Ghana

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 239 000 km2 (som Storbritannien)
FOLKMÄNGD: 18.4 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.2 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 6 mars 1957.
HUVUDSTAD: Accra.
ETNISKA GRUPPER: Ett 100-tal. De största etniska grupperna är: Akan (49.1%) följt av mole dagbani (16.5%), ewe (12.7%) och ga och adangme (8.0%). SPRÅK: Engelska (officiellt) plus sex nationella (akan, ewe m.fl.) och många lokala språk tillhörande två stora språkfamiljer: Gur i norr och kwa i söder.
RELIGION: Inhemska 45%; kristna 43% (metodister, presbyterianer och katoliker); och muslimer 12% av befolkningen.
NATURRESURSER: Guld, diamanter, mangan, bauxit; skog; fiske.
BNP: Jordbruk 47,3 %, tjänster 36.7 %, industri 16 %
TILLVÄXT (BNP): 5.0 % (2000)
HDI (2000): 0,556 (129/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Ghana – ghanan – ghanansk. Engelska: Ghana – Ghanaian – Ghanaian. Tidigare: Guldkusten

FÖRHISTORIA
För c:a 10 000 år sedan levde svarta afri-kanska folk utmed Guineabukten i den väst-afrikanska skogszonen. Några av dem migrerade öster- och söderut i Afrika. Det gjorde bl a akanfolkens förfäder, som till-hörde språkfamiljen kwa.

FÖRKOLONIAL TID
Människor har sannolikt in- och utvandrat mer eller mindre konstant under historiens gång. Men mellan 1000- och 1600-talet fick Ghana i stort sett den befolkningsstruktur som det har idag. De flesta invandrande folken kom norrifrån. Några av dem, t ex dagomba stannade i norra Ghana, medan andra fortsatte längre söderut som t ex akan, ga, asante, fanti m fl. Akan-folkens kungarike Brong (Bono) uppkom omkring 1298.

Portugiserna kommer
Den portugisiske affärsmannen Fenão Gomes färdades utmed kusten 1471. När han kom hem berättade han för kung Johan II om sina iakttagelser. Det fanns goda möjligheter att handla med peppar, elfenben och guld, menade han. Kungen blev intresserad och finansierade en specialutrustad expedition 1481, vars uppgift var att bygga ett handelshus och en fästning på akankusten. Året därpå stod fästningen Elmina färdig (och den står f ö fortfarande där).

Ett 40-tal sådana handelshus och fästningar byggdes utmed Guldkusten av europeiska kolonialmakter, företag, organisationer, och förmögna privatpersoner. Man köpte, sålde och erövrade dessa handelshus och fästningar från varandra. Holländarna erövrade t ex Elmina från portugiserna 1637.

Sveriges koloniala försök
Även Sverige byggde en fästning på Guldkusten, som kallades Karlsborg eller, på latin, Carolusborg. Den finns fortfarande kvar på samma plats dvs vid Cape Coast, som på den tiden hette Cabo Corso. Det var Louis de Geer som var den drivande kraften och som för ändamålet låtit bilda Afrikanska kompaniet (också känt som Guinea-kompaniet), vars privilegier utfärdades den 15 december 1649.

Kompaniets förste guvernör, rostockaren Henrik Carloff (adlad under namnet Carloffer) köpte mark av kungen av Futu 1650. Karlsborg började byggas 1652. Utöver kastellet Karlsborg byggde man också två mindre fästen; Taccorari (eller Anten) och Annamabo, och längre österut faktorierna (handelsfilialer) Gemoree och Akkara (eller Akkra).

Carloffer fick sparken 1656 och efterträddes av Johan Filip von Krusenstierna. Uppenbarligen var han missbelåten med den behandlingen och ville hämnas. Han åkte nämligen hem och övertygade ärkefienden Danmark att han kunde ta Karlsborg för deras räkning. De utrustade honom med ett bestyckat skepp, och han återvände till Afrika. Med hjälp av egna och inhyrda slavar överrumplade han Krusenstierna som han satte i fängelse, och intog Karlsborg den 27 januari 1658. Han lät genast hissa den danska flaggan. Även handelsfilialerna intog han.

