Centralafrikanska republiken

Karta

STATSSKICK: Republik.
YTA: 622 984 km2 (som Sverige och Estland, Lettland och Litauen tillsammans).
FOLKMÄNGD: 3.5 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.8 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 13 augusti 1960 (från Frankrike).
HUVUDSTAD: Bangui.
SPRÅK: Franska (officiellt), sango (nationellt), arabiska, hunsa, swahili.
RELIGION: Inhemska (24 %), protestanter (25 %), katoliker (25 %), muslimer (15 %).
ETNISKA GRUPPER: Ett 80-tal. Några av de största grupperna är: (G)baya (34 %), banda (27 %), mandjia (21 %), sara (10 %), mboro (peul, fulani) 5 %, mboum (4 %), m’baka (4 %).
NATURRESURSER: Diamanter, uran, timmer, guld, olja m.m.
BNP: Jordbruk 53 %, industri 21 %, tjänster 26 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppskattat 1999).
HDI (2000): 0,371 (166/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Centralafrikanska republiken – centralafrikan – centralafrikansk. Engelska: Central African Republic – Central African (s) – Central African.
Tidigare namn: Ubangi-Shari och Centralafrikanska kejsardömet.

 

FÖRHISTORISK TID
Pygméerna levde för 10 000 år sedan i det område som vi idag kallar Centralafrikanska Republiken (CAR) – och de finns fortfarande där. I regnskogarna i de sydvästra delarna av landet lever en grupp på 15 000 pygméer. De kallas bayaka eller ba'aka men de går även under andra namn. De är alltså CARs ursprungsbefolkning. Även om konstitutionen formellt skyddar dem, utsätts de för både social och ekonomisk diskriminering och exploatering.

Ett par tusen år före vår tideräknings början hade de svarta kwa-folken från Västafrika börjat migrera öster- och söderut i Afrika. Några av dem slog sig ner i de mellersta och södra delarna av CAR. Ungefär samtidigt invandrade niloter från Sudan. Dessa två folkgrupper smälte samman genom århundraden till det folk som vi nu kallar bantu. Uppgifterna om dessa tidiga folk är emellertid mycket knapphändiga.

Fram mot 1000-talet kommer nya rapporter om invandring både från norr, öster och väster, dvs. från nuvarande Tchad, Sudan och Kamerun. Araberna kom från norr och drev bantufolken söderut och de i sin tur trängde undan pygméerna. Det muslimska riket Kanem vid Tchadsjön (900–1400) omfattade också de norra delarna av nuvarande CAR, som för övrigt fortfarande är muslimskt. Även andra etniska grupper (nubier, zande) grundade kungadömen under olika tidsperioder.

Etniska zoner
Ungefär på det här sättet befolkades CAR, som idag består av ett 80-tal etniska grupper. Dessa kan sammanföras i 5 à 6 större konstellationer. Etniciteten är en känslig fråga i landet och t.o.m. olika ”etniska zoner” har bildats. Skogsregionen är en sådan zon, flodbankerna en annan, och en tredje är savannområdet. Varje zon kontrolleras och bebos av vissa bestämda etniska grupper.

Slavhandeln
I början på 1500-talet etablerade portugiserna sig längs den afrikanska väst- och östkusten. De såg till att slavhandeln kom i gång. Lyckligtvis låg det landområde som nu omfattar CAR mitt i Afrika och det tog ett 100-tal år innan slavräderna nådde så djupt in i landet. Men arabiska slavhandlare från Tchad och Sudan var redan i farten.

När den europeiska transatlantiska slavhandeln kom i gång i full skala drabbades området hårt av slavräder som utplånade by efter by, och de demografiska konsekvenserna skulle bli kännbara i århundraden. Än idag har de östra delarna av landet inte återhämtat sig demografiskt. De båda länen Haute-Kotto och Haute-Mbomou har t.ex. en befolkningstäthet på mindre än 1 person per km2. Även de andra länen i området har extremt låga värden.

