Lesotho

KartaSTATSSKICK: Monarki.
YTA: 30 355 km2 (som Småland).
FOLKMÄNGD: 2.2 milj.
BEFOLKNINGS-TILLVÄXT: 1.6 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETS-DAG: 4 oktober 1966 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Maseru.
ETNISKA GRUPPER: Basotho 99.7 %; asiater, européer och kineser.
SPRÅK: Sesotho, engelska, (officiella), xhosa, zulu och afrikaans.
RELIGION: Kristna 80 %,
inhemska trosföre-ställningar 20 %.

 

NATURRESURSER: Jordbruksmark, vatten, diamanter och mineraler.BNP: Jordbruk 18 %, industri 38 %, tjänstesektor 44 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 2.6 % (uppsk. 2001)
HDI: 0,569 (127/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Lesotho – lesothier – lesothisk. Engelska: Lesotho – Mosoto (sing.), Basotho (plur.) – Basotho. Tidigare: Basutoland.

Lesotho kallas ofta ”Kungariket i himlen” (The Kingdom in the Sky). Anledningen är förmodligen det förhållandet att Lesotho är det enda land i världen vars hela landmassa ligger högre än 1000 m ö h. Omkring 80 % av landmassan ligger över 1800 m ö h.

Ursprungsbefolkningen trängs undan
I hela södra Afrika har san-folk, bushmän, (Qhuaique) levt i åtminstone 10 000 år. Det finns grottmålningar som tyder på att bushmän fanns i området redan för 25 000 år sedan. Den stora bantu-migrationen nådde Lesotho och södra Afrika på 500-talet e.Kr. Då började sanfolket att fördrivas från jordbruks- och betesmarkerna. Det pågick framåt 1500-talet. Därefter minskade bushmännens antal drastiskt när konkurrensen om marken blev allt större. I början på 1800-talet började de vita nybyggarna systematiskt utrota de bushmän som levde längst söderut.

Zulu-folket expanderar
Under 1820-talet pågick i södra Afrika en serie stamkrig som hade sitt ursprung i den expansionsiver som drev Zulu-folkets grundare och militäre ledare, Shaka, och som hade som mål att utvidga hans rike i KwaZulu Natal. Denna serie krig (mfecane) destabiliserade delar av regionen och tvingade folk på flykt.

Ett av de folk som drabbades var de sotho-talande folken. Men i nöden uppstod en ledare, Moshoeshoe I. Han enade de splittrade folkgrupperna och förde dem till bergen i nuvarande Lesotho och blev deras kung. I skydd av bergen lyckades han, både genom militär och diplomatisk skicklighet, inte bara behålla det landområde som han tagit i besittning utan också utvidga det.

Nya faror – britterna beskyddar
Men snart uppträdde nya och starkare fiender: boerna. De var på väg (trekking) bort från engelsmännen i Kap som de misstrodde mer och mer, och på jakt efter nya landområden som ännu inte tagits i besittning. I närheten av sotho-folken fann de vad de letade efter och grundade där republiken Oranjefristaten. Sedan gjorde de anspråk på sotho-folkens mark.

Moshoeshoe I sökte skydd från den brittiska kronan men britterna var kallsinniga. Men 1843 ställdes Basutoland som ”fri infödingsstat” genom fördrag under brittiskt beskydd. Moshoeshoe I förlorade två krig (1858 och 1865) och fick lämna stora landområden till boerna (”the lost land”). 1868 var ett tredje krig på gång och den här gången hade oranjeboerna och zuluerna gått samman för att knäcka sotho-folken en gång för alla. Landet höll nästan på att utraderas. Då skickade Moshoeshoe I ett meddelande till de brittiska myndigheterna i vilket han bad att ”med sitt folk få i lugn leva under skydd av den brittiska flaggans vida veck”. Då, slutligen, gick britterna med på hans begäran och Basutoland annekterades 1868 och administrerades av den brittiske generalguvernören i Sydafrika1 .

Moshoeshoe I avled 1870. Året efter införlivades Basutoland i Kapkolonien. Basutokrigarna hade svårt att hålla sig i skinnet de var ju erkänt goda krigare och ville utföra sitt värv. Kapregeringen försökte avväpna dem men misslyckades. Basutofolket bad att få komma direkt under den brittiska kronan och eftersom Kapregeringen gärna ville bli av med de bångstyriga krigarna, övertog Storbritannien förvaltningen i mars 1884. Sedan dess har basutofolket hållit sig lugna. Under boerkriget blev de uppmanade av sir Godfrey Lagden, den brittiska kronans representant i landet, att inte delta i ”de vita männens krig”. Den uppmaningen respekterade de fullt ut.

Självständighet
Efter andra världskriget uppstod i Basutoland, som på många andra håll i Afrika, rörelser som ville ha självständighet och frihet från kolonialmakten. I Basutoland agerade det radikala partiet Basutoland Congress Party (BCP), som bildades 1952 under ledning av Ntsu Mokhehle, hårt i den här frågan. Några år senare (1958) grundade Chief Leabua Jonathan det konservativa partiet Basutoland National Party (BNP).

