Kenya

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 580 370 km2 (något större än Frankrike).
FOLKMÄNGD: 31.5 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.4 % (2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 12 december 1963 (från Storbritannien).
HUVUDSTAD: Nairobi.
ETNISKA GRUPPER: Kikuyu 22 %, luhya 14 %, luo 13 %, kalenjin 12 %, kamba 11 %, kisii 6 %, meru 6 %, andra afrikaner 15 %, icke-afrikaner (asiater, européer, araber) 1 %.
SPRÅK: Engelska, kiswahili (officiella) plus många etniska språk.
RELIGION: Protestanter 38 %, katoliker 28 %, etniska religioner 26 %, muslimer 7 %, andra 1 %.
NATURRESURSER: Guld, kalksten, sodaaska, rubiner, rik fauna, bra jordbruksmark, vattenkraft, goda förutsättningar för turism.
BNP: Jordbruk 26 %, industri 18 %, tjänstesektor 56 %
TILLVÄXT (BNP): 1.5 % (uppsk. 1999).
HDI: 0,508 (138/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Kenya – kenyan – kenyansk. Engelska: Kenya – Kenyan(s) – Kenyan.

FÖRHISTORISK TID
Mänsklighetens vagga
Den stora riftdalen – the Great Rift Valley – bildades för omkring tre miljoner år sedan. Den börjar där Röda havet och Adenbukten möts vid Eritrea och Djibouti och går söderut genom Etiopien och Kenya, och slutar öster om Victoriasjön i Tanzania. En västlig del av riftdalen tar sin början väster om Victoriasjön och går söderut mot den moçambikiska kusten. Tillsammans är den stora riftdalen 4 500 km lång.

Många antropologer och andra forskare tror att det var just i den stora riftdalen som förhållandena var gynnsamma för att mänskligt och annat liv skulle kunna uppstå. Det är också där (och i ett annat område i Sydafrika), som man funnit de första förmänniskorna (australopithecus), som beskrivits som ”halvvägs” mellan människa och apa. ’Halvvägs’ syftar då på att kroppen liknade människans men hjärnan apans.

Denna förmänniska tros ha levat från 4 till 1 miljon år sedan i Kenya. Det fanns 3–4 sådana arter under den här tiden. Även fossil från tidiga hominider (1.8 milj. år sedan) har man funnit i både Kenya och Tanzania. Det är på grundval av många sådana fynd och den nya DNA-tekniken1  som forskarna har formulerat hypotesen om att mänsklighetens vagga en gång stått i Afrika.

KENYA BEFOLKAS
Kartan ovan visar att fyra stora etniska grupper eller folkslag lever i Kenya. Det är bantu-folken, niloterna, kushiterna (afro-asiatiska folk), och swahili-gruppen. De härstammar från olika delar av Afrika och har invandrat under olika perioder.

Bantufolk
Bantufolken kom genom en stor migrationsvåg från Västafrika som varade i flera tusen år. Man tror att den hade sitt ursprung någonstans mellan Niger- och Kongofloderna, kanske i gränslandet mellan nuvarande Nigeria och Kamerun. Därifrån spred sig folk öster- och söderut. Kongobäckenet blev ett sekundärt spridningscentrum varifrån folk migrerade i alla riktningar, t.ex. nordost mot Victoriasjön.

Denna migrationsvåg nådde Victoriasjön vid vår tideräknings början och nuvarande Kenya ett hundratal år senare. Det är språkforskarna som etablerat migrationsmönstret genom att jämföra språkens uppbyggnad, utveckling och ”vandring”. Man började kalla dessa språk bantu-språk och folken som talade dem bantu-folk (bantu=folk). Dessa bantufolk tillhör den västliga grenen av de svarta afrikanska folken, den s.k. Niger-Kongo gruppen.

