Demokratiska Republiken Kongo

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 2.3 milj. km2 (som Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Tyskland, Danmark och Sverige tillsammans).
FOLKMÄNGD: 52 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3.2 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 30 juni 1960 (från Belgien).
HUVUDSTAD: Kinshasa.
SPRÅK: Franska (officiellt), Lingala (lokalt handelsspråk), Kingwana (form av Kiswahili), Kikongo, Tshiluba.
RELIGION: Katoliker (50 %), protestanter (20 %), kimbanguister (10 %), muslimer (10 %), inhemska (10 %).
ETNISKA GRUPPER: Mer än 200 grupper. De största är: Mongo, luba, kongo (bantu) och mangbetu-(a)zande (niloter). Dessa fyra grupper utgör 45 % av befolkningen.
NATURRESURSER: Guld, diamanter, kobolt, silver, zink, mangan, uran, bauxit, järnmalm, stenkol, vattenkraft, timmer m.m.
BNP: Jordbruk 58 %, industri 17 % och tjänster 25 %.
TILLVÄXT (BNP): 1 % (1999).
HDI (2000): 0,430 (152/174)
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: (Svenska): Demokratiska Republiken Kongo (tidigare Belgiska Kongo, Kongo/Kinshasa, Zaïre) – kongoles(er) – kongolesisk. Engelska: Democratic Republic of the Congo – Congolese (sing. och plur.) – Congolese.

FÖRHISTORISK TID
Sjöarna i östra DR Kongo ligger i den Stora riftdalen – en fyrtio kilometer bred förkastningsdal som sträcker sig från Albertsjön ner mot Moçambique. Den var färdigbildad för cirka tre miljoner år sedan och har påverkar klimatet, djurlivet och människans tidiga utveckling. Det finns fortfarande aktiva vulkaner i anslutning till riften, t.ex. Nuamuragira norr om Kivusjön. Den hade utbrott så sent som i juli 2002.

Hela det landområde som vi idag känner som DR Kongo var skogsbevuxet för två miljoner år sedan och ingick i den västafrikanska skogszonen. Den gjorde halt vid sjöarna i Stora riftdalen i Östafrika. Hela området beboddes av pygméer för 8 000 år sedan – och de finns fortfarande kvar, t.ex. i regnskogsområdet Ituri i nordöst. Pygméerna är alltså landets ursprungs-befolkning.

Vid vår tideräknings början hade migrationen av västafrikanska folk, som vi senare skulle komma att kalla bantu, nått östra Kongo och in i Östafrika, både norr och söder om Victoriasjön. Migrationen fortsatte både öster- och söderut runtom pygméfolken i centrala Kongo. Så var situationen ungefär på 500-talet e.Kr. men bara ett par hundra år senare fanns bantufolk överallt i Kongo. Pygméfolken levde emellertid kvar i de djupa regnskogarna. Från sydvästra Sudan invandrade nilotiska folk, som t.ex. mangbetu och (a)zande.

FÖRKOLONIAL TID
Det var portugisen Diego Cão som först etablerade kontakt med Kongo 1482 och med Kongoriket i nuvarande Angola något år senare. Därefter seglade han hem till Portugal och rapporterade men återkom flera gånger. Han kom med missionärer, och 1485 förde han med sig betydelsefulla personer från Kongorikets hov till Portugal. På 1490-talet bad den nu kristne Kongokungen, Nzinga Nkuwu, om fler missionärer och ”bistånd” i utbyte mot elfenben, slavar och koppar. Hans son, Enrique, läste teologi i Lissabon och blev vigd till biskop 1520 av påven Leo X. Han var den förste afrikan som blev biskop. Under flera århundraden skickade Kongoriket emissarier till påvestolen.

Handeln mellan Kongoriket och Portugal skulle visa sig bli förödande för Kongoriket. Handeln blev en inkörsport till den storskaliga slavhandeln. När konkurrensen om den lukrativa handeln med slavar ökade, blev den också en källa till politisk oro och spänning mellan portugiserna, holländarna, fransmännen, britterna, araberna och afrikanerna. Det var dessa folk som var huvudintressenter i den kongolesiska slavhandeln på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Slavhandel
I slutet på 1600-talet infångades och såldes c:a 15 000 slavar per år från Kongoflodens landområden. Afrikanerna fångade in slavarna genom räder i byar eller genom att starta krig mot grannfolk och ta krigsfångar som därefter såldes som slavar. Slavhandeln blev därigenom en väsentlig orsak till den etniska misstro som skulle komma att känneteckna förhållandet mellan många stammar och etniska grupper under de kommande århundraden.

Araberna köpte upp slavarna av afrikanerna och förde dem via depåer i inlandet till utskeppningsplatser utmed kusterna. Från Kongo gick de stora slavvägarna i två riktningar: västerut mot Luanda, österut till Tabora och slutligen, till Dar es Salaam och Zanzibar. Västkustslavarna som kom att ingå i den transatlantiska handeln med slavar, skickades huvudsakligen till Nordamerika (och Brasilien). Från östkusten såldes slavarna till olika arabländer. I mitten på 1800-talet hade alla europeiska stater officiellt avskaffat handeln med slavar. Men det var först när USA efter inbördeskriget 1865 förbjöd all slavhandel som den i stort sett upphörde.

Upptäcktsresanden
Den skotske missionären och upptäcktsresanden David Livingstone gjorde Kongoområdet känt i Europa. Livingstone var en känd person och uppskattad för sina bedrifter i Afrika, som han beskrivit i flera böcker.