Carloffer var en riktig skurk. Han lade beslag på kompaniets fartyg, 184 kg guld, 4 ton elfenben, 160 slavar, och en hel del andra saker. En man, som vi bara känner som Schmidt, fick inte följa med hem utan lämnades kvar för att se till kolonin. I juni (1658) anlöpte Carloffer Glückstadts hamn med båda fartygen under tysk flagg. När den svenska regeringen fick nys om detta och meddelade den danska att de gjorde anspråk på kompaniets fartyg och lasten, försvann Carloffer från hamnen med båt och skatt.

Sverige gjorde förnyade framställningar men danskarna vägrade att gottgöra Sverige för kolonin och lidna förluster, som nedräknas till 400 000 rdr sp1 . Danskarnas vägran blev en formell orsak för Karl X Gustav att förnya kriget mot Danmark. I freden i Köpenhamn 1660 efterskänkte Sverige sin fordran mot att Danmark återlämnade kolonin.

Det gjorde danskarna gärna för de hade säkert fått veta att Schmidt året innan sålt kolonin till det holländska Västindiska kompaniet för 7-8 tusen floriner. När det blev känt i Sverige ombad kungen en affärsman från Hamburg, Lucas Lütkens, att utrusta ett fartyg och återta kolonin. Han anlände till Cabo Corso 1660 och upptäckte till sin fasa att afrikanerna hade tagit över kolonin och nu ville sälja tillbaka den till svenskarna! Det uppstod ett våldsamt käbbel mellan afrikanerna och Lütkens mannar. Till slut åkte Lütkens hem.

Men strulet fortsatte. Personerna i kompaniet ville själva bedriva handel i Afrika och 1661 utrustade de sitt sista skepp för att än en gång försöka återta kolonin. När skeppet siktat Karlsborg, dök plötsligt fyra holländska fartyg upp, som tog det svenska fartyget i beslag. Men av allt att döma lät holländarna svenskarna få tillbaka sitt skepp och fortsätta mot fästningen, som de återtog.
Den försvarades av en överkommissarie Tönnies Voss med stort mod fram till den 22 april 1663, då holländarna slutligen övermannade honom. Men redan efter ett år, den 9 maj 1664, tog Storbritannien kastellet Karlsborg och faktoriet Akkra från holländarna. Ganska rörigt.

Denna svenska kolonialhistoria slutade med att Afrikanska kompaniet och Lütkens ruinerades. Efter en hel del påstötningar och långa förhandlingar accepterade holländarna den 18 juli 1667 att ersätta Sverige med 140 000 rdr sp. Sverige fick avsäga sig alla andra ersättningsanspråk, t o m rätten att handla på Guineakusten.

Svenska staten "lånade" pengarna och först 1670 fick de svenska delägarna i kompaniet ut sin andel (80 000 rdr sp.) men arvingarna till de tyska delägarna fick processa länge mot den svenska kronan, som först 1716 gav med sig och utbetalade 40 000 rdr b:co2 .

Så gick det med Sveriges koloniala försök i Ghana! Idag har vi anledning att vara tacksamma mot adelsmannen och skurken Carloffer. Det var faktiskt han som omintetgjorde att Sverige blev en kolonialmakt i Afrika.

Slavhandel
Mycket snart upptäckte handelskompanierna att de stora pengarna fanns i handeln med slavar. Handel med guld och slavar hade bedrivits av araber under närmare tusen år. Men med européernas inträde på scenen industrialiserades handeln med slavar på ett tidigare okänt sätt. Det var framförallt det omättliga behovet av arbetskraft på plantager i Amerika och Brasilien som stimulerade slavhandeln.

Det mäktiga kungadömet Asante (1697) blomstrade tack vare slavhandeln. Kungahuset var djupt inblandat i handeln med slavar som de sålde både till araber (i norr) och européer (i söder utmed havet). Slavhandeln pågick i över 300 år. Det är omöjligt att veta hur många slavar som såldes. Men man har beräknat att 6.3 miljoner skickades iväg från Västafrika till Nord- och Sydamerika. Från Ghana har man uppskattat att c:a 5000 slavar per år tvingades iväg.

