Liberia

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 111 370 km2 (som Bulgarien).
FOLKMÄNGD: 3.2 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.9 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 26 juli 1847 (har aldrig varit koloniserat).
HUVUDSTAD: Monrovia.
ETNISKA GRUPPER: Inhemska grupper 95 %. Mande-talande (norra och centrala delarna): Kpelle (störst), gio el. dan, mano och loma. Kru-talande (södra hälften av landet): Bassa, grebo, kru, krahn m.fl. Västatlantiska språkgruppen (mot gränsen till Sierra Leone): Gola. Americo-liberianer 2.5 %, som härstammar från ättlingar till frigivna slavar som invandrade från USA 1822–1892. Kongo-folk, 2.5 %, avkomlingar till inflyttade från Karibien som en gång varit slavar.
SPRÅK: Engelska (officiellt) 20 %, plus ett 20-tal etniska språk.
RELIGION: Kristna 40 %, inhemska 40 %, muslimer 20 %.
NATURRESURSER: Timmer, järnmalm, diamanter, guld och vattenkraft.
BNP: Jordbruk 60 %, industri 10 %, tjänstesektorn 30 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 2001).
HDI: Inga uppgifter.
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Liberia – liberian – liberiansk. Engelska: Liberia – Liberian(s) – Liberian.

FÖRHISTORISK TID
Liberia ligger i den västafrikanska skogszonen, som är minst ett par miljoner år gammal. I den levde en av de afrikanska ursprungsbefolkningarna, nämligen de svarta afrikanerna. De talade västatlantiska språk som tillhörde språkfamiljen Niger-Kongo. Dessa folkgrupper stannade huvudsakligen kvar i området, medan andra folk som levde längre söderut utmed Guineabukten, t.ex. kwa-folken, migrerade öster- och söderut i Afrika.

HISTORISK TID
Mycket av Liberias förhistoria är fortfarande okänd. Men när den koloniala perioden tog sin början på 1500-talet började det komma sporadiska informationer från den delen av den västafrikanska kusten, som under kolonialperioden blev känd som ”Pepparkusten”.

Liberia (”det fria landet”) är historiskt förknippat med slavarnas frigörelse i Amerika. Många ansåg att de frigivna slavarna i Amerika endast kunde komma till sin rätt i ett fritt land i Afrika – deras egen kontinent. Den afro-amerikanske kväkaren Paul Cuffer var en av de första som redan 1815 förde frigivna slavar tillbaka till Afrika – till kustområdet mellan Sierra Leone och Liberia.

Liberia grundas
För att påskynda repatrieringen bildades American Colonization Society (ACS) av presbyterianska präster. Men många frigivna slavar var mycket misstänksamma mot föreningen som dominerades av sydstatsfolk och slavägare. Inga svarta fick bli medlemmar.

På 1820-talet kom ett antal frigivna slavar genom ACS’ försorg. De kom emellertid omedelbart i konflikt med lokalbefolkningen och det såg illa ut för föreningen. Men de hade några starka män i ledningen som stod på sig och sände egna representanter till området för att hjälpa de återvändande f.d. slavarna till rätta.

Många incidenter ägde rum men till slut grundades flera bosättningar, en av dem var Christopolis, som 1824 döptes om till Monrovia efter den amerikanske presidenten James Monroe. Samma år fick bosättningarna, varav flera hade gått samman och bildat en federation, namnet Liberia. Flera amerikanska presidenter stödde repatrieringen.

James Monroe beviljade US $ 100 000 till ACS för att kunna köpa mark i Afrika för de återvändande. Den 15 december 1821 köpte ACS ett område söder om Sierra Leone, en brittisk koloni som etablerats för frigivna brittiska slavar.

Mellan 1822 och 1892 kom 16 400 svarta f.d. slavar från USA:s sydstater till Liberia. Därtill kom 5 700 slavar som befriats från slavskepp av brittiska och amerikanska örlogsfartyg. Projektet blev knappast så framgångsrikt som man hade hoppats på, framförallt därför att många svarta amerikaner misstrodde projektet från början och motarbetade det.

