Gabon

Karta

STATSSKICK: Republik.YTA: 267 667 km2 (något mer än hälften så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 1.2 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.7 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 17 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Libreville.
ETNISKA GRUPPER: Ett 60-tal. Fang, störst, (35,5 %) med bl.a. följande undergrupper: bulu, bane, eton, mvae, mvele, ntumu, tsinga och yaunde. Pygméer: bongo (akoa) i söder och baka och bakola i norr.
SPRÅK: Franska (officiellt) plus inhemska bantuspråk.
RELIGION: Kristna 96,2 % (katoliker 65,2 %, protestanter) 18, 8 %, oberoende 12,1 %, traditionella 2, 9 % och muslimer 0,8 %.
NATURRESURSER: Olja, uran, mangan, timmer m.m.
TILLVÄXT (BNP): 3 % (uppsk. 2001).
BNP: Tjänster 30 %, industri 60 % (varav oljesektorn 38 %), jordbruk 10 %.
HDI: 0,592 (123/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Gabon – gabones – gabonesisk.
Engelska: Gabon – Gabonese (s) – Gabonese.

Förhistorisk tid
Den väst- och centralafrikanska skogszonen täckte för ett par miljoner år sedan det område som nu kallas Gabon. Inte mindre än 80 % av landytan är fortfarande täckt av skog. Pygméerna levde i Centralafrika för åtminstone 10 000 år sedan och får därmed betraktas som Gabons ursprungsbefolkning. Det finns c:a 10 000 pygméer kvar i landet och de lever fortfarande i regnskogsområdena.

Förkolonial tid
På 1100- och 1200-talen invandrade sporadiska grupper av bantufolk. Invandringen fortsatte långt in på 1700-talet, och på 1800-talet kom en massiv invandring av fang, som idag utgör  99 % av befolkningen i den norra regionen som gränsar mot Kamerun.

På 1400-talet grundades ett kungarike, Loangoriket, i sydvästra Gabon. Kungen, ma Loango, härstammade från en släkt med framstående smeder. Hans skicklighet att forma järn fick folk att tillskriva honom magiska krafter. Men dessa krafter hjälpte honom inte mot den mäktige grannen längre söderut Kongo, som tog kontrollen över hans rike på 1500-talet.

När det var som mäktigast sträckte det sig utmed kusten från Kap Lopez i nuvarande västra Gabon till Luanda i Angola. Först på 1700-talet lyckades kungariket återfå sin självständighet. Men då var det andra tider och nya herrar.

Portugiserna fick vika sig för holländarna som själva tvingades bort av britter och fransmän. Det var den lukrativa slavhandeln som lockade de stora europeiska kolonialmakterna till området. 1839 skrev en lokal mpongwe-kung, Rapontchombo, eller ”kung Dennis”, som han också kallades, över självständigheten på Frankrike. Tio år senare, 1849, kapade fransmännen ett slavskepp, frigav slavarna, och bosatte dem på en plats som de kallade Libreville – fristaden. Några årtionden därefter inledde fransmännen en omfattande missionsverksamhet.

Kolonialperioden
Under ”kapplöpningen om Afrika” började Frankrike 1885 att stärka sin ställning i området och 1910 blev Gabon ett av de fyra territorierna (Gabon, Tchad, Kongo (Brazzaville), Centralafrikanska republiken), som bildade Franska Ekvatorialafrika (AEF). I Gabon, som i många andra länder i Västafrika, gav Frankrike koncessionsrättigheter till privata bolag som fick nära nog oinskränkt makt över sina områden. De tvingade lokalbefolkningen till total underkastelse och grovt slavarbete, och dessutom behandlades de omänskligt och grymt.

Andra världskriget blev en vändpunkt för Gabon. Många gaboneser tjänstgjorde i franska armén och när Charles de Gaulle 1956 utarbetade ramlagen (loi cadre) för koloniernas självständighet inkluderades Gabon. I en folkomröstning 1958 svarade 98 % av gaboneserna att de ville tillhöra det franska samväldet. Det ledde till självständighet den 17 augusti 1960.

Efter självständigheten
Frankrike har behållit ett starkt inflytande i landet och bl.a. intervenerat militärt (1964) till förmån för den då sittande presidenten Léon M’Ba, landets förste president, som avled 1967.

Vid M’Bas död tog vicepresidenten Albert-Bernard Bongo ledningen i landet. Han konverterade till islam 1973 och tog namnet Omar – Omar Bongo. Han är fortfarande president. Han har varit involverad i omfattande korruptionsskandaler som försämrat relationerna till Frankrike men också spelat en viss roll som medlare i regionala konflikter.

Ekonomiskt uppmuntrar presidenten till större samarbete med den Centralafrikanska ekonomiska och monetära samarbetsorganisationen (CEMAC). Oljan har blivit ett lyft för landet. Mellan 1970 och 1994 hade Gabon den bästa ekonomin av alla länder i Afrika söder om Sahara med en per capita inkomst på US$ 2 997. Men efterhand försämrades oljepriset och fyndigheterna visade sig vara mindre än man trott, och ekonomin försämrades i rask takt. IMF, Världsbanken och andra internationella aktörer samarbetar med de gabonesiska myndigheterna för att försök räta upp ekonomin.

Webbtips/källor:
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/gb.html
http://www.fco.gov.uk
http://www.francophonie.org

McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History (New Edition)
Jeune Afrique, Numéro spécial 1969, Paris

Se också: Ekvatorialguinea, Kongo, Kamerun.