Egypten

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1 milj. km2 (mer än dubbelt så stort som Sverige).
FOLKMÄNGD: 68 milj. BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1. 7 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 28 februari 1922 från Storbritannien (kungadöme) men endast nominellt; reellt först efter statskupp av Nasser 1952, då republik infördes.
HUVUDSTAD: Kairo.
SPRÅK: Arabiska (officiellt), engelska och franska (medlem av de frankofona ländernas organisation).
RELIGION: Islam (sunna) 94 %; kristna (kopter) och andra religioner 6 %.
NATURRESURSER: olja, gas, järnmalm, fosfat, mangan, kalksten, bly, zink m.m.
TILLVÄXT: Jordbruk 17 %, industri 32 %, tjänster 51 %
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 1999).
HDI (2000): 0,623 (119/174)
STATS- OCH NATIONALITETS-NAMN: Svenska: Egypten – egyptier – egyptisk. Engelska: Egypt – Egyptian(s) – Egyptian.

FÖRHISTORISK TID
Omkring 8000 år före vår tideräknings början fanns det i Afrika enligt antropologerna, sju stora folkgrupper. Tre av dem fanns söder om Sahara: San i södra och östra Afrika; pygméer i de kongolesiska regnskogarna, och svarta afrikanska folk i Västafrika. På Afrikas horn, från Djibouti och utåt, levde kushitiska folk, och väster om dem, i Nildalen, nilo-sahariska folk, och i Nordafrika, slutligen, berber och kopter  (egyptier).

Under den yngre stenåldern, omkring 6000 f.Kr. började egyptierna att odla jorden och leva i byar. De lärde sig också hur de skulle kunna ta tillvara Nilens årliga översvämningar för att bevattna grödorna. Detta var en stor omvandling i Egyptens historia och grunden för den första kulturen som uppstod i Nildalen. Liknande kulturer uppstod kring andra stora floder som Indus (Pakistan), Huang He (Kina), Eufrat och Tigris (Irak). Omkring 4000 f.Kr. förändrades klimatet i Nordafrika och Saharaöknen började bildas.

Fram till omkring 3000-talet f.Kr. levde många olika kulturgrupper som vi fortfarande inte vet så mycket om i området. Men arkeologiska fynd tyder på att de tillverkade både smycken och vapen, och att de hade kunskap om kopparsmältning.

HISTORISK TID
Man började skriva med hieroglyfer i Egypten redan 3400 f.Kr. Som skrivpapper använde man papyrusgräs som växte vilt runt Nilen. De första dokumenterade afrikanska kungadömen som vi känner till uppkom i Egypten omkring 3000 f.Kr. Det var den egyptiske historikern och prästen, Manetho, som levde 280 f.Kr. som började indela Egyptens historia i dynastier, dvs. regeringsperioder med kända regenter och släkter.

Under 1:a och 2:a dynastin (3150-2866 f.Kr.) började egyptierna begrava sina regenterna i gravar i Saqqarah (Memphis), som låg i Nildeltat. Memphis var Egyptens första huvudstad, och där uppfördes också de första pyramiderna.

Det gamla riket
Gamla Egypten (2686-2181 f.Kr.) sträckte sig från Medelhavet ner till första katarakten (vattenfallet). Under den här tiden centraliserades makten och de stora pyramiderna vid Giza, sydväst om Kairo, byggdes som kungagravar för kungarna Cheops, Chefren och Mykerinos.

Kungarna utvecklade landet med hjälp av slavarnas arbete. Åsnekaravaner hämtade guld, slavar, koppar och boskap från Sudan och Nubien. Fartyg förde hem cederträ från Byblos i Libanon, och den första expeditionen (eller snarare plundringståget) till Punt (sannolikt kusten utmed Somalias ”horn”) genomfördes.

Det nya riket
Detta rike (1575-1097 f.Kr.) sträckte sig från Medelhavet söderut på båda sidor om Nilen ner till 5:e katarakten i Övre Nubien. Sinai ingick också, liksom kustremsan norrut genom nuvarande Israel och Libanon fram till Eufratfloden. Perioden omfattade 18:e, 19:e och 20:e dynastierna. Under dessa 500 år företogs många krig både för att utvidga riket (imperiebyggandet) och för att försvara det.

Rikedomar och krigsbyte forslades in till huvudstaden Thebe (Luxor), till solguden Amun-Ra – Konungarnas Gud. Flera namnkunniga kungar regerade under dessa dynastier, t.ex. Tutankhamon (som blivit känd för att hans grav undkommit gravplundrarna), Ramses II (som lät bygga templen vid Abu Simbel) m.fl. Kungarna, som började kalla sig faraoner (”stort palats”) begravdes i Konungarnas dal, som ligger på en avlägsen plats väster om Nilen.

