Burkina Faso

Karta

STATSSKICK: Republik
YTA: 274 200 km2 (ungefär hälften så stort som Frankrike).
FOLKMÄNGD: 12 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 2.7 %.
ETNISKA GRUPPER: Ett 50-tal. Mossi (+50 %), gurunsi, senufo, lobi, bobo, mande, fulani, bissa, gurma etc.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 5 augusti 1960 (från Frankrike).
SPRÅK: Franska (officiellt). Många etniska språk som talas av 90 % av befolkningen.
RELIGION: Inhemska 65 %, muslimer 25 %, kristna (katoliker) 10 %.
NATURRESURSER: Kalksten, marmor, guld (små reserver), koppar, bauxit, bly, fosfat, zink, silver m.m.
BNP: Jordbruk 36 %, industri 20 %, tjänster 44 %.
TILLVÄXT (BNP): 5.5 % (1999 uppskattat).
HDI (2000): 0,303 (172/174).
NATIONALITETSNAMN: Svenska: Burkina Faso – burkinier – burkinsk.
Engelska: Burkina Faso – Burkinabe (sing. och plur.) – burkinabe. Burkina Faso hette Övre Volta (Haute-Volta) fram till den 4 augusti 1984.

Förhistorisk tid
De södra delarna av Burkina Faso låg inom det västafrikanska skogsområdet där de svarta afrikanska folken hade sitt ursprung. Det var härifrån som framförallt bantutalande folk migrerade till Afrikas centrala, östra och södra delar. De som stannade kvar i Västafrika talade språk som tillhörde den s.k. Niger-Kongo familjen: den västatlantiska gruppen (t.ex. wolof, fulani), kwa (akan, yoruba), mande (malinke, soninke) och volta (mossi).

Arkeologin ger inte några entydiga besked om vilka folk som först bodde i Voltaregionen, dvs. landområdet söder om Nigerflodens böj som senare skulle komma att benämnas Övre Volta, och nu Burkina Faso. Det enda man f.n. känner till är att lobi- och bobofolkens förfäder odlade marken väster om Mohonfloden (Svarta Volta) på 1000-talet.

FÖRKOLONIAL TID
Åtminstone från 1100-talet fanns också mossifolket i Voltaregionen. Hittills hade folk levt i disparata grupper utan någon central ledning, men på 1400-talet kom nya idéer. Då erövrade ryttare från Dagomba-regionen i dagens Ghana flera små, svaga stammar i Övre Volta t.ex. dogon, lela och kurumba. De inkräktande ryttarna utnämnde sig själva till hövdingar (naba) och nitton små hövdingedömen grundades i norr, väst och öster.

Kungariken
Folk (nyonyose) som redan bodde i dessa områden underkuvades och ”integrerades” med mossistammen tillsammans med invandrare från Dagomba-regionen. En kung (Moro Naba) placerades överst på den politiska rangskalan. Därmed hade man skapat ett kungarike med en klar hierarkisk struktur: Moro Naba – naba – nyonyose. De mest kända kungadömena upprättades i Ouagadougou, Tenkodogo, Fada Ngourma och Yatenga. Ouagadougou blev tidigt det ledande kungadömet.

Mossirikena blev en kraftfull politisk och militär gruppering som stod emot de muslimska attackerna på 1500-talet. På 1600-talet försökte mossiledarna utvidga sina landområden norrut genom att gå in i Sahel, men de stoppades av Songhais arméer ledda av Sunni Ali. Både Sunni Ali och hans efterträdare, Askia Muhammed, försökte tvinga kungen i Ouagadougou att konvertera till islam, men han vägrade. Detta är en del av den historiska bakgrunden till att Burkina Faso idag inte har en muslimsk majoritet i likhet med andra västafrikanska länder.

Så småningom organiserade sig även det muslimska fulanifolket (eller peul) i kungadömet Liptako, som dock erövrades av gurma (närstående mossi) men återtogs av fulani 1810. Voltaregionen låg inklämd mellan de muslimska staterna Mali (i nordväst) och Songhai (i nordost). När kolonialismen på 1600-talet ändrade förutsättningarna för den transsahariska handeln, förlorade dessa stater i betydelse.

