Burundi

KartaSTATSKICK: Republik.
YTA: 27 835 km2 (något mindre än Belgien).
FOLKMÄNGD: 6.2 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.3 % (uppsk. 2001).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 juli 1962.
HUVUDSTAD: Bujumbura.
SPRÅK: Kirundi och franska (officiella), swahili (vid Tanganyikasjön).
RELIGION: Kristna (67 %, varav katoliker 62 % och protestanter 5 %), inhemska (23 %), muslimer (1-10 %).
ETNISKA GRUPPER: Hutu (bantu) 85 %, tutsi (hamiter) 14 %, twa (pygméer) 1 %.
NATURRESURSER: Nickel, uran, torv, kobolt, koppar, jordbruksmark och vattenkraft.
BNP: Jordbruk 50 %, industri 18 %, tjänster 32 %.
TILLVÄXT (BNP): 1.8 % (2000).
HDI (2000): 0,321 (170/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Burundi – burundier – burundisk. Engelska: Burundi – Burundian(s) – Burundi. Tidigare namn Urundi.

Ursprungsbefolkning
Omkring 8 000 år f.Kr. levde pygméer (ett jägar- och samlarfolk) i det område som vi idag kallar Burundi. De kan därför betraktas som landets ursprungsbefolkning och en liten grupp pygméer, twa, lever faktiskt fortfarande i landet. De är idag helt marginaliserade och saknar både politiskt, socialt och ekonomiskt inflytande.

Bantufolk migrerar
Före vår tideräknings början hade bantufolk i Västafrika börjat migrera öster- och söderut i Afrika. Några hundra år e.Kr. hade de nått fram till Stora sjöregionen i Östafrika, som då hade ungefär 1 miljon människor. Hur många av dem som var inflyttade bantu vet man inte, men pygméerna hade redan trängts undan på flera håll.

DEN FÖRKOLONIALA PERIODEN
På 500-talet hade de migrerande bantufolken från Västafrika etablerat sig väl i Stora sjöregionen och därmed också i dagens Burundi. Vid 1000-talet hade dessa olika folk sammansmält till ett folk, hutu, den största folkgruppen i Burundi idag.

Tutsierna invandrar
Enligt den gängse antropologiska historieskrivningen flyttade den tredje befolkningsgruppen, tutsierna, in i Burundi på 1400-talet. De var ett herdefolk och de kom med sina boskapshjordar på jakt efter betesmarker. I Burundi fann de vad de sökte. Tutsierna kom långt borta ifrån, vilket syntes på dem. De hade tydliga nilotiska drag; långa, smärta och ljusa i hyn. De allra längsta hade valts ut till herdar och krigare – ungefär på samma sätt som ungdomar i vårt land väljs ut vid mönstringen till olika krigsuppgifter alltefter sina fysiska förutsättningar. Det finns ingen känd skriftlig dokumentation som berättar om varifrån tutsi-folket egentligen kom, men enligt deras egen muntliga tradition var deras ursprungsland Etiopien.

Ubuhake
Hutu-folket blev till en början imponerade av tutsierna. De hade något som hutuerna inte hade, nämligen den ståtliga boskapen, kor med vackra horn som kunde bli upp till två meter mellan spetsarna. När tutsierna insåg hur eftertraktad deras boskap var införde de ett slags kontrakts- eller arrendesystem, kallat ubuhake som gjorde det möjligt för hutuerna att få tillgång till den eftertraktade boskapen och därmed höja sitt sociala anseende. Men det hade sitt pris! I gengäld fick hutun förbinda sig att arbeta för tutsin; valla hans boskap, arbeta på hans åkrar, bygga hans hus, och utföra allt annat arbete som han begärde.

Detta kontraktssystem kom så småningom att tillämpas överallt i samhället och det gjorde att tutsierna kunde etablera sig som herrefolk, medan hutuerna blev tjänare och slavar. Inom den tutsiska eliten fick vissa familjer och klaner en aristokratisk ställning och den feodala samhällsstrukturen blev alltmer påtaglig.