Nubier
Egypten utvidgade sitt landområde så att det på 1250-talet f.Kr. omfattade Kush (Nubien) i söder fram till den fjärde katarakten. I norr inkluderade det hela Palestina. Men på 1000-talet förlorade Egypten Nubien, som stärkte sin ställning under ett par hundra år och återkom och utmanade sitt gamla koloniala moderland. De nubiska faraonerna Pianchy, Shabaka och Taharka styrde Egypten med varierande framgång under den 25:e dynastin (712-656 f.Kr.).

Perser
Perserriket öster om Egypten var ett ständigt hot. Det var Kyros som utvidgade sitt lilla rike vid Persiska viken till ett stort imperium som nådde ända fram till Sinaihalvön. Perserna erövrade Egypten 525 men tvingades ut 404. De återkom emellertid 343.

Greker
Alexander den store (356-323 f.Kr.) var son till kung Filip II av Makedonien. En av hans lärare var filosofen Aristoteles. Han erövrade det Persiska riket 331 f.Kr. och fortsatte på den vägen tills han skapat ett väldigt imperium. Det sträckte sig från Grekland och Egypten i väster fram till våra dagars Kirgistan och Tadzjikistan i öster, och Indien i söder. Egypten erövrade han 332 f.Kr.

Till slut rasade imperiet samman som ett korthus. Det ersattes av Makedonien, det Ptolemaiska riket (Egypten och näraliggande områden) och det Seleukidiska riket (från Medelhavet i väster och österut mellan Kaspiska havet och Persiska viken och vidare ännu längre österut). Kleopatra var den siste av de ptolemaiska härskarna. Till slut införlivades alla länderna i Alexander den stores rike i det Romerska riket.

Romare
Grekiskt inflytandet i Egypten hade alltid varit stort och accepterat. När Alexander den stores rike hade kollapsat och romarna (30 f.Kr.-324 e.Kr.) försökte ta över, mötte de stort motstånd i Egypten. Kejsare Augustus väckte grekernas missnöje när han avskaffade den grekiska senaten i Alexandria, tog ifrån grekerna den administrativa makten, och gav självstyre till judarna i Alexandria. Stridigheter bröt ut, fartyg stacks i brand och elden spred sig till biblioteket där 490 000 papyrusrullar blev lågornas offer. Romarna stationerade garnisoner på strategiska platser, t.ex. i Alexandria, Babylon (Gamla Kairo) och i Syene (Aswan).

År 44 e.Kr. var hela den nordafrikanska kusten från Egypten i öster till Marocko i väster, i romarnas händer. De styrde med militärmakt och Egypten blev en romersk provins, hårt beskattad. Egyptens uppgift inom det romerska imperiet var att vara dess kornbod och förse det med jordbruksprodukter av olika slag, t.ex. spannmål och olivolja. Omkring år 100 f.Kr. infördes kamelen från Asien som transportmedel och då ökade takten i handelsförbindelserna.

Det finns många belägg för att man försökte kristna Egypten ett par hundra år e. Kr. Det kristna klosterväsendet uppstod t. ex. i Egypten. Men det fanns också starka krafter inom romarriket som kämpade emot kristnandet av Egypten. Kejsaren Decius (249–251) var en av dem. Han gav order om att egyptierna skulle delta i hednadyrkan i närvaro av romerska tjänstemän. En annan var Diocletian, som blev kejsare 284. Han gick så hårt fram att egyptierna gjorde våldsamt motstånd. Han lät då avskeda alla egyptiska statstjänstemän, konfiskera deras tillgångar, och jämna deras hus med marken. Men på 300-talet accepterade kejsare Konstantin den kristna läran, konverterade själv, och gjorde kristendomen till statsreligion. Då ökade antalet kloster mycket snabbt och mellan 300 och 900 fanns det inte mindre än ett 60-tal kloster på båda sidor om Nilen.

Turkarna
Det bysantinska riket med säte i Konstantinopel härstammade direkt från det romerska rikets östra del. Det inledde sin politiska historia med att Konstantin den store tog över makten 324. Formellt delades det romerska riket 395.

En nagel i ögat för de nya makthavarna i Konstantinopel var den självständiga koptiska kyrkan i Egypten. Den hade sina rötter i den grekisk-judiska miljön och var präglad av den alexandrinska teologin med ett starkt klosterväsen. Kejsaren ville att kopterna skulle underordna sig biskopssätet i Konstantinopel men det ville de inte och det ledde till stridigheter, förföljelser och deportationer.

Araberna
På 600-talet kom araberna. Profeten Muhammed hade haft sina uppenbarelser och nu skulle de förverkligas. Hans visioner innebar att ena – politiskt och religiöst – alla araber i ett muslimsk samfund eller en enda stat (umma). Muhammeds anhängare stormade fram, uppburna av tanken på jihad (heligt krig) och löften om äventyr och stora rikedomar i form av krigsbyten.