KOLONIALTIDEN
Opposition och stridigheter
Storbritannien hade sedan många år haft goda handelsrelationer med fanti-folket vid kusten. Dessa stördes av den starkaste makten i området – Asanteriket. 1823 utbröt krig mellan britterna och asante. Ett tjugotal år senare ingick Storbritannien och fantihövdingar en överenskommelse om brittiskt beskydd. 1863 attackerade asante fantifolket och Stor-britannien ställde upp och försvarade dem i enlighet med avtalet. Ytterligare skärmytslingar ägde rum och Storbritannien förklarade Guldkusten en brittisk koloni 1874.

Men skärmytslingarna fortsatte fram till 1900-1 då ett avgörande krig (kriget om den Gyllene Stolen3 ) utkämpades mellan Storbritannien och Asanteriket. Storbritannien besegrade asantefolket och etablerade sin jurisdiktion över området.
Efter första världskriget blev Ghana en brittisk kronkoloni styrd av en guvernör, ett exekutivt och ett lagstiftande råd. I det senare ingick tre européer, tre av de högsta hövdingarna, och tre västerländskt utbildade afrikaner.

Vidgade vyer
Britterna tränade ghananska militärer som tjänstgjorde i bl a Östafrika, Etiopien och Burma. De kom där i kontakt med olika idéer och frihetsideal som de tog med sig hem. Till en början relaterade de dessa ideal endast till imperiets behov, men så småningom också till det egna landets situation. När man hade kommit så långt att man börjat formulera frågor om kolonialismens vara; varför man var koloniserad, om kolonialismen var något av naturen givet, om den kunde upphävas eller krossas osv., då hade man också svaret inom räckhåll.

Mot självständighet
Det var svaren på dessa frågor som Kwame Nkrumah hade kommit på efter andra världskriget. 1949 bildade han sitt eget parti, Convention People's Party (CPP), som krävde omedelbar själv-ständighet. 1951 hölls allmänna val och CPP vann mycket stort. Vid den tiden satt Nrumah i fängelse för uppvigling men frigavs av guvernören Sir Charles Arden-Clarke, som bad honom att bli "ledare för regeringsarbetet" – ett uppdrag som motsvarade premiärministers i ett parlamentariskt system.

Gott samarbete med den brittiska kolonialadministrationen var utmärkande för denna första regeringsperiod. Efterhand infördes ett fullfjädrat parlamentariskt system. Asante och de norra territorierna opponerade sig, eftersom de ansåg att de förlorade i inflytande men efter att britterna lovat Ghana självständighet så snart som möjligt, accepterade de. Nyval hölls 1956 och valet blev åter en stor framgång för CCP.

Tyska Togolands ställning avgörs
Före 1956 års val hölls en folkomröstning i FN:s regi. Frågan gällde vart Brittiska och Franska Togoland skulle höra, arvtagare till Tyska Togoland. Det brittiska förvaltarskaps-området, dvs västra delen av den f d tyska kolonin, hade förenats med Guldkusten 1919. En majoritet ville fortsätta att tillhöra Guldkusten. Franska Togoland blev senare (1960) den självständiga staten Togo. Ewe-folket opponerade sig eftersom de kom att tillhöra båda staterna med två olika officiella språk.

FRÅN SJÄLVSTÄNDIGHET TILL 2000-TALET
Den 3 augusti 1956 antog den lagstiftande församlingen en motion som gjorde det möjligt för regeringen att begära självständighet för Guldkusten inom det Brittiska Samväldet. Britterna accepterade och den 6 mars 1957 blev Guldkusten en självständig stat med namnet Ghana .

