Elfenbenskusten

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 322 460 km 2 (som Norge).
FOLKMÄNGD: 16 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.6 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 7 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Yamoussoukro fr o m 1983 (Abidjan är kommersiellt och ekonomiskt centrum).
SPRÅK: Franska (officiellt); dyula förstås i hela landet, plus ett 60-tal mindre lokala språk.
RELIGION: Islam (24 %), kristna (16 %), inhemska (60 %).
ETNISKA GRUPPER: Akan (42 %) med undergruppen baule i söder är störst; mande (29 %) med undergruppen dyula i norr; kru (18 %) i väster med subgruppen bété; sénoufou (18 %); afrikaner från andra länder (Burkina Faso och Mali omkr. 3 milj.), fransmän 30 000, och 100 000 till 300 000 libaneser.
NATURRESURSER: Olja, diamanter, järnmalm, mangan, kobolt, bauxit, koppar, vattenkraft, kaffe, kakao, palmolja.
BNP: Jordbruk 32 %, industri 18 %, tjänster 50 %.
TILLVÄXT (BNP): -2 % (2000).
HDI (2000): 0,420 (154/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN:
Svenska: Elfenbenskusten – ivorian – ivoriansk. Engelska: Cote d’Ivoire (tidigare Ivory Coast) – Ivorian(s) – Ivorian.

 

FÖRHISTORISK TID
Elfenbenskusten ligger i den västafrikanska skogszonen där många olika afrikanska folk levde redan för mer än 10 000 år sedan. Även om uppgifterna är knapphändiga om vilka folk som levde i det som nu är Elfenbenskusten, tror antropologer och andra forskare att mande, kru och akan-folken bodde där vid vår tideräknings början. De tillhörde en grupp folk som kallas kwa och som fortfarande lever utmed Guineabukten. Andra folk hade redan ett par tusen år f.Kr. börjat migrera öster- och söderut i Afrika och vid vår tideräknings början hade de nått de stora sjöarna i Östafrika. Dessa folk började man gemensamt kalla bantu (som ju betyder folk).

Den förkoloniala tidsperioden
Det var alltså i Västafrika som den stora bantumigrationen började. Det var också i Västafrika som de första kungadömena söder om Sahara uppstod. Det gamla Ghana var det första och grundades av berber (Sanhaja från Marocko) på 400-talet e.Kr. Det skulle komma att stå som modell för andra kungadömen i Sahel, som skulle komma att bildas senare.
Det låg i nuvarande södra Mauretanien och Mali, mellan Niger- och Senegalfloderna, men dess gränser växlade kraftigt under olika tidsperioder. Det ska dock inte förväxlas med den moderna staten Ghana.

Berberna tog med sig den muslimska tron tvärsöver Sahara. På 900-talet tvingade muslimerna Ghanas kung att dela huvudstaden Kumbi-Saleh i en muslimsk och en icke-muslimsk del. Det var en indikation på vad som skulle komma. De muslimska berberna radikaliserades och initierade almoravidrörelsen, vars mål var att sprida en radikalare form av islam. Inför de politiska påtryckningar och angrepp (jihad) som almoraviderna utsatte landet för, började det att desintegrera och falla sönder i sina beståndsdelar, dvs. i klaner, stammar och hövdinge-dömen. Soninke-folket – ett mandetalande folk som fortfarande lever i Mali, norra Elfenbenskusten och Senegal, tog över kontrollen av landet.

Men soninke kunde inte rädda Ghana. Det föll sönder alltmer och på 1300-talet var det i stort sett upplöst. Då tog en vasallstat, Kangaba, initiativet och ur den staten uppstod Maliriket, som så småningom blev en mäktig islamsk stat. Den sträckte sig in i nuvarande nordvästra Elfenbenskusten runt staden Odienné. Den förste kungen i riket, Sundiata Keita (1230-1255), utvecklade jordbruket och omtalas med stor respekt i Västafrika. Men redan i slutet på 1400-talet började Maliriket förlora i betydelse och ersattes så småningom av Songhai, en vasallstat i Maliriket. Songhai dukade själv under när portugiserna anlände och ändrade handelsvägarna till förmån för handelsplatserna vid kusten.

Kolonialismen
Portugisiska sjöfarare hade varit aktiva utmed den afrikanska västkusten under många århundraden. Men det var först när skeppen blivit bättre som de vågade sig allt längre bort och in i okända vatten. År 1481 skickade kung Johan II en stor flottenhet med soldater, murare, snickare och hantlangare till Akankusten (Guineakusten) med uppdrag att bygga en fästning och handelsstation. Året därpå stod Elmina  färdigt (i nuvarande Ghana).