De f.d. slavarna blev en elit i det nya landet
De frigivna slavarna, americo-liberianerna som de kom att kallas, blev en elit i landet. De tog snart makten som de befäste 1847 då Liberias självständighetsförklaring antogs. Storbritannien erkände praktiskt taget genast förklaringen, medan Amerika väntade tills efter det amerikanska frihetskriget 1862, då president Abraham Lincoln erkände Liberia.

Fortfarande behärskade man endast kustområdet. Inlandet var ännu okänt. 1868 reste en regeringstjänsteman, Benjamin Anderson, in i det okända och gjorde där överenskommelser med kungen av Musardu. Denna resa blev en vändpunkt för myndigheterna eftersom Anderson dokumenterade den noggrant, och Liberias regering började göra anspråk på det landområde där Anderson hade färdats.

På 1870-talet utbröt krig mellan folken i grebo-konfederationen, och regeringen i Liberia bad USA att medla. USA skickade en representant dit och ett krigsfartyg för att hjälpa regeringen i Liberia att lösa konflikten.

I slutet på 1920-talet cirkulerade rykten att det förekom slaveri och tvångsarbete i Liberia. En förfärlig tanke i en stat grundad av frigivna slavar. En internationell kommission tillsattes men den kunde inte, eller ville inte, med hänvisning till internationell lag, påstå att så var fallet. Den uttalade emellertid klart och tydligt att liberianska tjänstemän inklusive vice-presidenten profiterade på inhemska tvångsarbetare.

President William V. S. Tubman blev en institution. Han valdes till president 1944 och omvaldes sju gånger. Han dog i tjänsten 1971.

Americo-liberianernas makt bryts
Americo-liberianerna dominerade det politiska livet i 130 år. 1980 bröts deras makt när sergeanter Samuel Doe från krahn-stammen genomförde en statskupp, i vilken president William Tolbert mördades. Doe utsågs till president ett år senare efter ett mycket tvivelaktigt val.

Inbördeskrig
Charles Taylor, americo-liberian, invaderade på juldagen 1989 Liberia från Elfenbenskusten. Han hade tidigare bildat National Patriotic Front of Liberia (NPFL). Den som ledde attacken var Prince Johnson som Taylor träffat i Libyen. Attacken riktade sig mot Samuels Does regim. Ett sjuårigt inbördeskrig bröt ut som snart utvecklade sig till ett etniskt krig mellan krahn- och mandingo-stammarna som dominerade Does krigsmakt, och gio- och mano-folken, som stödde Taylor. Som de flesta etniska krig blev detta ett mycket grymt krig. Omkring 150 000 människor förlorade sina liv och 700 000 flydde till Guinea och Elfenbenskusten.

Charles Taylor och Prince Johnson kom snart på kant med varandra och den senare satte upp sin egen fraktion av NPFL. Hans hade tre mål för sitt gerillakrig: Att jaga bort Samuel Doe från makten, förhindra Charles Taylor att ta den, och installera sig själv som president.

Han lyckades med det första målet och tillfångatog till slut Charles Doe, presidenten, tillsammans med 64 soldater ur hans vaktstyrka. Doe torterades till döds inför videokameran av Prince Johnson. Även vaktstyrkan dödades.

Men Taylor var honom hack i häl och för att undgå samma öde som drabbade Doe flydde han 1992 till Nigeria där han levt sedan dess. Efter att ha dödat så många män, kvinnor och barn för egen hand, på de grymmaste sätt, påstår han sig nu vara en religiös man, som endast är intresserad av att tjäna Herren. I nästa andetag säger han att han vill åka tillbaka till Liberia och ställa upp i presidentvalet 2003.

Taylors framfart och skövlingar av landet från gränsen mot Elfenbenskusten i söder till Sierra Leone i nordväst tillhör de värsta i Afrikas nutidshistoria. När han inte kunde inta huvudstaden Monrovia gick han in i Sierra Leone och tog kontrollen över diamantgruvorna runt Bo, väster om Kanema.