De gick från seger till seger. Mellan 636 och 649 hade de besegrat Persien och halva det bysantinska riket. Egypten invaderades av den muslimske generalen ’Amr ibn al-’As 639. Han besegrade den bysantinske armén 640 nära Heliopolis och lät bygga en ny huvudstad, Al-Fustat, intill Heliopolis.

En av anledningarna till att muslimerna så lätt kunde inta Egypten var kopternas missnöje med det bysantinska styret. Religionsproblemet hade inte fått något tillfredsställande lösning och de var allmänt missnöjda med styresmännen i Konstantinopel. Muslimerna lät kopterna vara och gav deras kyrka t.o.m. självbestämmanderätt över sina angelägenheter. I gengäld skulle de hjälpa muslimerna med att samla in den skatt som alla icke-muslimer ålades att betala.

Det islamska imperiet växte i en rasande takt och det förde med sig stora problem. Stamfientligheterna intensifierades, i synnerhet när krigsbytet och intagna landområden skulle fördelas. Inbördes strider pågick i ett 100-tal år och först 750, när abbasiderna tog över imperiet och etablerade kalifatet i Bagdad, blev det något lugnare. I Egypten byggdes en ny administrativ huvudstad (Al-Askar) norr om Al-Fustat.

Men kaliferna (Muhammeds ställföreträdare) i Bagdad fick allt svårare att hålla ihop det muslimska imperiet. För att bättre klara av det började de att anställa turkiska slavar som soldater och militärer. Det var inte vilka slavar som helst. De specialtränades från barnsben i krigföring och administration och de hade inga andra lojaliteter än till kalifen personligen. På så vis fick de turkiska slavgeneralerna stor makt, medan kaliferna fick allt svårare att betala för de stora slavarméernas uppehälle.

I stället för betalning kunde generalerna få sig tilldelat en provins eller en stat. Ofta ville generalerna inte lämna sina maktpositioner i Irak utan tillsatte egna guvernörer för de områden som de tilldelats. På så vis kom Egypten att bli styrd av en turkisk guvernör vid namn Ibn Tulun. Han var son till en turkisk slav, utbildad vid abbasidernas hov, och 868 vid 33 års ålder, utnämndes han till guvernör över Egypten. Han genomförde ett slags statskupp, skar av banden och pengaflödet till kalifatet i Bagdad, och etablerade Egypten som en självständig muslimsk stat. Efter hans död 884 tog emellertid Bagdad tillbaka den direkta kontrollen över Egypten.

Den politiska turbulensen i Egypten fortsatte under de följande århundradena och åtskilliga familjer och klaner styrde under olika perioder: Abbasiderna (905–935), fatimiderna (969-1171), ayyubiderna (1171-1250) och mamlukerna (1250-1517). Hela det islamska väldet hotades av mongolerna. De hade erövrat nästan hela nuvarande Iran och Djingis Kahns sonson, Hülegü, fortsatte erövringarna västerut. Han invaderade och krossade abassidernas kalifat i Bagdad 1258 och avrättade den siste kalifen. 1260 besegrade slutligen sultan Baybars I:s mamluker mongolerna i slaget vid Ayn Jalut.

Mamlukerna behöll makten i mer än två och ett halvt sekel. De utmanades av konkurrerande grupper men lyckades hålla dem på avstånd. En svårare fiende var digerdöden som härjade i Egypten på 1300-talet och skördade så många offer att vissa distrikt inte hade någon befolkning alls. På 1400-talet började Persien att utmana Egyptens handelsintressen. Men det verkligt stora hotet kom från osmanerna (ottomanerna), som hade sin bas i Anatolien (Turkiet), och som därifrån hade byggt upp ett stort rike i Mindre Asien och på Balkanhalvön. I början på 1500-talet riktade deras sultan Selim I blickarna på Främre Orienten.

Osmanerna
Mamlukerna tyckte om hästar, och kavalleriet var deras främsta militära tillgång. De ogillande krut och kanoner. De ansåg att det var omanligt att bara skjuta ihjäl någon. Det gjorde emellertid inte fienden, de osmanska turkarna. De kom, och besegrade mamlukerna i ett slag vid Marj Dabiq 1517. Det blev förödande för mamlukerna. Turkarnas överlägsna kanoneld bokstavligen blåste bort mamlukerna från slagfältet.

Egypten blev en provins i det osmanska riket och leddes av en osmansk vicekung eller pascha. Till att börja med skedde en viss uppryckning, t.ex. kunde Egypten återta sin ställning som en internationell handelspartner. Osmanerna försökte också förbättra fellahernas (småböndernas) ekonomiska situation. Men efter någon tid gick luften ur paschan och han förlorade kontrollen över administrationen. Korruptionen tog överhanden och man började t.o.m. att sälja guvernörstjänsten till högstbjudande för att få in pengar till statskassan.