När han i slutet på sin levnad, sjuk och eländig, förlorade kontakten med Europa under flera år, utrustade den amerikanske tidningen New York Herald en expedition ledd av journalisten Henry Morton Stanley, vars uppgift var att finna Livingstone. Stanley fann honom i Ujiji 1871, vid Tanganyikasjön i nuvarande Tanzania.
När han mötte Livingstone på gårdsplanen framför den hydda där Livingstone bodde, lyfte Stanley på mössan och hälsade Livingstone med de sedermera så berömda orden: ”Dr Livingstone, I presume”.

Efter Livingstones död i nuvarande Zambia 1873, fick Stanley uppgiften på uppdrag av tidningarna New York Herald och Daily Telegraph i London, att slutföra de utforskningar som Livingstone påbörjat. Det var en uppgift som passade Stanley perfekt och han gick in för uppdraget med stort engagemang. Först beslöt han sig för att utforska Kongofloden för att ta reda på dess farbarhet och därigenom dess nytta för handel och transporter. 1877 nådde han fram till Atlanten och kunde konstatera att floden var farbar.

DEN KOLONIALA PERIODEN
Stanley återvände till London och försökte få brittiska regeringen intresserad av Kongo, men det blev kalla handen. Den brittiska regeringen hade händerna fulla med sitt växande imperium och ville inte dra på sig fler kostnader. Men det fanns andra som hade haft ögonen på Stanley och följt hans rapporter i tidningarna med stort intresse. Det var kung Léopold II av Belgien. Han hade vid 30-års ålder, 1865 blivit kung i Belgien. Han tyckte Belgien var för litet och drömde om ett stort kolonialt imperium. Belgien måste ha en koloni, sa han ofta till sina ministrar och medarbetare. Några av dem tyckte att han hade storhetsvansinne. Men det var sådant som man bara viskade om.

Kung Léopold II:s kolonialvälde
Léopold II var en slug kung. Han var fast besluten att visa sin storhet genom att skaffa Belgien en koloni, och han hade en plan för det. Efter att ha sonderat terrängen i andra världsdelar och efter att ha försökt köpa kolonier, stannade han för Kongo. Det gällde att inte stöta sig med de stora etablerade kolonialmakterna i området som Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Portugal. Dessa var redan i färd med att karva ut sina kolonier och utvidga sina intresseområden, men Kongo hade ingen av dem gjort anspråk på.

Kungens plan gick ut på att lura de europeiska kolonialstaterna och det internationella samfundet att tro att han satsade sin privata förmögenhet på en civilisatorisk mission i Centralafrika som avsåg att få slut på slavhandeln, men till sin ambassadör i London uppgav han det verkliga skälet: ”Jag vill inte försumma ett gynnsamt tillfälle att få en bit av denna magnifika afrikanska tårta”. För världen framstod han som den store humanisten och människovännen, och berömmet strömmade in från hela världen.

Han kallade världens främsta geografer och upptäcktsresande till en geografisk konferens 1876 på sitt slott i Belgien. Där togs de emot och trakterades på ett sätt som normalt var reserverat för utländska sändebud och dignitärer. Det var denna konferens som sanktionerade ”de humanistiska idealen” och drog upp riktlinjerna för hur Kongo skulle utforskas och ”civiliseras”. En förening grundades för ändamålet – det Internationella Kongosällskapet.

Stanley rekryterades 1878 för att etablera kungens auktoritet i Kongo – något som man naturligtvis aldrig nämnde officiellt. Året därpå startade Stanley sin färd från Kongoflodens mynning, och ungefär 125 km uppströms grundade han Vivi – Kongos första huvudstad.

Han fortsatte upp längs floden och nådde 1881 en plats där floden delar sig men återförenar sig snart igen. Han kallade platsen för Stanley Pool. Där grundade han en handelsstation och en bosättning på den södra stranden, som han tillägnade den belgiske kungen genom att döpa platsen till Léopoldville (Kinshasa). Vägen från Vivi till kusten blev också klar det året.

I december 1882 återkom Stanley från en tripp till Europa och seglade uppströms till en stad som han kallat upp efter sig själv, nämligen Stanleyville (Kisangani). På resan dit och senare i Kongobäckenet ’etablerade han kungens auktoritet’ genom att ”förhandla fram” och skriva på inte mindre än 450 överenskommelser med lokala småhövdingar, som nu alltså ”erkände” den belgiske kungens överhöghet. I själva verket var det få av dem, om ens någon, som förstod vilka åtaganden de gjort.

1884 återvände Stanley till Europa. Samma år hade Frankrike utverkat ett löfte av Léopold II som innebar att Kongo skulle tillfalla Frankrike om kungen av någon anledning skulle (tvingas) avsäga sig rätten till landet. När löftet blev känt i Storbritannien orsakade det stor uppståndelse.

Storbritannien signerade i all hast flera avtal med Portugal. Det viktigaste var att Storbritannien erkände Portugals suveränitet över Kongoflodens mynning och att Portugal, som motprestation, gav Storbritannien fri nyttjanderätt på floden. Denna överenskommelse fick övriga europeiska kolonialmakter att gå i taket. Man hotade t.o.m. med krig. För att dämpa spänningarna kallade den tyske kejsaren Otto von Bismarck till konferens i Berlin den 15 november 1884.

Kongofristaten erkänns
Under Berlinkonferensen använde Léopold II all sin diplomatiska skicklighet och slughet och lyckades få ”Kongo” erkänt som en separat territoriell enhet under namnet ”Kongofristaten”. Slug som han var, vände sig kungen först till USA för att få deras erkännande. När han väl lyckats med det, följde de elva europeiska staterna (inklusive Sverige!) och Turkiet Amerikas exempel. Den 1 juli 1885 utropades Kongo till en självständig stat. Kungen var väl förberedd; han hade redan en flagga färdig för den nya statsbildningen. Fristaten Kongo blev kungens privata förläning och egendom.