På Nigerias förslag skickade ECOWAS1  in sin fredsbevarande styrka ECOMOG för att skydda Monrovia där huvuddelen av befolkningen levde. Dessutom installerade de en tillfällig samlingsregering. Taylor som kontrollerade 90 % av landet, bildade en egen regering i Gbarnga. Inbördeskriget komplicerades när en rebellgrupp som stödde Taylor gjorde räder in i Sierra Leone, och när en exilgrupp i Sierra Leone, ULIMU (fientlig mot Taylor) gjorde liknande räder in i Liberia.

Taylor vinner demokratiska val
Alla vapenvilor bröts. FN beslutade att införa ett vapenembargo 1992 och 1993 skickade FN en observatörsgrupp (UNOMIL) till Liberia. ECOWAS pressade de inblandade att 1996 skriva på ett fredsavtal i Nigerias huvudstad Abudja.
Det avtalet innehöll en klausul om demokratiska val. Sådana hölls och Charles Taylor vann 80 % av rösterna. Han installerades som president i augusti 1997. Men oroligheterna upphörde inte. Taylor anklagades för att stödja den s.k. RUF-gerillan2 som härjade i gränsområdet Guinea – Liberia – Sierra Leone. Dessutom hade strider brutit ut i Lofa-provinsen mellan ATU, en militär anti-terroristisk enhet, och en militant oppositionsgrupp (LURD) – Liberians United for Reconciliation and Democracy. Amnesty rapporterade om systematiska våldtäkter på kvinnor och flickor för att skrämma dem från allt samröre med oppositionsgruppen.

Den etniska konflikten i Liberia är inte unik
Exemplet Liberia visar en omständighet som bidragit till politisk instabilitet runt om i Afrika både före och efter självständigheten, nämligen minoriteternas makt och deras ovilja att dela med sig till andra grupper i samhället. Före självständigheten var det vita minoriteter som bet sig fast i olika länder och skapade instabilitet (Rhodesia, Kenya, Algeriet, Sydvästafrika, Kongo, Angola etc.).

Efter självständigheten fortsatte de afrikanska ledarna i samma koloniala anda. I Liberia som alltid varit självständigt, höll den lilla privilegierade eliten americo-liberianerna tillbaka de inhemska folken i 130 år. I Sydafrika var den vita minoriteten ovillig att dela med sig till de svarta sydafrikanerna. I Rwanda och Burundi har tutsi dominerat det politiska livet i hundratals år. I Mauretanien och andra stater i Västafrika som domineras av araber missgynnas den svarta befolkningen. Det finns hur många exempel som helst.

Ekonomiskt är Liberia kört i botten. Infrastrukturen är genomgående förstörd och många industriidkare och affärsmän har lämnat landet. 80 % av befolkningen levde under fattigdomsstrecket vid 2000-talets ingång. Tack vare Liberias liberala regler för fartygsregistrering (bekvämlighetsflagg) får man in en hel del utländsk valuta.

År 2001 införde FN sanktioner på liberianska diamanter med vars hjälp inbördeskriget finansierades. Inför sin resa till Afrika i början på juli 2003 tvingade USA:s president George Bush president Charles Taylor att avgå. "Och jag kommer inte att acceptera att svaret blir nej", lär han ha sagt. Taylor erbjöds asyl i Nigeria och lämnade kort därefter Liberia samtidigt som USA skickade in ett lag militära och humanitära experter för att utvärdera behoven i det krigsdrabbade landet.

Webbtips/källor:
http://www.amnesty.org; http://www.google.com (sök på Liberia);
http://www.africana.com (sök på American Colonization Society); http://seattletimes.nwsource.com (sök på Samuel Doe)
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10045&Theme=16;
http://www.democraf.com/article.php3?id_article=648

Dunn, Elwood D. and Hails, Svend E. (1985) Historical Dictionary of Liberia. African Historical Dictionaries Series. Scarecrow Press.
Staudenraus, P. J. (1980): The African Colonization Movement, 1816–1865. New York: Columbia University Press, 1961; nytryck Octagon Books, N. Y. 1980.

Se också: Sierra Leone, Guinea, Elfenbenskusten.

[1] Economic Community of West African States. ECOWAS bildade 1993 en militär övervakningsgrupp ECOMOG – Economic Community of West African States Military Observer Group.

[2] Revolutionära Förenade Fronten