Guinea-Bissau

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 35 125 km2 (hälften så stort som Irland).
FOLKMÄNGD: 1,3 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT:
2.2 % (uppsk. 2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 24 september 1973 (ensidigt av Guinea-Bissau) som erkändes först den 10 september 1974 av Portugal.
HUVUDSTAD: Bissau.
ETNISKA GRUPPER: Ett 20-tal. Afrikaner 99 % (balante 30 %, fulani 20 %, mandyako 14 %, mandinka [mandingo, malinke]13 %, pepel 7 %), européer och kapverdianer <1 %.
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), kreol, och etniska språk.
RELIGION: Inhemska (animister) 50 %, muslimer 45 %, kristna 5 %. NATURRESURSER: Råolja, fisk, bauxit, fosfat, timmer. BNP: Jordbruk 54 %, tjänster 31 %, industri 15 %. TILLVÄXT (BNP): 7.2 % (2001 uppsk.) HDI (2000): 0,331 (169/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Guinea-Bissau – bissauguinean – bissauguineansk. Engelska: Guinea-Bissau – Guinean(s) – Guinean.

Det område som vi idag kallar Guinea-Bissau låg inom den väst- och centralafrikanska skogszonen som fanns för åtminstone två miljoner år sedan. De svarta afrikanska folken härstammade från denna del av Västafrika. I Centralafrika levde pygméer.

Förkolonial tid
Den förkoloniala tiden i Guinea-Bissau är fortfarande outforskad och vi vet inte så mycket om den. Vad vi vet är att naula- och landuma-stammarna odlade ris och handlade med salt 1200-1500. Det var under den tiden som nästan hela nuvarande Guinea-Bissau var ett kungarike, kungariket Gabú, som i praktiken var en lydstat under det gamla Maliriket. Det var det gamla Maliriket som organiserade den transsahariska guldhandeln.

Slavhandel och kolonialism
Det är först när portugiserna kom till området 1446 som vi får bättre kunskaper om landet och folken som levde där. Den förste portugis som dök upp på Guineabukten var Nuño Tristão. Han hade fått rättigheter av kung Alfons V att bedriva handel på det kustområde som idag tillhör Guinea-Bissau.

Portugiserna kände till den transsahariska handeln med guld som kontrollerades av araberna. De visste också att guldet kom någonstans från Västafrika och nu ville de finna källan. Men snart kom de underfund med att det fanns ännu lukrativare handelsvaror, nämligen slavar.
På så sätt blev Guinea-Bissau indraget i den transatlantiska slavhandeln redan på 1500-talet. Portugiserna höll till kring Cacheu-flodens mynning och skaffade slavar med hjälp av lokala stammar. Många av slavarna var krigsfångar som togs i de många stamkrig som förekom i området. År 1588 etablerade portugiserna ett förstärkt handelshus ungefär 25 km uppströms från flodmynningen. På den platsen växte staden Cacheu fram. Handelshuset står fortfarande kvar på samma plats. Cacheu-området blev en liten portugisisk koloni och Portugals viktigaste besittning under många år på den här kusten. Slavar togs från Cacheu till Kap Verdeöarna f v b till Sydamerika.

Fr.o.m. 1630 fick Guinea-Bissau ”kaptensstyre” dvs. en kapten administrerade området med hjälp av ett mindre fartygsförband. Nästan hundra år efter att Cacheu grundats, etablerade portugiserna 1687 en handelsstation i Bissau. Men det gillade varken fransmän eller engelsmän.

Förutom Portugal etablerade både Storbritannien och Frankrike handelsstationer utmed kusten. Även de brittiska och franska slavarna transporterades till Sydamerika.

Under flera århundraden var Guinea-Bissau bara en slavstation. Det administrerades av Portugal tillsammans med Kap Verdeöarna. Staden Bissau grundades 1765 som ett slavhandelscentrum. Portugal gjorde området till en egen koloni 1879, vilket godtogs av Berlinkonferensen 1884, och två år senare fastställdes gränsen mot Senegal1. Först 1915 lyckades Portugal få viss kontroll över inlandsområdet men motståndet höll i sig ända fram till 1936 på öarna i Bijagoarkipelagen. 19512 fick kolonin status som översjöisk eller transmarin provins, dvs. med i princip samma rättigheter och skyldigheter som provinserna i moderlandet Portugal. Men enligt FN:s statistiska årsbok för 1957 kunde 99,7 % av befolkningen i Guinea-Bissau varken läsa eller skriva det året.