Niloter
Det finns också en östlig gren, Sudanafrikanerna, som troligen härstammar från gränslandet mellan Egypten och Sudan. På grund av politiska stridigheter med andra grupper som levde utmed Nilen, tvingades de att flytta längre och längre söderut. Så småningom kom de till övre Nilområdet men även där kom de i konflikt med lokalbefolkningen, sidama, som levde i dåvarande landskapet Enarea (huvudort Saka) i det bergiga sydvästra Etiopien, norr om nuvarande Jima.

Sidama tvingade dem att flytta längre västerut till Vita Nilens träsk- och flodområden. I den äldre litteraturen beskrivs Sidama som ”en gallastam2 med ljus bronsfärgad hy, smärt och välväxt”. Vissa uppgifter gör gällande att sidama slog sig ner i närheten av Sudanafrikanerna och gifte in sig med dem. Avkomman är i så fall ursprunget till de etniska grupper som vi idag kallar niloter3.

Niloterna i Kenya, som kom via Etiopien på 1000-talet f.Kr., består idag av tre undergrupper. Den första är de nomadiserande herdefolken bland vilka det mest kända är massajerna, som lever i södra Kenya och långt in i centrala Tanzania. Andra stammar som tillhör herdefolken är samburu och turkana. Den andra undergruppen är den huvudsakligen jordbrukande kalenji-koalitionen som inkluderar tio subgrupper: kipsigis (eller lumbwa), nandi, nyangori (eller teriks), keiyo, tugen (president Mois etniska grupp), marakwet, pokot (eller suk), kon, pok, bungomek (gemensamt kallade sabaot), sebei och okiek (gemensamt kallade dorobo). Den tredje gruppen är luo-folket, som huvudsakligen lever på jordbruk och fiske.

Kushiter
Den tredje större etniska folkgruppen i Kenya är kushiterna eller afro-asiaterna som ursprungligen, för flera tusen år sedan, invandrade via Bab el Mandeb-sundet till den afrikanska kontinenten från Jemen på den arabiska halvön. De migrerade norrut mot Etiopien (Aksum), Sudan (Nubien) och Egypten.

Kush var en gemensam beteckning i forntidens Egypten på de kungariken som låg söder om Egypten fram till Nilens första katarakt (vattenfall). Senare flyttades gränsen längre och längre söderut och omfattade till slut hela Nubien fram till fjärde katarakten i nuvarande Sudan. Stridigheter med andra kungariken utmed Nilen tvingade kushiterna att söka sig ännu längre söderut.

På 300-talet e.Kr. grundade kushiterna huvudstaden Meroe strax norr om sjätte katarakten. Men de tvingades ändå ännu längre söderut. De kushitiska folk som bosatte sig i nordöstra delarna av Kenya kom från södra Etiopien troligen mellan 1200 och 1500-talet. Det var bl.a. rendille, boran och somalier men också mindre grupper (boni, wata, yaaka, dahalo), som fortfarande i huvudsak jagar och samlar för sitt livsuppehälle. Andra kushitstammar (burji, dassenich, gabbra, orma sakuye, galla) kombinerar jakt- och samlaraktiviteter med jordbruk och boskapsskötsel, medan den lilla stammen el-molo på några hundra medlemmar fiskar i Turkanasjön.

Swahili
Befolkningen utmed kusten mot Indiska oceanen, swahili, härstammar från kontakter med araber och islam. Kushitiska folk levde omkring vår tideräknings början utmed kusten och de handlade med arabiska, persiska och indiska sjöfarare och handelsmän. På 700-800-talen etablerade araberna handelsstationer och kolonier utmed kusten (Lamu, Malindi, Mombasa). Vid den tiden hade även bantu- och nilotiska folk redan flyttat in i kustområdet. Ingifte förekom och swahilifolken är resultatet av den etniska kontakten.

