Kamerun

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 475 500 km2 (något större än Sverige).
FOLKMÄNGD: 16.1 milj. inv.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.4 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 jan. 1960 (områden under fransk administration) och den 1 okt. 1961 (områden under brittisk administration).
SPRÅK: Engelska, franska (officiella språk) plus >200 afrikanska språk från både den afro-asiatiska språkgruppen och från Niger-Kongogruppens språk inkl. fulanispråket fulfulde och pidginengelska.
RELIGION: Inhemska 51 %, kristna 33 % (i  söder), muslimer 16 % (i norr).
HUVUDSTAD: Yaundé.
ETNISKA GRUPPER: Mer än 200 grupper: störst är bamileke i väster; fulani i norr, och bulu-beti i söder.
NATURRESURSER: Olja, bauxit, järnmalm, timmer, vattenkraft.
BNP: Jordbruk 42 %, industri 22 %, tjänster 36 %.
TILLVÄXT (BNP): 4.9 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,528 (134/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN:
Svenska: Kamerun – kamerunare – kamerunsk.
Engelska: Cameroon – Cameroonian(s) – Cameroonian.

FÖRHISTORISK TID
Den väst- och centralafrikanska skogszonen täckte för ett par miljoner år sedan det område som idag upptas av Kamerun. Området blev ett par tre tusen år före vår tideräkning en mötesplats för många olika människor, dels för de lokala pygméfolken, dels för de svarta västafrikanska folken som migrerade österut, och dels för kushiter och nilosaharier i öster som migrerade västerut. Även idag har Kamerun en rik etnisk mosaik med ett par hundra aktiva språk och dialekter.

FÖRKOLONIAL TID
Pygméerna är sannolikt Kameruns ursprungsbefolkning. De lever fortfarande där men är nu undanträngda till skogsområdet i det sydöstra hörnet. Officiellt kallas de bakas. Än så länge har vi inte så stor kännedom om de folk som levde i området under den tidiga förkoloniala perioden.

Portugisen Fernão do Pó var den förste kände europé som besökte kustområdet på 1470-talet och det är från den tiden som vi börjar få mer handfast information om landet och dess folk. Fernão do Pó gav förresten namn åt Kamerun. Han tyckte att det fanns så mycket räkor i Wuriflodens mynning så han kallade floden ”Rio dos Camarões” (Räkfloden). Genom olika uttalsförvrängningar blev det ”Kamerun”.

På 1500-talet nämner skriftliga källor för första gången fulani-folket (kallas också fulbe, ful, fula, bororo osv.), som då levde i Bagirmiriket1 vars huvudstad Massenja låg 200 km sydost om Tchadsjön, ett ”stenkast” från nuvarande norra Kamerun. Man tror att fulani invandrade på 1600- och 1700-talen.

De slog sig ner i nuvarande norra Kamerun och bildade där ett stort emirat, Adamaua, uppkallat efter grundaren emiren Adamaua. Det var underställt kalifatet i Sokoto i nuvarande Nigeria och, liksom kalifatet självt, levde Adamaua-emiratet på slavhandeln. De försåg hela kalifatet med slavar, och pga. deras metoder och tillvägagångssätt fick de öknamnet ”vilda östern”. Fulani-folket kom i konflikt med lokalbefolkningen som bestod av ett fyrtiotal olika stammar som de muslimska fulani kallade kirdi – hedningar.

Adamaua flyttade sitt högkvarter till Yola 1841. Hans mål var att krossa kirdigrupperna som hade tagit sin tillflykt till Mandarabergen och till träskmarkerna, dit fulanikrigarnas hästar inte kunde ta sig. Kirdigrupperna slog tillbaka mot fulani och gjorde livet mycket osäkert för dem. Många små emirat uppstod både norr och söder om Adamaua men emiren där lyckades aldrig få de små emiraten med sig och kunde därför inte bilda någon stark central stat. I södra delarna av landet levde framförallt bantufolk.

