Kongo

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 342 000 km2 (som Finland).
FOLKMÄNGD: 2. 8 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2. 1 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 15 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Brazzaville.
ETNISKA GRUPPER: 68. Störst är bakongo 48 %, sanga 20 %, m’bochi 12 %, teke 17 %.
Omkr. 4 000 européer (fransmän).
SPRÅK: Franska (officiellt), lingala och monokutuba (handelsspråk), kikongo plus många andra etniska språk och dialekter.
RELIGION: Kristna 50 %, animister 48 %, muslimer 2 %.
NATURRESURSER: Olja, timmer, bly, zink, guld, koppar, fosfat, uran, vattenkraft m.m.
BNP: Jordbruk 10 %, industri 48 %, tjänstesektor 42 % (uppsk. 2001).
TILLVÄXT (BNP): 4.2 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,507 (139/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Kongo – kongoles – kongolesisk. Engelska: (Republic of the) Congo – Congolese (sing. och plur.) – Congolese (Congo). Tidigare: Franska Kongo, Mellankongo (Franska Ekvatorialafrika).

FÖRHISTORIA
Nuvarande Republiken Kongo ligger i det två miljoner år gamla väst- och centralafrikanska skogs-bältet. Skog täcker fortfarande 60 % av landet och det är framförallt de norra delarna som är skogsbevuxna.

Ursprungsbefolkningen
Kongos ursprungsbefolkning är pygméerna. De har levt i landet i åtminstone 10 000 år och de finns fortfarande där. De talar ett språk, kallat yaka, och de flesta av dem lever ännu på traditionellt sätt i skogarna, där de jagar och samlar örter, frukter, bär och andra produkter, som de livnär sig av. Det finns nu också en liten grupp pygméer som har utbildat sig och lever i städerna. Alla pygméer är inte kortväxta.

Nya bosättare
Ett par tusen år f.Kr. födelse hade västafrikanska folk från Guineabukten börjat migrera öster- och söderut i Afrika, och vid vår tideräknings början var dessa folk, bantufolk, väl etablerade i det område som vi nu kallar Kongo. De trängde undan pygméerna allteftersom deras antal ökade.

KOLONIALTIDEN
Portugiserna
Första gången vi får höra talas om Kongo från europeiska källor är 1482 då portugisen Diego Cão når Kongofloden, som då hette Zaïre. Där etablerar han vänliga kontakter med kungen (manikongo) Nzinga Nkuwu, som var kung över kongofolken. Kungariket var då indelat i sex landskap med en guvernör eller landshövding i varje landskap. Det omfattade södra delarna av nuvarande Kongo, landet fram till Kwangofloden i västra DR Kongo, och området norr om Luanda i nuvarande Angola. Det var alltså ett stort rike, vars huvudstad var Mbanza (eller Ambessi i nuvarande norra Angola).

Kungen blev intresserad av den katolska religionen och lät sig döpas 1487 och tog namnet João I. Samtidigt ändrades huvudstadens namn till San Salvador, som vid den här tiden hade omkring 10 000 invånare. Det var inte bara religionen som intresserade kungen utan också den portugisiska kulturen och kunskapen, och han bad portugiserna om präster, tekniskt kunnigt folk inom olika områden, t.o.m. boktryckare1.

Många av dessa hantverkare, missionärer och soldater anlände 1491 och portugiserna byggde kyrkor, kloster och europeiska hus för portugiserna. Kungen sände också en av sina söner, Enrique, till Portugal för att studera religion. Men under den följande manikongons regeringstid, Alfonso I, förlorade Portugal intresset för kungariket, som drogs alltmer in i den förödande slavhandeln2 .

Mot mitten av 1600-talet disintegrerade kungariket och stammarna återgick till att leva åtskilda utan central ledning. Portugiserna blev t.o.m. körda på porten och flyttade längre söderut mot Luanda i nuvarande Angola. San Salvador förföll. Den främsta anledningen till disintegrationen var just slavhandelns katastrofala sociala konsekvenser för familjer, klaner och etniska grupper.

Fransmännen
Frankrike kom in i bilden 1875. Då började nämligen fransmannen Savorgnan de Brazza (som gav namn åt huvudstaden Brazzaville, grundad den 3 oktober 1880) att utforska Kongoflodens tillrinningsområde. Han gjorde överenskommelser med lokala hövdingar, som band dem till Frankrike. Den kanske mest kända är med kung Téké Makoko den 10 september 1880. Dessa ”makokofördrag” som de nedsättande kallades i Frankrike under den här tiden, godkändes inte av den franska staten, men när fransmännen såg vad engelsmännen höll på med i Egypten, beslöt de sig för att ge Storbritannien ett ”diplomatiskt nyp” genom att godkänna de Brazzas överenskommelser. Dessa godtogs senare av Berlinkonferensen3 1884-85.