Mot självständighet
Den man som skulle leda Guinea-Bissau mot självständighet var Amílcar Cabral, född i Guinea och jordbruksutbildad vid universitetet i Lissabon. 1956 bildade han tillsammans med sin halvbror frihetsrörelsen och partiet Partido Africano de Independência da Guiné e Cabo Verde – PAIGC – i Guinea-Bissau.

Han inledde den väpnade kampen 1963 från det tjocka skogsbältet utmed gränsen till f.d. Franska Guinea (nuvarande Guinea). Cabrals män infiltrerade landsbygden, distrikt efter distrikt, och satte upp skolor, kliniker, domstolar, handels- och administrativa nätverk (Maos revolutionära strategi). Efter tio år styrde portugiserna bara området runt huvudstaden och några andra städer.

Den 20 januari 1973 dödades Amílcar Cabral av portugisiska agenter i Conakry. Hans halvbror Luiz Cabral, efterträdde honom. Den 24 september samma år förklarade PAIGC det område som de kontrollerade självständigt och döpte det till Guinea-Bissau. Det erkändes av de flesta länderna runtom i världen, men inte av Portugal.

Nejlikerevolutionen i Portugal banar väg för Guinea-Bissaus självständighet
Kolonialkrigen ruinerade det redan fattiga Portugal. Mer än 40 % av budgeten gick till krigsmakten som hade omkring 220 000 man i Afrika.
I Portugisiska Guinea fick man en ny, energisk guvernör 1968, som skulle låta tala om sig: general António de Spínola. Han hade 33 000 man i uniform (hälften afrikaner) plus milis i s.k. strategiska byar. Portugiserna bombade de gerillakontrollerade områdena men efter att PAIGC hade fått sovjetiska SAM3-missiler och skjutit ner flera portugisiska plan, ville de portugisiska piloterna inte längre flyga över PAIGC-kontrollerade områden.

Spínola återvände till Portugal 1973. Många ledande personer var missnöjda med den politiska och ekonomiska utvecklingen i landet. Diktatorn Salazar hade avgått 1968 pga. sjukdom och ersatts av Marcelo Caetano som i vissa frågor var mer i takt med tiden än föregångaren.

Men i fråga om hans inställning till kolonierna gick han i otakt med övriga Europa. En grupp officerare var missnöjda med kolonialkriget och António de Spínola var en av dem. Hans erfarenheter från Guinea-Bissau talade ett tydligt språk: när folk väl har bestämt sig att ta tillbaka sin frihet, kan ett kolonialkrig inte vinnas med militära medel.

Nejlikerevolutionen genomfördes 1974 av de väpnade styrkornas rörelse (MFA). General António de Spínola blev president. Han hade idéer om att bilda ett portugisiskttalande samvälde, som det brittiska eller franska, och han utvecklade bl.a. dessa idéer i sin bok Portugal e o Futuro (Portugal och framtiden). Men idéerna gillades inte av de radikalare medlemmarna av MFA. Spínola ersattes i september av generalen Francisco da Costa Gomes. Samma månad, den 10 september (1974), fick Guinea-Bissau sin självständighet erkänd av Portugal. Luíz Cabral, Amílcar Cabrals halvbror, blev landets förste president.

Cabral störtas – Vieira tar makten och stannar i 19 år
Luíz Cabral störtades i en statskupp den 14 november 1980 och flydde till Kuba. Kuppen var iscensatt av premiärministern João Bernardo Vieira. Han skulle komma att styra landet i nitton år. Han anklagades för korruption och för att gynna sina vänner. Fattigdomen i landet gick han inte i närkamp med.

Vieiras regering hade gjort en överenskommelse med Senegal om att sätta stopp för separatisterna i Mouvement des forces démocratiques de Casamance (MFDC). De skulle inte längre få använda bissauguineanskt territorium som gömställe och bas för sina attacker in i Senegal. När det upptäcktes att arméchefen Ansumane Mané var inblandad i vapensmuggling och diverse andra illegala handlingar till förmån för Casamance-rebellerna, fick han sparken den 6 juni.

Inbördeskrig
Manés avskedande blev gnistan som tände det inbördeskrig som skulle rasa från den 7 juni 1998 till den 2 november 1998. En bidragande orsak (som i många andra afrikanska uppror) kan ha varit att soldaterna inte fått ut sina löner. Vieira bad sina grannar Senegal och Guinea om hjälp att kväsa upproret.

Senegals gensvar kom snabbt. Man flög in 1200 soldater, och från Conaky kom 400. Senegal ville förhindra att en regering, välvillig till rebellerna i Casamance, kom till makten. Men upproret gick inte att stoppa. Det fanns ett starkt reellt missnöje med Vieiras korrupta regering. Kriget blev våldsamt: Många av huvudstadens 300 000 invånare flydde och många byggnader i de centrala delarna av staden förstördes.

