Guinea

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 245 857 km2 (som Storbritannien).
FOLKMÄNGD: 8.0 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2 %
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 2 oktober 1958 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Conakry.
ETNISKA GRUPPER: Peul (40 %), malinke (30 %), soussou (20 %) plus mindre grupper (10 %).
SPRÅK: Franska (officiellt) plus etniska språk.
RELIGION: Muslimer 85 %, kristna 8 % och inhemska 7 %.
NATURRESURSER: Bauxit (världsledande), diamanter, guld, järn, mangan, uran, vattenkraft, fisk.
BNP: Jordbruk 24 %, industri 31 %, tjänster 45 %.
TILLVÄXT (BNP): 3.3 % (uppsk. 2001).
HDI (2000): 0,394 (162/174).

STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Guinea – guinean – guineansk. Engelska: Guinea – Guinean(s) – Guinean. Tidigare: Franska Guinea.

FÖRHISTORIA
Guinea ligger i den väst- och centralafrikanska skogszonen som funnits i mer än två miljoner år. Skogszonen i Västafrika var hemland för de svarta folken, medan Centralafrika var pygméernas naturliga hemtrakter.

 

På västkusten (bl.a. i guineanska kustregionen) levde folk som talade språk som tillhörde den västatlantiska språkfamiljen. Exempel på sådana folk och språk idag är wolof och fulani. Utmed Guineabuktens sydkust talade folk kwa-språk, t.ex. kru, akan och yoruba. Längre norrut, i nuvarande nordöstra Guinea, talades malinke.

Folken från Västafrika migrerade öster- och söderut i Afrika. Men det fanns också en folkvandring som gick i motsatt riktning. Det var kushitiska och nilo-sahariska folk som migrerade västerut.

FÖRKOLONIAL TID
Fulani – ett exempel på afrikansk migration

Ett exempel på ett folk som migrerat norrifrån är fulbe-folket. De är mera kända under sitt hausa-namn: fulani. Ursprungligen härstammar de från en blandning av nordafrikanska stammar (inklusive berber) som levde i Libyen kring vår tideräknings början, och afrikanska folk från söder om Sahara.

På 600-talet hade de nått och etablerat sig söder om Marocko i nuvarande Mauretanien. Därifrån fortsatte de ännu längre söderut mot Senegal och vidare österut till det gamla Maliriket1. Några fortsatte söderut och bosatte sig där, bl.a. i nuvarande Guinea men huvudfåran gick från Mali ännu längre österut, och på 1300- och 1400-talen nådde de Hausaland (dvs. de sju ”äkta” hausastaterna som låg bredvid varandra och beboddes av hausafolket: Biram, Daura, Gobir, Kano, Rano, Katsena och Segseg) i norra Nigeria2 . Fulbe underkuvade och islamiserade hausafolket.

En del av fulbemigrationen fortsatte ännu längre österut och nådde Bornuriket3  vid Tchadsjön på 1600-talet. I Hausaland fortsatte fulbe att dominera hausa och 1807 etablerade fulbe-hövdingen Osman ibn Faudani ett kungadöme och kalifat med huvudstad i Sokoto.

Kalifatet blev en provins i det brittiska protektoratet Nigeria. Osman var en utomordentligt grym och hänsynslös kung som byggde sitt välstånd på handel med slavar. Så hänsynslöst gick han till väga att vissa områden helt avfolkades. När han dog (1817) delades hans rike mellan två bröder som fortsatte styra i samma grymma anda. När bröderna vägrade upphöra med slavhandeln krossades deras riken av britterna 1902-3. Det var den sedermera kände brittiske imperiebyggaren Frederick Lugard och hans 700-man starka trupp som gjorde slut på fulanis makt i Hausaland.

Det råder olika uppfattningar om när fulani-folket (fulbe, peul) invandrade till Guinea. Sannolikt, som vi sett ovan, med början på 1500-talet. Men det var senare, 1725-50, som de erövrade Fouta Djallon-massivet från Diallonké som levde där. Fulani är numera bofasta boskapsskötare och föder upp ndama-boskap som är resistenta mot tse-tse sjukan. Migrationen från Libyen i Nordafrika till Guinea i Västafrika tog alltså gott och väl 1500 år.

Slavhandel
Guinea blev redan på 1400-talet centrum för slavhandeln och förblev djupt involverad i denna långt in på 1800-talet.

Kolonialtiden
Frankrike tog kontroll över området 1895 och det administrerades av den franske generalguvernören i Dakar (Senegal). Det blev en del av Franska Västafrika 1904 och förblev fransk koloni fram till 1958.

Det var då som Charles de Gaulle föreslog en fransk-afrikansk allians med de franska kolonier i Afrika söder om Sahara. För att ”sälja” sitt budskap företog han en lång afrikansk safari. När de Gaulle anlände till Guinea, förekom stora manifestationer med självständighet som det centrala budskapet. De Gaulle kunde inte ändra på det. Touré meddelade de Gaulle: ”Vi föredrar fattigdom i frihet framför rikedom i slaveri”. När de Gaulle avreste från Guinea, tog han farväl av Sékou Touré på flygplatsen med orden: ”Adieu, la Guinée!”