Men Frankrike visste inte riktigt hur man skulle förhålla sig till det nya landområdet och i brist på egna idéer gav man 1899 tillstånd (koncessioner) till 14 företag att exploatera 220 000 km2 av kolonins yta. En systematisk rovdrift på naturresurserna inleddes. Människor exploaterades lika grovt som i grannlandet, fristaten Kongo, där den belgiske kungen Leopold II härjade.

Kongo bytte namn 1903 till Mellankongo, som tillsammans med Gabon, Ubangi-Shari [Centralafrikanska republiken] och Tchad kom att utgöra Franska Ekvatorialafrika (Afrique Equatoriale Française) 1908, vars huvudstad blev Brazzaville.

Inte någon annan stans i Afrika (med undantag av Algeriet) har fransk kolonialism varit brutalare än i Franska Ekvatorialafrika – och i synnerhet i Kongo. År 1930 hade befolkningen där minskat med en tredjedel i jämförelse med antalet före kolonialismens början på 1880-talet. Förtrycket var så genomgripande att folkligt motstånd, som var vanligt på många andra håll i Afrika, hade svårt att manifestera sig.

En av de få män som verkligen försökte att protestera var André Grénard Matsoua från Lari-folket i Poolregionen. Han bildade en ”vänskapsförening” för de centralafrikanska folken i Paris 1926. Men fransmännen var rädda för vad denna förening skulle kunna leda till och gjorde allt för att tysta honom. 1941 dömdes han till livstid fängelse och året därpå, den 3 januari, dödades han med all sannolikhet av fransmännen i fängelset i Mayama i Poolregionen. Hans död ledde till en medvetenhet bland Lari-folket och än idag inspireras de av hans gärningar.

Så småningom fick fransmännen genom oberoende rapporter kännedom om den grymma exploatering som försiggick i Kongo. De chockades. Efter kriget 1945-46 avskaffades tvångsarbetet och fransmännen började göra grundläggande skolundervisning tillgänglig för alltfler kongoleser.

Mot självständighet
Samtidigt fick invånarna i Kongo och i övriga Franska Ekvatorialafrika möjlighet att välja representanter till den franska nationalförsamlingen. I början på 1950-talet hade det kommit många självständighetssignaler från kolonierna. Bandungkonferensen i Indonesien i april 1955 var kulmen på en rad yttringar från de koloniala folken.

Frankrike tydde dessa signaler rätt och instiftade en ramlag 1956 för hur kolonierna skulle uppnå självständighet. Ett par år senare, den 28 november 1958, blev Kongo en autonom republik inom det franska samväldet med pastorn Fulbert Youlou som premiärminister, och den 15 augusti 1960 blev Kongo helt självständigt.

TIDEN EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Etniska partier

Vid självständigheten 1960 blev Fulbert Youlou (lari från söder) president. De politiska partier som hade bildats några år före självständigheten hade en tydlig etnisk och geografisk profil. Den Socialistiska afrikanska rörelsen (MSA) hade sin bas i den etniska M’bochi-koalitionen i Cuvette-regionen i norr, medan det Kongolesiska progressiva partiet (PPC) hade sina anhängare i Kongo-koalitionen i Kouilou-regionen i söder. Det tredje partiet, Fulbert Youlous Unionen för försvarandet av afrikanernas intressen (UDDIA), hade sina rötter i matsouarörelsen bland lari-folket i Kongo-koalitionen i regionen Pool i söder, som motståndsmannen André Grénard Matsoua hade gett upphov till.

Utgångsläget vid självständigheten var alltså, för det första, den geopolitiska dragkampen mellan norr och söder och, för det andra, mellan de etniska huvudkoalitionerna4 M’bochi (13 %) i norr och Kongo (48 %) i söder. Mellan dem fanns en tredje grupp, nämligen teke (22 %) i de centrala delarna, som dock av de övriga grupperna ansågs vara primitiva och därför inte jämbördiga och lämpliga att delta i landets politiska angelägenheter.

All politisk verksamhet (etniska oroligheter, konflikter, statskupper, politiska mord, val osv.) sedan självständigheten och fram till idag (2003) är inget annat än en kraftmätning mellan de etniska ledarna och de grupper och koalitioner som de företräder.

De etniska konflikterna börjar
Redan 1963 genomförde en facklig organisation från norr en generalstrejk. Regeringen införde undantagstillstånd. Youlou avgick. Ett militärråd tog makten och tillsatte Alphonse Massamba-Débat (kongo från söder) som president. Året därpå bildades det marxistiska partiet Nationella revolutionära rörelsen (MNR), som blev det enda tillåtna partiet och som stod Sovjetunionen, Kuba och Kina nära.

Marien Ngouabi (kouyou från m’bochigruppen i norr) genomförde en statskupp den 31 december 1968. Han i sin tur utsattes för ett flertal kuppförsök, som han lyckades avvärja. Han mördades den 18 mars 1977 och hans egen klan, påstås det, låg bakom mordet. Joachim Yhombi-Opango, militär, kouyou, blev ny president. Presidentbytet framstår som en intern kouyou-angelägenhet.

