Komorerna

KartaSTATSSKICK: Federation.
Yta: 2 170 km2 (som Monaco).
FOLKMÄNGD: 0,6 milj.(uppsk. 2001).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 6 juli 1975 (unilateralt från Frankrike).
HUVUDSTAD: Moroni (på Grande Comore).
ETNISKA GRUPPER: Antalote, cafre, makoa, oimatsaha, sakalava.
SPRÅK: Arabiska, franska (officiella), shikomoro [komoriska] (en blandning mellan kiswahili och arabiska).
RELIGION: Muslimer (sunni) 85 %, katoliker 15 %.
NATURRESURSER: Inga kända; turism.
BNP: Jordbruk 40 %, industri 4 %, tjänster 56 %. TILLVÄXT (BNP): = 1 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,510 (137/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Komorerna – komorier – komorisk. Engelska: (Formellt: Union of the Comoros) Comoros – Comoran(s) – Comoran. Franska: Union des Comores.

 

BOSÄTTNING
Man vet fortfarande ganska lite om hur Komorerna en gång i tiden befolkades, men troligen kom afrikanerna först. De kom från fastlandet från omkring 500 till 1000 e.Kr. Därefter kom sannolikt indonesier. De gifte in sig med afrikanerna och skapade därigenom den första blandgenerationen.

Nästa grupp som anlände var arabiska ”herrefolk”. De kom på 1000-talet och fortsatte att segla in fram till 1500-talet. De kom från Zanzibar och Arabien, och de i sin tur gifte in sig med det nu sedan många generationer tillbaka etablerade blandfolket. Senare kom slavar och andra bosättare från den afrikanska kontinenten och Madagaskar. De gifte också in sig. Resultatet har blivit den mosaik av människor som nu lever på Komorerna.

Samhället strukturerades i klasser. Längst upp återfanns de arabiska ”herrefolken” och under dem kom en klass med fria män; bönder, boskapsägare och fiskare. Längst ner kom de afrikanska slavarna.

Fiendskap mellan öarna
Araberna bosatte sig utmed kusterna och slavarna odlade deras ägor. Shirazi-araber från Persien (Iran) började invandra på 930-talet. Araberna behöll kontrollen över öarna i flera århundraden, men eftersom de kom från så många olika geografiska områden kom öarna att styras av sultaner som inte drog jämnt, utan ständigt bekämpade varandra. Den animositet som har funnits och fortfarande finns mellan öarna har alltså en mycket lång historia. Sultanerna blev emellertid rika på handeln med slavar och kryddor.

KOLONIALPERIODEN
På 1500-talet gjorde både portugiser, fransmän och britter anspråk på öarna, men araberna behöll dock inflytandet. Frankrike tog kontroll över arkipelagen 1841 och 1843 blev Mayotte ett franskt protektorat. Några år senare (1886) inkluderades de andra öarna i det franska beskyddet. 1912 blev öarna formellt en fransk koloni.

Efter 1912 glömde Frankrike praktiskt taget bort Komorerna. De lämnades i händerna på olika kolonialbolag. Plantageägare lade beslag på nästan 50 % av jordbruksmarken på Grande Comore, 40 % på Anjouan och 20 % på Mohéli. De specialiserade sig på avsaluprodukter1 för export: sockerrör, vanilj, sisal, jasmin och ylang-ylang (för att framställa parfym), kopra, bananer, och nejlikor. Och trots att 80 % av befolkningen arbetade i jordbruket, försummades livsmedelsproduktionen. Bolagen exploaterade befolkningen och exporterade avsalugrödorna till de europeiska marknaderna.

Efter andra världskriget 1946 fick Komorerna egen representant i den franska nationalförsamlingen. Krav på självständighet kom inte lika tidigt på Komorerna som i andra koloniala områden i Afrika. Först i slutet på 1960-talet började krav på självständighet att resas på allvar. Man kom överens om att en folkomröstning skulle få avgöra frågan. Den hölls 1974.

Mayotte ville inte bli självständigt
Alla öarna (utom Mayotte) röstade övertygande (95 %) för självständighet. Men på Mayotte ville 64 % av befolkningen stanna kvar under franskt styre. Eftersom Frankrike tvekade gjorde man om omröstningen den 8 februari 1976. Denna gång röstade 99.4 % av befolkningen på Mayotte2 för att stanna kvar under fransk överhöghet.

Frankrike accepterade nu utslaget av folkomröstningen och Mayotte är idag en fransk översjöisk administrativ enhet (”collectivité territoriale”). Komorerna, islamska organisa-tioner, FN m.fl. har aldrig accepterat folkomröstningens politiska konsekvenser utan menar att Mayotte naturligt tillhör Komorerna. I förhållande till de andra öarna i den komoriska arkipelagen har Mayotte haft en bättre ekonomisk och social utveckling.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Skumraskfigurernas paradis
Politisk instabilitet har kännetecknat Komorerna sedan självständigheten 1975. Inte mindre än 20 statskupper eller försök till statskupper har genomförts. En person som ofta figurerat i dessa sammanhang (åtminstone i fyra kupper och i två presidenters onaturliga och alltför tidiga död) är den franske legosoldatledaren och äventyraren Bob Denard. Hans riktiga namn är Gilbert Bourgeaud (f. 1929).