Landet sjönk allt djupare ner i ekonomisk misär och levnadsförhållandena försämrades för de allra flesta. Guvernören Ali Bey al Kabir gjorde ett försök på 1760-talet att återetablera mamlukerna och var mycket nära att lyckas men avslöjades av sin närmsta medarbetare, som visade sig vara osmansk spion. Inbördeskrig följde som pågick till 1791. Landet var nu försvagat och en ny invasion var i faggorna.

NYA TIDEN
Fransmännen
På morgonen den 21 juli 1798 landsteg Napoleon med 36 000 man (veteraner från de franska revolutionsåren) vid Aboukirbukten nära Alexandria. Några veckor senare var han på väg till Kairo men blockerades av mamlukernas kavalleri. Ett par mindre slag kom till stånd, bl.a. det s.k. Pyramidernas slag, som fransmännen snabbt överstökade. Den franska invasionen blev ett bryskt uppvaknade för den egyptiska nationen från en nästan 300-årig osmansk slummer.

Anfallet får ses som ett led i kampen om världsherraväldet mellan Frankrike och Storbritannien. Ur det perspektivet hade Egypten ett strategiskt läge, som Napoleon bedömde vara värt en riskfylld invasion. I ett kortare perspektiv hade Frankrike troligen för avsikt att störa den mycket lönande handeln mellan Storbritannien och Indien.

Själv påstod Napoleon att avsikten med invasionen var att reformera Egypten. Invasionen, sa han, var sanktionerad av den osmanske sultanen och av islamska teologer. Med sig hade Napoleon ett 60-tal vetenskapsmän från alla slags discipliner. De spred sig över hela landet för att dokumentera både det antika och det nutida Egypten ur alla möjliga aspekter. Det blev en massiv dokumentation över landet – Description de l’ Egypte – som blev stilbildande för andra, liknande landanalyser.

En vecka efter att Napoleon hade landstigit i Egypten och amiral Nelson fått klart för sig vad fransmännen hade gjort, ledde han en eskader ur den brittiska medelhavsflottan in i Aboukirbukten och utplånade totalt Napoleons flotta. Mamlukerna, vars kavalleri redan var utslaget tog till gerillakrigföring.

Napoleon tog sig hem obemärkt på ett örlogsfartyg efter något år, medan resten av invasionstrupperna och vetenskapsmännen följde två år senare under parlamentärflagg (vit flaggduk som anger att man kommer eller färdas i fredliga avsikter). Militärt var nog invasionen ett misslyckande eftersom inga direkta militära mål tycks ha blivit uppfyllda.

Napoleon höll vad han lovade. När fransmännen gav sig iväg lämnade de efter sig skolor, sjukhus, vetenskapliga institutioner, bättre kommunikationer, utredningar om hur regeringens arbete skulle kunna moderniseras, och idéer om hur Egypten som nation borde reagera på utlänningars flertusenåriga dominans av deras land!

Den fullständiga målsättningen för denna märkliga invasion är fortfarande höljd i dunkel. Men uppenbarligen hade Napoleon också reformidéer i tankarna – och reformer utarbetades, dokumenterades och genomfördes. På så sätt fick egyptierna ut något gott av denna säregna invasion.

Det moderna Egypten tar form
Den man som är främst förknippad med att ha lagt grunden till det moderna Egypten är Muhammad Ali Pasha. Själv styrde han i nästan 50 år och dynastin som han gav upphov till regerade i nästan 150 år. Han föddes 1769 i Kavalla, Makedonien, som nu är en del av Grekland men som då tillhörde det osmanska riket. Han kom från en albansk familj och kommenderade en avdelning albanska legoknektar i turkisk tjänst, som skickades till Egypten för att assistera britterna med att få bort Napoleons trupper från landet.

När de franska och brittiska trupperna lämnat landet stannade de osmanska trupperna kvar för att sätta kraft bakom sultanens ord. Men kaos bröt ut: mamlukerna och osmaner bekämpade varandra och dessutom stred de inbördes. I det läget föreslog framstående stadsbor och religiöst lärda (ulama) i Kairo att Muhammad Ali skulle bli vicekung och återställa ordningen. Efter en viss tvekan accepterade sultanen i Konstantinopel 1805 deras begäran och utnämnde Muhammad Ali till vicekung.

Under de kommande åren konsoliderade han sin maktposition, t.ex. genom att för sultanens räkning slå ner en fundamentalistisk islamisk rörelse (Wahabi) i provinsen Hijaz i Arabien. Han skickade sin son Ibrahim till Sudan för att ta kontrollen över de sudanesiska guldgruvorna och den fortfarande lukrativa slavhandeln.