Elmina blev en inkörsport till den europeiska kolonialismen i Västafrika. För Elfenbens-kustens del skulle Frankrike komma att spela en stor roll som kolonialmakt. Redan i slutet på 1600-talet grundade Frankrike en liten handelsstation vid Assinie för att sälja vapen i utbyte mot guld och elfenben. Men de fick snart ge upp den igen eftersom fientliga stammar härskade i området. Tack vare att Frankrike inte fick riktigt fotfäste vid den här tiden kom Elfenbenskusten inte att dras in i slavhandeln på samma sätt som andra delar av kusten.

Men Frankrike hade inte glömt bort kusten. När de på 1840-talet patrullerade utmed Guineabukten för att bekämpa slavhandeln fick befälhavaren, kapten Bouët-Willaumez, order från Paris att etablera fransk närvaro utmed Elfenbenskusten. Det gjorde han genom att etablera fästningar och handelsstationer vid nuvarande Assanie och Grand-Bassam. Grand-Bassam blev Elfenbenskustens första huvudstad.

Frankrike fick ligga lågt i Elfenbenskusten och i andra områden under en tid då man var upptagen i Europa med det fransk-tyska kriget 1870-71. Men de utsåg en affärsman, Arthur Verdier, som ställföreträdare i området. Det skulle visa sig vara en lämplig utnämning ur kolonialmaktens synpunkt.
Verdier sysslade inte bara med affärer, han byggde också hamnar, anlade kaffeplantager, och såg till att fransmän fick utforska Nigers flodområde. Fransmännen kom alltså tillbaka, och 1893 utropade de Elfenbenskusten till en fransk koloni.

I Elfenbenskusten kom den franska kolonialidén om assimilation till klart uttryck. Idén gick ut på att afrikanerna, när de fått en viss utbildning, mognad och ekonomisk standard, skulle betraktas som fransmän. Man ville alltså få fram en elit, en grupp évolués som man kallade dem, genom vilka man kunde styra kolonin. Men det var inte alltid så lätt. I sin bok Afrika vaknar (1957), berättar John Gunther om en händelse som bekräftar just det.

Som koloni fick Elfenbenskusten skicka en deputerade till den franska senaten i Paris. De hade valt en framstående jurist vid namn Victor Biaka-Boda. Han kom tillbaka till Elfenbenskusten 1950 för att besöka sin valkrets och för att få förnyat förtroendet för ytterligare en mandatperiod. Han åkte ut till sin valkrets som låg långt ute i ”bushen”. Det var det sista man såg av honom. Ingen visste vart han tog vägen och ingen påstod sig ha sett honom. Eftersom han var en offentlig person med hög ställning i samhället inledde polis och myndigheter ett intensivt arbete för att hitta honom. Men han var som uppslukad av jorden. I mars 1953 blev han officiellt dödförklarad av en domstol i Bouaflé. Domstolen drog slutsatsen, efter att noggrant gått igenom fallet, att riksdagsmannen hade blivit uppäten av sina väljare.

Frankrike organiserade sina kolonier i Västafrika i två stora politiska enheter: Franska Ekvatorialafrika (Afrique Équatoriale Française) och Franska Västafrika (Afrique Occiden-tale Française). Det första området omfattade Gabon, Mellersta Kongo (Kongo-Brazzaville), Ubangi-Shari (Centralafrikanska Republiken) och Tchad.

Elfenbenskusten ingick i den andra politiska enheten, Franska Västafrika, tillsammans med Senegal, Mauretanien, Franska Sudan (Mali), Franska Guinea (Guinea), Övre Volta (Burkina Faso), Dahomey (Benin) och Niger.

Frankrike styrde dessa enorma områden med hård hand och med hjälp av den franska främlingslegionen. De som vägrade inordna sig bestraffades hårt och brutalt. Det fick t.ex. baulefolket (invandrare från Ghana på 1700-talet) i Elfenbenskusten erfara när de 1893 opponerade sig mot att ”deras” land skulle bli en fransk koloni. Politiskt ansvarig för hela Franska Västafrika var en mäktig generalguvernör med säte i Dakar, Senegal.

Elfenbenskusten betraktades som den dyrbaraste pärlan i Frankrikes afrikanska koloniala halsband. Anledningen till det var kanske den stora ekonomiska potential som landet hade i form av naturtillgångar (elfenben, timmer, kakao, kaffe, naturgummi, palmolja mm), mineraler, jordbruksmark, billig arbetskraft (tvångsarbete), utförselhamnar mm.

Förhållandet mellan Elfenbenskusten och Frankrike under kolonialtiden var klassiskt kolonialt. Det innebar att moderlandet investerade i infrastrukturen i kolonin (vägar, järnvägar, hamnar etc.) för att kunna ta hem så mycket råvaror som möjligt och tillverka industriprodukter som senare kunde säljas tillbaka till Elfenbenskusten, de andra kolonierna, och på den övriga internationella marknaden.