KOLONIALTIDEN
Den tyska perioden
Tyska upptäcktsresande hade rest i området under en tid, t.ex. Henry Barth som 1858 skrev ”Reisen in Nord- und Zentralafrika”. Den tyske utforskaren Gustav Nachtigal, nu upphöjd till kejserlig generalkonsul för den västafrikanska kusten, fick på begäran av den tyska regeringen hjälp av britterna att ta sig fram i området i början på 1884.

Britterna blev därför påtagligt sura när Nachtigal2 återvände i juli samma år, blev rodd iland från det tyska krigsfartyget Möve, och förklarade för de brittiska handelsmännen som väntade på land att han tagit Kamerun i besittning ”i den tyske kejsarens namn”. Han utropade alltså Kamerun till ett tyskt protektorat och hissade den tyska flaggan. I december fick en tysk eskader slå ner afrikanska upprorsmän som opponerade sig mot det tyska intrånget. Därefter förekom årliga upprorshandlingar riktade mot tyskarna.

Tyskarna marscherade snabbt från kusten. Område efter område togs i besittning och 1901 hade de nått norra Kamerun och tog Adamaua. Året därpå gjorde de wandalas huvudstad, Mora, till kolonialt administrativt centrum för de norra delarna av landet. Under de följande åren reglerade de gränserna med England och Frankrike.

Tyskarna tog sig genast an uppgiften att bygga vägar, järnvägar, skolor och sjukhus. De anlade plantager av olika slag och organisera post- och telegrafväsendet m.m. Överallt använde de inhumana metoder och utnyttjade tvångsarbetskraft, något som ledde till protester och uppror.

Tyska övergrepp mot lokalbefolkningen
En serie skandaler skakade den tyska kolonialadministrationen i Berlin. En av de hemskaste involverade Kamerun. Guvernören där sedan 1895, aristokraten Jesco von Puttkamer (brorson till Bismarck) var en av de värsta. Många i kolonialministeriet kände till hans övergrepp men dolde det för allmänheten. Till slut tog en ung tjänsteman bladet från mun.

Det fanns tre väldokumenterade anklagelser mot Puttkamer: Grymheter mot lokal-befolkningen, korruption, och klandervärt moraliskt leverne. Puttkamers favoritsysselsättning var att piska afrikaner, även till döds. Det gjorde också många andra tyskar i officiell position i Kamerun. Andra straff som de tillämpade var att hugga av ett ben eller en arm. Mord på afrikaner förekom ofta utan att det ledde till åtal. Två domare, von Brauchisch och dr Meyer, tvingade med våld två unga afrikanska flickor med sig för att använda som sexslavar.

Förmannen vid militärposten i Jaune, löjtnanten Schenneman, hade en svart kvinna som älskarinna. Han fick höra rykten att hon också var tillsammans med afrikanska män. Han instruerade då sin tjänare att låta kastrera de tre männen. Tjänaren missförstod instruktionen och åtföljd av soldater, lät han kastrera de tre första männen de mötte i byn. Vid ett annat tillfälle skickades löjtnanten Dominik att förhandla fram ett avtal med Bahoro. I stället sköt han ner alla vuxna i byn och de överlevande femtiofyra småbarnen sattes i korgar och dränktes som kattungar.

Hövdingarna som själva inte var Guds bästa barn, såg hjälplöst på hur deras folk brutalt misshandlades och dödades av tyskarna. Tre av de viktigaste hövdingarna, kung Acqua, ”prins” Manga Bell3 och Chief Ekwalla Dido åkte till Tyskland 1902 för att protestera mot Puttkamers omänskliga behandling av afrikanerna. De fick lugnande besked. Allt skulle ordna sig. Men vid återkomsten till Kamerun arresterades kung Acqua och sattes i fängelse på order av Puttkamer.