Kungariken
Tutsierna formaliserade sitt herravälde på 1500- och 1600-talen genom att grunda flera stater, som på 1800-talet styrdes av en mwami (kung), (ganwa) prinsar, och hövdingar från de aristokratiska familjerna. Dessa eliter såg ner på hutuerna och de gifte sig inte heller med hutuiska kvinnor. Bland vanliga tutsier, däremot, förekom ingifte. Men politiskt och ekonomiskt dominerade nu tutsierna landet, trots att de bara utgjorde en liten minoritet. Så var förhållandena i stora drag före kolonialherrarnas intåg.

KOLONIALISMENS TID
Tyska Östafrika

1886 satte tyskarna upp en militärpost vid Usumbura vid Tanganyikasjöns norra strand. Det blev fröet till dagens huvudstad Bujumbura. Missionärer kom in 1888 från Tanganyika (Tanzania) och grundade den första kristna missionsstationen vid Muyaga. Både Burundi och Rwanda inkorporerades 1899 med Tanganyika och bildade Tyska Östafrika. Kungen, Mwezi Gisabo, som först opponerat sig mot tyskarna godtog 1903 fördraget i Kiganda och erkände det tyska protektoratet.

Efter en viss tvekan beslöt tyskarna att följa den brittiska principen om ”indirekt styre” och anpassade därefter sin administration till den traditionella struktur som fanns, dvs. med kung, prinsar och hövdingar. Genom detta beslut kom tutsiernas ställning att stärkas ytterligare på hutuernas bekostnad. Tyskarna anlade också en ny huvudstad i Gitega mitt i landet, införde kaffeodlingar, och började bygga vidare på järnvägen från Tabora i Tanganyika.

Tyskland förlorar sina kolonier – Belgien tar över
Tyskland hade stora planer för exploatering av sina kolonier i Afrika, men så kom första världskriget och Tyskland stod som den store förloraren. I freden i Versailles 1919 förlorade Tyskland alla sina kolonier. Belgien trädde in i Tysklands ställe och administrerade Burundi på uppdrag av Nationernas Förbund (NF). Till att börja med fortsatte belgierna i tyskarnas fotspår och administrerade genom den traditionella hövdingastrukturen. Därigenom förstärkte de också tutsiernas makt ytterligare och hutuerna, majoritetsfolket, marginaliserades ännu mer.

I mitten på 1920-talet bytte Belgien plötsligt politik. Nu började man systematiskt försvaga kungamakten och därmed den politiska stabilitet som den representerade. Dessa och andra illa genomtänkta åtgärder, t. ex att göra Rwanda - Urundi till en administrativ del av Belgiska Kongo fördjupade de etniska motsättningarna mellan tutsier och hutuer. Avskaffandet av kontraktssystemet ubuhake var emellertid en positiv åtgärd, även om den tyvärr också försämrade de etniska relationerna.

1946 tvingade FN:s förvaltarskapsråd Belgien att börja demokratisera det burundiska samhället. Ett led i den processen var bildandet av politiska partier. Kungens äldste son Louis Rwagasore blev ledare för det nationalistiska Nationella framstegspartiet (UPRONA), vars målsättning var att förena de olika politiska grupperingarna i landet. Dessutom ville de ha omedelbar självständighet, vilket den belgiska koloniala administrationen inte var intresserad av. Den dåvarande belgiske guvernören, Jean Paul Harroy, har nyligen i en bok berättat om hur han påverkade hövdingen Pierre Baranyanka att bilda det konservativa Kristdemokratiska partiet (DP) för att bekämpa UPRONA.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Vid valen 1961 (alltså före självständigheten) tog UPRONA 58 av de 64 platserna i nationalförsamlingen. Rwagasore blev premiärminister men mördades efter ett par veckor i ett mord initierat av DP. Eftersom han var den sammanhållande kraften i partiet splittrades detta (som sannolikt DP hade räknat med) och tutsier och hutuer kom i öppen konflikt med varandra.