Handelskaravaner passerade genom Voltaregionen med guld och slavar från skogsområden, salt från Sahara, och lyxartiklar från Nordafrika. Vapen och hästar efterfrågades av kungen i Ouagadougou. Den livligaste marknaden fanns dock i Sya (Bobo-Diolasso) där mandetalande zara bosatt sig bland bobofolket.

Slavhandel
Voltaregionen drabbades inte lika hårt av slavhandeln som andra västafrikanska områden. Men några av mossihövdingarna deltog i slavhandeln, antingen genom att låta infånga personer ur lokalbefolkningen, eller genom att köpa slavar från andra hövdingar. De flesta slavar arbetade i jordbruket eller i hushållen. De tilläts att tjäna sitt eget uppehälle genom att odla mark och föda upp boskap. Folk i södra delarna av landet utsattes för slavräder från kungadömet Kong i norra Elfenbenskusten.

DEN KOLONIALA EPOKEN
När Berlinkonferensen pågick 1884-85 fanns inga uttalade anspråk på Voltaregionen, men det fanns krafter i rörelse på marken. Både England, Tyskland och Frankrike var närvarande i områden kring Voltaregionen.
Kapplöpningen kunde börja, och Frankrike tog det första steget. De hade redan etablerat sig i Senegal och ville utvidga och ”knyta ihop” sina intresseområden, men mossirikena låg i vägen för dem. Nu var det bråttom, engelsmännen hade redan skådats ute i bushen. Den franske guvernören i Sudan (Mali) skickade genast en enhet ur främlingslegionen till Ouahigouya 1885 och fick till stånd ett franskt protektorat över Yatenga.

Den franske forskningsresanden Louis Binger besökte Ouagadougou 1887 men han blev besviken på mossikungadömet. De odlade bara vad de själva behövde meddelade han, och det fanns inga rika människor där. Däremot föreslog han att mossiregionen, eftersom den var så tättbefolkad, skulle kunna utgöra en ”arbetskraftsreserv” för franska projekt på andra håll i Västafrika. Han tänkte t.ex. på stora konstbevattnade och mycket arbetskrävande plantager. Hans förslag skulle komma att få dramatiska konsekvenser för i synnerhet, mossi- och bobofolken.

Franskt protektorat
Binger erbjöd kungen i Ouagadougou franskt protektorat, men han avböjde. Kungariket Kong däremot, som då inbegrep en god bit av södra Voltaregionen tackade ja till franskt protektorat. Under de följande åren erövrade fransmännen områden öster, väster och norr om det centrala mossiriket Ouagadougou. Och 1895 föll Bobo-Diolasso. Året därpå intog franska kolonialtrupper Ouagadougou och brände ner staden. Kungen flydde och sökte brittiskt beskydd.

Nu följde mer än sextio år av franskt kolonialstyre. 1898 kom Storbritannien och Frankrike överens om att Voltaregionen skulle tillhöra Frankrike. 1904 blev området en del av Övre Senegal-Niger, administrerat från Bamako i Mali, och 1919 blev det ett eget territorium inom Franska Västafrika. Fransmännen döpte det till Övre Volta.

Frankrike underminerade kungariket i Ouagadougou på alla sätt. De traditionella hövdingarna reducerades till skatteindrivare och tvångsrekryterare av arbetskraft. De fick alltså de två mest impopulära arbetsuppgifterna. Det var hårda år för lokalbefolkningen. Tvångsrekrytering av arbetskraft var vanligt i kolonierna. I Övre Volta hade den franska kolonialadministrationen tagit fasta på Louis Bingers idé om mossifolket som en arbetskraftsreserv, och tvångsrekryterade folk till bomullsplantagerna i Elfenbenskusten. Även soldater till den franska armén tvångsrekryterades.