Kungens rätta jag
Nu skulle kungen visa sitt rätta jag. Den officiella bilden var en kung som aktivt deltog i landets uppbyggnad. Han lät bygga vägar, järnvägar och andra infrastrukturella anläggningar. Det var det som han visade upp för omvärlden. Han inbjöd journalister och andra mediafolk att delta i invigningar av allehanda slag. De förmedlade vad de såg och hyllade kungen. Det som de inte fick se var den omänskliga förtryckarapparat han satt upp för att exploatera kongoleserna och deras naturresurser. Upp mot 10 miljoner kongoleser mördades eller dog av svält, utmattning och umbäranden mellan 1885 och 1908.

Det var under 1890-talets gummiboom som det värsta blodbadet ägde rum. Afrikaner som inte kunde leverera sin kvot naturgummi  mördades eller straffades så hårt att de avled. Även deras barn straffades. Kungens agenter lät hugga av barnens händer och samla upp dem i korgar för att visa bolagens inspektörer att de, agenterna, fullgjorde sitt arbete. Det finns bildbevis (t.ex. i Hochschild) på lemlästade barn och på korgar fulla med små barnhänder.

De som utförde den fysiska terrorn på plats var gummibolagens väktare och soldater ur den halvmilitära Force Publique. Många svenska militärer deltog i terrorn med kung Oscar II vetskap, ofta i ledande ställningar som stationschefer.

I sin utmärkta bok Kung Leopolds Vålnad berättar Adam Hochschild om den svenske löjtnanten Knut Svensson, som i sin dagbok noterat att han låtit döda 527 personer i byn Bikoro under loppet av fyra och en halv månad i samband med att han påtvingade byborna gummikvoterna för 1894/95.

Sanningen kommer fram
Till slut kom sanningen fram om kung Léopolds terrorvälde i Kongo. En av dem som framgångsrikt bidrog till att avslöja kungens smutsiga byk var rederitjänstemannen Edmund D. Morel från Liverpool. Morel utvecklades till en modig, undersökande journalist och publicerade en lång rad komprometterande dokument. Han lyckades t.o.m. få upp ”Kongofrågan”, som den nu kallades, till debatt i underhuset, som enhälligt antog en resolution om ”humant styre för de infödda i Kongo”.

Kungen var oroad och hans tjänstemän försökte få tyst på Morel. Men det gick inte. Han stod på sig och fick snart hjälp av andra. Skandalen var ett faktum och en uppretad internationell opinion krävde att kungen skulle lämna ifrån sig sin koloni. Storbritanniens utrikesminister Sir Edward Gray, sa 1908 att Kongofristaten hade ”moraliskt gjort sig oförtjänt av varje form av internationellt erkännande”. Den 20 augusti 1908 röstade det belgiska parlamentet för att ta ifrån kungen kolonin och för att låta den belgiska staten ta över ansvaret.

Några dagar innan kung Léopold officiellt skulle överlämna sin koloni till belgiska staten gav han order om att bränna alla dokument på Kongostatens kontor i Bryssel. ”Jag skall ge dem mitt Kongo, men vad jag har gjort skall ingen lägga sig i” sa han till sin militäre medhjälpare Gustave Stringlhamber. Samtidigt gav han order om att arkiven i Kongo också skulle brännas. Inte heller ville han uppge de finansiella förhållandena, men hans personliga förmögenhet hade ökat dramatiskt tack vare det elfenben och naturgummi som de kongolesiska slavarbetarna samlade in. I dagens penningvärde hade han ökat sin personliga förmögenhet med omkring 1.1 miljarder kronor.

Till följd av kungens storhetsmani fick även den belgiska staten del av rikedomarna. Det kan var och en konstatera som besöker Bryssel. Detta lilla land med en befolkning på 10 miljoner har byggnader, institutioner och gator dimensionerade för ett imperium (och då tänker vi inte på det nya europeiska ”imperiet” EU). Kongo var och är 80 gånger större än Belgien! Det var det begynnande afrikanska imperiet som kungen hade i huvudet när han lät bygga och utsmycka Bryssel.

Många av de officiella byggnaderna har byggts med de kongolesiska slavarnas blod. I de nya EU-kvarteren står t.ex. den imperialistiska Triumfbågen, ”Palais du Cinquantenaire”, byggd med pengar från elfenben och gummi, hopsamlat och levererat av slavar piskade med la chicotte . De eleganta genomfartslederna Avenue Louise och Tervuren har kommit till på samma sätt. När man vandrar i de eleganta salarna i det Centralafrikanska museet i Tervuren kan man höra de kongolesiska slavarnas klagan.

Inte nog med att Léopold II förtryckte kongoleserna och stal deras naturrikedomar. Han blev också ett utomordentligt dåligt exempel för folket i Afrikas tredje största land. Han styrde med våld och död utan hänsyn till människors lidande.
Tyvärr blev han en förebild för andra kongolesiska och afrikanska ledare, och historien skulle upprepa sig. En hel del kulturhistoriskt och vetenskapligt arbete som har bestående värde genomfördes också under kung Léopolds styre, men tyvärr faller det i skuggan av det våld och lidande som han orsakade de kongolesiska folken.

Den belgiska staten tar över
När den belgiska staten tog över kolonin märktes ingen omedelbar förändring, men efterhand kunde den vanlige kongolesen konstatera att han hade fått en ny herre, t.ex. när tvångsarbetet i olika former avskaffades. Belgarna gjorde en hel del insatser för att förbättra infrastrukturen; järnvägar och broar byggdes, plantager etablerades och omfattande gruvprojekt sattes i gång. I slutet på 1920-talet var koppar- och diamantbrytning ryggraden i ekonomin medan jordbruket var på tillbakagång. Några gruvbolag började bygga städer för arbetarna och det medförde en avsevärd inflyttning från landsbygden i början på 1930-talet.