Självständighet
Efter andra världskriget förändrades de politiska förutsättningarna i många kolonier. Soldater från kolonierna deltog på kolonialmakternas sida i kriget och fick därigenom insikt i många politiska förhållanden som de tidigare varit okunniga om. Det ledde till tankar om självständighet och frihet.

Samtidigt hade kolonialmakternas vilja att till varje pris hålla fast kolonierna försvagats. Redan i Atlantdeklarationen  tillerkänns alla folk rätten att själv bestämma hur de vill styras. Bandungkonferensen i Indonesien 1955 var ytterligare en milstolpe i den internationella koloniala frigörelseprocessen. Det betyder inte att självständigheten serverades på ett silverfat. I många fall blev kampen utdragen, hård och bitter, som t.ex. i Algeriet, Rhodesia (Zimbabwe), Moçambique och Kenya.

Frankrike antog en ramlag (loi cadre) för koloniernas självständighet. Det var knappast någon diskussion om att behålla de koloniala federationerna, eftersom de ekonomiskt starka kolonierna inte ville dela med sig av sina resurser till de fattigare. Félix Houphouët-Boigny, som spelade en viktig roll i ramlagens tillkomst, gjorde detta mycket klart för de franska myndigheterna.

I Elfenbenskusten tog plantageägaren Félix Houphouët-Boigny tidigt initiativet när han 1944 bildade en facklig organisation för plantageägare som odlade kakao, Syndicat Agricole Africain (SAA). Denna organisation skulle 1945 komma att utgöra kärnan i det politiska partiet Parti Démocratique de la Côte d’Ivoire (PDCI). Den 7 augusti 1960 kunde Félix Houphouët-Boigny förklara Elfenbenskusten självständigt och han förblev dess president fram tills att han dog i tjänsten den 7 december 1993, efter 33 år vid makten. Han hade utomordentligt nära kontakter med Frankrike.

Félix Houphouët-Boigny härstammade från Yamoussoukro. Han var son till en hövding och tillhörde den etniska gruppen baule som var en del av akanfolket. Han dominerade totalt Elfenbenskusten under sina många år vid makten. Hans egen etniska grupp fick stora fördelar och har lyckats skjuta fram sina positioner inom samhällslivets alla områden. Några talar  t o m om samhällets "bauleisering". Andra etniska grupper missgynnades och marginaliserades och därigenom spädde han på den etniska animositeten som legat latent sedan kolonialtiden. 1983 lät han flytta huvudstaden till sin hemstad Yamoussoukro, där han också lät uppföra en enormt stor basilika som liknar St. Peterskyrkan i Rom. Den invigdes av påven Johannes Paulus II 1990 (jmf Marocko: Hassan II Moskén).

Efter Félix Houphouët-Boigny - statskupp
Den politiska temperaturen ökade dramatiskt efter Félix Houphouët-Boignys död. Henri Konan Bédié, ordförande i Nationalförsamlingen tillträdde, i enlighet med den dåvarande konstitutionen som interrimspresident. Nytt presidentval var planerat att äga rum 1995. För att vara riktigt säker på att han skulle bli vald, förbjöd Bédié sin främste rival, Houphouët-Boignys f.d. premiärminister, Alassane Dramane Quattara, nu ledare för muslimerna i norr, att ställa upp i valet. Den politiska och sociala oron trappades därigenom upp och ledde till Elfenbenskustens första statskupp genomförd av generalen Robert Guei, som tog makten på julafton 1999.

Politisk turbulens
Efter internationella påtryckningar utlovade Guei nyval som hölls den 22 oktober 2000. Valet genomfördes med endast 30 % röstande. Strax före valresultatet skulle offentliggöras, omringade soldater valkommissionens kontor, arresterade dess ordförande, och beslagtog valurnorna. General Guei förklarade sig vara valets vinnare. Men oroligheter bröt ut och en uppretad folkhop jagade fysiskt bort honom från makten. Då trädde ledaren för de kristna och animisterna i söder fram, Laurent Gbagbo, och gjorde anspråk på presidentposten. Han fick den. Det i sin tur, ledde till nya oroligheter och ett nytt kuppförsök, sannolikt initierat av muslimerna kring Quattara.

Till slut fick man stopp på oroligheterna och Gbagbo kunde bilda sin regering den 27 oktober 2000. Den erkändes av alla inblandade parter, inklusive presidentkandidaterna, och fick internationellt erkännande.

Försoning
Under 2001 har olika kommunal- och distriktsval genomförts utan några större politiska problem. I oktober 2001 höll man också ett slags försoningsforum där de fyra främsta politikerna – Gbagbo, Bédié, Guei och Quattara – deltog.

