Djibouti

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 21 783 km2 (dubbelt så stort som Skåne).
FOLKMÄNGD: 450 000.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.6 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 27 juni 1977 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Djibouti.
SPRÅK: Franska, arabiska (officiella), afar och somali.
RELIGION: Majoriteten (>95 %) muslimer; kristna och andra.
ETNISKA GRUPPER: Tre ”somaliska”: Issa (46 %), gadabursi (15 %), issaq (1 %); afar (20 %), araber (11 %), fransmän, etiopier och italienare m.fl. (5 %.).
NATURRESURSER: Knappast någon exploatering förutom av salt. Strategiskt läge. Bra hamn.
BNP: Jordbruk 3 %, industri 22 %, tjänster 75 %.
TILLVÄXT (BNP): 2 %.
HDI: 0,477 (149/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Djibouti – djiboutier – djiboutisk. Engelska: Djibouti – Djiboutian(s) – Djiboutian. Tidigare namn: 1862-96: Côte française des Somalis et Dependants[Franska kusten för somaliska och beroende folk]. 1945-67: Franska Somaliland; 1967 -77: Territoire français des Afars et des Issas [Franska territoriet för afar- och issafolken].

Kushitiska folk
Redan för c:a 10 000 år sedan levde hamitisktalande  folk i det område där Djibouti nu ligger. Dessa språk inkluderade bl.a. de kushitiska  språken afar och somali, som talas av de båda etniska grupperna afar och issa. Dessa båda grupper lever fortfarande i Djibouti och utgör idag de dominerande befolkningsgrupperna där. Andra stammar har dött ut eller assimilerats under årtusenden. Afarerna (danakil på arabiska men det är en benämning som afarerna inte uppskattar) och issa får därför betraktas som Djiboutis ursprungsbefolkningar.

När vi talar om kushitiska folk menar vi i allmänhet folk som talar kushitiska eller afro-asiatiska språk. De kushitiska folken har också vissa gemensamma kulturdrag: de är t.ex. ofta nomader och herdefolk och deras ekonomiska bas är boskapsskötsel: kameler, kor och småboskap. Det är dessa ekonomiska förhållanden som i stor utsträckning har bestämt deras livsstil. Flertalet kushitiska folk i området har också tagit till sig islam, mera sällan som en personlig övertygelse utan snarare till följd av starkt yttre tryck.
Totalt finns det ungefär tjugo miljoner kushiter på Afrikas horn och i näraliggande områden. Somali är det största kushitiska språket. Kushiter anses härstamma från Jemen på den arabiska halvön.

Djiboutis geografiska läge mellan Afrika och Asien har starkt bidragit till att forma landet. Under många sekler var det en korsväg mellan Afrikas horn och Mellanöstern. Över Bab el Mandebsundet till Jemen är det endast 23 kilometer. Det var den här vägen som semiterna tog när de invandrade till Afrika, och samma väg använde handelsmännen.

Aksumriket
Semiter  från den arabiska halvön, afarernas förfäder, började invandra på 700-talet f.Kr. och bosatte sig i nuvarande norra Etiopien. De förde bl.a. med sig nomadkulturen, den puckelryggiga kon (zebu), plogen, nya sädesslag, terrassodling, konstbevattning, och skrivkonsten. Det var i denna kushitisk-semitiska blandkultur som Aksumriket uppstod.

Handel mellan nuvarande Etiopien och Egypten har pågått under flera tusen år. I mitten på 300-talet e.Kr. kristnades Axumriket. Det var ett mäktigt kungarike som behärskade landområdet öster om Blå Nilen och fram till Röda havet och den del av Sheva (Jemen) som syns på kartan ovan. Det sträckte sig också utmed den somaliska nordkusten söder om Adenviken. Sheva, nuvarande Jemen, var det rike som kallades Saba i Bibeln. Aksums kungar ansågs härstamma från kung Salomo och drottningen av Saba.