Före självständigheten, 1965, hölls val. BCP förlorade och vinnare blev i stället BNP, som stöddes av den katolska kyrkan och Sydafrika. 1966 blev Basutoland självständigt.

Efter självständigheten
Vid självständigheten blev Lesotho en konstitutionell monarki under ledning av kung Moshoeshoe II. Men han kom snart i konflikt med premiärministern, Chief Jonathan. Denne gjorde en kupp 1970 eftersom han misstänkte att han skulle förlora det förestående valet till oppositionspartiet BCP. Ett militärråd tog makten. Oppositionsledarna arresterades och de politiska partierna förbjöds. Kungen sattes i husarrest.

Kritiken mot Chief Jonathan ökade och 1972 frigav han alla politiska fångar. Året därpå skapades ett parlament till vilket alla politiska partier skulle få sända representanter. Men 1974 utbröt oroligheter och polisstationer och andra regeringsbyggnader attackerades. BCP-anhängare jagades och förföljdes med allt våldsammare metoder.

Chief Jonathan försökte införa enpartistat i landet (som på så många andra håll i Afrika) och närmade sig Sovjetunionen, Moçambique och Kuba. När han senare kritiserade den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken (apartheid) och tillät ANC-aktivister från Sydafrika att gömma sig i Lesotho, svarade Sydafrika med en spektakulär kommandoräd (1982) och ekonomisk blockad som ledde till en militärkupp genomförd av Royal Lesotho Defense Force (RLDF) 1986. Ett militärråd under ledning av generalmajor Justin Lekhanya tog makten och bara timmar efter kuppen hade goda relationer med Sydafrika återetablerats.

Demokratiska val – kungen går i exil
Efter en schism med kungen i februari 1990 fråntog Lekhanya kungens exekutiva befogenheter och skickade honom i exil (Storbritannien) den 10 mars samma år. Kungens då 27-årige son prins Mohato utsågs till ny kung under namnet Letsie III. Under en tid var det stor oro i landet.

Förbudet mot politiska partier upphävdes den 13 maj 1991 och siktet var inställt på att nytt demokratiskt val skulle hållas under 1992. I juli 1992 återkom kungen efter två års exil i England. Valet genomfördes först den 27 mars 1993. Det blev en storseger för BCP, som tog alla 65 platserna i Nationalförsamlingen. Den 2 april installerades Ntsu Mokhehle som premiärminister och han erbjöd BNP två platser i senaten, men de avböjde.

Oroligheter bröt ut 1994. Letsie III upplöste den demokratiskt valda regeringen. Men senare på året infördes författningsenligt styre igen efter det att Sydafrika, Zimbabwe och Botswana hade medlat. Kung Moshoeshoe II återvände från sin exil i London och återinstallerades 1995 efter det att hans son, kung Letsie III, abdikerat. Moshoeshoe II dog i en bilolycka ett år senare uppe i de lesothiska bergen och hans son Letsie utsågs än en gång till att efterträda sin far.

Kröningsceremonin ägde rum den 31 oktober 1997 på ett sportsstadium i närvaro av 20 000 entusiastiska medborgare, Sydafrikas president Nelson Mandela, prins Charles av Storbritannien, kung Mswati III av Swaziland, och zulukungen Goodwill Zwelithini.

Utländska trupper går in
BCP splittrades, och i juni 1997 bildades Lesotho Congress for Democracy, som i valet 1998 tog 79 av de 80 mandaten. Nya oroligheter bröt ut. SADC2 kallades in för att bevara ordningen, och den 22 september 1998 gick trupper från Sydafrika och Botswana in i Lesotho. I maj 2000 hade alla utländska trupper lämnat landet. Samväldet drogs in för att hjälpa till att lösa de politiska problemen.

Ekonomin
Lesothos ekonomi är svag. Man har i stort sett endast tre inkomstkällor. Den första är försäljning av vatten till Sydafrika tack vare stora vattentillgångar genererade i de lesothiska bergen.
Den andra är de penningförsändelser som de c:a 60 000 lesothiska gruvarbetarna i Sydafrika skickar hem till sina familjer. Den tredje är inkomsterna från tullunionen i södra Afrika (SACU).

Men de politiska förändringarna i Sydafrika har fått ekonomiska återverkningar i flera länder i regionen bl.a. i Lesotho. De sydafrikanska gruvorna har t.ex. friställt många arbetare från Lesotho och därigenom har remitteringarna hem minskat.

Webbtips/källor:
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10023&Theme=16;
http://www.allafrica.com; http://www.africana.com;
http://www.sil.org/ethnologue/countries/Leso.html;

Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Köln
McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History, Middlesex
Chamberlain, Muriel E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, England

Se också: Sydafrika, Swaziland.

[1] Gränsen mellan Basutoland och Oranjefristaten reglerades genom fördraget i Aliwal North den 12 februari 1869.

[2] South African Development Community (Angola, Botswana, Lesotho, Malawi, Moçambique, Namibia, Swaziland, Tanzania, Zambia, Zimbabwe, DR Kongo och Seychellerna). Vid mötet i Arusha 1994 beslöt SADC:s försvarsministrar att en regional insatsstyrka skulle sättas upp som snabbt kunde ingripa vid konflikter och oroligheter i medlemsländerna.