Swahili är inte någon etnisk grupp i vanlig bemärkelse, utan snarare en koalition av mindre grupper: bajun, siyu, vumba, pate, mvita, shela, fundi, ozi och amu. Swahilifolken härstammar alltså inte från några gemensamma förfäder men har däremot en gemensam historia; ett gemensamt språk, kiswahili; samma religion, islam; och gemensamma kulturella värderingar.

Swahilifolkens ekonomi i kustområde har sedan årtusenden varit sammanvävd med Indiska oceanen, och swahilifolken har varit en brygga, på gott (politisk och kulturell medvetenhet) och ont (slavhandeln) mellan yttervärlden och den afrikanska kontinenten. Några egna politiska system har inte utvecklats utan man har dominerats av antingen araber eller européer.

EUROPEISK KOLONIALISM
Araberna etablerade sig utmed hela den östafrikanska kusten och bedrev en livlig handel med många länder, t.ex. Egypten, Arabien, Persien, Indien, Kina, Indonesien m.fl. Dessa länder efterfrågade ett flertal produkter men det var tre produkter som eftertraktades mer än alla andra: elfenben, guld och slavar.

Portugiser
Portugiserna (Vasco da Gama med följe) kom 1498 och då hade de redan en ganska klar bild av den handel som försiggick i kustområdet.
Det var just handeln som man ville komma åt, även om man ibland också sa att man ville bromsa islams utbredning. Den man som skulle få uppdraget att krossa araberna var kaptenen Francisco d’Almeida.

Med 1500 man och tjugo krigsfartyg slog han ner allt motstånd utmed kusten, vare sig det kom från araber, pirater eller äventyrare i största allmänhet. Det tog honom fem år, från 1505 till 1509. Fort Jesus i Mombasa blev ett starkt fäste med en garnison på närmare 2000 man. Portugiserna höll kusten i 200 år. Den styrdes från den indiska västkusten av vice-kungen i Goa.

Omanaraber
Men 1698 övermannades Fort Jesus efter två års belägring, av araberna från Oman. Portugiserna var inte populära, men omanaraberna blev om möjligt ännu mindre populära, framförallt på grund av deras brutala metoder och skatteindrivningar. Högste ansvarig var Imamen4 av Oman, som tillsatte sina egna guvernörer (wali). Omanperioden kännetecknades av en hel del interna politiska oroligheter och ett uppsving för slavhandeln.

I början på 1800-talet hade slavhandeln nått sin kulmen och det var många som tjänade stora pengar på den: slavjägarna, härskarna utmed kusten, arabiska och franska handelsmän, sultanen av Oman, plantageägare m.fl.  Det var under den här perioden som särskilt Frankrike utvecklade plantageindustrin med hjälp av slavar på öarna i Indiska Oceanen, t.ex. på Mauritius, Réunion (Maskarenerna), Komorerna och Seychellerna.

Britterna
När britternas närvaro utmed kusten började bli märkbar och talet om att avskaffa slavhandeln ett allmänt samtalsämne, spreds en stor oro inom de kretsar som profiterade på människohandeln. Kenyas koloniala historia börjar 1895 då Storbritannien etablerade det Östafrikanska protektoratet och kort därefter öppnade det bördiga höglandsområdet i Kenya för vita nybyggare. Berlinkonferensen5 1895 bekräftade de olika europeiska kolonial-makternas intressesfärer över Östafrika.

Det fanns flera skäl till varför England var intresserat av Kenya. Ett av dem var Zanzibar. Det var den politiskt viktigaste platsen på den östafrikanska kusten. Genom att kontrollera Kenya kunde Storbritannien öka sitt inflytande över Zanzibar. Ett annat skäl var att man ville hindra Tysklands vidare expansion i Östafrika. En tredje orsak, slutligen, var att man ville säkra järnvägen till Uganda som man höll på att bygga.