Några år senare, 1905, vände sig hövdingarna i en skriftlig framställning direkt till den tyska riksdagen. Kolonialdepartementet skickade tillbaka deras begäran till Puttkamer för kommentar. Resultatet blev att trettio hövdingar ställdes inför rätta för insubordination (olydnad mot överordnad, upproriskhet) och fick långa fängelsestraff. Kung Acqua fick nio år.

I sinom tid fick Puttkamer inställa sig inför en disciplinärdomstol. Han fick en reprimand och böter på 1000 mark. Denna reprimand med vidhängande böter fick han för att han utfärdat ett falskt pass till sin älskarinna. Inget straff utdömdes för den terror och det lidande han hade åsamkat den afrikanska befolkningen. Se också Togo där guvernören, Valdemar Horn, gjorde sig skyldig till liknande övergrepp.

Den brittisk-franska tiden
En vecka efter första världskrigets utbrott 1914, anföll Frankrike och intog tyska posteringar i Kamerun. Brittiska trupper gick till anfall från Nigeria och tog Tepe vid Benuefloden men tvingades till reträtt av tyskarna den 25 augusti. Brittiska flottan bombade Douala som gav sig. Generalen Dobell som kommenderade en fransk-brittisk styrka, intog staden Edéa den 26 oktober 1914 och den 1 januari 1916 tågade de allierades trupper in i tyskarnas starkaste fäste Yaoundé.
När Mora i norr föll efter en hård strid den 18 februari 1916, fick de allierades trupper kontrollen över hela landet.

I Versaillesfreden som undertecknades den 28 juni 1919 förlorade Tyskland alla sina kolonier. Nationernas Förbund (NF) delade Kamerun mellan Frankrike och Storbritannien. Den brittiska delen utgjordes av två landremsor (tillsammans 88 000 km2) på gränsen mot Nigeria. Den södra gick från kusten upp mot Yola – 645 km lång och 125 km bred. Den norra, från norr om Yola upp till Tchadsjön – 360 km lång och 100 km bred. Övriga delen av landet (432 000 km2) tillföll Frankrike.

Man talade om östra och västra Kamerun eller om franska och brittiska Kamerun. Frankrike gjorde allt för att utplåna varje spår av tysk närvaro, och tyskar som dristade sig att stanna kvar i landet efter kriget trakasserades på alla sätt. Två europeiska kulturer (och två språk) utvecklade sig i landet: den franska och den brittiska.

Självständighet
Efter andra världskriget flöt de nationalistiska känslorna upp till ytan i Kamerun på samma sätt som i många andra afrikanska länder. Det fanns en liten välutbildad elit som drev på självständighetsidéerna. Dessa underblåstes med strejker och upplopp. Ruben Um Nyobe bildade 1948 De kamerunska folkens union (UPC), ett revolutionärt och nationalistiskt parti (understött av franska kommunistpartiet), och försökte ta makten med revolutionära metoder. Ruben Um Nyobe dödades 1958. Den underjordiska kampen fortsatte under ledning av Félix Roland Moumié, men även han mördades, i Genève 1960.

Frankrike som hade känt frihetsvindarna blåsa, hade 1956 tagit fram en ramlag för koloniernas självständighet. Den började tillämpas i Kamerun 1957 då landet fick partiell autonomi med André Marie Mbida, och senare Ahmadou Ahidjo som premiärminister. Två år senare blev Kamerun helt autonomt och den 1 januari 1960 självständigt.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Landets förste president blev den franskutbildade fulanin Ahmadou Ahidjo. Han genomförde efter självständigheten en folkomröstning som skulle avgöra om de båda kamerunska statsbildningarna, dvs. den franska och den brittiska, skulle återförenas. Norra delen av brittiska Kamerun deltog inte i omröstningen eftersom de redan hade bestämt att ansluta sig till Nigeria. Folkomröstningen hölls i oktober 1961 och resultatet blev ett ”ja” till återförening. Det omsattes i praktiken genom skapandet av en federal stat.

