna. Då hade araber, troligen shirazi från Persien [Iran] bott på ön sedan lång tid, och det arabiska språket hade redan påverkat flera inhemska språk på samma sätt som det påverkat kiswahili utmed den östafrikanska kusten.

Sjörövare vände sig till Karl XII för beskydd
På 1700-talet förekom ett omfattande sjöröveri i Indiska Oceanen. Sjörövarna kom från många olika nationer. När de hade genomfört sina räder på havet drog de sig tillbaka till den madagaskiska östkusten, ofta till den lilla ön S:ta Marie där de gömde sig och delade på rovet. Många berömda pirater höll till i vattnen runt Madagaskar och Komorerna, t.ex. kapten Kidd, Nathaniel North, Thomas White och Blackbeard.

Sjöröveriet var ofta en lukrativ affär men samtidigt en mycket farlig verksamhet. Piraterna förföljdes av sjömakternas krigsskepp utmed Madagaskars kuster och de kände till piraternas gömställen. Situationen blev till slut så prekär för de 1 400 fribytarna att de 1714 skickade ett ombud, sjörövarkaptenen S:t Leger, till Hannover för att där via den svenske ambassadören erbjuda Karl XII protektorat över ön S: te Marie. De var beredda att rikligt belöna kungen (500 000 pund sterling) för att komma under svenskt beskydd. De hade, som de skrev, nu ”förvärfvat öferflödande rikedomar, ledsnat vid hantverket och önskade att få bosätta sig i ro.”

Sverige ville kolonisera Madagaskar
Kungen nappade till slut på förslaget och den 24 juni 1718 utfärdades ett protektionsbrev från Karl XII:s högkvarter i Strömstad. Det beviljade kaparna förlåtelse för de brott som de hade begått och svenskt skydd. Vad den svenska regeringen egentligen var ute efter var att kolonisera S: te Marie och kanske t.o.m. Madagaskar. Den lilla ön annekterade kungen på stående fot. I skrivelsen säger han ”wij ock för godt funnit, att låta uti Wårt namn taga densamma i besittning”.

Förberedelserna för en expedition till den nya kolonin pågick i hemlighet i Amsterdam. Två fregatter med 16 och 36 kanoner vardera plus ett annat mindre fartyg skulle utrustas i en fransk hamn. Avresan var planerad för mars 1719. Men hela projektet gick i stå när Karl XII söndagen den 30 november 1718, avled efter att ha blivit träffad av en kula i Fredrikshall där han befann sig för att överse belägringen av fästningen Fredriksten. Målet var att erövra Norge.

Men efter någon tid försökte den svenska regeringen fullfölja sina planer att kolonisera S: te Marie och i förlängningen Madagaskar. Beslutet föregicks av långa diskussioner i det styrande Rådet. Man vände och vred på frågan. Till slut kom man fram till att det var nog bäst att utrusta en expedition. Så skedde 1721 och kommendören Ulrich blev expeditionsledare. Han kom inte längre än till Cádiz i södra Spanien förrän pengarna tog slut, och året därpå beslöt han att återvända till Sverige. Han arresterades.

Nya försök gjordes senare av privata lycksökare och företrädare för utrikesförvaltningen (envoyén Karl Sparre i London) men de rann alla ut i sanden. Och tur var väl det! På så sätt slapp Sverige bli en kolonialmakt. Men på samma sätt som med slavhandeln hade vi önskan, viljan och ambitionen att delta. Det var resurserna som saknades. Vi var för fattiga på den tiden för att klara av ett så stort och resurskrävande projekt.

Det gällde ju inte bara att ta kolonin ifråga, den skulle ju också försvaras mot inhemska folk och de stora europeiska kolonialmakterna som var mycket njugga mot uppstickare. Det var alltså inte av ideologiska, etiska eller humanitära skäl som Sverige inte deltog i slavhandeln eller blev någon kolonialmakt, utan det var helt enkelt bristen på resurser som hindrade oss.

Madagaskiskt kungarike
En av anledningarna till att Andriamasy på 1700-talet grundade ett kungadöme för merina- eller hovafolket var att stärka dessa folks ställning och motverka det utländska (franska) infly-tandet. 1795 gjorde den dåvarande kungen, Andrianampoinimerina (1745-1810), Antanana-rivo (Tana) till huvudstad.