Storbritannien hade stora förhoppningar på Kenya. Churchill lovade nybyggarna 1929: ”Detta land är ert för evigt. Inte bara för er själva, utan också för era barn och barnbarn”. Britterna hade kommit för att stanna. De föste undan småbönderna från kikuyu-folket, från de bördiga jordbruksmarkerna som de själva lade beslag på och kallade ”the White Highlands”. Protesterna lät inte vänta på sig.

Frihetskamp och självständighet – Kenyatta
Kikuyerna organiserade sig och blev politiskt medvetna. Jomo Kenyatta (kikuyu) kom hem den 5 september 1946 efter 15 år i England och Europa. Han fick en hjältes mottagande både i Mombasa och Nairobi. Han hade ett budskap med sig: ”Vi vill bli fria och styra oss själva”. Han fängslades. En gerilla- och frihetsrörelse (mau mau) växte fram och som med brutala metoder6 så småningom fick britterna att inse att självständighet var enda utvägen. Den kom den 12 december 1963.

Kenyatta tog ledningen. Han kom från en enkel småbondefamilj och i sin barndom vallade han får och getter som alla andra barn. När han var 11–12 år kom han till den skotska missionsskolan i Thogoto i närheten av Nairobi. Han kom dit för att lära sig ”den vite mannens magi”. Det rådde hård disciplin på skolan. Han blev omskuren och fick namnet Johnstone Kamau Ngegi. Skolarbetet gick inte så bra. När missionärerna föreslog att han skulle bli snickare lämnade han skolan.

Kenyatta var en robust ledartyp som inte hade någon utvecklad politisk filosofi. Efter några år av självständighet och öppen kapitalism hade en ”get-rich-quick”-attityd utvecklats. Korruption och tribalism frodades. Det man inte kunde få på laglig väg kunde man köpa sig. Kenyatta och det politiska ledarskiktet runt honom skaffade sig stora landegendomar och berikade sig på många andra sätt. Kikuyerna fick företräde vid tillsättning av tjänster och de fanns snart på alla ledande poster i samhället.

Laissez-faire-politiken tog överhand och landet sjönk allt djupare ner i ett kapitalistiskt träsk. Själv blev Kenyatta mer och mer maktfullkomlig och drog sig inte för att fysiskt eliminera sina politiska fiender (Pio Gama Pinto 1965, Tom Mboya 1969, Ronald Ngala 1972, J. M. Kariuki 1975 m.fl.). Han dog i Mombasa 1978.

Daniel arap Moi
När Kenyatta dog var Daniel arap Moi (tugen ur kalenji-koalitionen) vicepresident. Som sin företrädare har han inte heller utvecklat någon egen politisk filosofi förutom slagordet ”nyayo”, som betyder fotsteg. Han ville alltså fortsätta på den inslagna vägen och gå i Kenyattas fotsteg.

1982 gjorde han Kenya till en enpartistat. Det ledde till kuppförsök, politiska förföljelser, trakasserier av oliktänkande (studenter, aktivister, intellektuella, förkämpar för mänskliga rättigheter m.fl.), korruption, tortyr och mord (dr Robert Ouku, 1989, utrikesminister, luo).

Efter mycket hårda påtryckningar från de stora internationella aktörerna (Världsbanken, IMF, EU m.fl.) och våldsamma interna politiska oroligheter, tvingades Moi att införa ett flerpartisystem 19927. Politik i Kenya följer ofta de etniska grupperingarna och det gör att oppositionen blir både etniskt och politiskt splittrad. Det är ett förhållande som Moi skickligt utnyttjat och han har därför kunnat sitta kvar vid makten.

Ekonomi
Kenyas ekonomi har gått upp och ner under 90-talet i takt med de internationella konjunkturerna och interna politiska oroligheter.
Den viktiga turistindustrin är känslig för oroligheter av politisk natur och har vid flera tillfällen tagit stor skada av det politiska våldet. Den utbredda korruptionen har fått många utländska investerare att avstå från att investera i landet och det har hindrat den ekonomiska utvecklingen.