Aksum var både ett religiöst centrum och en handelsstat vars handelsmän bedrev omfattande handel i hela Röda havsområdet upp till Alexandria i Egypten. Det hade också täta affärsförbindelser med det romerska riket. Kanske är det härifrån som Djibouti har hämtat sin handelstradition. I slutet på 800-talet hade Aksum i stort sett upphört att existera som en central makt till följd av en serie politiska, ekonomiska och religiösa händelser i omvärlden, t.ex. islams inmarsch.

Till dessa händelser hör invandringen av persiska och arabiska handelsmän som etablerade sig mellan 800 och 1000-talet på den somaliska kusten mot Adenviken. Där grundade de flera bosättningar och enklaver, t.ex. Saylac (Zeila), som växte till en betydande handelsstad, delvis tack vare den lukrativa handeln med etiopiska slavar som såldes till uppköpare i Mellanöstern, Kina och Indien. Förutom slavar handlade man med elfenben, kaffe, guld och strutsfjädrar. Den arabiske geografen al-Ya qubi besökte staden 889 och har skrivit om sitt besök. Han noterade bl. a. att det fanns väldigt många arabiska handelsmän i stan.

Saylac blev också den stad genom vilken islam infördes på Afrikas horn i början på 800-talet. Senare blev Saylac huvudstad i sultanatet Adal, som sträckte sig långt utöver Djiboutis nuvarande gränser. Det kom i konflikt med det kristna Etiopien som efter lång kamp besegrade sultanatet, och Saylac förföll efter det att järnvägen mellan Djibouti och Addis Abeba stod klar. Berbera, längre österut, tog över Saylacs roll som ett islamskt center.

Begynnande kolonialism
I början på 1500-talet besegrade den aggressive portugisiske kaptenen Francisco d'Almeida Omanaraberna och tog kontrollen över den östafrikanska kusten från Sofala i söder till ön Socotra i norr, öster om Somalias ”horn”. Samtidigt började det ottomanska (turkiska) riket sin expansion från Egypten (1517) söderut på båda sidor om Röda havet.
De etablerade garnisoner vid infarten till Röda havet, Zeila (1520) i dåvarande sultanatet Adal (Djibouti), och Aden (1538) i nuvarande Jemen.

Fransk kolonialism
Portugiserna gjorde flera försök att ta Aden men misslyckades. I stället blev det Storbritannien som 1839 besegrade den väl befästa garnisonen. Så småningom skulle detta oroa fransmännen som konkurrerade med engelsmännen om världsherraväldet.

Suezkanalen som började byggas 1859, var också en faktor som påverkade den geopolitiska situationen. Den halverade restiden från Europa till Indien. Efter flera expeditioner i inlandet, bestämde sig fransmännen 1862 för att köpa enklaven Obok av afarsultanen där. Senare gjorde fransmännen överenskommelser med andra sultaner, t.ex. sultanen av Tadjoura lite längre in i viken. Det sultanatet var ett hemligt slavcenter långt efter det att slaveriet officiellt avskaffats. Slavarna var öronmärkta för Persien och Arabien. Fransmännen hade knappast någon aktivitet på gång i sina enklaver. Först tjugo år senare började man åter aktivt intressera sig för dem. Då, i december 1883, skrev Frankrike under ett protektoratsavtal med afarernas sultaner och issas uga (överhövdingar).

Efter Berlinkonferensen 1884-85 började kapplöpningen om Afrika (”the Scramble”). Berlinkonferensen fastlade regler för hur kolonisering skulle gå till. Om kolonialmakten ville ha sin koloni internationellt erkänd, var kravet ”effektiv ockupation”. Det betydde folk på plats i kolonin; handelsmän, företagare, administratörer, lärare, missionärer, läkare m.fl. Omedelbart efter konferensen började de första franska handelsbolagen att etablera sig i Djibouti.

Staden Djibouti grundades 1887 och året därpå började fransmännen bygga hamnen. 1892 blev Djibouti huvudstad i den Franska kusten för de somaliska och beroende folken, som landet hette på den tiden. Hamnen byggdes ut framförallt som en utskeppningshamn för etiopiska produkter. Järnvägen mellan Djibouti och Addis Abeba började byggas 1897 och stod färdig 1917. Tanken var riktig, och hamnen är idag en av Djiboutis viktigaste inkomstkällor.