Ahidjo stärkte centralmakten och införde en auktoritär regim med ett enda tillåtet parti Nationella kamerunska unionen (UNC). Samtidigt initierade han flera stora infrastrukturella projekt som skulle understryka den nationella enheten. 1972 höll han en folkomröstning som skulle ge svar på om man skulle behålla eller slopa den federala statsbildningen. Svaret blev att man skulle slopa den och i stället bilda en enhetlig republik. Det var ett beslut som inte delades av den anglofona befolkningsgruppen som utgjorde 20 % av landets totala befolkningen.

Ahidjo avgår – ångrar sig – statskupp
Efter tjugo år vid makten avgick Ahidjo 1982 och överlämnade regeringsbestyren författningsenligt till premiärministern Paul Biya. Denne tillhörde den etniska gruppen bulu från södra provinsen. Efter en kort tid ångrade sig Ahidjo och menade att han hade överlämnat makten till fel person.
Men det finns inga ångerveckor i politiken – i varje fall inte i Afrika. Ahidjos anhängare försökte då genomföra en statskupp men misslyckades. Ahidjo fick ta ansvaret för kuppförsöket och dömdes i sin frånvaro till döden men straffet omvandlades till livstids husarrest.

Som många andra afrikanska länder tvingades Kamerun av de stora internationella organisationerna och finansinstituten att demokratisera sina politiska institutioner i början på 1990-talet. Det första demokratiska valet i Kamerun hölls 1992 (men bojkottades av oppositionen) och bekräftade Biyas ställning. Det gjorde också det andra valet den 12 oktober 1997, då Biya från Rassemblement démocratique du Peuple Camerounais (RDPC), ett konservativt parti, fick 92.6 % av rösterna. Men det valresultatet godkändes inte fullt ut av internationella valobservatörer.

Den 30 juni 2002 hölls val till Nationalförsamlingen. Fem partier ställde upp. De två största partierna blev RDPC som tog 133 av de 180 platserna medan Socialdemokratisk front (FSD) fick 21 platser. RDPC har alltså ett fast grepp om makten. Dess allra först mål för sin politiska verksamhet är fortfarande ”sökandet efter och konsolideringen av den nationella enheten och integrationen”.

Etnisk känslighet
Den etniska frågan är fortfarande känslig i Kamerun. Det var tysk, fransk och brittisk kolonialism som skapade de etniska klyftorna och konflikterna. De europeiska kolonialisterna såg alla ner på den inhemska befolkningen och det var en typ av diskriminering som genomsyrade vardagslivet: i skolan, på sjukhuset, på arbetet, i produktionen på fabriken eller på fälten, på fritiden osv. Även mellan franska och brittiska Kamerun skapades etniska klyftor. I den brittiska delen kände folk sig alltid underlägsna den franska – hunsade, diskriminerade och marginaliserade.

Det är det förhållandet som är grunden till dagens problem i de engelsktalande Syd- och Nordvästra provinserna, vars provinshuvudstäder är Buea4 respektive Bamenda. I dessa städer har en utbrytarrörelse uppstått, Southern Cameroon National Council (SCNC), som nu är bannlyst eftersom den propagerar för en självständig anglofon stat, ett tabubelagt ämne i landet. Flera skärmytslingar har redan ägt rum med ett 10-tal dödsoffer som följd. Utbrytargruppen har stört på olika sätt, t.ex. vid valdagar eller nationella högtidsdagar, t.ex. enhetsdagen, den 20 maj.

Gränsproblem
Gränsen mot Nigeria har alltid varit omtvistad av de båda länderna. Det är inte bara någon enstaka plats som man tvistat om utan delar av hela den 1600 km långa gränsen har varit ifrågasatt. Värst har det varit på Bakassi-halvön i Guineabukten. Den omfattar ungefär 665 km2 (som halva Öland). När det blev känt att det fanns rika oljefyndigheter där började Nigeria visa att man betraktade halvön som sin. De första gränsintermezzon skedde 1981. Senare publicerade man officiella kartor där halvön låg på nigerianskt territorium. När Kamerun protesterade invaderade Nigeria halvön och besatte den med trupper och polis.