I alla de andra kolonierna accepterade man de Gaulles förslag, men efter en folkomröstning i september 1958, avvisade Guinea formellt förslaget och begärde att få bli självständigt. Guinea fick sin självständighet redan den 2 oktober (!) 1958 och Frankrike lämnade kolonin i vredesmod och tog med sig eller förstörde stora mängder utrustning.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Självständighet
Ahmed Sékou Touré kom från en fattig malinke-familj i övre Guinea. Han blev snart engagerad i postverkets fackliga organisation och avancerade till generalsekreterare 1945. Ungefär samtidigt (1946) blev han politiskt aktiv och grundade tillsammans med andra aktivister Guineas Demokratiska Parti. Tio år senare blev han deputerade i den franska nationalförsamlingen och borgmästare i huvudstaden Conakry.

Touré tog makten vid självständigheten och utvecklades snart till en brutal marxistisk diktator. Han hade absolut ingen förståelse för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet eller politisk opposition. Landet förföll snabbt både ekonomiskt och politiskt. Touré blev ett dåligt exempel för de andra afrikanska ledarna som väntade i kulisserna.

Militären tog makten
Den 3 april 1984, kort efter Sékou Tourés död, grep militären makten och översten Lansana Conté blev ny president i landet. Inledningsvis fortsatte han att styra i stort sett som sin föregångare men efter internationella påtryckningar hölls allmänna val 1993. Conté gick segrande ur dessa val och omvaldes igen 1998. Han har fortsatt att grovt trakassera sina politiska motståndare och 1996 gjorde militären myteri. De ansvariga torterades och bestraffades mycket hårt. Amnesty International har en lång lista med politiska våldshandlingar begångna av soldater och politiska ungdomsgrupper.

Rebeller ställer till krig och elände
I december 1989 gjorde rebelledaren Charles Taylor uppror mot regeringen i Liberia. Inbördeskrig bröt ut och omkring 500 000 flyktingar strömmade till framförallt Guinea men också till Elfenbenskusten. 1996 slöts ett avtal som tillät flyktingar att återvända hem till Liberia. I mellantiden hade rebeller i Guinea försökt avsätta Lansana Conté men misslyckats. Dessa guineanska rebeller följde med flyktingströmmen till Liberia och förenade sig senare med RUF4-gerillan där, som redan ödelagt stora delar av Sierra Leone för att få kontrollen över diamantgruvorna.

1997 avlägsnades president Kabbah i Sierra Leone i en militärkupp utförd av Krigsmaktens revolutionära råd (AFRC) med stöd av RUF. RUF-rebellerna inledde en brutal och grym terrorkampanj mot civilbefolkningen. Kabbah flydde till Guinea och åtföljdes av 250 000 flyktingar. ECOMOG5 ingrep i början på 1998 och återinstallerade Kabbah. Stora flyktingströmmar fortsatte att välla in till de redan överfulla lägren i Guinea. Tusentals AFRC och RUF-rebeller tog sig över gränsen till Liberia. Kabbah och RUF-ledaren Foday Sankoh i Sierra Leone undertecknade ett fredsavtal 1999.

Men stridigheterna fortsatte under år 2000. Rebellorganisationer från Sierra Leone och Liberia gjorde räder (hit-and-run) in på guineanskt territorium i jakt på politiska motståndare och dödade dem, t.o.m. i UNHCR:s flyktingläger. Lokalbefolkningen anklagade flyktingarna för att hjälpa mördarbanden och började själva angripa flyktingarna. I början på 2001 fanns det mer än 400 000 flyktingar i Guinea från Liberia och Sierra Leone.

Och problemen fortsätta under 2002. Ingen slutlig lösning tycks finnas än så länge. För Guineas del har den stora flyktingströmmen lett till ekonomiska problem, misstänksamhet, etniska konflikter och politisk oro i största allmänhet.

En hel del av skulden till konflikten och de extrema grymheter som förekom får tillskrivas den s.k. RUF-gerillan i Sierra Leone. Åtminstone inledningsvis agerade de inte på egen hand utan var ombud för andra. Makt och pengar var deras drivkrafter. Och de lyckades skaffa sig bådadera. Pengar genom ta kontrollen över diamantgruvorna. Diamanterna såldes via internationella kriminella nätverk av Burkina Fasos president, Blaise Compaoré, och Liberias president Charles Taylor. Och makt fick de genom att positionera sig så att de kunde kräva ministerposter och politisk inflytande i annan form.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/pubs.html; (The World Factbook)
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10020&Theme=16
http://www.africa-confidential.com/countryindex.htm
http://www.francophonie.org/frm/francophonie/frm.html
http://news.bbc.co.uk

William Harrop (1975) ’Blackmailing’ President Toure – Guinea, Inside a U. S. Embassy, How the Foreign Service Works for America, The American Foreign Service Association.
de Gaulle, Charles (1970): Mémoires d’espoir, Paris
Rodney, Walter (1970): A History of the Upper Guinea Coast 1545-1840, Oxford
Grove, A. T. (1978): Africa, Third Edition, OUP

Se också: Sierra Leone, Liberia, Nigeria, Mali.

[1] Mandetalande folk (mandinke [el. mandenga, mandingo], bambara, dioula) grundade detta rike som blomstrade på 1300-talet under kung Musa.

[2] De ”oäkta” områden, som senare underkuvades och där lokalbefolkningarnas egna språk ersattes av hausa, var Sanfara, Kebbi, Nupe (eller Nyffi), Guari, Jauri, Joruba (eller Jariba) och Korofa.

[3] Ibland också känt som Burnu, Barnu eller Bernu. Huvudstad 1810-94: Kuka. Yta: 133 250 km2. Siste sultanen störtades 1894 och landet delades mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Många stammar bodde där: Kanuri, makari, kotoko, araber, tuareger, hausa, fulbe, manga, bedde och många andra mindre grupper.

[4] Revolutionary United Front[5] Economic Community of West African States Military Observer Group