Med britternas hjälp utvecklade merina-folket på 1800-talet en stark monarki som underkuvade praktiskt taget alla andra folk på ön. Missionärer från London Missionary Society (protestanter) och från andra trosinriktningar utvecklade ett skriftspråk och införde olika former av utbildning. När Frankrike annekterade Madagaskar 1896 avsatte de den regerande drottningen Razafindrahety Rananvolona III, som gick i landsflykt och dog i Alger den 23 maj 1917.

Fransk kolonialism
Som nämnts ovan hade franska nybyggare levt på ön under flera århundraden, men först på 1840-talet utropade Frankrike formellt protektorat över de nordvästra delarna av ön. 1885 tog Frankrike kontrollen över Madagaskars utrikesrelationer och därigenom makten över ön, även om man tillämpade ”indirekt styre” och utövade sin makt genom kungarikets administrativa struktur. Den franska kolonialismen ifrågasattes och lokalbefolkningen bekämpade den.

Storbritannien erkände Frankrikes överhöghet över ön 1890. Men motståndet mot fransmännen fortsatte och 1895 skickade Frankrike en bestraffningsexpedition till ön som brutalt krossade allt motstånd. Året därpå annekterades Madagaskar och 1898 var erövringen helt genomförd.

Frankrike hade en diffus idé om att snabbt göra Madagaskar till en stat jämställd med de europeiska länderna. Den misslyckades. Idén förde det goda med sig att skolor, sjukvård och annan samhällsservice förbättrades betydligt och det politiska medvetandet ökade markant. På 1950-talet hade c:a 800 000 madagasker rösträtt och skickade deputerade och senatorer till de politiska möten som hölls i Franska unionens regi i Versailles.

Frankrikes brutala återkomst
Under Andra världskriget hade Vichyregimen2 fått fotfäste på ön men 1942 tvingade trupper från Storbritannien och samväldet dem att lämna ön. När sedan Frankrike återfick Madagaskar efter krigets slut revolterade hela ön 1947, och enligt de madagaskiska nationalisterna dog mer än 80 000 madagasker, när Frankrike brutalt slog ner revolten. Frankrike medger att endast 11 505 personer dog till följd av upploppen. Det har varit mycket tyst i Europa om denna franska brutalitet. Kanske var det Andra världskriget som avtrubbade människornas sinnen. Vad betydde 11 505 människors liv, eller 80 000 för den delen, när miljoner fick sätta livet till i Europa?

Självständighet
Madagaskar drogs med i början på den stora självständighetsvåg som rullade fram över Afrika på 1960-talet. Redan i juni 1960 blev Madagaskar en självständig stat under ledning av socialdemokraten Philibert Tsiranana som var president fram till 1972.

Det som påskyndade den politiska utvecklingen var Algerietrevolten som bröt ut 1954. För att förhindra att liknande revolter utbröt på andra håll i Afrika, skyndade man sig i Paris att anta ett omfattande politiskt reformprogram (loi cadre).

Enligt detta program skulle invånarna i Franska Västafrika, Madagaskar och Somalia få större inflytande över lokala angelägenheter. Det skulle, menade regeringen i Paris, ”öppna vägen för dem [dvs. personer ur lokalbefolkningen] till befattningar inom regeringen och civilförvaltningen”. För Madagaskars del innebar det att ön fick internt självstyre (autonomi) 1958 med Philibert Tsiranana som president.

När militären tog makten 1975 under ledning av Didier Ratsiraka började Madagaskar som många andra ”afrikanska” stater vid den här tiden, att orientera sig mot Sovjetunionen och införde vad de kallade ”revolutionär socialism”. Denna ledde emellertid till politiska oroligheter och landet förföll ekonomiskt och politiskt under flera decennier.

Ny politisk orientering
När sedan Sovjetunionens sammanbrott stod för dörren i slutet på 1980-talet och trycket ökade från de stora internationella aktörerna (IMF, Världsbanken, UNDP osv.), närmade sig Madagaskar västvärlden och skapade möjligheter för en demokratisk utveckling.

