Kap Verdeöarna

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 4 035 km2 (mindre än Halland).
FOLKMÄNGD: 406 000.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 0,85 % (uppsk. 2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 5 juli 1975 (från Portugal).
HUVUDSTAD: Praia.
ETNISKA GRUPPER: Kreol (71 %), afrikaner (28 %), européer (1 %).
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), crioulo (kreolspråk på portugisisk bas).
RELIGION: Katolicism blandat med inhemska trosföreställningar (98 %), protestanter (2 %).
NATURRESURSER: salt, fisk, kaolin, kalksten, puzzolan (vulkanisk bergart för tillverkning av cement).
BNP: Jordbruk 11 %, industri 19 %, tjänstesektor 70 % (2001).
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2001). HDI (2000): 0,688 (105/174).
STATS- OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Kap Verdeöarna – kapverdian – kapverdiansk. Engelska: Cape Verde – Cape Verdean(s) – Cape Verdean.

KOLONIALTIDEN
Upptäckt och bosättning
Det mest troliga är att öarna, som trots sitt namn inte är särskilt gröna, besöktes av fiskare från Senegalkusten långt innan de ”upptäcktes” av portugisiska1  sjöfarare i mitten på 1400-talet. Uppenbarligen var det så att ingen av de allra tidigaste besökarna fann de torra vulkanöarna särskilt gästvänliga. I varje fall var det ingen av dem som slog sig ner där permanent. När portugiserna kom var öarna var helt obebodda.

De första bosättarna bestod av portugisiska, genuesiska och spanska sjömän som hade fått mark av den portugisiska kronan på ön São Tiago (Santiago). Där anlade de en bosättning 1462, Ribeira Grande (nu Cidade Velha eller Gamla Stan) c:a 16 km från den nuvarande huvudstaden Praia. De hämtade slavar från den västafrikanska kusten och efterhand kom fler och fler bosättare och slog sig ner där. Ribeira Grande blev den första europeiska staden i tropikerna.

När den portugisiska kronan fått grepp om öarna och förstått deras betydelse för den begynnande slavhandeln började de mera aktivt bosätta folk på öarna. Man skickade t.ex. kriminella och politiska fångar, degredados, från Portugal till öarna.
Utöver portugiser kom också marockaner, judar2, genueser, libaneser, kineser, holländare, fransmän, engelsmän, amerikaner, brasilianare m.fl. De blandade sig med importerade slavar från det afrikanska fastlandet, t.ex. fulani, wolof, balanta, bijago, jalofa, mandinga, manjaco osv. Det är anledningen till att 71 % av befolkningen idag är kreoler, dvs. ett blandfolk med någon kombination av de ovan uppräknade folken. Den största gruppen kreoler har en afroportugisisk bakgrund.

Denna blandning av folk och den långa koloniala perioden – 500 år! – har påverkat den kapverdianska kulturen så att den är mer europeisk än vad som är vanligt på den afrikanska kontinenten.

Etniska och sociala hierarkier
Det uppstod också en etnisk hierarki på öarna. Högst upp stod brancos, de vita, och längst ner på skalan de nykomna slavarna från fastlandet, som kallades ”dumma” eller ”råa” (escravos bocias eller novo). Denna nedsättande benämning fick de för att de ansågs ociviliserade, dumma och råa, därför att de inte hade någon kunskap om den europeiska kulturen och levnadsstilen.

Men även mellan slavar uppstod en social hierarki. Högst på skalan stod de slavar som var födda på Kap Verdeöarna och som var döpta (escravos do confissão eller ladinos), medan slavarna som var födda på den afrikanska kontinenten, stod längst ner. Andra slavar med speciella färdigheter och egenskaper hade en särskild social status, t.ex. wolof och fulani. De förra var duktiga på att väva tyger, och kvinnorna i den senare gruppen ansågs utmärkta som tjänstefolk och älskarinnor.

Ett drastiskt försök
I början på 1600-talet oroade sig de portugisiska kolonialherrarna för att befolkningen på Kap Verde höll på att bli alltmer mörkhyad eller afrikansk till utseendet. Man gjorde då ett drastiskt försök för att få in mera ”vitt” blod på öarna. År 1620 tömde den portugisiska kronan nästan alla fängelser på degredados (kriminella) och skickade dem till Kap Verdeöarna. På samma sätt gjorde man med bordellerna; vita, prostituerade kvinnorna skickades samma väg. Men det finns inga rapporter om hur försöket utföll.