Den höga befolkningstillväxten under 1990-talet (högst i världen med undantag av Haiti), det stora antalet människor under fattigdomslinjen (50 % uppsk. 2002), och bristen på energi (elektricitet) är andra faktorer som lagt hinder i vägen för en stabil ekonomisk utveckling. Levnadsstandarden för gemene man har förbättrats något under de senaste femtio åren, fast inte så mycket som man kanske skulle förmoda med tanke på Kenyas möjligheter. Antalet barn som överlever det första levnadsåret har ökat från 850 till 935 mellan 1950-99. Köpkraften (i internationella dollar) har ökat under samma period från 543 till 1005 dollar. En sådan måttlig ökning räcker inte för att den växande befolkningen i landet skall få en dräglig tillvaro inom rimlig tid.

Gränsen mot Somalia har alltid varit en källa till oro. Somaliska rövarband (shiftas) opererar längs gränsen och stjäl kreaturshjordar, rånar och mördar alla som kommer i deras väg, smugglar vapen till Kenya, och den narkotiska växten khat från Kenya till Somalia m.m.  Trots de problem som man har att kämpa mot har Kenya likväl goda förutsättningar för att både behålla och utveckla sin ledande ekonomiska position i Östafrika. Vill man sedan fördela utvecklingens frukter så krävs en ny politik och ett nytt ledarskap som står på befolkningens sida.

Daniel arap Moi drar sig tillbaka – nyval
President Moi har nu suttit vid makten i tjugofyra år. Det är en lång period för en afrikansk president. Han är emellertid nu förhindrad av konstitutionen att ställa upp för omval. President- och parlamentsval hölls den 27 december 2002. Ny president blev den 71-årige politiske veteranen Mwai Kibaki som var regnbågskoalitionens huvudkandidat. National Rainbow Coalition (Narc) var en lös gruppering bestående av 13 oppositionspartier.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10022&Theme=16;
http://www.kenyaweb.com/people/index.html

Dubell, Folke (1994): Kenya. Från enpartistat till demokrati? Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa, London
Chamberlain, Muriel, E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex
Reader, John (2001): Africa, National Geographic Society
Thomas, Herbert (1994): The First Humans, The Search for our Origins, T & H, London

Se också: Sudan, Moçambique, Etiopien, Somalia, Tanzania.

[1] Det gäller framförallt studiet av de s.k. mitokondrierna, som nedärvs genom äggcellen via modern. Undersökning av mitokondrie-DNA (mtDNA) ger upplysning om släktskapsförhållanden, t.ex. mellan olika folkstammar. Reader (Africa 2001) hävdar att varje nu levande person bär på mtDNA från en afrikansk kvinna som levde för omkring 10 000 generationer sedan. Genetikerna talar om ”vår gemensamma moder”, medan andra kallar henne vår ”afrikanska Eva”.

[2] Gallafolket var kushiter eller afro-asiater.

[3] En tidigare beteckning är ”nilo-kushiter”.


[4] Denna titel (som anger en vald politisk och religiös ledare) behölls till 1802 varefter de kallades ”sultan” eller ”sayid”.

[5] Se text och fotnot under Angola.


[6] Medlemmarna fick t.ex. svära olika eder. En ed från 1953 lät så här: ”[Jag skall]…bränna europeisk gröda; döda boskap som tillhör européer, stjäla eldvapen; döda när ordern om att döda kommer, vem offret än må vara, till och med min egen far eller bror, vid dödandet avskilja huvudet, ta ut ögonen och dricka ögonvätskan; döda i synnerhet européer…”.

[7] En av Mois teser för att motsätta sig införandet av ett flerpartisystem var att detta skulle leda till etniska oroligheter. Som ”på beställning” utbröt våldsamma etniska konflikter 1992 i västra Kenya (Trans Nzoia, Uasin Gishu, Nandi, Molo, Narok m.fl. platser) där kalenjin-koalitionen försökte etniskt rensa områden.