Ekvatorialguinea

KartaSTATSKICK: Republik.
YTA: 28 000 km2 (nästan som Belgien)
[Mbini 92 % av landmassan].
FOLKMÄNGD: 500 000 inv.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.9 %
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 12 oktober 1968 (från Spanien).
HUVUDSTAD: Malabo.
SPRÅK: Spanska och franska officiella (franska sedan 1998); kreol på engelsk bas ”pidginengelska” och kreol på portugisisk bas ”fa d'ambu” (på Pagalu); fang, bubi, ibo.
RELIGION: Kristendom (katoliker); inhemska
trosföreställningar, inkl. häxtro.
ETNISKA GRUPPER: Fang (80 %), bubi 15 %, övriga (kombe, balengue, bujeba, fernandino) 5 %.
NATURRESURSER: Olja, skog, fiskevatten, järnmalm, mangan, uran, guld, bauxit, diamanter, naturgas, bra badstränder (turism).
TILLVÄXT (BNP): 17 % (2000) [sic].
BNP: Jordbruk 20 %, industri 60 % tjänster 20 %.
HDI: 0,555 (131/174)
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Ekvatorialguinea – ekvatorialguinean – ekvatorialguineansk.
Engelska: Equatorial Guinea – Equatorial Guinean(s) eller Equatoguinean(s) – Equatorial Guinean eller Equatoguinean.
Tidigare namn: Spanska Guinea (Rio Muni, Fernando Póo).
 

Förhistoria
Ekvatorialguinea ligger inom det västafrikanska skogsbältet och skogen är fortfarande en viktig del av landets naturresurser. För c:a 8 000 år sedan levde pygméer i skogarna men de blev efterhand undanträngda av bantufolken, framförallt kwa-gruppen (kru, akan, yoruba och igbo) som migrerade söderut. Vid vår tideräknings början fanns de redan i det område som idag omfattar Ekvatorialguinea (utom på Bioko och de andra öarna).

Portugiserna anländer
Portugiserna upptäckte Bioko 1471. Troligen var ön då inte bebodd, i varje fall inte permanent. Det var den portugisiske affärsmannen Fenão Gomes som lyckades få ett kontrakt med den portugisiska kronan att under fem år få monopol på handeln bortom ön Arguin i nuvarande Mauretanien. I gengäld skulle Gomes betala 500 crusados årligen till den kungliga skattkammaren och utforska två kilometer per år av den afrikanska västkusten bortom Arguin. Ön fick namn efter en av kaptenerna, Fenão do Pó, som ingick i Gomes utforskningsgrupp.

Bubi invandrade tidigt från Río Muni-kusten och Kamerun till Bioko och de lever fortfarande på ön, som de betraktar som ”sin” ö. De utgör idag 15 % av Ekvatorialguineas befolkningen. Fang har levt i Río Muni i c:a 150 år. De har rykte om sig att vara militanta till sin natur och de erövrade svagare stammar under sin migration från nordost (troligen Sudan) som började för c:a 250 år sedan. De lever också i Gabon (25 % av befolkningen) och i Kamerun. Folket på ön Pagalu (Annobón) härstammar från Angola. Deras förfäder fördes av portugiserna som slavar till ön.

Kolonialperioden
Portugal bedrev slavhandel i området och hade byggt upp faciliteter för förvaring, omlastning och transport av slavar på ön São Tomé. De hade också en liten slavstation på den lilla ön Annobón (tidigare Pagalu). Genom ett fördrag i Pardo 1778 överlät Portugal öarna Annobón och Fernando Póo till Spanien i utbyte mot spanska territorier i Sydamerika. Spanjorerna försökte att etablera sig på Fernando Póo, som de döpte om till Puerto de Isabel, men efter tre år gav de upp och reste hem.

År 1827 leasade Spanien Fernando Póo till Storbritannien som anlade en flottbas i den naturliga hamnen på norrsidan. Basen hade till uppgift att bekämpa slavhandeln i Guineabukten och så småningom blev den till en liten stad, Clarencetown, som utvecklades till den nuvarande huvudstaden Malabo. Britterna bosatte också ett stort antal frigivna slavar på ön. 1843 flyttade britterna sin bas till Sierra Leone.