KOLONIALPERIODEN
De första européer med koloniala intressen som genomkorsade området var tyskar (George Schweinfurth [1870], Friedrich Bohndorff [1876, 1879], Wilhelm Junker [1876, 1880-1883] m.fl. Tyskland hade redan Kamerun och hade alltså ett uppenbart intresse av området.

Frankrike kolonialmakt
Men under Berlinkonferensen 1884-85 tillerkändes Frankrike större delen av nuvarande CAR. Motståndet mot den franska kolonialmakten lät inte vänta på sig och det skulle ta Frankrike mer än tio år att ”pacificera” de motsträviga stammarna, men 1905 etablerade fransmännen kolonin Ubangi-Shari.

Frankrike hade ingen idé om hur man skulle kunna exploatera landområdet och delade därför upp det i 17 olika delar som erbjöds stora europeiska koncessionsföretag. Dessa behandlade de lokala befolkningarna som slavar. De införde mycket omfattande tvångsarbete (corvée) för järnvägsbygget från Kongo till Atlanten och tvingade samtidigt män, kvinnor och barn in i ett bärarsystem för transport av varor och förnödenheter för kolonialmakten.

Personer som vägrade eller som deserterade infångades och dödades. Många tusentals människor fick sätta livet till under dessa år. De flesta européer som arbetade i dessa företag, hade rekryterats från fängelser i Europa och var tungt kriminellt belastade. Frankrike tog 15 % på koncessionsföretagens vinster och därtill en fast årsavgift.

Frankrike hade flera kolonier och territorier i Västafrika och 1910 bildade de en federation, Franska Ekvatorialafrika, i vilken Ubangi-Shari ingick tillsammans med nuvarande Gabon, Kongo och Tchad.

Under första världskriget tvingades många män in i franska armén bl.a. för att återta Nola och andra områden i västra Ubangi-Shari som lämnats till Tyska Kamerun 1911. Under andra världskriget var Ubangi-Shari en av de första kolonierna som ställde sig bakom det fria Frankrike. För det belönades de efter kriget. En lag avskaffade tvångsarbetet 1946 och samma år fick Ubangi-Shari sin första deputerade i franska nationalförsamlingen. Det blev prästmannen Barthélemy Boganda. En ramlag 1956 gav afrikanerna allmän rösträtt och 1958 svarade 98,1 % ”ja” till att stanna kvar i det franska samväldet.

Självständighet
Ubangi-Shari fick inre självstyre som autonom republik inom det franska samväldet och Barthélemy Boganda blev regeringschef. Han omkom året därpå under presidentvals-kampanjen i en flygolycka som ännu inte är fullt utredd. Hans rådgivare David Dacko tog upp de politiska tyglarna och blev landets förste president. Trots att många hade valt att stanna kvar i det franska samväldet gick utvecklingen här som i de flesta andra afrikanska länder, mot full självständighet. För Ubangi-Sharis del kom den 13 augusti 1960.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Dacko lade sig snabbt till med diktatoriska fasoner och hans styre blev repressivt. Landets ekonomi försämrades också snabbt. Den 31 december 1965 störtade översten Jean-Bédel Bokassa sin kusin (Dacko) i en statskupp.

Jean-Bédel Bokassa
Bokassa, praktiskt taget uppvuxen i den franska kolonialarmén, hade storhetsvansinne. Hans idol var Napoleon Bonaparte. Först utropade han sig själv till president på livstid, sedan införde han monarki, och 1977 lät han kröna sig till kejsare över det Centralafrikanska kejsardömet. När han utformade kröningsceremonin lät han sig inspireras av just Napoleon I kröning i Paris 1804. Kostnaderna för ceremonin, $20 miljoner som Frankrike lär ha stått för, motsvarade det fattiga landets dåvarande bruttonationalprodukt. Den dåvarande franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing erkände att han tagit emot diamanter som gåvor från Bokassa.