På det inhemska planet besegrade han mamlukerna som bitit sig fast i Övre Egypten, men irriterades över att deras ledare (beyerna) fortfarande var upproriska och intriganta. I mars 1811 inbjöd han 64 av dem till en ceremoni i en borg. Efter ceremonin, när de skulle lämna borgen, fick de passera via en trång korridor som ledde ut till en plats som var helt innesluten. Där lät han döda dem allihop. Under de följande trettiosju åren regerade han Egypten utan att någon ifrågasatte hans ställning.

När han nu hade undanröjt allt politiskt motstånd började han ägna sina krafter åt att modernisera landet. Och det var omfattande moderniseringsprojekt som han påbörjade.
Han lät t.ex. förbättra och utvidga det livsviktiga irrigationssystemet, införde nya jordbruks-produkter t.ex. ris, sockerrör och bomull. Den egyptiska bomullen skulle senare erövra världen för sin fina kvalitet och bli landets främsta exportprodukt och inkomstkälla.

Vidare lät han plantera 16 miljoner träd, bygga vägar, broar och förbättra andra tran-sportsystem. Han reformerade också besittningsrätten till jordbruksmark och avskaffade det orättvisa, feodala skattesystemet. Vidare lade han grunden till Egyptens moderna industriella utveckling. Vid Bulaq nära Kairo, grundade han Bulaq-förlaget, som skulle komma att spela en likartad roll i arabvärlden som de stora brittiska universitetsförlagen i den anglosaxiska världen. I samma område lät han bygga skeppsvarv och annan tung industri.

Det var alltså fråga om verkliga utvecklingsinsatser som skulle komma att förändra landets ekonomiska struktur – utvecklingsåtgärder som många länder i Afrika söder om Sahara brottas med idag.

Han dog 1848, 80 år gammal. Eftersom hans ende son Ibrahim dog först blev sonsonen Abbas vicekung. Denne ogillade sin farfars politik och de franska rådgivare som han omgav sig med. De körde han på porten. Däremot gillade han britterna och uppdrog åt dem att bygga en järnväg. Han gjorde inte mycket väsen av sig under sina sex år vid makten. 1854 mördades han av två av sina livvakter.

Hans farbror Said ersatte honom och han i sin tur, återinförde Muhammads ursprungliga politiska inriktning och uppmanade fransmännen att komma tillbaka. Said är kanske mest känd för att han gav fransmannen Ferdinand de Lesseps uppdraget att bygga Suezkanalen.

Suezkanalen leder till ekonomiska svårigheter
Långt innan Suezkanalen öppnades 1869 förstod politiker och affärsfolk att den skulle komma att få stor betydelse. Den halverade t.ex. restiden från Europa till Indien. Även Afrikas geografi förändrades med kanalen och den afrikanska kontinenten fick en mycket större strategisk betydelse. På 1880-talet var 80 % av trafiken genom kanalen brittisk. Storbritannien hade därför som imperiebyggare, ett intresse av att trafiken flöt och att kanalen inte kom i ”orätta” händer.

Said avled 1863 och efterträddes av sin son Ismail, som beundrade sin farfars politik och försökte fullfölja den. Bl.a. frigjorde han sig ytterligare från sultanen i Konstantinopel och fick den persiska titeln Khedive (monark eller vicekung).

Ismail var en mycket resursfull regent, men han råkade i finansiella svårigheter över Suez-kanalen. När han i stort sett var bankrutt beslöt den dåvarande brittiske premiärministern Benjamin Disraeli, 1875, att köpa hans aktier. På så sätt blev Storbritannien (tillsammans med Frankrike) en av de stora aktieägarna .

När det visade sig att det förekom mycket svindel och bedrägeri runt finansieringen av Suez-kanalen, tvingade aktieägarna i Storbritannien och Frankrike de båda ländernas regeringar att sätta upp ett brittiskt-franskt revisionsorgan för att kontrollera Egyptens finanser. Senare tvingades Egypten att ha med både brittiska och franska ministrar i regeringen.

Storbritannien och Frankrike intervenerar
Men situationen blev inte mycket bättre och till slut tappade Storbritannien och Frankrike tålamodet. De bad sultanen i Konstantinopel att avsätta Ismail. Han ersattes 1879 av sonen Tawfiq, som, enligt fadern, ”varken hade huvud, hjärta eller mod” och kördes därför lätt över av de båda europeiska stormakterna. När den egyptiska militären försökte ta kontrollen över landet under ledning av nationalisten Arabi Pasha, nytillträdd krigsminister, anföll Storbritannien och bombade Alexandria den 11 juli 1882. I slaget vid Tel-el-Kebir besegrades den egyptiska armén.

Sedan Muhammad Ali tillträdde 1805 som vicekung hade det pågått en ”smygande” självständighetsprocess i Egypten. Men Lord Cromer, som var Storbritanniens guvernör i Egypten 1883-1907 satte effektivt stopp för den processen. I stället blev Egypten nu inlemmat i det brittiska imperiet som vilken annan koloni som helst och dess främsta uppgift i imperiet var att förse britterna med råvaror och en marknad för deras industriprodukter.