Det brittiska leasingkontraktet upphörde 1858 och då kom den förste spanske guvernören till Puerto de Isabel. Han döpte om Clarencetown till Santa Isabel, men därutöver gjorde han inte så värst mycket. Ön var i stort sett endast en förvaringsplats för politiska fångar från Kuba ända fram till 1898. Först när Spanien hade förlorat sina kolonier i Amerika och Sydostasien blev de något mera intresserade av Santa Isabels och de andra öarnas ekonomiska förutsättningar.

Den kände upptäcktsresanden Richard Burton blev brittisk konsul i Santa Isabel 1861. År 1900 fanns det endast omkring 25 000 personer på ön varav c:a 750 vita, och 1950 hade befolkningen bara ökat till 40 475 personer. Idag (2003) har ön 110 000 invånare.

Spanien hade utforskat terrängen utmed den afrikanska kusten en längre tid och 1885 (Berlinkonferensen) utropade de sitt protektorat över det fastlandsområde som de senare gav namnet Río Muni. Det är en riakust, dvs. en mycket flikig kust med dränkta flodmynningar. När överenskommelserna mellan de berörda staterna, t.ex. med Frankrike över gränserna mot Kamerun och Gabon var klara, sammanförde Spanien alla sina ekvatorialafrikanska besittningar (fastlandet Río Muni och öarna Santa Isabel, Elobey, Annobón och Corsico) till en koloni, som de kallade Spanska Guinea.

Men kolonin utvecklades inte. Den låg i träda fram till 1939 då Spanska inbördeskriget slutade. Då började Spanska Guinea inlemmas i den koloniala ekonomin med uppgift att producera timmer och kakao.

På 1950-talet tvingade nationalistiska grupper Spanien att ta större hänsyn till kolonin. Den gjordes administrativt till en region i moderlandet, uppdelad på två provinser, Río Muni och Fernando Póo, som var och en hade sin representant i det spanska parlamentet cortes i Madrid. Men tiden för de europeiska kolonialmakterna höll på att rinna ut. Spanien var väl medvetet om detta och i början på 1968 meddelade den spanska regeringen att den ville avveckla sina koloniala besittningar i området.

Efter självständigheten
Efter ett snabbt organiserat och genomfört val blev Spanska Guinea självständigt den 12 oktober 1968 och tog då namnet Ekvatorialguinea. Francisco Marcías Nguema, en mäktig egendomsägare ur klanen mongomo (fang), blev president och ledare för en koalitions-regering. Året därpå genomfördes ett misslyckat kuppförsök och 1970 förbjöd presidenten alla politiska partier.

Två år senare hade han absolut makt och utsåg sig till president på livstid. Han regerade med en osedvanlig grymhet. Spanien, Kuba, f.d. Sovjetunionen och Kina stödde honom. Han lät mörda alla som misshagade honom på något sätt eller som han trodde skulle kunna beröva honom makten. En tredjedel av befolkningen flydde landet. Värst drabbat var bubifolket på Fernando Póo. Omkring 20 000 nigerianer åkte hem. Han lät döpa om ön Fernando Póo till Marcía Nguema.

Den 3 augusti 1979 genomförde Nguemas brorsson överstelöjtnant Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, en lyckad statskupp. Marcías Nguema  ställdes inför rätta med internationella observatörer närvarande. Han dömdes till döden och avrättades i september (1979) av en exekutionspatrull. Mbasogo utfärdade allmän amnesti för ekvatorialguineaner som flytt landet och frigav 5 000 politiska fångar, men han behöll diktaturen som han hade ärvt.