Hutu kuppförsök
Kungen, Mwambutsa IV, var respekterad av både tutsier och hutuer och han balanserade på den slaka etniska linan när han bildade regeringar. Men efter valet i maj 1965 begick han ett fatalt misstag då han utsåg en ganwa till ny premiärminister trots att hutuerna hade vunnit valet på ett övertygande sätt. I oktober samma år försökte hutuerna ta makten i en statskupp som dock misslyckades. Tutsiernas hämnd blev oerhört grym. Hela det hutuiska ledarskiktet mördades tillsammans med tusentals folk som stött kuppen.

Micombero tar makten
I juli året därpå (1966) avsattes kungen av sin son som tog namnet Ntare V. Han i sin tur begick det fatala misstaget att utse den tutsiske kaptenen Michel Micombero till premiärminister. Han avsatte nämligen i sin tur kungen själv i november samma år och utropade republik. Kungahuset, den stabiliserande faktorn i burundisk politik, var nu borta. Hutuerna rensades systematisk ut från alla betydelsefulla poster i regeringen och militären.

Nytt hutu kuppförsök
Missnöjet bland hutuerna växte men deras ledare var mördade. Först 1972 hade nya ledare etablerat sig och då försökte de återigen att ta makten i en statskupp, men även denna gång misslyckades de. Och nu blev vedergällningen av en omfattning som hittills inte förekommit. Sannolikt mördades över 150 000 hutuer. Tutsiska militärer gick systematiskt från den ena gymnasieskolan till den andra och plockade ut alla hutupojkar, framtidens ledare och militärer, och mördade dem. Liken flöt i floderna, så många var de att vattnet inte kunde flyta fritt under broar och andra passager. Över 300 000 hutuer flydde till grannländerna.

Detta var ett folkmord som i sin systematik, omfattning och grymhet hittills saknat motstycke i afrikansk historia. Hutuerna var övertygade om att systematiken i dödandet tydde på att tutsierna hade en plan för att eliminera dem, och tutsierna i sin tur oroade sig för sin minoritetsställning, och att de en dag skulle komma att utrotas av den stora majoriteten hutuer.

Micombero avlägsnas i tutsikupp
Micomberos tid var ute 1976 då en revolutionär grupp tutsiofficerare under ledning av översten Jean-Baptiste Bagaza tog makten i en oblodig statskupp. Han talade om ”nationell försoning” och tabubelade det etniska problemet. De individuella friheterna begränsades liksom allt tal om regioner, klaner eller andra etniska grupperingar. Även de religiösa friheterna begränsades vilket ledde till konflikt med den katolska kyrkan. Utländska präster och biståndsarbetare som sympatiserade med hutuerna utvisades.

Ny tutsikupp
När Bagaza var på resa i början på september 1987 passade armén på att ta makten och tutsin major Pierre Buyoya installerades som president. Han sågs som en ”befriare” och återetablerade de tidigare begränsade friheterna och kontakterna med den katolska kyrkan. Vidare tog han bort tabustämpeln från den etniska frågan.

I augusti året därpå blossade stridigheterna mellan tutsi och hutu åter upp. Partiet för hutufolkets befrielse (PALIPEHUTU) hade uppviglat hutubönder i Ntega och Marangara, två kommuner i norr, att döda tutsibönderna i de båda kommunerna. Upp mot 20 000 förlorade livet i dessa stridigheter och i de efterföljande militära operationerna för att återställa ordningen. Mer än 50 000 hutuer flydde till Rwanda för att undgå militärens repressalier.

Nyval – hutuer bildar regering
När Buyoya tog makten 1987 lovade han en 5-årig övergångstid till ett demokratiskt styrelseskick. Denna period mynnade ut i ett mycket väl genomfört demokratiskt val 1993. Buyoya förlorade (32,4 %) och hutun Mechoir Ndadaye (64,8 %) efterträdde honom. Detta var den första hutuledda regeringen och det var Burundis demokratiska front (FRODEBU) som bildade regering.

Hutupresidenten Ndadaye mördas i tutsikupp
Men Ndadaye fick inte vara president länge. Redan i oktober 1993 mördades han i en statskupp initierad av den tutsidominerade armén. Mordet gav upphov till en ny massaker och över 30 000 människor, både hutu och tutsi, dödades. Efter internationella påtryckningar fick FRODEBU tillbaka makten och utsåg hutun Cyprien Ntaryamira till president.