Tre maktcentra
Det fanns tre grupper som hade stort inflytande i Belgiska Kongo. Den ena var självklart den belgiska staten via generalguvernören. Denne var ansvarig inför kolonialministern som i sin tur ansvarade inför det belgiska parlamentet. Varje distrikt leddes av en hög belgisk ämbetsman som var distriktschef och som kunde det mesta om kolonialstyrets invecklade väsen. Gunther (i Afrika vaknar) berättar en intressant detalj, nämligen att en distriktschef enligt reglementet inte fick spendera mer än tio dagar på kontoret. Resten av tiden skulle han besöka by efter by, stam efter stam, inom sitt distrikt för att personligen leda utvecklingsarbetet. Det var en bra modell som är värd att tillämpa även idag.

En annan grupp intressenter var de stora kapitalägarna. I Belgiska Kongo var ekonomi och politik så intrikat sammanflätade att det var svårt att reda ut var och ens ansvarsområde. Det största finansimperiet, Société Générale de Belgique, hade sitt finger med i praktiskt taget alla viktiga ekonomiska och politiska diskussioner och kontrollerade större delen av det ekonomiska livet i Kongo. På 1950-talet räknade man med att fem stora bolag kontrollerade 70 % av all ekonomisk verksamhet i Kongo.

Den tredje intressentgruppen var den katolska kyrkan. Belgien var redan vid den här tiden en stark katolsk nation, där över 90 % av befolkningen var katoliker. I Belgiska Kongo hade den katolska kyrkan hand om skolundervisningen. I mitten på 1950-talet fanns det i Kongo inalles 26 540 skolor och 80 % av dem var katolska. Det fanns 26 katolska biskopar varav en var afrikan, och av alla präster var 300 afrikaner. Den katolska kyrkan är därför den institution som haft störst inflytande över kongolesernas tidiga intellektuella utveckling och som har format deras världsuppfattning.

Skolböckerna
Skolböckerna från kung Léopold II tid fram till självständigheten (och i enstaka fall efter självständigheten!) var instrument för den belgiska koloniala ideologin. Denna hämtade inspiration från Bibeln.

När man t.ex. skulle förklara för de kongolesiska barnen varifrån de olika folken härstammade, hänvisade man till Bibeln, Genesis 9, 18–19, som talar om Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Dessa sades vara alla människors anfäder. Sem arabernas, judarnas och besläktade (asiatiska) folks anfader (härav semiter); Ham afrikanska (svarta) och besläktade folks anfader (härav hamiter) och Jafet, slutligen, de europeiska (vita) och besläktade folks anfader.

Många läroböcker gick vidare och berättade den medeltida myten om Noa, som uttalade en förbannelse över sin son Ham. Några av skolböckerna var explicita och sa att Ham var en dålig människa, och att förbannelsen gällde hela den svarta rasen. Som straff, säger skolböckerna, blev Ham sina bröders slav, och afrikanerna förslavade. Sånger med den innebörden sjöngs av barnen i de kongolesiska skolorna.

Vit etnocentrism var legio och de vita människornas överlägsenhet var ett återkommande tema i skolböckerna. Stanley gjordes till en övernaturlig människa. Han kallades ”mannen som steg upp ur vattnet”. ”Européer överträffar alla andra i intelligens” stod det i andra skolböcker. Åter andra uppmanade lärarna att ”respektera alla vita människor och undervisa sitt eget folk att göra sammaledes”. Många andra uppmaningar i skolböckerna gick ut på att lära eleverna att ”göra som de vita gör”.

Vita personer glorifierades i alla sammanhang, medan svarta nedvärderades. Många kongolesiska skolbarn tog illa vid sig när de läste i skolböckerna att deras förfäder var ”vildar” (basenji), som ”levde som djur”. Det var tack vare belgarna som barnen nu själva kunde leva ett civiliserat liv, menade skolböckerna. Så småningom kom kongoleserna underfund med att det som de fick läsa och höra var inget annat än belgisk kolonial propaganda. Då döpte de om de hela till ”den stora koloniala lögnen”.

Den belgiska kolonialpolicyn kännetecknades av ett stort mått paternalism. Kongoleserna fick ständigt veta att de inte var redo eller mogna att utföra vissa arbetsuppgifter. Ett arbetslag skulle t.ex. alltid ha en belgisk förman. Knappast någon kongoles fick någon utbildning i och erfarenhet av ekonomi, politik och kvalificerad statsförvaltning förrän på 1950-talet. Det var en medveten belgisk kolonialpolitik. Belgierna hade för avsikt att stanna i Kongo under lång tid. När den belgiske professorn Antoine van Bilsen 1955 publicerade en ”30-års plan” som skulle leda fram till Kongos självständighet mottogs den med stor entusiasm i Belgien. Verkligheten i Kongo gick sin egen väg.

Mot självständigheten
1957 genomförde Belgien en politisk reform i Kongo som gav kongoleserna allmän rösträtt i kommunala val. Joseph Kasavubu hade 1956 ombildat intresseorganisationen Abako (Alliance des Ba-Kongo) till ett politiskt parti vars officiella mål var att återupprätta det gamla kungariket Kongo.

Som namnet antyder var det ett parti för Bakongo-folket (i framförallt provinsen Léopoldville). Kasavubu fick stor framgång i valet och han började genast tala om självstyre. Patrice Lumumba å sin sida, grundade vänsterpartiet Kongolesiska nationella rörelsen (MNC) 1958 i avsikt att verka i hela landet (även om han egentligen var federalist). En tredje person, Moïse Tshombe, grundade i slutet på 1958 Conakat (Confédération des Associations tribales du Katanga) med bas i lundafolket, européerna, och gruvindustrin i södra Katanga.