Bokassa avsätts
Efter ett par år av kejserligt styre började folk att göra uppror. Repressalierna blev brutala. Upproren kulminerade i en massaker på 80 skolbarn som var ute på gatorna och demonstrerade mot att de var tvungna att köpa skoluniformer från butiker som ägdes av Bokassa. Kejsardömets rykte var kört i botten såväl nationellt som internationellt, och fransmännen lät bilan falla 1979 när Bokassa flög till Libyen för att be om ekonomiskt bistånd. Då gav Valéry Giscard d'Estaing order om att presidentpalatset i Bangui skulle intas och med hjälp av 10 000 franska soldater återinstallerades David Dacko. Det republikanska styresskicket återinfördes. Dacko var emellertid inte särskilt populär och 1981 tog generalen André Kolingba (yakoma) makten i en statskupp.

Samma år lämnade Bokassa sitt franska slott och for tillbaka till Bangui. Han räknade inte med att Kolingba skulle arrestera honom, men så skedde och Bokassa dömdes till döden för högförräderi, mord och kannibalism. Domen omvandlades till livstids fängelse och Bokassa dog 1996. Hans död noterades knappt i den lokala pressen.

Flerpartisystem införs motvilligt
Kolingba kämpade emot nationella och internationella påtryckningar att införa ett demokratiskt flerpartisystem, och han visade ingen brådska att komma till valurnorna. I september 1993 blev det äntligen presidentval. Kolingba förlorade till f.d. premiärminister Ange-Félix Patassé (sara), som nu var partiledare för Rörelsen för det centralafrikanska folkets befrielse (MLPC). Mycket motvilligt tvingades Kolingba av Frankrike att acceptera valresultatet.

Patassé favoriserade de norra etniska grupperna (sara, baya). De var överrepresenterade i såväl presidentens som premiärministerns kansli, och dessutom bland presidentens rådgivare, som verkschefer, i militären, och i statsförvaltningen. Efter 1994 har den etniska balansen förbättrats något inom vissa områden, t.ex. i statsförvaltningen.

Myterier och politisk oro
Efter Patassés maktövertagande följde en rad myterier av arméenheter i huvudstaden Bangui. En av de viktigaste anledningarna till dessa myterier var att staten inte hade pengar till att betala ut löner, varken till soldater eller statstjänstemän. Fransmännen ville dra bort sina soldater och efter långa förhandlingar kunde man enas om att en inter-afrikansk trupp på 500 man (MISAB) skulle ersätta fransmännen och garantera säkerheten i huvudstaden. Truppen kom emellertid snart i konflikt med myteristerna.

Frankrike drog tillbaka sina soldater i april 1998 och MISAB ersattes av en fredsbevarande FN-styrka på 1 350 man (MINURCA). Denna drogs emellertid tillbaka den 15 februari 2000. Sedan dess har de politiska oroligheterna fortsatt med jämna mellanrum, och konflikten mellan norr och söder har fördjupats. Vissa grupper har känt sig så hotade i Bangui att de har måst återvända till sina respektive etniska zoner.

Partipolitiken följer de etniska gränserna
Resultaten från de allmänna valen 1999 bekräftar den etniska splittringen i landet. Presidentens parti MLPC har sitt stöd i de norra etniska grupperna sara, kaba och baya, medan Dackos Rörelse för demokrati och utveckling (MDD) stöder sig på de etniska grupperna i västra delarna av landet. Kolingbas parti slutligen, Centralafrikanska demokratiska samlingen (RDC) hämtar sitt stöd från de etniska grupperna i sydöst och i Ubangis flodområde.

Den politiska konflikten i Centralafrikanska republiken är som i många andra afrikanska länder, etnisk till sin natur. Det är två etniska eliter som kämpar om den politiska makten: en från norr och en från söder.
Den norra, som f.n. har makten genom presidenten Patassé, har sin bas i sara – kaba-grupperna nära gränsen mot Tchad. Den södra eliten som leds av generalen André Kolingba, har starkt stöd bland yakoma-folket. Båda eliterna har ”egna” militära styrkor. Presidentvakten och delar av den nationella armén står bakom Patassé, medan Kolingbas militära bas består av fraktioner inom den nationella armén.