Egypten blir brittiskt protektorat
Vid första världskrigets utbrott 1914 bröt Storbritannien Egyptens 400-åriga band med det Osmanska riket och utropade Egypten till ett brittiskt protektorat. I realpolitiska termer var skillnaden endast formell. Egyptierna avskydde den brittiska arrogansen och utropandet av protektoratet stimulerade det nationella medvetandet.

Nationalism
Efter kriget bad Saad Zaghlul, egyptier från småbondeklassen, jurist och nationalist, den brittiska kolonialadministrationen att få åka till Storbritannien för att framlägga för den brittiska regeringen Egyptens önskan att bli en självständig stat. Britterna vägrade och deporterade Zaghlul och tre andra till Malta. Kairoborna blev upprörda och deporteringen blev den tändande gnistan till ett våldsamt uppror som egyptierna kallar ”1919-års revolution”.

Zaghlul kallades hem från exilen och han och andra wafd-medlemmar (wafd=delegation) fick åka till Paris och framlägga sina synpunkter inför fredssamtalen i Versailles men de fick inte något direkt gehör för dem. Britterna, skakade av upprorets omfattning, snabbutredde samma år (1919) och kom till slutsatsen att Egypten borde bli en självständig stat.

Självständighet med förhinder
Rapporten publicerades inte förrän i slutet på 1921. I mellantiden hann Zaghlul bli deporterad igen. Efter ett besök i London i februari 1922 återvände den dåvarande brittiske guvernören, fältmarskalken lord Allenby, till Egypten med en proklamation som unilateralt avslutade protektoratet med vissa undantag; bl.a. brittisk militär närvaro i Egypten, kontroll över utrikespolitiken, de utländska intressen i Sudan och över Suezkanalen.

1922 blev Faud ny kung i Egypten och en ny konstitution antogs året därpå. Allmänna val hölls. Zaghlul kallades hem och vann en storseger och utnämndes till premiärminister 1924. Han fortsatte att hävda att självständigheten inte var fullständig förrän de brittiska trupperna lämnat både Egypten och Sudan. Då inträffade en händelse som i ett slag skulle ändra de politiska förutsättningarna. Den brittiske överbefälhavaren för den egyptiska armén och dessutom generalguvernör över Sudan, Sir Lee Stack, mördades.

Allenby utfärdade ett ultimatum till regeringen. Zaghlul, skakad av händelseutvecklingen accepterade alla punkter utom en som han alltid hävdat, nämligen att de brittiska trupperna inte hade i landet att göra. Han tvingades avgå. Kungen upplöste det wafdistiska parlamentet. Nyval hölls 1925 och wafdister vann igen med en förkrossande majoritet. Då upplöste kungen åter parlamentet. 1926 genomfördes ett tredje val på kort tid och wafdisterna vann denna gången också med stor majoritet men då blockerade Storbritannien Zaghluls utnämning till premiärminister. Han dog kort därefter.

Mustafa An-Nahhas efterträdde Zaghlul som Wafdpartiets ledare och samma mönster återupprepade sig: wafdisterna vann valen och kungen upplöste parlamentet och styrde genom dekret.

Den moderna fundamentalismens uppkomst
Radikala och nationalistiska muslimer började förlora tron på att den politiska processen skulle leda till verklig självständighet, och de ville gå sina egna vägar. En av dem var Hassan al-Banna, som grundade det Muslimska brödraskapet 1928. Detta brödraskap har utvecklats till en extremt fundamentalistisk sammanslutning vars mål är att etablera en islamistisk stat (daola islamiyya) i Egypten, och en islamistisk världsordning baserad på islam.

Under senare tid är det särskilt två händelser som vidgat grogrunden för den muslimska fundamentalismen: Sex-dagarskriget 1967 mellan Israel och Egypten och Gulfkriget 1990 - 91. Ingen egyptisk regering sedan 1928 har kunnat ignorera det muslimska brödraskapet.

År 1936 dog kung Faud och hans minderårige son Faruk efterträdde honom. Wafd-partiet splittrades och det nya Saad Wafd kom till. Även rojalistiska extremistgrupper uppstod som t.ex. Misr al-Fatat som var ultra-nationalistiskt, religiöst fanatiskt, militaristiskt, och som dessutom beundrade de tyska nazisterna och de italienska fascisterna.

När andra världskriget bröt ut tog Storbritannien över Egyptens militära installationer enligt en överenskommelse från 1936. Extremistgrupper bl. a. det muslimska brödraskapet försökte störta regeringen. Då tillsatte Storbritannien – at gun point – sin egen man. Med kanonerna riktade mot Abdinpalatset installerade de wafdisten An-Nahhas som premiärminister. Denna händelse försämrade ytterligare egyptiernas relationer till britterna.