1958 var också det år då Charles de Gaulle gjorde sin berömda afrikanska rundresa och erbjöd de franska kolonierna sin självständighet eller att stanna kvar i det franska samväldet. Det var revolutionerande tankar för sin tid. Lumumba deltog i den Allafrikanska kongressen organiserad av Nkwame Nkrumah i Accra, Ghana, i december 1958.

Vid den här kongressen beslutades att inget afrikanskt land skulle vara under utländskt styre efter 1960. Det var också revolutionerande tankar.
När han kom hem till Kongo höll han ett berömt tal där han bl.a. formulerade målsättningen för MNC: att förena och organisera de kongolesiska folken för att kämpa för att förbättra sina villkor och göra sig kvitt den koloniala regimen och den enes exploatering av den andre. Belgarna rös.

Både Kasavubu och Lumumba hade nu fått flera revolutionerande impulser som påverkade dem, och det stod snart klart att de inte ville vänta i 30 år på självständigheten! I januari 1959 utbröt allvarliga kravaller i Kinshasa. Kasavubu fick skulden och skickades till Belgien som regeringens gäst för att studera moderlandets historia. Hans parti förbjöds.

Belgien förlorade snabbt kontrollen över den politiska händelseutvecklingen och kallade till en rundabordskonferens i Bryssel i januari/februari 1960. I konferensen deltog flera kongolesiska nationalister och konferensen beslutade att Kongo skulle bli en självständig federal stat (en eftergift till Lumumba) den 30 juni 1960.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Kongokrisen
En självständighet med så kort varsel och så illa förberedd  som den kongolesiska, kunde bara leda till kaos. Så blev det också. Kasavubu blev president och Lumumba premiärminister. Omedelbart efter självständigheten började det jäsa i Force Publique. Den omfattade 24 000 kongolesiska underbefäl och soldater, ledda av 1 100 belgiska officerare och underofficerare. Kongoleserna kunde inte avancera till officersnivå och de väntade på en ”afrikanisering” av ledningen.

Soldaterna tyckte att den dröjde och de började revoltera. Regeringen tvingades förhandla med dem direkt och gå med på en fullständig afrikanisering. Alla belgiska officerare avskedades. Den nya styrkan fick namnet Armée Nationale Congolaise (ANC). En ung man vid namn Joseph Désiré Mobutu utsågs till stabschef. Mobutu började skyndsamt organisera afrikaniseringen i de olika garnisonerna men myteriet spred sig. Belgiska medborgare (87 000  i hela landet) attackerades och den 7 juli skickade Belgien in trupper för att skydda dem och sina mineralintressen i Katanga.

Några dagar senare, den 11 juli, förändrades läget dramatiskt. Utan förvarning satte Belgien in fallskärmsjägarförband på flera platser i landet och besköt bl.a. hamnstaden Matadi. Det skapade stor panik både bland européer och afrikaner. Så snart fallskärmjägarna landat tillkännagav Moïse Tshombe, provinsguvernör i den mineralrika Katangaprovinsen (nu Shaba), Katangas självständighet. Därmed skapade han den politiska kris som senare skulle komma att kallas ”Kongokrisen”.

Både Kasavubu och Lumumba uppmanade belgarna att stanna i landet, särskilt de belgiska tjänstemännen, men de valde att ge sig iväg och statsförvaltningen kollapsade. Kasavubu och Lumumba begärde militär hjälp från FN ”för att försvara Kongos nationella territorium” dvs. mot de belgiska fallskärmsjägarna. Generalsekreterare för FN vid den här tiden var svensken Dag Hammarskjöld. Det var en delikat situation som uppstått.
Kongo hävdade att de belgiska fallskärmsjägarnas angrepp och beskjutning av vissa städer var en aggressionshandling, medan belgarna påstod att det var en humanitär insats för att rädda liv. Hammarskjöld agerade resolut.

FN:s säkerhetsråd beslöt den 14 juli att skicka trupper för att återställa ordningen. En förtrupp på 90 tunisiska soldater anlände på kvällen den 15 juli, alltså mindre än 48 timmar efter säkerhetsrådets beslut.

Den 17 juli vände Hammarskjöld sig direkt till den svenska regeringen med en begäran om en svensk styrka. Regeringen handlade utomordentligt snabbt och inom en vecka fanns en svensk bataljon på plats. Den svenska FN-bataljonen deltog aktivt – tillsammans med många andra länder – i det fredsbevarande arbetet. Vid tre tillfällen sattes den svenska bataljonen in i strid under tiden i Kongo. F ö gick arbetsuppgifterna ut på att bevara lag och ordning, försvara flygfält, radiostationer, offentliga byggnader, kommunikationslinjer, transportleder och annan infrastruktur.

Kasavubu och Lumumba hade svårt att samarbeta. Belgien ville helst bli av med den bångstyrige och radikale Lumumba. När han försökte ta hjälp av f.d. Sovjetunionen för att bekämpa Tshombes utbrytning i Katanga (eftersom FN-styrkan inte hade mandat att intervenera i den angelägenheter), avskedade Kasavubu honom den 5 september 1960. Joseph Iléo utsågs till ny premiärminister och Mobutu till chef för ANC.

Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu – och förvirringen var i det närmaste total. Parlamentet ogiltigförklarade avskedandena den 7 september. Kasavubu upplöste då parlamentet den 14 september. Både Kasavubu och Lumumba försökte vinna över ANC på sin sida. Men i stället genomförde Mobutu en kupp den 14 september och både presidenten och premiärministern suspenderades på tre månader.