Ghana har en speciell plats i Afrikas historia. Kwame Nkrumah var en visionär ledare, som drev på avkoloniseringen i hela Afrika. Hans panafrikanism framgår av avslutningen till ett berömt tal, som han höll inför All-African People's Conference i Accra den 8 december 1958:

”Kamrater afrikanska frihetskämpar som fortfarande bär på imperialismens börda, förena er! Vi som har vunnit vår frihet står orubbligt på er sida i kampen. Fatta mod! Förena era krafter! Organisation och disciplin kommer att ge er segern. Hela Afrika ska bli fritt i denna vår livstid, ty mitten på detta 1900-tal tillhör Afrika. Detta årtionde [1960-talet] är det årtiondet då Afrika ska bli självständigt. Alltså, framåt mot självständigheten. Självständighet nu! I morgon, Afrikas Förenta Stater.” (Min övers).

Tre år efter självständigheten, 1960, antogs en ny författning och Ghana blev republik. Generalguvernören, Sir Charles Arden-Clarke, drottning Elisabeth II representant, åkte hem och Nkrumah blev Ghanas president.

Nkrumah störtas
Nkrumah hade uttalade vänstersympatier. Han sa sig eftersträva "demokratisk socialism" och ville gärna se en kraftig industrialisering. Men ekonomin förföll snabbt. Ghana, som var världens största kakaoproducent vid självständigheten, förlorade sin position till Elfenbens-kusten inom några år. Korruptionen tilltog. 1964 införde Nrumah enpartistaten och CCP blev det enda tillåtna partiet. Det ledde till politisk oro i landet och under ett statsbesök i Kina 1966 störtades han. Hans fall från makten ledde till en period av stor politisk turbulens och ytterligare ekonomisk tillbakagång. Nkrumah dog i exil 1972.

Rawlings tar makten
Efter Nkrumah tog militären makten. Målet var att få ett starkt grepp om administrationen. Man menade att problemet med den civila administrationen var brist på organisation som endast kunde åtgärdas med militärt tänkande. Den yttersta makten hade Högsta Militärrådet (SMC).

1979 tog den unge flyglöjtnanten Jerry Rawlings makten i en statskupp. En av hans första åtgärder var att avrätta sina tre föregångare på presidentposten. SMC utraderades. Rawlings stannade emellertid endast några månader som president och överlämnade efter allmänna val makten till valets segrare dr Hilla Limann. Han hotade emellertid med att komma tillbaka om den civila regeringen inte skötte sig. Det gjorde den inte, enligt Rawlings, som i en andra kupp den 31 december 1981 åter tog makten.

Flerpartisystemet återinförs
I början på 1992 bestämdes att Ghana på nytt skulle bli en flerpartistat och man började förbereda för val av president och representanter till nationalförsamlingen. Rawlings, som ställde upp för Nationella Demokratiska Kongressen (NDC) vann stort i presidentvalet, och NDC tog 189 av de 200 parlamentsplatserna. 1996 omvaldes Rawlings men fick inte ställa upp för en tredje period 2001. Konstitutionen tillåter inte att en president väljs för mer än två perioder.

Under Rawlings tid som president i Ghana återfick landet sin politiska stabilitet och ekonomin förbättrades. Ghana blev det första land i Afrika som accepterade och genomförde IMF:s beska program för ekonomisk återhämtning. Men det gav resultat och under 1998 var tillväxten 4.8 % och beräknades nå 5 % under 2000.

Rawlings blev Afrikas ”duktige pojke” under 1900-talets sista år och belönades med bl.a. ett statsbesök av Amerikas dåvarande president Bill Clinton. Rawlings själv var på två statsbesök i Amerika under Clintons presidentperiod. Kinas vice president besökte Ghana i februari 1999. Ghana har också spelat en framträdande roll i ECOWAS . Storbritannien är Ghanas främste handels- och biståndspartner.

