Gambia

Gambia är helt omslutet av Senegal förutom i väster där det gränsar till Atlanten. Gambiafloden dominerar landet och är farbar för större fartyg från Banjul och 200 km in i landet till Georgetown. Landets gränser är ett bisarrt exempel på vad den europeiska kolonialismen har åstadkommit i den vägen i Afrika.

Karta
 
STATSKICK: Rebublik.
YTA: 11 295 km2 (som Skåne).
FOLKMÄNGD: 1.4 milj. (2001)
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.0 % (2002).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 18 februari 1965.
ETNISKA GRUPPER: Malinke (mandingo) 40 %, wolof 15 % (störst i Banjul), fulani 15 %, diola (jola) 10 %, tukulor 6 %; soninke (serahuli) [blandning av malinke och fulani] m.fl.; européer och kreol 1 %.
HUVUDSTAD: Banjul (tidigare Bathurst).
SPRÅK: Engelska (officiellt); malinke
(huvudspråk), wolof, fulani, arabiska.
RELIGION: Muslimer 90 %, kristna 9 %, inhemska 1 %.
NATURRESURSER: Jordbruksmark, stränder (turism), fisk.
BNP: Tjänster 63.2 %, industri 13.5 %, jordbruk 23.3 %.
HDI (2000): 0,396 (161/174)
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Gambia – gambier – gambisk. Engelska: The Gambia – Gambian (s) – Gambian.

Förhistoria
Den västafrikanska regnskogszonen nådde upp mot Gambiafloden för omkring två miljoner år sedan. I denna zon levde för 10 000 år sedan många svarta afrikanska folk. Dessa folk betraktas därför som Afrikas ursprungsbefolkning. Andra ursprungsfolk är, t.ex. pygméer, bushmän, berber och kushiter.

Gambia omnämns tidigt i den geografiska litteraturen. Hannos beordrades av den karthagiska senaten att utforska Afrikas västkust i avsikt att anlägga kolonier där. Expeditionen företogs sannolikt omkring 470 f.Kr. och han besökte det senegambiska området. Hans skrift Periplus (kustbeskrivning) undkom romarnas förstörelse.

Historisk tid
Mellan 400- och 800-talen tillhörde det senegambiska området den gamla statsbildningen Ghana (eller Ouagadou) som då hade sitt huvudsäte i nuvarande Mali.
De styrande på den tiden kom från serahuli-stammen (soninke), vars ättlingar fortfarande lever i Gambia. Storriket Songhai hotade Ghana och tog makten. De nya härskarna konverterade till islam som infördes med stor målmedvetenhet. På 1200-talet invandrade mandinge- och susu-folken från Mali och de tog kontrollen över hela flodområdet.

Förkoloniala tiden
I mitten på 1400-talet kom portugiserna. De hade med sig jordnötter, bomull och tropiska frukter, t.ex. mango och papaya från Brasilien. Idag är jordnötter Gambias främsta exportprodukt. Fr.o.m. mitten på 1500-talet tog slavhandeln ordentlig fart. Det var det omättliga behovet av arbetskraft i Brasilien som stimulerade slavhandeln.

Nu hade de andra stora europeiska kolonialstaterna upptäckt Gambia och den lukrativa slavhandeln. Gambia blev en brittisk handelsstation redan 1588. Frankrike ville inte se en brittisk expansion i Västafrika och tog därför allt land runt Gambia. Flera försök gjordes att byta land med Frankrike men det misslyckades därför att brittiska handelsmän inte ville ge upp den mycket lönande handeln på Gambiafloden.

Under 1700-talet förekom långa krig mellan de islamska marabuterna1  och de icke-troende soninke. Vid den tiden var emellertid britterna väl förankrade i landet och erbjöd skydd åt de afrikanska hövdingarna. På så sätt kom snart hela landet under brittisk kontroll. Storbritannien förlade en garnison till Bathurst2  (Banjul) 1816 för att med krigsfartyg bekämpa slavhandeln som ännu pågick trots att den förbjöds redan 1807. Från 1821 administrerades Gambia som kronkoloni från Sierra Leone och först många år senare (1888) fick Gambia en egen administration, skild från Sierra Leones. 1904 avgjordes slutgiltigt var gränsen mellan Gambia och Senegal skulle gå.

Efter självständigheten
Självständighetsrörelser uppkom i Gambia i början på 1940-talet och på 1950-talet bildades politiska partier. Full självständighet fick Gambia den 18 februari 1965 med Sir Dawda K. Jawara som premiärminister och efter en folkomröstning 1970, blev landet republik med Jawara som president. 1981 utsattes Jawara för ett kuppförsök understött av Libyen men kuppen misslyckades tack vare att Senegal intervenerade.

Den 22 juli 1994 genomförde militären en oblodig statskupp och avsatte  Jawara som hade lett landet sedan självständigheten 1965. Ny president blev Yahya A. J. J. Jammeh. Han menade att statskuppen genomfördes för att bryta 30 års maktinnehav av ett parti eller snarare en liten grupp människor. Han utlovade nyval och återgång till civilt styre, men hans förtroende sjönk snabbt när han utfärdade ett dekret (dekret 89) som förbjöd politiska partier, som tidigare haft makten, att ställa upp i valet. Samtidigt uppsköt han valet och avskedade valkommissionens ordförande.

Webbtips/källor: http://www.gambia.com/econ/econ.html;http://www.newafrica.com
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens länder och folk, Köln
Dumrath, O. H. (1880): Jordens erövring, Fröléen & Comp., Stockholm

Se också: Senegal

[1] En marabut (arab. murabit, asket) drevs av en religiös nitiskhet att vinna berömmelse genom strid mot de otrogna. Marabuterna gav upphov till dynastin almoraviderna (en spansk ombildning av al-murabitin, marabuterna). Se Västsahara.

[2] Efter lord Bathust som vid den tidpunkten var kolonialminister i Storbritannien.