Den 28 mars 1994 vidtog Kameruns ambassadör i Haag, Isabelle Bassong, lagliga åtgärder mot Nigeria då hon anmälde Nigeria till den Internationella Domstolen i Haag (IDH). Det skulle visa sig bli en lång och komplicerad juridisk process. Efterhand utvidgades processen till att gälla hela gränsen från Tchadsjön till Guineabukten.
Den 10 oktober (2002) kom IDH:s 150-sidiga beslut. Domstolens övergripande inställning har varit att upprätthålla de koloniala avtalen (uti possidetis juris). Denna ståndpunkt har också godtagits av de afrikanska staterna och legat till grund för deras postkoloniala relationer. Den överenskommelsen går tillbaka på ett beslut, som togs på OAU:s möte i Kairo den 21 juli 1964.

IDH:s allra viktigaste delbeslut gällde Bakassi-halvön som tillerkändes Kamerun. Domstolen grundade sitt beslut på det brittisk-tyska avtalet från den 11 mars 1913 som klart anger att halvön tillhör Kamerun.

På samma sätt beslutade IDH om gränsen i Tchadsjön. I det här fallet med hänvisning till en notväxling den 9 januari 1931 mellan England och Frankrike (Henderson-Fleuriau) om Darak-området i Tchadsjön.

Trots de uttalanden som de båda ländernas statschefer gjorde i Paris den 5 september (2002) att godkänna IDH:s beslut vad det än blir, vägrade ändå Nigeria att acceptera beslutet när det väl kom. De första kommentarerna var oroväckande. Ledande personer i Nigeria var farligt nära att föreslå krig. Nigerias president, den sedan länge pensionerade generalen Olusegun Obasanjo (yoruba från sydvästra Nigeria), menade att IDH:s utslag var ”politiskt svårt att svälja”. Enligt den brittiske ambassadören i landet, Philip Thomas, som uppmanade Nigeria att följa domstolens beslut, hade Nigeria lovat att inte gå i krig för att med våld ta den omtvistade halvön. Obasanjo meddelade FN:s generalsekreterare Kofi Annan, att han nu är beredd att diskutera en ”politisk” lösning på problemet.

Nigerianska herdar flyr
Ett annat problem som Kamerun haft med den store grannen i väster är alla de tiotusentals herdar som flytt med sina boskapshjordar över gränsen till Kamerun från de etniska oroligheterna i delstaten Taraba. Oroligheterna har pågått sedan 1950-talet och orsakats framförallt av den starka konkurrens om betesmarker och vatten som råder i delstaten. Attackerna riktas mot de stora etablerade herdegrupperna bororo dvs. herdefolket bland fulani i motsats till de urbana fulani. Eftersom deras klan- och stamfränder lever på motsatta sidan om gränsen, flyr de över i stora antal. I januari 2002 flydde t.ex. 20 000 bororo med sina boskapshjordar. Över 50 000 djur dödades i de sammanstötningarna.

Mänskliga rättigheter
Liksom många andra länder i Afrika har Kamerun svårigheter att hantera kritik från sina medborgare, oppositionspartier, och särskilda yrkesgrupper som har till uppgift att bevaka politiska angelägenheter. Journalister är en sådan grupp i Kamerun som haft svårigheter att arbeta.

Reportrar utan gränser noterar i sin årsrapport för 2002 att staten i juni 2001 utbetalade 137 000 dollar till journalisten och människorättsaktivisten Albert Mukong som kompensation för den tortyr han fick utstå när han arresterades 1988 och 1990. Det var FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som begärt det beloppet av den kamerunska staten 1994.

Amnesty International rapporterade den 25 oktober 2002 att Albert Mukong åter arresterats därför att han ”talat ut om de engelsktalande provinsernas rätt till självbestämmande och för att han agerat som rådgivare till Södra Kameruns Nationella Råd (SCNC), som verkar för självbestämmande för den engelsktalande minoriteten i Kamerun”.