Maktkonstellationen gjorde att Kongo höll på att delas upp i fyra områden. I Léopoldville-området var Mobutu stark, i Stanleyville Lumumba genom sin proxy Antoine Gizenga (och hans regering erkändes av Sovjetunionen som Kongos lagliga regering), i södra Kasai runt huvudorten Bakwanga (Mbuji-Mayi) regerade balubaledaren Albert Kalonji, utbrytare liksom Tshombe, och slutligen i Katanga, provinsguvernören Moïse Tshombe. Dessa fyra maktgrupper byggde inte på folkligt stöd utan snarare på det antal soldater och legoknektar som de olika huvudmännen förfogade över. FN ville till varje pris förhindra att dessa fyra grupper började bekämpa varandra. Om så skulle ske, vore inbördeskriget ett faktum.

Lumumba tas till fånga och dödas
Lumumbas bostad bevakades av FN och så länge han var där var han i säkerhet. Andra politiker bevakades på liknande sätt. Men på natten mellan 27 och 28 november 1960 lämnade han bostaden för att sannolikt bege sig till Stanleyville. Mobutus ANC-soldater fick tag på honom och arresterade honom. Han hölls fången i Thysville (Mbanza Ngungu) nära huvudstaden.

Vad vi sedan vet är att Lumumba överfördes till Elisabethville (Lubumbashi) i Katanga på order av Lynden och den belgiske utrikesministern Pierre Wigny. Där på flygplatsen observerades han, svårt misshandlad, av en svensk patrull. Han fördes till en villa som bevakades av belgiska trupper. Där fortsatte misshandeln i närvaro av belgiska säkerhetsmän innan han avrättades av en exekutionspatrull under befäl av en belgisk kapten. En belgisk polismästare, Gerard Soete, grävde upp kroppen och upplöste den i syra.

Belgien erkänner inblandning i mordet på Lumumba
I ett dokument från oktober 1960 undertecknat av den dåvarande belgiske ministern för Afrika, Harold Aspremont Lynden, står det: ”Det viktigaste målet att uppnå – i Kongos, Katangas och Belgiens intresse – är den slutliga elimineringen av Lumumba”. Den belgiske utrikesministern Louis Michel har på regeringens vägnar uttryckt sitt ”djupa och uppriktiga beklagande” över det sätt på vilket Lumumba dödades och Belgiens roll i sammanhanget och framfört ”sin ursäkt till familjen Patrice Lumumba och det kongolesiska folket för den smärta som åsamkats dem”.

Den belgiska inblandningen i mordet är därmed officiellt erkänt av den belgiska regeringen, men den flamländske Afrikaforskaren Lugo de Witte menar i sin 400-sidiga bok, L’assassinat de Lumumba, att det finns fler dokument i de belgiska statsarkiven och att hela sanningen ännu inte är känd.

Katanga
Åter till Katanga. Det var där som problemet fanns. Tshombe hade manipulerat och misslett höga FN-tjänstemän om sina avsikter. Det visade sig att han inte alls hade för avsikt att häva utbrytningen som han tidigare gått med på. Hans trupper var stridsdugliga och leddes av belgiska officerare. Många legoknektar från flera europeiska länder ingick i hans trupper.

Katangas säkerhetspolis Sûreté trakasserade Tshombes motståndare från balubastammen och angrep t.o.m. FN-personal. FN-styrkorna gick till anfall (efter att säkerhetsrådet utfärdat nya direktiv) och höll framgångsrikt sina ställningar på alla platser utom en. Samma dag som striderna började i Katanga anlände Hammarskjöld till Léopoldville. Tshombe begärde eldupphör och gick även med på att förhandla om vapenstillestånd. Den förhandlingen skulle äga rum följande dag i staden Ndola i Kopparbältet i Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia).

Hammarskjölds plan (från Transair i Sverige) flög in över Nord-Rhodesia några minuter före midnatt natten till den 18 september (1961). Av säkerhetsskäl iakttog man radiotystnad. Planet etablerade kontakt med flygplatsen i Ndola, men av någon anledning störtade det under inflygning för landning tio minuter efter midnatt. Alla ombord omkom inklusive generalsekreteraren Dag Hammarskjöld. Flera undersökningar har gjorts men ingen av dem har hittills lyckats precisera den egentliga orsaken till att planet störtade. Hammarskjöld hade med sin personlighet gett FN respekt och värdighet och hans död chockade en hel värld.

Fem svenska soldater dog i strid och två avrättades sedan de blivit tillfångatagna. Ett 10-tal andra svenskar satt arresterade under stor psykisk stress men frigavs så småningom. Flera av de svenska soldaterna har mått dåligt efter de traumatiska krigsupplevelserna i Kongo.

1963 besegrades Tshombe av centralregeringens trupper och han flydde landet. Han återkom året därpå för att ingå i en koalitionsregering. Ett par år senare anklagades han för högförräderi och flydde igen. Denna gång till Spanien där han kidnappades 1967 och fördes till Algeriet där han dog 1969.

Kongokrisen pågick under ”det kalla kriget” och västvärlden var fast besluten att inte låta f.d. Sovjetunionen få fotfäste i landet. Mobutu blev västvärldens man och kunde efter ett fortsatt intrikat politiskt maktspel konsolidera sin position. Det var han som gick segrande ur Kongokrisen.

Mobutu – Zaïre
Mobutu inledde sin långa regeringsperiod med att avskaffa premiärministerposten. Premiärministrar var bråkstakar och ville själva ha makten, tycktes han resonera. Regera ville han göra själv själv.