Nationalism
De första demonstrationerna som riktade sig mot de koloniala makthavarna ägde rum 1949, och fransmännen svarade 1951 med att låta en deputerade representera territoriet i Paris. Men det var inte tillräckligt. 1957 etablerades den första rådgivande församlingen. Tio år senare, 1967, ändrade Frankrike territoriets namn till Franska territoriet för afar och issa. Samtidigt fick området självstyre inom det franska samväldet.

Issa och somalierna var fientligt inställda till Frankrikes fortsatta koloniala överhöghet. 1958 kom general Charles de Gaulle med sitt erbjudande till kolonierna, att antingen bli helt självständiga eller autonoma inom det franska samväldet. Samma år röstade man i den frågan i Djibouti. 25 % svarade ”nej” till fortsatt samröre med det franska moderlandet. Det passade inte Frankrike. Nejrösterna kom i huvudsak från issa och somalierna.

Frankrike stödde afar och gav dem ansvaret för den lokala rådsförsamlingen under ledning av Ali Aref. Nästan tio år senare, 1967, anordnade man en ny folkomröstning. Men strax före omröstningen kastade Aref [Frankrike] ut en stor mängd somalier ur Djibouti, och – simsalabim! – denna gång var det 60.4 % som ville se en fortsatt bindning till Frankrike!

Det var ovanligt klumpigt gjort av Frankrike, och omfattande politiska oroligheter följde i omröstningens spår. FN bad Frankrike att ge självständighet till territoriet, men Frankrike vägrade och behöll Ali Aref i ledningen.

Några år senare blev Hassan Gouled ledare för den Somali – afrikanska folkliga unionen. Till denna anslöt sig Ahmed Dini, ledare för Afarförbundet för framtid och ordning. Dessa två politiska organisationer gick senare samman och bildade Ligue populaire africaine pour l´indépendance (LPAI). Detta afrikanska, folkliga förbund för självständighet var det första multietniska partiet i kolonin. Kraven på självständighet kom framförallt från issas politiska ledning underblåst av OAU – den afrikanska enhetsorganisationen (numera AU – African Union).

Självständighet
Gouled och Dini ledde territoriet via en folkomröstning 1977, till självständighet. Gouled, issa (”arab”) och ledare för LPAI, blev president, och Dini, afar (”afrikan”), premiärminister i denna första multietniska regering i Republiken Djibouti. Men den höll inte utan fick ombildas redan 1978, fortfarande med Gouled som president. Tack vare stöd från Frankrike, Saudiarabien, Kuwait, Irak och Libyen kunde den genomföra delar av sitt program. Det var bl.a. första gången som den eftersatta norra afar-regionen blev föremål för utvecklings-insatser.

Regionala konflikter
Etiopien och Somalia har ständigt varit i konflikt med varandra. En av anledningarna är Ogaden-regionen som Somalia gör anspråk på. Religionen är ytterligare en faktor som har betydelse. Somalia är helt muslimskt, medan Etiopien har en kristen tradition. 1984 meddelade Djibouti att de ville vara neutrala i de olika konflikterna på Afrikas horn och om partnerna så önskade, kunde Djibouti ta på sig rollen som medlare.

Djibouti fick ett positivt gensvar och medverkade till att flera bilaterala fredsavtal kom till stånd. Djibouti tog också initiativ till bildandet av en mellanstatlig organisation för subregionens utveckling – IGAD – Intergovernmental Authority on Development, som f.n. har sju medlemsstater. Inom ramen för IGAD hölls 1988 samtal mellan Somalias och Etiopiens statschefer och de kom då överens om att utväxla fångar, dra tillbaka trupper från respektive lands gränser, och återupprätta diplomatiska förbindelser.

I början på 1990-talet stod konflikten i Somalia i fokus. Landets regering upphörde att existera och de s.k. krigsherrarna delade upp landet mellan sig och bekämpade varandra med moderna vapen. Somalia blev ett laglöst land. Djibouti, som har en stor somalisk befolkning och vars president själv har somaliskt ursprung, påverkades direkt av händelserna i grannlandet.