Under andra världskriget ägde två slag rum i Egypten mellan den brittiska 8:e armén (de allierade) och den tysk-italienska armén (axelmakterna). Montgomery anföll Rommels styrkor den 23 oktober 1942 vid det lilla järnvägssamhället El-Alamein i öknen utanför Alexandria. Den 4 november var Rommel slagen. De allierade förlorade 13 000 man och axelmakterna ännu fler. Britterna och amerikanerna uppfattade detta slag som en vändpunkt i kriget.

Efter andra världskriget arbetade den brittiska kolonialadministrationen i Egypten i en mycket fientlig omgivning. De hade praktiskt taget alla emot sig; kungen, Wafd- och Saadpartiet. Brödraskapet propagerade för jihad (heligt krig) mot britterna och tidningarna för ett gerillakrig. En annan händelse som spädde på egyptiernas avsky för britterna var David Ben-Gurions utropande av den israeliska staten vid midnatt den 14 maj 1948, då det brittiska mandatet upphörde.  Ytterligare en faktor att räkna med började göra sig påmind: det kalla kriget.

När krig bröt ut mellan arabstaterna och Israel, införde Egypten krigslagar. Brödraskapet fick order om att upplösa sig. De svarade med att mörda Egyptens premiärminister Nuqrashi. I februari 1949 mördades Hassan al Banna, brödraskapets grundare, förmodligen av Egyptens säkerhetsstyrkor. Arabländerna förlorade kriget mot den nyfödda Staten Israel – en oerhörd förödmjukelse och prestigeförlust för araberna.

De fria officerarna
Med i kriget mot Israel var en officer vid namn Gamal Abdul Nasser. Han hade i största hemlighet organiserat en grupp officerare i armén, som han kallade de fria officerare. När kriget var slut började gruppen planera en statskupp. Tillfället skulle snart uppenbara sig. Den 25 januari attackerade brittiska trupper en polisbarack i Ismailiya eftersom de som befann sig i barracken vägrade att överlämna sig. Femtio egyptiska poliser dog i attacken.

Statskuppen
Händelsen ledde dagen därpå till den ”svarta lördagen” då hela Kairo var i uppror. Allt brittiskt attackerades: kontor, flygbolag, hotell, restauranger, skolor, affärer, industrier, varuhus osv. Över 750 brittiska anläggningar till ett värde av 50 miljoner pund förstördes eller brändes ner. Kung Faruk avskedade premiärministern och den ena premiärministern efter den andra kom – och gick. I det maktvakuum som uppstod slog de fria officerarna till på morgonen den 23 juli (1952). Kungen tvingades abdikera några dagar senare till förmån för sin son, som bara var sex månader gammal – och gå i landsflykt.  Efter ett par års interimistiskt styre med general Naguib som president tog Nasser över, först som tillförordnad president 1954 då Naguib sattes i husarrest, och sedan som president 1956.

Nasser
Nasser var en karismatisk ledare som fascinerade många människor i hela arabvärlden. Han var radikal, islamist, och förespråkare för arabisk socialism. Han var också internationalist och en av grundarna till den Alliansfria rörelsen.

Nasser skulle komma att ställas inför många svåra politiska problem. Han bröt med västvärlden när USA drog sig ur finansieringen av Höga dammen vid Aswan som skulle utvidga Egyptens jordbruksmark. När han nationaliserade Suezkanalen 1956 för att finansiera Aswandammen med inkomsterna från kanalen, attackerade Storbritannien, Frankrike och Israel Egypten . Det var aktieägare i Storbritannien och Frankrike som ägde kanalen. USA och f.d. Sovjetunionen tvingade de tre angriparna att dra sig tillbaka. Nasser hade vunnit en stor prestigeseger utan att lyfta ett finger. Därefter sågs han som en man som kunde och vågade utmana den internationella imperialismen. 

Den arabiska socialismen var utmanande under Nasser. Han genomförde en radikal jordreform som verkligen kom småbönderna (fellaherna) till godo. Storgodsägarna var nästan alla utlänningar, framförallt osmanska turkar och medlemmar av den kungliga familjen. Nasser lät konfiskera bankkonton, jordbruksmark, hus, möbler, smycken, och t.o.m. böcker, som tillhörde 4000 familjer från överklassen.

Det som skulle sänka Nassers anseende och prestige var Sexdagarskriget. Efter diverse spänningar i regionen, attackerade Israel i smyg Jordanien, Syrien och Egypten den 5 juni varvid Egyptens hela flygvapen slogs ut på marken. På sex dagar hade Israel tagit Golanhöjderna, Gaza, Jerusalem, Västbanken och Sinaihalvön. Israeliska trupper gick över Suezkanalen och var beredda att gå mot Kairo. USA och f.d. Sovjetunionen utarbetade då en snabb överenskommelse som förhindrade ytterligare förödmjukelser för arabernas del.