Slavhandel
Några år efter att den första stora torrperioden som började 1747, utfärdade den portugisiske premiärministern ett monopol till Kap Verdeöarna som gav dem en privilegierad ställning i handeln med slavar till Brasilien, Nya Spanien (Mexico) och Karibien. Under flera hundra år var öarna helt i slavhandelns tjänst, som uppsamlings- och omlastningsplatsplats för slavar, och som bunkringsstation av förnödenheter för slavskeppen. Då gick affärerna bra för alla – utom för slavarna! När den storskaliga människohandeln trappades ner i mitten på 1800-talet förändrades förutsättningarna för öarnas ekonomi.

Den vita jordägande eliten på öarna hade också slavar till sin tjänst. De arbetade på bomulls-, kaffe- och sockerplantagerna. Andra slavar var tjänstefolk. En annan grupp arbetade med saltutvinning, medan en tredje samlade in växter som man gjorde färgextrakt av, och som användes till att färga de tyger som wolof-slavarna spann. Det fanns, slutligen, en liten grupp slavar som rymt och en annan grupp som frigetts. De odlade jordbruksmarken i höglandsområden i inlandet, där de hade störst chans att få vara i fred.

Efter slavhandeln
Storbritannien förbjöd slavhandeln 1807 och Portugal 1836. Men den transatlantiska slavhandeln började avta först i mitten på 1800-talet, och 1876 räknar man med att den hade helt upphört för Kap Verdes del. Trots att det tog lång tid att förverkliga förbudet blev det ett hårt slag för ekonomin, som var helt uppbyggd på människohandeln. Omställningen blev svår eftersom öarna inte hade några stora naturresurser.

De kreolska bönderna försökte med alla medel skrapa ihop sitt levebröd genom att odla ett stort antal produkter och hålla småboskap, t.ex. getter. Men det var svårt och många dukade under. Andra tog arbete på de stora amerikanska valfångstfartyg som började dyka upp i farvattnen runt de kapverdianska öarna. De följde med fartygen till deras hemmahamnar i Nya England på den amerikanska östkusten. Genom denna utvandring lättades trycket något, eftersom utvandrarna kunde hjälpa till med de hemmavarandes försörjning.

I slutet på 1800-talet började de stora oceangående fartygen att lägga till vid öarna för att hämta färskvatten och grönsaker. Läget mellan de stora kontinenterna var bra för ändamålet, men det räckte ändå inte till för att bära upp ekonomin. Dessutom drabbades öarna av cykliska torrperioder. Den första kända kom redan 1747, och de andra på 1800- och 1900-talen. Man räknar med att mer än 100 000 människor svalt ihjäl under dessa perioder, som kunde vara upp till 10–20 år långa. De förvärrades av att den lilla skog som fanns hade huggits ner. Portugals bidrag till att hålla öarna vid liv under torrperioderna var minimalt.

Mot självständighet
I slutet på 1800-talet då de europeiska staterna var djupt involverade i ”the Scramble for Africa” hade kapverdianerna och bissauguineanerna redan börjat ifrågasätta det portugisiska kolonialstyret. Kungen fick skicka trupper för att kväsa upprorsmakarna. 1910 störtades kung Manuel II av Portugal och republik infördes. 1926 tog fascisterna makten i Portugal och generalen António de Oliveira Salazar tog makten och lade sig snart till med diktatoriska befogenheter. Han avgick 1968 efter ett slaganfall.

Politisk agitation och oro förekom under Salazars tid vid makten. Han gick t.ex. hårt åt kommunistpartiets medlemmar och aktivister som stödde frihetsrörelserna i kolonierna. När de greps sattes de i fängelse på Kap Verde, eftersom just det fängelset var ökänt för sin brutala regim.

Men Salazar förstod vart vinden blåste och för att lugna ner känslorna gjorde han Kap Verde till en översjöisk eller transmarin provins 1951. Tio år senare blev kapverdianerna portugisiska medborgare. Men frihetssträvandena gick inte att stoppa. Kapverdianerna var i takt med övriga Afrika och redan 1956 hade det marxistiska partiet PAIGC3  bildats av Amílcar Cabral. PAIGC inledde den väpnade kampen den 3 augusti 1959 med en strejk i hamnen (Pijiguiti Quay) i Guinea-Bissau, som slogs ner brutalt av den portugisiska militären.4

 

Cabral mördades av den portugisiska säkerhetspolisens (PIDE) agenter i Conakry 1973. Hans halvbror Luís Cabral tog över ledningen av partiet och förde Guinea-Bissau till självständighet 1974, och den 5 juli 1975 hissades Kap Verdes flagga i Praia som tecken på landets självständighet.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Från marxism till demokrati
Portugal hade försökt att knyta ihop Guinea-Bissau och Kap Verde men lyckades inte särskilt bra därför att kapverdianerna ansåg sig vara mera sofistikerade än sina bröder och systrar på fastlandet. Efter självständigheten hade nog ledarna för PAIGC i de båda länderna för avsikt att formellt förena länderna. Det stupade på tillämpningen av de socialistiska idéerna och på bissauguineanernas rädsla för att kapverdianerna skulle komma att dominera den nya staten.