I början av sin regeringstid hade han gott anseende inom stora grupper i landet och han blev ännu mera populär när han började ”afrikanisera” namn och knyta an till gamla kongolesiska värden (l’authenticité). I stället för sitt kristna namn kallade han sig numera Mobutu Sese Seko. Kongo blev Zaïre. Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville Kisangani, Elisabethville Lubumbashi, Kongofloden Zaïrefloden, Katanga Shaba osv.

Han klädde sig i abacost (= à bas le costume = ned med kostymen), en kortärmad kakiliknande kostym utan slips, i stället för i västerländska kläder, och kvinnorna uppmuntrades att klä sig på traditionellt kongolesiskt manér. I stället för att tilltala varandra med t.ex. det franska ”monsieur” eller ”madame” skulle man använda ”medborgare”.

Det var relativt politiskt lugnt sista halvan av 1960-talet och några år in på 1970-talet. Det fanns ingen egentlig opposition och bara ett parti, hans eget Revolutionära folkliga rörelsen (MPR). Mobutu centraliserade administrationen i början på 1970-talet och den federala strukturen (Lumumbas skötebarn) försvann därmed. Omkring 1975 började han (liksom grannländerna Tanzania och Zambia) att nationalisera utländska företag, som då lämnade landet. Ekonomin tog skada och redan 1977 bad han dem och deras finansiärer att komma tillbaka. Men då var situationen en annan och de flesta avstod.

Från mitten av 1970-talet började oppositionen låta tala om sig: etniska konflikter förekom också, studenter och polis drabbade samman, och när Mobutu gav folk från sin egen etniska grupp (ngbanda) monopol på säkerheten i landet, ledde det till flera kuppförsök mellan 1975 och 1978. Fronten för nationell befrielse i Kongo (FNLC) iscensatte en invasion av Katanga med hjälp av katangiska flyktingar som levde i Angola. Mobutu fick hjälp av franska, belgiska och marockanska trupper och kunde tvinga rebellerna till reträtt.

Det som kännetecknade Mobutus tid vid makten var den allmänt utbredda korruptionen i landet. Det var praktiskt taget omöjligt att få en offentlig tjänst utförd utan att betala muta till tjänstemannen i fråga. Mutan tog han eller hon därför att de sällan fick någon lön. Landets enorma rikedomar delades av makteliten. Tillträde till den bestämdes av ens relation till Mobutu (släkting, etnisk grupptillhörighet, lovprisare osv.). Nepotism var alltså ett annat utmärkande drag. Denna ”politik” har kommit att kallas ”mobutism” eller ”den zaïriska sjukan”.

Under det kalla kriget var Kongo en bastion mot kommunismens utbredning i Afrika. Efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut förlorade Mobutu den rollen. Han blev inte längre ”användbar” för västvärlden. Av allt att döma hade han inte förberett sig för den situationen. När studenter i Kongo liksom i övriga Afrika efter kommunismens fall, begärde mer frihet och demokrati, sammankallade han yrvaket en nationell konferens för att dryfta dessa idéer. Men han förstod inte den nya tidens politiska budskap. Några dagar efter konferensen lät han armén krossa en studentdemonstration i Lubumbashi varvid mer än 500 studenter dödades. Till slut infördes emellertid flerpartisystemet även i Zaïre.

Under de första åren på 1990-talet ökade den politiska spänningen. En av anledningarna var Mobutus ständiga kamp med oppositionskandidaten Étienne Tshisekedi.
En annan var den latenta etniska fiendskapen som flöt upp till ytan igen, t.ex. mellan lunda och luba i Katanga. I norr kring Kivu, förekom flera etniska massakrer.

Mobutu störtas
Men det som skulle komma att i grunden destabilisera Zaire var inbördeskriget i Rwanda. I juli 1994 vällde 1 miljon hutuflyktingar in över gränsen från Rwanda. Ett folkmord på huvudsakligen tutsier, initierat av extremistiska hutupolitiker hade pågått i Rwanda sedan början av april (1994). Tutsierna i Rwanda väntade på hjälp från sina etniska bröder i Rwandiska patriotiska armén (RPA) från Uganda. Den 4 juli intog RPA Kigale. Hutuerna som förväntade sig massiva vedergällningar flydde över gränsen till Zaire.

Striderna mellan hutuer och tutsier fortsatte sporadiskt på zairisk mark, eftersom många medlemmar av milisen interahamwe gömde sig bland de flyende skarorna. Tutsiska specialförband förföljde dem för att likvidera dem. Dessutom fanns det runt Kivu i östra Zaire en etnisk grupp, banjamulenge, som var besläktad med tutsierna.

Mobutu hade länge irriterats över banjamulenge som kongoleserna kallade ”den aggressiva minoriteten”. Han ville få bort dem från Kivuregionen. När Kagame i Rwanda fick detta klart för sig rekryterade han 2000 banyamulenge, tränade dem och skickade tillbaka dem för att göra uppror. Upproret backades upp av Rwanda och Uganda som länkade ihop sig med en kongolesisk rebellgrupp som kallade sig l’Alliance des forces démocratiques du Congo-Zaïre (AFDL), ledd av en Laurent-Désiré Kabila. Upproret spred sig som en afrikansk bushfire och snart fanns det en uppsjö av rebellgrupper.

Medan Mobutu tillbringade större delen av 1996 och början av 1997 i Europa för att behandla sin prostatacancer ryckte rebellgrupperna fram och lade under sig större delen av östra Zaire. De mötte mycket lite motstånd från den demoraliserade zairiska armén. Den 17 maj 1997 gick Kabila in i Kinshasa med sina trupper. Den 29 maj svors han som president och ändrade statens namn till Demokratiska Republiken Kongo. Mobutu lämnade huvudstaden någon dag innan Kabila gjorde sin entré och via Togo reste han till Marocko där han avled den 7 september 1997.

