Libyen

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1 759 540 milj. km2  (nästan fyra gånger så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 6.0 milj. (2002), varav 500 000 afrikaner och 100 000 andra nationaliteter.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT:  2.42 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHET: 24 december 1951 (från Italien).
HUVUDSTAD: Tripoli.
ETNISKA GRUPPER: Berber och araber 97 %; greker, malteser, italienare, egyptier, pakistanier, turkar, indier, tunisier.
SPRÅK: Arabiska, italienska och engelska.
RELIGION: Muslimer (sunni) 97 %.
NATURRESURSER: Olja, naturgas.
BNP: Jordbruk 7 %, industri: 47 %, tjänster 46 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,760 (72/174).
STATS- OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Libyen – libyer – libysk. Engelska: Libya – Libyan(s) – Libyan. Formellt: Great Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya (Jamahiriya = ”massornas stat”).

TIDIGA KOLONIALA INTRESSENTER
Många främmande folk och stater har koloniserat Libyen1. Fenicierna2 var bland de första och anlade handelsstationer i Tripolitanien på 1100-talet f.Kr. Dessa erövrades av kartagerna på 500-talet f.Kr., som utvecklade dem och lät dem ingå i det kartagiska riket. Grekerna slog sig ner i Cyrenaika, vilket omnämndes av den grekiske historikern Herodotus på 400-talet f.Kr.

Det romerska riket och Kartago utkämpade tre krig, de puniska krigen, om makten i västra medelhavsområdet. Kartago förlorade till slut och jämnades med marken av romarna år 146 f.Kr. Det romerska riket tog därmed kontrollen över Libyen och behöll den i 600 år.

Cyrenaika blev en romersk provins 74 f.Kr., medan Tripolitanien införlivades med Africa Nova (östra Algeriet och Tripoli) efter 46 f.Kr. När det romerska riket föll på 400-talet e.Kr. invaderades södra Medelhavskusten av vandaler och senare av turkar. På 600-talet e.Kr. stormade araberna in med svärdet i hand. De nådde Cyrenaika 642 och Tripoli 645. Arabiseringen hade börjat. Lokalbefolkningen, berberna, tvingades till underkastelse eller förvisades ut i öknen.

Olika arabiska dynastier (umayyaderna, fatimiderna och almohaderna) styrde fram till 1146 då normanderna (från Normandie) tog makten under en kortare period. Även spanjorerna hade kontroll över Libyen i början på 1500-talet. Turkarna tog området 1551 och inlemmade det i det omanska riket.

På 1700- och 1800-talen skapades ett starkt ekonomiskt uppsving i Libyen baserat på ”legaliserat” sjöröveri. Europeiska och andra stater, t.ex. USA fick betala tribut till makthavaren (paschan) i området.

Europeisk kolonialism
Efter Berlinkonferensen3 1885 betraktade Italien Tripolitanien som sitt intresseområde och invaderade landet 1911. Efter ett kort krig (Tripoliskriget), drog Turkiet bort sina trupper 1912 och Italien annekterade Libyen. Motståndet mot Italien var emellertid starkt, särskilt bland en grupp islamska nationalister som tillhörde broderskapet Sanusi. Men Mussolinis hårdföra kolonisering tvingade till slut befolkningen att foga sig.

Självständighet
År 1943, under andra världskriget drev de allierades trupper ut de italienska och tyska krigshärarna och Libyen kom under brittiskt och franskt militärstyre. 1947 beslöt FN att Libyen fr.o.m. 1951 skulle bli en självständig stat under namnet Förenade Kungariket Libyen. Det som skulle ”förenas” var de tre historiskt disparata regionerna Cyrenaika, Tripolitanien och Fezzan. Av dessa regioner bildades staten Libyen. Kung blev Sanusi-ledaren Sayid Idris av Cyrenaika. Han tog namnet Kung Idris I.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Den politiska självständigheten åtföljdes av en ekonomisk. Den inträffade på 1960-talet då Libyen upplevde en oljeboom och flera oljeledningar öppnades från oljefälten i inlandet till Medelhavet. Inom några år hade transformeringen av landet kommit igång och det en gång så fattiga Libyen hade börjat förändras radikalt genom stora infrastrukturella byggnadsprojekt, hälsovård, skolor osv.

Statskupp – Gaddafi tar makten
Libyens politiska orientering ändrades radikalt under några morgontimmar den 1 september 1969, då en grupp unga officerare genomförde en oblodig statskupp och störtade Kung Idris som var på besök i Turkiet. Kuppledaren var en ung man på 27 år, född och uppvuxen i en beduinfamilj: Moammar Gaddafi.

På kort tid initierade han en rad åtgärder: Alkohol förbjöds, användandet av utländska språk begränsades, banker nationaliserades, den privata sektorn avskaffades, oljeresurserna nationaliserades, handelsembargo infördes mot stater som stödde Israel, arabisk nationalism och enhet gavs högsta prioritet. Han bildade unioner med flera arabiska stater, t.ex. Egypten, Syrien, Tunisien, Tchad, Marocko och Algeriet. Dock hade Gaddafi ingen större framgång på det området.