John Kufuor –  ny president
Dr John Kufuor, Nya Patriotiska Partiet (NPP), fick 57.4 % av rösterna i presidentvalet år 2000, medan Rawlings vicepresident, John Evans Atta-Mills (NDC) fick 44.8 %. Valdeltagandet var 61.8 %. I parlamentsvalet tog NPP 45 % av mandaten och NDC 41.2 %.
Kungariket Asante
I Ghana finns också ett kungarike – Asante – införlivat i den moderna staten. Kungen i detta rike vars huvudstad är Kumasi, har fortfarande stor makt, i synnerhet i den egna befolkningsgruppen asante, som är landets största etniska grupp. Den nuvarande kungen, Otumfuo Osei Tutu II, installerades den 26 april 1999. Efter självständigheten intar kungen (Asantehene) en opolitisk hållning i frågor som rör nationella intressen.

FN:s generalsekreterare
Många personer i vårt land var stolta när en landsman, Dag Hammarskjöld, utnämndes till FN:s generalsekreterare 1953. På samma sätt är många ghananer stolta idag när en av deras landsmän, Kofi Annan, tjänstgör som FN:s generalsekreterare – den första från Afrika söder om Sahara.

Etniska problem
Ghana, liksom många andra afrikanska länder, har ett stort antal etniska grupper inom sina gränser. Trots det har landet varit förskonat från allvarliga etniska konflikter sedan självständigheten, men 1994 uppstod en allvarlig etnisk konflikt i Norra regionen. Där lever omkring 1,5 miljoner människor som tillhör sexton olika etniska grupper. Enligt den traditionella synen i regionen har konkomba inte besittningsrätt till jordbruksmark, eftersom de ursprungligen invandrat från grannlandet Togo. Många är också negativt inställda till dem, eftersom man anser att de misskött sig, är agressiva, och saknar politisk ledning och disciplin.

I den konflikt som utvecklade sig fick 15 000 människor sätta livet till och mer än 200 000 fick lämna sina hem.

Men det är inte bara brist på jordbruksmark som orsakar etniska konflikter utan också hövdingedömens gränser, religiösa seder och bruk, ojämlik tillgång till resurser, avundsjuka och fattigdom. Muslimer och kristna strider över religiösa förhållanden och i Ga-Mashie- området i Stora Accra uppstår konflikter mellan kristna och utövare av traditionella trosföreställningar.

Exemplen visar att etniska och religiösa konflikter förekommer. Hittills har de kunnat begränsas men den senaste tidens händelser tyder på att det finns en jordmån för både etniska och religiösa konflikter.

Webbtips/källor:
http://www.ghana.com; http://www.undp.org;
http://www.ghanaweb.com/GhanaHomePage/tribes/
http://memory.loc.gov/frd/cs/ghtoc.html
http://www.electionworld.org/ghana.htm
http://www.lib.utexas.edu/maps/historical/gold_coast_1896.jpg

Enwezor, Okwui /ed/ (2001): The Short Century: Independence and Liberation Movements in Africa 1945-1994, München
Boateng, E. A. (1970): A Geography of Ghana, Cambridge University Press
Berg, Lasse (1997): När Sverige upptäckte Afrika, Stockholm
Nordisk Familjebok, Första bandet, Afrikanska Kompaniet, 1904
Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann

Se också: Elfenbenskusten, Togo, Ekvatorialguinea.

[1] Riksdaler specie. Benämningen "specie" angav att man talade om huvudmyntet 1 riksdaler i silver. Specie (speciedaler) var även benämningen på det danska och norska huvudmyntet i silver.

[2] Riksdaler banco. "Banco" angav att man talade om sedlar och skiljemynt (riksdaler, skilling, runstycke) utgivna av Riksens ständers bank (nuv. Riksbanken) till skillnad å ena sidan från samma banks silvermynt, specie, och å den andra från Riksgäldskontorets sedlar, riksgälds.

[3] Den Gyllene Stolen har stort symbolvärde för asantefolket och representerar de enhetssträvanden som de små, traditionella hövdingedömen gav yttryck åt när de gick med i den stora statsbildningen Asante Konfederationen. Även idag har den Gyllene Stolen stor betydelse för asantefolket och förekommer i ritualer och ceremonier där kungen av asante (asantehene) deltar. Den kan jämföras med "tronen" i de europeiska kungadömen. Fysiskt är den Gyllene Stolen en pall av guld.