Anwar Sadat
Nasser dog av en hjärtattack 1970 och hans vice president Anwar Sadat efterträdde honom. Sadat, som många människor inte trodde så värst mycket på, visade sig ha en beslutsamhet, som kom väl till pass i hans roll som president. Först konsoliderade han sin position genom att avskeda ett stort antal av de allra högsta tjänstemännen inom statsförvaltningen. Därefter utvisade han de sovjetiska lärarna och rådgivarna som befann sig i landet sedan tio år tillbaka. Det tredje beslutet han tog, förmodligen det svåraste, var attacken på Israel i oktober 1973.

Egyptens överraskningsanfall på Israel var inte någon klar seger men ändå så pass tydlig att Egypten kunde återvinna en del av sin forna prestige. Det fjärde och sista beslutet, som f ö skulle komma att kosta Sadat livet, var att sluta fred med Israel. Det var ett djärvt beslut. Sadat besökte Israel och talade t.o.m. i Knesset (parlamentet) och fredsprocessen ledde till Camp David-avtalen, som utarbetades och skrevs på under USA:s överinseende 1979. Sadat hånades i arabvärlden, Egypten uteslöts från Arabförbundet som också flyttade sitt kontor från Kairo till Tunis. Sadat mördades under en militärparad den 6 oktober 1981.

Hosni Mubarak
Hosni Mubarak, då vicepresident, tog över ledarskapet. Han förklarade att han skulle fullfölja sin företrädares politik som innebar försoning med väst och fred med Israel inom internationellt erkända gränser. Förutom att konsolidera freden etablerade han återigen normala kontakter med de övriga arabländerna, och Arabförbundet flyttade tillbaka sitt kontor till Egypten.

Muslimska brödraskapet och andra islamistiska organisationer har utgjort det största hotet mot Mubaraks fredspolitik och mot honom personligen. Han har utsatts för flera mordförsök; det allvarligaste under ett OAU-möte i Addis Abeba, Etiopien, den 26 juni 1995. Den egyptiska regeringen anklagade medlemmar ur den militanta gruppen Gama’a al Islamiya för att ligga bakom mordförsöket. De tre ansvariga medlemmarna i Etiopien avrättades 1998 av de etiopiska myndigheterna.

Islamistiska organisationer har också mördat utländska turister, attackerat turistbussar, flodbåtar och antika sevärdheter för att skrämma bort turisterna och på så vis försvaga regeringen. Turistnäringen är nämligen en av landets största inkomstkällor. Ekonomin är ett problem. Internationella valutafonden (IMF) har under 1990-talet försökt ”korrigera” Egyptens ekonomiska politik och göra den mer marknadsanpassad. Egyptens fyra stora inkomstkällor är: turismen, penningöverföringar från egyptier som arbetar utomlands, oljeinkomster, och avgifter från Suezkanalen.

Mubarak stödde FN:s sanktioner mot Irak när de ockuperade Kuwait 1990. Egypten deltog i Gulfkriget med 38 500 man – en insats som i ekonomiska termer blev mycket lönsam för Egyptens del.

USA återkom till Egypten 2002 för att höra sig för om förnyat egyptiskt stöd för sina planer att åter gå i krig mot Saddam Hussein. Denna gång för hans vägran att låta FN inspektera Iraks militära massförstörelsevapen och för hans påstådda stöd åt Usama bin Ladens terrornätverk Al Qaida, som bl.a. låg bakom attacken mot World Trade Centre i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001.

Men enligt tidningsrapporter i slutet på augusti 2002 menade Mubarak att ett anfall mot Irak skulle kunna leda till ”kaos i hela regionen”. Och han tillade: ”Om man slår till mot Irak och dödar Iraks folk samtidigt som palestinier dödas av Israel blir situationen mycket farlig, ingen arabledare kan då styra folkmassornas vrede”.

Irakkriget inleddes på morgonen den 20 mars 2003.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov.cia/publications/factbook/geos/eg.html;
http://www.lexicorient.com
http://memory.loc.gov/frd/cs/egtoc.html

Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Insight Guides (2002): Egypt, Apa Publications
Bra Böcker (1991): Nationalencyklopedin, Höganäs
Sydsvenska Dagbladet (aug. 2002): Enat arabiskt motstånd mot USA:s anfallsplaner
Jeune Afrique Sommaire 1969, Numéro spéciale annuel.
Chamberlain, Muriel, E. (2000): Formation of the European Empires, 1488-1920, England
Smart, Ninian /red/ (2000): Atlas över världens religioner, Könemann
Ansprenger, Franz (1968): Kolonialväldenas upplösning, Aldusserien
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London

Se också: Algeriet, Libyen, Sudan, Tunisien.