Den gröna boken
Internt har Gaddafis inflytande emellertid varit totalt. 1976 publicerade han en handbok, den Gröna Boken, i vilken han redogjorde för sin politiska filosofi och för hur landet skulle utvecklas och styras. Folket skall ha makten menade han, samtidigt som han tog avstånd från den västerländska representativa demokratin.

I stället införde han ett system med ”direkt demokrati” genom s.k. folkkommittéer som enligt handboken skulle ha den politiska makten på alla områden i samhället. Men att bilda partier och hålla val var förbjudet. På det ekonomiska området drogs skruvarna åt med full kraft och profithungriga mellanhänder och kapitalister förklarades vara ”revolutionens fiender” och bestraffades hårt.

Terrorism
På det internationella planet har Gaddafi ofta kommit i konflikt med framförallt Israel, Storbritannien, Frankrike, USA och flera av de arabiska och afrikanska grannstaterna. Han har t.ex. tvistat och krigat mot Tchad i årtionden över Aozou-remsan. Internationella domstolen i Haag avgjorde 1994 slutligen frågan till Tchads fördel. Gaddafi har anklagats för att stödja terrorister och ge militär träning åt olika rebellgrupper, något som bekräftats under senare år.

Spänningen mellan USA och Libyen ledde till militära incidenter 1981, då USA sköt ner två libyska stridsflygplan efter att dessa attackerat amerikanska stridskrafter. 1986 initierade Gaddafi en terrorkampanj mot amerikanska medborgare i Europa och USA svarade med att bomba en militärförläggning i Tripoli.

Libyen har också varit föremål för olika embargon. En libysk säkerhetstjänsteman dömdes i Holland efter många års politiska och juridiska dispyter för att ha orsakat flygolyckan 1988 med ett PanAm-plan över Lockerbie i Skottland.

Oljepengar lockar det svarta Afrika
Gaddafi har haft måttlig framgång i arabvärlden med sina idéer om arabisk socialism, och hans initiativ har oftast mötts med skepsis. I väst har han betraktats som en paria. På senare år har han riktat sitt intresse mot Afrika söder om Sahara och han har framställt sig som en förkämpe för pan-afrikanism.

Tack vare inkomsterna från oljekällorna hade han i början på 2000-talet framgång med idén att ersätta den Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) med den Afrikanska union (AU). Den senare organisationen har ett mycket bredare politiskt mandat än den förra och är ett omfattande politiskt integrationsprojekt som bygger på idéer utvecklade inom EU.

Mot denna pan-afrikanska bakgrund har de hätska raskravaller som ägt rum i Libyen och som riktat sig mot afrikanska gästarbetare varit mycket politiskt besvärande för Gaddafi. Över 130 afrikaner dog i kravallerna och tusentals västafrikaner lämnade Libyen i panik.

I ett historiskt perspektiv är de nuvarande raskravallerna en logisk följd av libyernas syn på afrikanerna. Långt in på 1900-talet var libyerna involverade i handel med afrikanska slavar och under den italienska kolonialperioden talade libyerna om sig själva som ett medelhavsfolk. Identifikationen med det svarta Afrika har nästan alltid varit tillfällig och svag såväl i Libyen som i övriga arabvärlden. Utifrån den bakgrunden ekar Gaddafis slagord ”Libyerna är afrikaner” ganska tomt.
Det är snarare så att det varit ändamålsenligt för Gaddafi att vända sig till det svarta Afrika i en tid då övriga världen tog avstånd från hans metoder att använda terrorism för sin politiska syften.

Oljeekonomi
Den socialistiska ekonomiska politiken bärs upp av intäkterna från oljan. Produktionen överskrider 500 000 fat per år. Många libyer har fått det bättre under Gaddafis regeringstid. Det framgår av välfärdsindexet (HDI) ovan. Men fler skulle kunna få del av landets relativa välstånd om fördelningspolitiken hade haft som mål att nå alla medborgarna, och om Gaddafis personliga vidlyftighet hade kunnat begränsats.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.arab.net/welcome.html; http://www.africana.com (Libya)
http://www.lexicorient.com/e.o/atlas/index.htm;

Nauntofte, Jens (1987): Libyen, Afrikabiblioteket, Munksgaard.
Murray, Jocelyn/ed/(1998): Cultural Atlas of Africa, Revised Edition, Oxford

Se också: Egypten, Algeriet, Tunisien, Tchad.

[1] Ordet Libyen kommer från libu, som var namnet på den etniska grupp som under antiken levde i nuvarande Cyrenaika. Ibland använde antikens författare i Egypten ordet för att också beteckna ”Afrika”, dvs. landområdet väster om Nilen.

[2] Fenicierna levde utmed Libanons och Syriens kuster. De kallades fenicier av grekerna. Romarna kallade dem puner.

[3] Berlinkonferensen har gått till historien som den konferens som delade upp Afrika mellan de europeiska kolonialmakterna. Det är inte hela sanningen men viss ”delning” förekom och flera överenskommelser gjordes, bl.a. det beklagliga erkännandet av Leopold II:s (Belgien) privata koloni Fristaten Kongo. Berlinkonferensen påskyndade definitivt kapplöpningen om Afrika (”the Scamble for Africa”). Sverige deltog.