Djiboutis president, Ismael Omar Guelleh, initierade en ”permanent” fredskonferens med tusentals deltagare som kom och gick över en lång period. I slutet på år 2000 bar den metoden frukt och en somalisk övergångsregering kunde bildas. Den har emellertid haft svårt att etablera sin auktoritet i Somalia därför att krigsherrarna inte vill ge upp sina positioner.

Interna konflikter
I samband med flerpartival i december 1992 utbröt krigshandlingar mellan armén och gerillasoldater tillhörande ett nybildat parti FRUD – Fronten för återupprättandet av enhet och demokrati. Kriget ledde emellertid till dödläge och den 1 december 1993 meddelade FRUD:s sekreterare att de önskade avsluta kriget.
Vidare bekräftade han att han hade förtroende för ”republikens demokratiska och institutionella ramverk”. Precis ett år senare skrevs ett fredsavtal under.

Etniska konflikter
Både afar och issa som lever på landsbygden, för en hård tillvaro. Djibouti består nämligen till 90 % av vulkanöken med en temperatur som ofta ligger runt 40º C. Skulle sedan den heta ökenvinden khamsin blåsa in över landet kan temperaturen stiga ytterligare några grader. Nederbörden är endast 100 mm per år.

Båda afar och issa är nomader och strövar omkring med sina hjordar på traditionellt sätt utan tanke på politiska gränser. Afarerna lever i norr, medan issa finns i söder. Båda folken konkurrerar om samma naturresurser (betesmark och vatten), och det har lett till våld och stridigheter dem emellan som fått regionalpolitiska konsekvenser därför att issa lierat sig med sitt ”moderland” Somalia, medan afar fått stöd från Somalias ärkefiende Etiopien.

Den etniska skiljelinjen mellan afar och issa är den enskilda faktor som bestämt det ekonomiska, sociala och politiska livet i landet. Issa, som till antalet är dubbelt så många som afar, dominerar både ekonomiskt och politiskt. Afarfolket har gjort flera försök att skapa ”ett större afar” men har misslyckats, och misstron mellan de båda etniska grupperna har bara tilltagit.

Utöver den etniska skiljelinjen mellan afar och issa finns det en annan etnisk skiljelinje, nämligen mellan Omanaraberna, som invandrade i slutet på 1800-talet, och de ”afrikanska” befolkningsgrupperna. Araberna skiljer sig från den övriga befolkningen genom sitt språk, sin kultur och sitt välstånd. De har kontroll över handeln, både nationellt och internationellt, och de har kontakterna med yttervärlden, inte minst den arabiska. Afrikanerna å andra sidan, får nöja sig med en marginell verksamhet i skuggan av den som bedrivs av de arabiska djiboutierna.

Ekonomin
Djibouti har praktiskt taget inga kända exploaterbara naturresurser. Ekonomin baserar sig på tjänster som landet kan erbjuda till följd av sitt strategiska läge. Det gäller t.ex. transporttjänster i anslutning till hamnen och järnvägen och landets status som frihandelszon.

Men de inkomsterna räcker inte till. Djibouti är därför mycket beroende av bistånd från enskilda länder och internationella biståndsgivare. Arbetslösheten är hög, omkring 40-50 %. Under de senaste 7–8 åren har konsumtionen sjunkit med 35 % till följd av politiska oroligheter och krig, flyktingar, och en hög befolkningstillväxt. Dessa problem har gjort att landet inte kunnat betala räntor och amorteringar på sina internationella lån och därigenom haft svårigheter att leva upp till de krav som internationella långivare ställer för att få nya lån.

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/djibouti.htm
http://www.arab.net/welcome.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10042&Theme=16
http://lexicorient.com/e.o/atlas/index.htm
http://www.ethnologue.com/show_map.asp?name=Djibouti&seq=1
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/sotoc.html

Haywood, John (1999): Historisk Världsatlas, Könemann
Pavitt, Nigel (2001): Africa's Great Rift Valley, N. Y.
McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History, New Edition

Se också: Somalia, Etiopien, Eritrea.