Ntaryamira dödas i flygkrasch
Men även Ntaryamira dödades. Den 6 april 1994 var han på väg hem från Arusha, Tanzania, tillsammans med Rwandas president Juvénal Habyarimana, då deras plan sköts ner av hutuextremister i närheten av Kigali. Målet för nedskjutningen var Rwandas president Habyarimana och i Rwanda ledde presidentens död till ett folkmord i vilket omkring 800 000 personer, de allra flesta tutsier, dödades!

Ny kupp av Buyoya
Burundi klarade sig denna gång från våldshandlingar men den etniska spänningen ökade om möjligt ännu mer. Sylvestre Ntibantunganya (hutu) utsågs till ny president i september 1994. I början på 1995 inledde hutuerna gerillakrigföring mot armén från flyktingläger i DR Kongo och Tanzania. Armén och tutsiska ungdomsgäng dödade hutuer runt huvudstaden Bujumbura. Oron i landet var stor, och i juli 1996 tog tutsin Pierre Buyoya makten igen i en ny statskupp.

Sanktioner
Men den här gången reagerade länderna i regionen och införde ekonomiska sanktioner. Buyoya ville ha tre år på sig att få fram en demokratiskt vald regering. Gerillakriget hade nu nått Bujumburas förstäder och Buyoya tvingades vidta extraordinära åtgärder. Befolkningen på landsbygden runt huvudstaden tvingades in i läger medan militären och säkerhetstjänsten tog upp jakten på rebellerna. Buyoya lyckades på flera sätt, bl.a. med att få till stånd en övergångsregering i vilken hutuer och tutsi delade på makten, och i januari 1999 togs sanktionerna bort.

Fredsprocess
Regionala och internationella ledare tvingade Buyoya in i en fredsprocess som Tanzanias f.d. president, Julius Nyerere, ledde fram till sin död i oktober 1999. Därefter tog Sydafrikas f.d. president, Nelson Mandela över och han blåste nytt liv i processen. Den 28 augusti 2000 skrev regeringen i Burundi under ett fredsavtal tillsammans med de viktigaste rebell-grupperna.

Men därmed var tyvärr inte freden given. Oerhört många problem återstod att lösa för staten Burundi. Säkerhetsproblemen hade naturligtvis högsta prioritet. Det fanns rebellgrupper som inte skrivit på avtalet och de fortsatte att destabilisera regeringen med sina gerillaräder, särskilt från gränsen mot Tanzania. I Tanzania fanns närmare en halv miljon flyktingar. Bland dem gömde sig många rebeller som kunde ställa till nya problem när de återvände hem. Repatrieringen har tagit lång tid och flyktingar i spontana grupper återvänder hem, kosta vad det kosta vill, därför att de helt enkelt inte står ut att leva längre i flyktingläger.

Som framgår av HDI-indexet var Burundi ett av de allra fattigaste länderna år 2000. Landet har lång väg att gå tills majoriteten av befolkningen kan få en dräglig levnadsstandard. Men förutsättningen är att de ledande befolkningsgrupperna godtar demokratins spelregler och lär sig leva tillsammans.

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/burundi.htm
http://www.encyclopedia.com/articles/02057.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10009&Theme=16
http://www.francophonie.org/oif/francophonie/membres/ARTICLES/cl_749.html
http://www.burundi.gov.bi/apercu.htm
http://us-africa.tripod.com/burundi.html
Kartor:
Refugee movements (8 november 1996) Relief Web, DeLorm e Mapping
Kigoma region: refugees, DeLorm e Mapping (1997)
http://www.maps.e-pages.com/africa/source/burundi_agricultural.html
Böcker:
Reyntjens, Filip (1966): Burundi, Afrikafakta 3, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Grove, A. T. (1978): Africa (Third Edition), Oxford University Press
Bra Böcker (1996): Nationalencyklopedin, Höganäs

Se också: Rwanda, DR Kongo, Tanzania.