Den tredje republiken invigdes den 27 mars 1993 då Albert Zafy, oppositionsman, installerades som president. De internationella aktörerna ställde omedelbart krav på honom att genomföra marknadsreformer, att reducera budgetunderskottet, och att trimma den svällande statsförvaltningen. Internt anklagades han för att försöka införa ett enpartistyre, och ett nyval tvingades fram som Didier Ratsiraka vann.

2000-talet började med en maktkamp
Vid valen den 16 december 2001, utmanades Ratsiraka framförallt av huvudstadens borgmästare, den unge miljonären Marc Ravalomanana och hans parti Tiako i Madagasikara (”Jag älskar Madagaskar”). Ravalomanana hävdade att han vunnit valet men Ratsiraka vägrade erkänna sig förlorad, utan ville ha en andra valomgång. Detta vägrade Ravalomanana att gå med på och utropade sig själv till president. Men Ratsiraka ville inte lämna presidentpalatset. Sammanstötningar ägde rum mellan de båda presidentkandidaternas anhängare.

Maktkampen blev allt hätskare och Ravalomanana tvingade sin motståndare att lämna huvudstaden. Han flydde då till Toamasina vid kusten som han utropade till ny ”huvudstad”. Madagaskar hade nu två presidenter och två huvudstäder. Oroligheter förekom överallt i landet och det fanns risk för att ett fullskaligt inbördeskrig skulle bryta ut.

Under ett möte med Nepad  i Senegal accepterade de båda presidentkandidaterna en omräkning av röstsedlarna. De gick med på att nyval skulle hållas om ingen av dem skulle få absolut majoritet. Det fick emellertid Ravalomanana men Ratsiraka godkände ändå inte slutresultatet.

Ratsirakas situation blev så småningom ohållbar och när Ravalomananas regering godkändes av USA, Frankrike, FN och andra aktörer, flydde Ratsiraka landet med sin familj. De internationella aktörerna satte emellertid press på Ravalomanana att visa att han hade folkets stöd. Det gjorde han i en omröstning den 15 december 2002. Därefter bad han de internationella aktörerna att komma till Madagaskars hjälp som de lovat, för att få landet på fötter igen.

Vart hör Madagaskar?
Madagaskar ”tillhör” geopolitiskt den afrikanska kontinenten och deltar i de politiska organisationerna, t.ex. AU (tidigare OAU), SADC m.fl. Men etniskt ser man sig knappast som afrikaner. Man är lika mycket orienterad mot Asien som mot Afrika och Madagaskar är medlem av flera asiatiska organisationer som främjar samarbete mellan öarna i Indiska oceanen, t.ex. Indian Ocean Rim. Andra öar agerar på ett liknande sätt, t.ex. Mauritius. Madagaskar är också medlem i de frankofona ländernas samarbetsorganisation.

Ekonomi
Som välfärdsindexet (HDI) ovan antyder är Madagaskar ett av världens fattigaste länder. När kollektivjordbruken infördes under den ”revolutionära socialismen” på 1970-talet sjönk produktionen drastiskt. Fortfarande producerar man inte tillräckligt för att kunna föda den växande befolkningen som ökar med ca 3 % per år. För att skapa resurser för hälso- och sjukvård, skolor, utbildning och infrastruktur skulle Madagaskar behöva en tillväxt på mer än 10 % per år.

Webbtips/källor:
http://memory.loc.gov/frd/cs/mgtoc.html;
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10024&Theme=16;

Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder, Könemann
Rushby, Kevin (2001): Hunting Pirate Heaven, London
Le Monde Diplomatique, Octobre 2002
Jeune Afrique 1969, Numéro Spécial Annuel, Paris
Gunther, John (1957): Afrika vaknar, Stockholm
Berg, Lasse (1997): När Sverige upptäckte Afrika, Stockholm
Nordisk Familjebok, Sjuttonde bandet (Madagaskar), 1912

Se också: Algeriet, Libyen, Komorerna.

[1] Ett exempel på det asiatiska ursprunget är det kastsystem som fortfarande finns inom flera folkgrupper. Skillnaden är särskilt stor mellan ättlingar till slavar (andevo), och ättlingar till fria män (hova) och prinsättlingar (andriana). Men dessa gamla kastsystem håller delvis på att ge vika för andra etniska och sociala strukturer.

[2] Benämning på den politiska regimen i Frankrike under den tyska ockupationen 1940-44.