De portugistalande ländernas samarbetsorganisation (Comunidade de Paises de Lingua Portuguesa), tillsatte en kontaktgrupp som utarbetade en vapenvila som trädde i kraft den 2 november 1998. När Vieira inte lyckades leva upp till kraven avsattes han den 7 maj 1999.

Militären tog över temporärt och utnämnde ordföranden i Nationalförsamlingen, Malam Bacai
Sanh, till interimspresident, samtidigt som man förberedde det första demokratiska valet i landet.

Demokratiskt val
Det första fria flerpartivalet hölls den 28 november 1999 och den 16 januari 2000. Kumba Yalá från det progressiva, sociala förnyelsepartiet Partido para a Renovaçao Social (PRS) tog 72 % av rösterna i presidentvalet, och den sittande interimspresidenten, Malan Bacai Sanha (PAIGC), fick nöja sig med 28 %. Yalá var en f.d. lärare, välkänd från självständighets-kampen.

Framtiden
Inbördeskriget blev förödande för ekonomin. BNP sjönk med 28 % under 1998-99 men efter utfästelser från regeringen och ett återhämtningsprogram med HIPC4-stöd på 800 miljoner dollar har en viss återhämtning skett.

Guinea-Bissau har en del naturresurser som ännu inte är exploaterade, t.ex. guld, fosfat, bauxit, timmer och olja. Man tvistar med Senegal om fiskerättigheter och om vem som egentligen har rätten till oljefyndigheterna, som upptäckts utanför kusten.

För lång tid framöver kommer Guinea-Bissau att förbli ett jordbruksland där de flesta odlar för den egna familjens behov, t.ex. ris, majs, kassava, potatis, bönor osv. Men export av jordbruksprodukter förekommer också i måttlig skala av t.ex. tobak, kokosnötter, socker, palmkärnor, cashew- och jordnötter.

Etniska och sociala spänningar tär på landets krafter. En liten afroportugisisk elit lever i stor välmåga, medan den afrikanska befolkningen (99 %) lever i små omständigheter. Kvinnor missgynnas och omskärelse av flickor tillhör traditionen. I början på 1960-talet överlevde 804 barn av tusen 5-årsåldern. Idag, 40 år senare, är motsvarande siffra 870. Köpkraften i internationella dollar (PPP) var på 1960-talet 646, idag 813, vilket motsvarar en förbättring på fyra dollar per år. Med den utvecklingstakten, ceteris paribus, kommer det att dröja innan Guinea-Bissau kan förse befolkningen med grundläggande service.

HDI-indexet talar också sitt tydliga språk. År 2000 kom Guinea-Bissau på 169:e plats av de 174 länderna i världen som ingick i undersökningen. Guinea-Bissau är alltså bland de allra fattigaste länderna i världen.

Men det behöver inte alltid vara så. Landet har ekonomiska möjligheter och kan påskynda utvecklingen så att alla invånarna kan få en dräglig tillvaro. Men för det krävs ett politiskt ledarskap, som har viljan och kraften att bryta den afroportugisiska elitens maktposition och genomföra en fördelningspolitik som gynnar de breda folklagren.

Det är svåra uppgifter i ett land med den politiska tradition som finns i Guinea-Bissau. Det är tveksamt om Yalá kan skapa de politiska förutsättningarna för att gå i land med den uppgiften. Oppositionen har i ett gemensamt uttalande bett honom att avgå, eftersom de såg honom som ”det största hindret” för fred och stabilitet i landet. Yalá är katolik och måste agera så att han inte får landets muslimer emot sig. De katolska biskoparna har bett honom hålla isär den lagstiftande, exekutiva och dömande makten. Och FN:s säkerhetsråd har uppmanat honom att söka etablera en nationell dialog, ett bra styresskick, avmobilisera och integrera f.d. soldater.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10021&Theme=16; http://allafrica.com/; http://www.bbc.co.uk/worldservice/africa/
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/
http://www.worldstatesmen.org/Guinea-Bissau.htm

Murray, Jocelyn/ed/(1998): Cultural Atlas of Africa, Oxford
Enwezor, Okwui/red/(2001): The Short Century: Independence and Liberation Movements in Africa, 1945-1994, Prestel
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Spínola, de Antonio (april 1974): Portugal e o Futuro, arcádia

Se också: Senegal, Guinea.

[1] Portugal förlorade bl.a. området kring floden Casamance. Däremot löstes tvisten med Storbritannien om ön Bolama i Bijagosarkipelagen till Portugals fördel.

[2] Då hade kolonin en befolkning på 510 000 invånare.

[3] Surface-to-air missiles

[4] Highly Indebted Poor Countries