Den 14 november 1980 störtades Luís Cabral i en statskupp och det splittrade PAIGC. Pedro Pires, nationalist, blev kort tid därefter Kap Verdes premiärminister och var en av grundarna till det nya partiet PAICV – Partido Africano da Independência da Cabo Verde. Därmed gick föreningen av de båda länderna i stöpet.

Pires förde en utpräglad socialistisk politik och hans främsta politiska supportrar fanns i f.d. Sovjetunionen, på Kuba och i Libyen. Olika kapverdianska grupper i utlandet, framförallt i USA, kritiserade hårt den förda politiken. Precis som i många andra afrikanska länder tvingade de internationella biståndsgivarna (Världsbanken, IMF m.fl.) fram en förändring av de politiska institutionerna på Kap Verde.

Till följd av det internationella trycket hölls de första demokratiska valen 1991. Oppositions-partiet Movimento para a Democracia (MpD), tog flest röster och dess ledare António Mascarenhas Monteiro blev ny president. Han började privatisera ekonomin och gjorde det möjligt för privata, utländska personer och företag att investera i olika projekt på öarna. Vid presidentvalet den 25 februari 2001 vann Pires över Carlos Viega (MpD) med endast tolv rösters övervikt.

Ekonomin
Som framgår av faktarutan på första sidan är ekonomin tjänsteinriktad och handel, transporter och andra offentliga tjänster står för 70 % av BNP. Jordbruket har problem. Sedan självständigheten har man försökt genomföra en jordreform men den har inte lyckats särskilt väl. Trots att 70 % av befolkningen lever på landsbygden bidrar jordbruket endast med 11 % av BNP. Det betyder att effektiviteten i den sektorn är låg. Det framgår också av det faktum att 82 % av livsmedlen måste importeras. Därför har handelsbalansen – skillnaden i värdet mellan importen och exporten av varor – varje år ett stort underskott. Det täcks upp av framförallt bistånd och transfereringar  från kapverdianer som bor i utlandet (20 %).

HDI-indexet visar att Kap Verde har en högre levnadsstandard än många länder på den afrikanska kontinenten. Om man studerar köpkraftens utveckling i internationella dollar finner man att denna har ökat från 967 dollar på 1960-talet till 3 225 dollar på 1990-talet. Fler barn överlever det första levnadsåret. På 1960-talet överlevde 895 barn av tusen. Vid millenniumskiftet var siffran 944. Man kan alltså konstatera att levnadsstandarden har förbättrats för kapverdianerna i allmänhet .

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/cv.html
http://www.newafrica.com/profiles/capeverde.htm
http://www.umassd.edu/specialprograms/caboverde/cvgeog.html
http://www.caboverdeonline.com/caboverde/history/history.asp
http://www.fao.org/waicent/faoinfo/economic/giews/french/basedocs/cvi/cvitoc1f.htm
http://people.bu.edu/cvsa/CVHC.html
http://www.ine.cv/

Murray, Jocelyn (1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens länder och folk, Köln
Lobban, Richard (1997): Historical dictionary of the Republics of Guinea-Bissau and Cape Verde, Scarecrow Press
Davidson, Basil (1990) The Fortunate Isles, Africa World Press.
Enwezor, Okwui/ed/(2001): The Short Century, Independence and Liberation Movements in Africa 1945-1994, Prestel, London.

Se också: Guinea-Bissau.

[1] Några tror att genueserna António och Bartolomeo de Noli var de första som besökte öarna 1441, medan andra menar att det var venezianen Alvise Cadamosto som var först på plats 1456. Andra, åter, hävdar att det var portugisen Diogo Afonso som kom först och som 1455 gjorde anspråk på öarna för Portugals räkning.

[2] Judar som flydde från den portugisiska inkvisitionen.

[3] Partido Africano da Independência da Guine e Cabo Verde

[4] Cabral har i ett berömt tal till den 3:e konferensen för de afrikanska folken, som hölls i Kairo, 25–31 mars 1961, berättat om det politiska motstånd – revolter, strejker, passivt motstånd, massutflyttning till grannländerna, vägran att betala skatt, demonstrationer osv. – som de koloniserade folken i Guinea-Bissau och Kap Verde genomfört mot den portugisiska kolonialmakten. Han analyserade också den politiska polisens (PIDE) taktik och han hävdar att de till slut manipulerade fram hungersnöd som ett vapen mot folket.