Nytt kuppförsök
Natten mellan 27 och 28 maj 2001 var det dags för ett nytt kuppförsök. Denna gång var det Kolingbas styrkor ledda av generalen och f.d. arméchefen François Bozizé som i en samordnad aktion försökte inta presidentpalatset, den statliga radiostationen, och presidentvaktens förläggning. Kuppen misslyckades och Bozizé flydde till Tchad, där han fick asyl. Relationerna mellan CAR och Tchad har på nytt nått en bottennivå.

Ännu ett kuppförsök
Den 15 mars 2003 gjorde Kolingbas man François Bozizé ett nytt kuppförsök och denna gången lyckades han. Mer än 100 ledande regeringstjänstemän (MLPC) tog sin tillflykt till den nigerianska ambassaden. Efter kuppen plundrades kontor, affärer och hem urskiljningslöst av framförallt ungdomsmilis från MLPC. Bozizé bad tchadisk militär om hjälp med att återställa ordningen. MLPC erkände den nye presidenten liksom flera andra inhemska grupper. Men både den Afrikanska Unionen (AU) och Frankrike menade att kuppen var helt oacceptabel. Se AU:s policy i Efterskriften.

”Afrikas hjärta”
Det finns internationella förhållanden som påverkar den interna maktbalansen. Både Tchad och Libyen vill gärna komma åt CAR, inte bara för de stora mineralrikedomarna som finns där, utan också för dess strategiska läge mitt i Afrika. Den som kontrollerar ”Afrikas hjärta” vinner stora strategiska fördelar. De franska intressen skall inte heller förglömmas, det är till syvende och sist Frankrike som avgör hur den politiska utvecklingen gestaltas i landet.

Ett fattigt land med stora naturrikedomar
Som HDI-indexet ovan visat är CAR idag ett land som förser sina invånare med endast rudimentär service. Av alla 174 länder som år 2000 ingick i ”välfärdsindexet” kom CAR på 166:e plats. Med andra ord, Centralafrikanska republiken var år 2000 ett av världens tio fattigaste länder. Det är paradoxalt eftersom det finns stora naturrikedomar i landet i form av mineraler (diamanter, guld, uran), timmer, olja, vattenkraft, nationalparker, boskap, jordbruksmark (exportprodukter: kaffe, te, bomull) m.m. Men den ekonomiska infrastrukturen är dåligt utvecklad.

Sedan självständigheten 1960 har landet lidit av politisk instabilitet. Statskupperna har avlöst varandra och det har satt sina spår. 1965-69 motsvarade BNP per capita 1 474 internationella dollar (PPP). Idag är motsvarande siffra endast 1 120 dollar. Det är alltså fråga om en tydlig ekonomisk tillbakagång.

Framtiden
Hur ser framtiden ut för Centralafrikanska republiken? CAR behöver inte alltid vara fattigt. Som vi har sett finns det stora naturresurser och tillgångar i landet. Men så länge som den etniska problematiken får tillåtas blockera den ekonomiska utvecklingen, finns det anledning att misströsta. Förhoppningsvis kan de stora internationella aktörerna (Världsbanken, IMF m.fl.) tillsammans med en ny generation ledare staka ut en ny väg för landet som leder till förbättringar för alla grupper i landet.

Webbtips/källor:
http://www.ocdi.gov/cia/publications/factbook/geos/ct.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10012&Theme=16
http://www.sangonet.com/
http://www.francophonie.org/oif.cfm
http://www.lintelligent.com (Sök på Centrafrique)
http://observatori.barcelona2004.org/observatorio/busqueda_i.htm
http://www.lonelyplanet.com/destinations/africa/central_african_republic/
http://www.ethnologue.com

Noin, Daniel (2000): The population of sub-Saharan Africa (inkl. kartan Population distribution in Africa, Université de Paris 1 – PRODIG-UMR 8586), UNESCO Publishing, Paris
Gustavsson, Rolf/red/(1971): Kapitalismens utveckling i Afrika, Vol. 1 och 2, Bo Cavefors Bokförlag
McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History, New Edition

Se också: DR Kongo, Kamerun, Kongo, Sudan, Tchad.