Opango lät mörda f.d. presidenten Alphonse Massamba-Débat och kardinalen Emile Biyenda plus elva andra anhängare till Massamba-Débat – alla från södra delarna av landet. Dennis Sassou-Nguesso, partiledare i Kongolesiska arbetarpartiet (PCT), initierade 1979 en extra partikongress. Han såg till att Centralkommittén sparkade Opango och tog ifrån honom hans medlemskap i partiet och, inte helt oväntat, lät sig själv utnämnas till landets president.

Flerpartisystem införs
Sassou-Nguesso (m’bochi) inledde en lång period av marxistiskt experimenterande, som förde landet in i en djup politisk och ekonomisk kris. Det pågick till 1992, då Kongo tvingades, som många andra afrikanska stater, av bl.a. de stora internationella ekonomiska och politiska aktörerna (Världsbanken, IMF, FN m.fl.), att införa flerpartisystem och hålla demokratiska val.

Inbördeskrig
Det första fria demokratiska valet hölls 1992 och den sittande presidenten förlorade stort till Pascal Lissouba, nzabi från m’bede-nzabigruppen i söder. Lissouba var partiledare för den Panafrikanska socialdemokratiska unionen (UPADS). Men valet av Pascal Lissouba var inte problemfritt. Redan 1993 blev det sammanstötningar mellan oppositions- och regerings-anhängare, som eskalerade och ledde till ett regelrätt inbördeskrig. Tusentals människor fick sätta livet till.

Fem år senare, 1997, utbröt nya krigshandlingar mellan Sassous anhängare och militiamän och Lissoubas och hans allierades. Efter flera invecklade turer återtog Dennis Sassou-Nguesso makten 1997 och utropade sig själv till president den 25 oktober samma år. Hans budskap var nu ekonomiska reformer, privatisering och förnyat samarbete med de internationella finansinstituten. Ekonomin var körd i botten och en hel del av oljeintäkterna var redan intecknade. Samhällsstrukturerna hade brutit samman och staten kunde inte ens uppfylla de mest elementära åtaganden gentemot medborgarna.

Men de politiska oroligheterna bröt ut igen 1998 och drabbade främst Poolregionen, Brazzaville, Bouenza, Niari och Lékoumou. Året därpå dömdes Lissouba i sin frånvaro till tjugo års isolering. Men även hans motståndare, Sassou-Nguesso, har dömts i Belgien i sin frånvaro till ”brott mot mänskligheten”.

Haltande fred
Omar Bongo av Gabon, Sassou-Nguessos brorsson, har fungerat som officiell fredsmäklare och fick till stånd en sorts fred under 1999. Men mindre skärmytslingar mellan Nguessos mannar, kobrerna, och oppositionens militiamän, ninja, har fortsatt att störa det politiska livet. Den 10 mars 2002 hölls presidentval och Sassou-Nguesso vann stort genom att ta hem 89.4 % av rösterna.

Kongos stora politiska problem är den etniska fientlighet som råder mellan norra och södra delarna av landet och mellan några av de stora etniska koalitionerna, och, dessutom, inbördes mellan etniska grupper i de olika koalitionerna . Folket har kommit i kläm i över fyrtio år medan de politiska ledarna har bekämpat varandra. År 2000 fick Kongo en ny konstitution. Den är modern och innehåller många vackra ord. Om den ska kunna förverkligas krävs att nya ledare kommer fram som kan använda politiken som ett instrument för att befordra nationella intressen i stället för de egna.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10014&Theme=16
http://allafrica.com/congo_brazzaville/; http://www.africa-confidential.com/countryindex.htm
http://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/congo.html#back
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/africa.html
http://www.ethnonet-africa.org/pubs/ictgami.htm

Jeune Afrique, Afrique sommaire 1969, Paris
Murrey, Jocelyn/ed/(1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Chamberlain, Muriel, E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, London
Ekholm Friedman, Kajsa (1994): Den magiska världsbilden – Om statens frigörelse från folket i folkrepubliken Kongo, Stockholm
Stenström, Gösta/red/(2001): Afrika och kulturen, Falköping

Se också: Angola, D R Kongo.

[1] Enligt NE trycktes den första boken i Sverige 1483 (”Dialogus creaturarum moralizatus”)

[2] De allra flesta bosättare i de portugisiska kolonierna var degredados, dvs. personer dömda och fängslade för allvarliga brott i Portugal. De hade inga moraliska synpunkter på slavhandeln utan var endast intresserade av att tjäna snabba pengar. I det avseendet var ingen annan verksamhet så lukrativ som slavhandeln.

[3] Denna konferens har gått till historien som det möte då de europeiska staterna (plus USA och Turkiet) ”styckade upp” Afrika. Det är en sanning med modifikation men konferensen påskyndade definitivt ”the Scramble for Africa”. Se vidare under DR Kongo.

[4] Det finns 10 etniska huvudkoalitioner: Kongo, teke, m’bochi, sanga, makaa, kota, echira, m’bende-nzabi, ubanguier och fang. Till dessa hör 68 undergrupper. Flest antal undergrupper har teke (17) och minst har fang (1).