Regional konflikt – Kabila dödas
Kabila visade sig inte kunna leva upp till de förväntningar som de olika politiska intressenterna hade på honom. Han kom snart i konflikt med sin omvärld. Det första tecknet kom när han förbjöd all politisk opposition och lät arrestera oppositionsledaren Étienne Tshisekedi i februari 1998 och förpassa honom till husarrest i sin hemby. Han höll inte sitt löfte om fria val 1999, och han vägrade att samarbeta med FN som ville undersöka rykten om att hans soldater skulle ha massakrerat hutuflyktingar.

Till slut vände han sig mot tutsierna och banjamulenge som fört honom till makten. De gjorde motstånd och understödda av Rwanda, började de marschera mot Kinshasa. Flera andra rebellgrupper, tidigare allierade med Kabila, anslöt sig. Deras marsch stoppades först efter att Kabila hade begärt hjälp av grannstaterna. Zimbabwe, Namibia och Angola skickade trupper för att hjälpa Kabila, och därmed höll konflikten på att utvecklas till ett regionalt krig.

Situationen var alltså den att på den ena sidan stod Kabila understödd av Namibia, Angola och Zimbabwe, och på den andra rebellgrupper, understödda av Rwanda och Uganda. Den 10 juli 1999 signerade statscheferna i de sex inblandade länderna en överenskommelse i Zambias huvudstad Lusaka om eldupphör (Lusakaavtalet).
Mouvement pour la Libération du Congo (MLC) som stöddes av Uganda var den första rebellgruppen som skrev på avtalet (1 augusti 1999).

Den 30 november 1999 beslöt Säkerhetsrådet att etablera en FN-mission (MONUC) i Kongo som tillsammans med en tidigare etablerad Militärkommissionen (JMC), skulle ha till uppgift att följa upp eldupphöravtalets olika åtaganden; t.ex. att kommunicera med de olika stridande grupperna, få krigsfångar frisläppta, barnsoldater hemskickade, och minröjare i arbete. Men arbetet gick trögt. Kabila blockerade. Stridigheterna fortsatte och spillde över in i Zambia i december 2000. Ett nytt avtal om reträtt av trupper kom då till stånd och signerades i Harare, Zimbabwe. Säkerhetsrådets resolution 1291, antagen den 24 februari 2000, tilldelade MONUC en styrka på 5 537 militärer, inklusive 500 observatörer.

Kabila sågs alltmer som ett hinder för fredsprocessen och i januari 2001mördades han av en av sina livvakter. Men det var inte en enskild livvakts verk. Fler var inblandade. Chefen för Presidentens livvaktsstyrka har t.ex. ställts inför rätta. Han agerade sannolikt på någons uppdrag. På vems är ännu inte riktigt fastställt. Rwanda har förnekat delaktighet i mordet. Laurent Kabilas son, generalmajoren Joseph Kabila, efterträdde sin far som president.

Nya fredssträvanden
Sydafrika har tagit på sig ansvaret att skapa fred i regionen och inbjöd alla stridande parter till en fredskonferens i Sun City i februari 2002. Man diskuterade och munhöggs och det såg länge ut som om samtalen inte skulle leda till någon överenskommelse, men till slut skrev huvudkontrahenterna, DR Kongo och Rwanda, under ett fredsavtal.

Den springande punkten för Rwandas del har hela tiden varit ex-FAR, dvs. medlemmar i den tidigare rwandiska armén och Interahamwe eller hutumilisen. Det var dessa två grupper som stod för det fysiska dödandet i folkmordet 1994 som krävde 800 000 tutsiers och moderata hutuers liv. Och det är dessa två grupper som gömmer sig i de täta kongolesiska regnskogarna och som den nuvarande tutsiregeringen i Rwanda har jagat i fyra års tid med 30 000 man. Rwanda hävdar att de båda gruppernas antal är 50 000 men FN menar att de är maximalt 15 000.

Enligt fredsavtalet från Sun City är det D R Kongos uppgift att (inom 90 dagar!) spåra upp dessa grupper, avväpna dem, och repatriera dem till Rwanda. Som motprestation skall Rwanda ta hem sina 30 000 man. Sydafrika och FN som inrättat ett detaljerat observationssystem, är ansvariga för att verifiera att resultaten överensstämmer med fredsavtalet.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov./cia/publications/factbook/geos/cg.html;
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/zrtoc.html;
http://www.un.int/drcongo/history.htm
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/1120825.stm
http://www.ku.edu/history/VL/africa/congo.html
http://www.cobelco.org/Histoire/temAE349_1.htm#haut
http://www.congo2000.com/english/history/humanorigin.html
http://www.africa2000.com/UGANDA/udc-congo.html
http://historyindian.tripod.com/congo/id2.html
http://www.newadvent.org/cathen/15115a.htm
Litt.
Stenström, Gösta/red/(2001): Afrika och kulturen, Falköping
Conrad, Joseph (1998): Mörkrets hjärta, Stockholm
Hochschild, Adam (1998): Kung Leopolds Vålnad, Ordfront
Gunther, John (1956): Afrika vaknar (del 1 och 2), W & W, Stockholm
Lengellé, Maurice (1993): Slaveriet, Alhamras Pocket, ”Que sais-je?”
The Holy Bible, Authorised King James Version, Illustrated, 1953.
Le Musée Royal d’Afrique Centrale de Tervueren: Exit Congo Museum 2000
Enwezor, Okwui/ed/(2001): The Short Century, Independence and Liberation Movements in Africa 1945-1994, Prestel München
Sköld, Nils (1994): Med FN i Kongo, Sveriges medverkan i den fredsbevarande operationen 1960-1964, Probus Stockholm

Se också: Rwanda, Zambia, Burundi, Uganda.