1988 blev han chef för presidentvakten på 600 legosoldater, och han konverterade samma år till islam och tog namnet Saïd Mustapha M’Madijou. Räkningen för vaktstyrkan (30 milj. franc per år) betalade apartheidregimen i Sydafrika, som i gengäld begärde att vapen-smuggling till olika afrikanska grupper skulle hanteras av Denard och gå via Komorerna.

Denards skumraskaffärer har en historisk bakgrund. Komorerna var under flera sekler gömställen för europeiska och andra sjöpirater. De rika arabiska "herrarna" utmed kusten levde gott på slavhandeln i flera hundra år och genom att samarbeta med piraterna. Men när pirater från den fruktade stammen Betsimisiraka från nordösta Madagaskar dök upp utmed kusten i hundratals krigskanoter 1795, darrade slavhandlarna och sultanen kallade på brittisk hjälp. Denard, som beskrivits som "den siste piraten"3, fullföljer alltså en historisk tradition.

Ingen "återkolonisering"
Under en längre tid hade befolkningen på Anjouan och Mwali (tidigare Mohéli) klagat över att huvudön, Grande Comore, lagt beslag på lejonparten av statens resurser och på det internationella biståndet. De vände sig till Frankrike för att försöka bli ”återkoloniserade” och få samma status som Mayotte, men Frankrike avslog alla sådana propåer.

Anjouan och Mwali bryter sig loss
I juli 1997 uppkom nya politiska oroligheter. Den 3 augusti (1997) meddelade Anjouan sitt utträde ur den Federala Islamska Republiken och proklamerade sin självständighet. Några dagar senare, den 5 augusti, gjorde Mwali samma sak.

Återigen kastades landet in i politisk förvirring. Statsmakten försökte med våld tvinga de rebelliska öarna tillbaka till federationen, men misslyckades. OAU (nu AU) har gjort flera försök att lösa den politiska krisen men utan påtaglig framgång. I augusti 2001 tog översten Mohammed Bacar makten i en kupp på utbrytarön Anjouan. Det komplicerade situationen ytterligare.

Omkring 2000 började man också på allvar analysera de grundläggande problemen och orsakerna till alla de kupper som ägt rum sedan självständigheten. Befolkningarna på Anjouan och Mwali anklagade centralregeringen på Grande Comore för att själv lägga beslag på allt det utländska biståndet, för onödig och opåkallad centralisering, och för att inte ta hänsyn till de olika öarnas skiftande förutsättningar.

Autonoma öar i ny union
Under 2002 genomfördes en rad konstitutionella förändringar som tog sikte på att komma ur ”kuppspiralen” och ta hänsyn till den kritik som låg bakom och orsakade den politiska oron. Således bestämde den nya konstitutionen att alla tre öarna – Grande Comore, Anjouan och Mwali – skall vara autonoma, var och en med sin egen president, sitt eget parlament, och sina egna rättsvårdande myndigheter osv.

Vidare skall de tre öarna tillsammans bilda en union, en federal stat, med en federal- eller unionspresident men däremot inte något federalt parlament. Öarna skall turas om att välja unionspresident vart fjärde år. Unionen skall ha ett begränsat mandat och framförallt syssla med religiösa angelägenheter, nationalitetsfrågor, valutan, utrikes- och försvarspolitiken.

Alla öarna har godkänt förslaget i folkomröstningar och en serie val har genomförts för att rösta fram öarnas presidenter och parlament. Således valde befolkningen på Grande Comore oppositionspolitikern Abdou Soulé El’bak till president (63 %), medan Anjouan stod fast vid den populäre kuppmakaren, översten Mohammed Bacar (70 %), och Mwali, slutligen, valde öns tidigare guvernör Mohamed Said Fazul till president (55 %). Till unionspresident valdes översten Azali Assoumani, Komorernas president mellan 1999 och januari 2002. Det återstår nu att se om dessa fyra presidenter ska klara av att styra de 600 000 öborna i denna ministat av Monacos storlek.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html; http://www.arab.net;
http://www.outre-mer.gouv.fr/domtom/mayotte/
http://www.francophonie.org/frm/francophonie/frm.html
http://www.afrol.com/ms_index.htm
http://users.pandora.be/educypedia/education/countriesoftheworld.htm

Rushby, Kevin (2001): Hunting Pirate Heaven, London

Se också: Madagaskar

[1] I motsats till produkter för framställning av livsmedel, mat.

[2] Frankrike och Mayotte har hört ihop länge. I själva verket sedan den 25 april 1841 då sultanen av Mayotte, Andriansouli, ingick ett avtal med den franske kaptenen Passot, som innebar att Mayotte skulle lämnas till Frankrike. Kung Louis-Philippe ratificerade överenskommelsen den 10 februari 1843, och avtalet verkställdes vid en kort ceremoni i Dzaoudzi den 13 juni samma år.

[3] Av Samantha Weinberg citerad av Kevin Rushby i Hunting Pirate Heaven.