Ekonomin tar stryk
När de politiska oroligheterna började efter president Félix Houphouët-Boignys död, gick ekonomin snabbt nedåt. Köpkraften i internationella dollar (PPP) sjönk från 1 698 mellan 1985 och 1989 till 1 490 1990-94. Under 1995-99 återhämtade sig köpkraften något (1 561). Även världsmarknadspriset på kakao föll och bidrog till den ekonomiska nedgången.

Elfenbenskusten har trots stor potential, en relativt snäv ekonomi som fortfarande är baserad på jordbruket och i synnerhet på kakao och kaffe. Landet är världens största kakaoproducent och kontrollerar 40 % av världsmarknaden. Det kommer som nummer fem bland världens kaffeproducenter. De stora internationella finansinstituten som Världsbanken, IMF m.fl. stöder nu Elfenbenskusten för att få ordning på ekonomin.

Stor invandring skapar osäkerhet
Inte mindre än 35 % av Elfenbenskustens befolkning är av icke-ivorianskt ursprung. Det har lett till diskussioner om vad som är ”ivorianskt” (ivoirité). Den diskussionen har ibland fått kraftig nationalistisk slagsida och skapat oro bland den stora gruppen invandrare. Eftersom invandrarna också har blivit markägare, har nya lagar införts som klart anger att lagfartsbevis kan endast utfärdas till ivorianska medborgare och till den ivorianska staten. Kravet på jordreform är en av de känsligaste och viktigaste politiska reformer som landet står inför.

Aids och barnarbete
En annan viktig social fråga är HIV-AIDS. Idag (2002) räknar man med att 12 % av befolkningen är bärare av viruset. Det är en hög siffra men likväl talar man mycket litet om det och bekämpningen får lite utrymme i myndigheternas arbete. Barnarbete i kakaoindustrin förekommer i Västafrika och som flera internationella organisationer påpekat – UNICEF, ILO och Internationella institutet för tropiskt jordbruk (IITA) – är det också vanligt i Elfenbenskusten .

De politiska och sociala spänningar som funnits i landet sedan kolonialtiden jäser fortfarande. Dessa spänningar har bl. a. sin grund i den religiösa animositeten mellan kristna och muslimer, och i den särbehandling av de etniska grupperna som gjordes under kolonialtiden och som fortsatte under den f. d. presidenten Félix Houphouët-Boignys långa tid vid makten. En tredje källa till den politiska och sociala oron är det stora antalet invandrare. Många av dem har integrerats i det ivorianska samhället men de upplever nu politiska åtgärder riktade mot sig för att begränsa deras politiska och ekonomiska inflytande, t. ex. utestängs de från de högsta politiska tjänsterna och från att äga mark i landet.

Den 19 september 2002 gjordes ett nytt kuppförsök. Presidenten Laurent Gbagbo var på besök i Italien och Vatikanen när kuppmakarna slog till. Regeringsstyrkor svarade omedelbart på upproret och dödade den f. d. generalen och presidenten Robert Guei som låg bakom kuppförsöket. Omkring tre hundra personer – soldater, rebeller, civila och politiker – fick sätta livet till under kuppförsökets första dagar.

Rebellerna gav sig inte. De omgrupperade och intog staden Bouaké i norr. Det stod snart klart att rebellerna kom från norra delarna av landet och representerade den muslimska befolkningen. Frankrike skickade in soldater, officiellt för att skydda fransmännen i landet, men i synnerhet för att förhindra att rebellerna intog huvudstaden Yamoussoukro. Konflikten hade nu utvecklats till ett inbördeskrig. Både Frankrike och FN involverades allt djupare i konflikten och i januari 2003 skrevs ett fredsavtal under i Paris som innebar att rebellerna skulle få delta i en tillfällig samlingsregering tills allmänna val kunde hållas. Laurent Gbagbo skrev under avtalet.

När han kom hem, insåg han att det fanns ett kompakt motstånd mot överenskommelsen, både bland ministrarna och militären, och han tvekade i det längsta att genomföra fredsöverenskommelsen från Paris. Både Frankrike, FN och rebellrörelserna satte honom under mycket stark press och till slut gav han med sig samtidigt som Frankrike inledde evakueringen av sina 16 000 franska medborgarna i landet.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/iv.html;
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10015&Theme=16
http://memory.loc.gov/frd/cs/citoc.html
http://www.cocc.edu/cagatucci/classes/hum211/timelines/htimeline2.htm
http://www.irinnews.org/report.asp?ReportID=29986
http://www.francophonie.org

WHO, Karolinska Institutet, Sida, Lunds universitet m.fl.: World Health Chart 2001
Jeune Afrique 1969, Numéro Spécial Annuel, Paris
Gunther, John (1957): Afrika Vaknar, W & W, Stockholm
Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Nordisk Familjebok, 1904-1926, Stockholm

Se också: Mali, Marocko, Mauretanien, Ekvatorialguinea.