Ekonomi, skog och pygméer
I mitten på 1990-talet förbättrades ekonomin påtagligt och den genomsnittliga tillväxten var 5 % 1995-97. Även andra ekonomiska indikatorer visade en positiv utveckling och i juni 2000 avslutade Kamerun ett treårigt IMF-program för anpassning av den ekonomiska strukturen. Men IMF vill ha fler reformer, t.ex. mer privatisering och större öppenhet i budgetprocessen. Olje- och kakaopriserna betyder mycket den kamerunska ekonomin.

Den tropiska skogen är av stor betydelse för miljoner människor i Kamerun. Den ger framförallt tre saker: mat, medicin och byggnadsmateriel. För pygméerna är skogen lika viktig som jordbruksmarken för bantufolken. De jagar i skogen, samlar bär, frukter, örter, medicinalväxter, ätbara larver m.m. Deras andliga och kulturella identitet är i symbios med den tropiska skogen.

Pygméernas situation är besvärlig. De trängs undan, diskrimineras och marginaliseras. Ingen frågar efter vad de tycker. De har ingen röst. Den begynnande demokratin har ännu inte nått de djupa skogarna. Det är de stora internationella skogsbolagen som kontrollerar skogs-näringen. Kamerun behöver en modern skogsvårdlag och en kraftfull skogsförvaltning för att komma till rätta med den ohållbara avverkning som pågår.

HDI eller ”välfärdsindexet” för år 2000 visar att Kamerun ligger på 134:e plats av de 174 länder som ingick i undersökningen. Antalet barn som överlever första året har stigit kontinuerligt från 1960 till 2000, från 846 till 926 per 1000. Köpkraften däremot har fluktuerat en hel del, sannolikt i takt med priset på kaffe och kakao.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html
http://www.rsf.org/article.php3?id_article=1278
http://www.democraf.com/rubrique.php3?id_rubrique=44
http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf
http://www.atlapedia.com/online/countries/cameroon.htm
http://www.mandaras.info/EthnicGroups.html
http://www.afrol.com/archive/fulbe_adamawa.htm
http://www.icj-cij.org/

Nordisk Familjebok (1910): Konversationslexikon och realencyklopedi, Stockholm
The New Universal Encyclopedia, London, 1960
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa 1876–1912, Abacus
Gunther, John (1957): Afrika vaknar, Stockholm
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Chamberlain, Muriel E.(2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Longman
Jeune Afrique: Afrique 1969, Numéro Spécial Annuel, Paris

Se också: Nigeria, Niger, Tchad, Centralafrikanska republiken, Kongo, Gabon, Ekvatorialguinea, Togo.

[1] Detta rike omfattade 183 400 km2 och hade omkring 1 miljon invånare, de flesta bantu men en fjärdedel var araber, fulbe och olika Bornu-stammar. Bagirmi bestod tidigare av flera mindre stater som enades i början av 1500-talet. Islam infördes i början på 1600-talet. På 1700-talet kom det under Bornus överhöghet och på 1800-talet under Vadais, fast det regerades av bagirmiska tributpliktiga hövdingar. En sådan hövding ställde sig under fransk överhöghet 1897.

[2] Nachtigal hade fått ett hemligt telegram den 19 maj 1884 då han låg i Lissabon, från Bismarck med instruktioner att gå vidare till Afrika och utropa tyskt protektorat över Kamerun, Little Popo (Togo), och Angra Pequena (Namibia). Mycket rävspel pågick bakom kulisserna när Tyskland skulle etablera sig i dessa områden.

[3] Aktiv i det politiska partiet Union des Populations de Caméroun (UPC), deputerad i Paris, utbildad i Tyskland, kämpade under andra världskriget i den franska motståndsarmén.

[4] Huvudstad under den tyska kolonialperioden; ligger på sluttningarna på Kamerunberget.