I 190 år misskötte Spanien Ekvatorialguinea. Efter självständigheten fortsatte de afrikanska ledarna att missköta landet. Kolonialismens epok var grym. De europeiska kolonialherrarna styrde med våld, och hot om våld och ond bråd död, och de afrikanska ledarna tog efter de enda förebilder som de hade. I det här fallet Spaniens ökände diktator generalissimo Francisco Franco – en mycket dålig förebild. Fang-folkets ledare har också med råge levt upp till kolonialismens grymheter och de har med extremt hänsynslösa metoder hållit sig kvar vid makten.

Politiska reformer
I augusti 1990 accepterade det enda tillåtna partiet grundat av presidenten 1987, Partido Democratico Guinea Ecuatorial (PDGE), efter starka påtryckningar från den katolska kyrkan att införa ett flerpartisystem. Det skedde 1992 – efter folkomröstning och att en ny författning antagits. Året därpå (1993) hölls det första ”fria” valet. Det var ett klart fuskval, finansierat av Frankrike. FN sände inte ens observatörer dit. Franska infördes av någon konstig anledning som officiellt språk 1998.

Oppositionen anklagades för kuppförsök och kastades i fängelse. Efter hårda internationella påtryckningar frigavs dock ledarna för oppositionen och tvingades i exil i Spanien. Många andra personer i oppositionspartierna, särskilt bubi, övervakades och trakasserades av myndigheterna.

Valen som genomförts sedan 1993 har varit de första försöken till demokratiska val i Ekvatorialguinea. Valfusk har varit vanligt. För att val ska vara riktigt demokratiska krävs att samhällen, i vilka de genomförs, är demokratiska och genomsyras av demokratiska ideal, attityder och förhållningssätt. Det återstår mycket att göra för att demokratisera det ekvatorialguineanska samhället. PDGE:s extremt auktoritära och elitistiska synsätt utgör ett av de största hindren i det avseendet. Likväl har den påtvingade demokratiseringen skapat en ny politisk plattform, som förhoppningsvis en ny generation politiker kan ta i bruk.

Ekonomisk utveckling
Ekvatorialguinea har varit känt som en stor timmerproducent och i slutet på 1990-talet producerade landet 780 000 m3 timmer, vilket motsvarade de båda Kongostaternas produktion. Timmer, t.ex. mahogny flottas på floderna Benito och Muni ner till havet.

Men 1995 upptäckte man oljefyndigheter utanför Bioko. Det ledde till att de stora internationella (mest amerikanska) företagen (Exxon-Mobil, CMS Energy, Amerada Hess [Triton], Chevron Texaco m.fl.) började exploatera resurserna. Senare har man också upptäckt stora gasfyndigheter. Oljeproduktionen har stigit från 2 500 fat per dag (fpd) 1992 till fantastiska 210 000 fpd i slutet på 2000. Nationalekonomin har revolutionerats över en natt och idag har landet en per capitainkomst på 2 822 USD. Den stora utmaningen för landets myndigheter är nu att fördela rikedomarna så att de kommer folket till godo.

Nygamla problem
De nyupptäckta rikedomarna har också lett till att separatiststrävandena på ön Bioko åter har flammat upp. Den ursprungliga befolkningen där, bubi, är nu inte längre i majoritet på ”sin” ö, utan det är fang-folket som flyttat in från fastlandet Mbini. Separatistidéerna har funnits ända sedan fang tog makten vid självständigheten.

År 2002 gick det rykte om att en statskupp var i görningen. Det ledde till att 68 personer fängslades varav många från oppositionspartierna. Det tyder på ett starkt missnöje med den sittande presidenten och det faktum att han så enkelt kan sätta de demokratiska spelreglerna ur spel.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/geos/ek.html;
http://www.eia.doe.gov/emeu/cabs/eqguinea.html
http://www.sas.upenn.edu/African_Studies/Country_Specific/Eq_Guinea.html
http://www.electionworld.org/election/equatorialguinea.htm

Encarta Interactive World Atlas 2000
Chamberlain, Muriel E. (2000): The formation of the European  Empires, 1488-1920, Longman
Grove, A. T. (1978): Africa (Third Edition), OUP
Nordisk Familjebok, Tionde bandet, Guinea, 1909, Stockholm

Se också: São Tomé och Príncipe.