Revolter
Missnöjet växte och 1908 marscherade över 2000 personer i Ouagadougou i protest mot de betungande skatterna, och bobo- och samofolken revolterade 1915-1916 mot tvångs-rekryteringarna. De franska repressalierna blev brutala. Tusentals människor flydde söderut till den brittiska kolonin Guldkusten (nuvarande Ghana), där arbetskraftslagarna inte var så hårda. Elfenbenskusten var f ö ”prinsessan” i det franska koloniala väldet i Västafrika, medan Övre Volta var ”den fula ankungen”. Någon plan för eller intresse av att utveckla Övre Volta hade fransmännen inte.

Övre Volta delas upp
1931 hade fransmännen fått nog och ville inte längre veta av ”den fula ankungen”. De hade begått flera allvarliga ekologiska misstag med bomullsodling mm och landet stod inför en svältkatastrof utan like. Det var dessutom helt bankrutt. I det läget delade fransmännen upp territoriet (september 1932) i tre bitar, varav den största tillföll Elfenbenskusten, den andra Franska Sudan (Mali), och den tredje Niger. Simsalabim. Problemet var löst och Övre Volta försvann. Så kunde en kolonialmakt göra i Afrika där man ansåg sig inte behöva ta hänsyn till varken lokalbefolkningen eller demokratiska förhållningssätt.

Övre Volta återuppstår
Men efter andra världskriget begärde mossihövdingarna att Frankrike skulle återetablera Övre Volta. Hövdingarnas och Frankrikes intressen råkade sammanfalla: Hövdingarna ville ha tillbaka sin politiska makt och Frankrike ville hindra den begynnande nationalismen att breda ut sig förespråkad av ivorianen Félix Houphouet-Boigny. Övre Volta återuppstod den 4 september 1947 och Frankrike återställde de statliga institutionerna.

SJÄLVSTÄNDIGHET
Nu skedde allting i rask takt. 1956 införde Frankrike allmän rösträtt i sina kolonier i Franska Västafrika och två år senare ”erbjöd” Frankrike kolonierna självständighet eller medlemskap inom det franska samväldet. Övre Volta röstade för det senare alternativet liksom de andra kolonierna i Västafrika med undantag av Guinea. Mossiern Maurice Yaméogo i Parti de Regroupement Africain ledde landet mot självständighet den 5 augusti 1960.

Statskupper
Yaméogo var en auktoritär ledare och hade inte mycket till övers för varken demokrati, flerpartisystem eller fackföreningar. När han försökte att minska de statsanställdas löner kom statskuppen som ett brev på posten. Översten Sangoulé Lamizana tog makten vilket inledde en period av politisk instabilitet, kupper och motkupper. Ekonomin förföll och ingen av regeringarna lyckades få någon rätsida på den. Den stora torkan i Sahel 1973-74 och 1984-85 drabbade landet hårt.

1983 tog flygöversten Thomas Sankara makten i en statskupp med hjälp av sin gode vän Blaise Compaoré. När han väl fått makten vidtog han en rad åtgärder som både förvånade, roade och förskräckte landsmännen. Han inledde t.ex. med att skänka bort alla regeringens lyxbilar till rikslotteriet, han minskade de högre tjänstemännens löner (inklusiva sin egen), han utnämnde fem kvinnor till ministrar, vägrade ta emot lån från Världsbanken, lierade sig med Cuba, Libyen och Nordkorea och lovade att kämpa mot ”nykolonialism och imperialistiskt herravälde”. Han bytte namn på landet som nu fick heta Burkina Faso – de hederliga och modiga människornas land.

Sankara retade många grupper med sitt revolutionära tal. Han förolämpade den inhemska medelklassen när han kallade den ”tjock och fet” och mossihövdingarna blev inte glada när han sa att han skulle förstöra ”feudalismen och patriarkatet” på landsbygden. Den 15 oktober avrättades han i en militärkupp ledd av ”bästa” vännen Blaise Compaoré. Compaoré efterträdde Sankara och lovade att ”rätta till” revolutionen, som enligt Compaoré, spårat ur.

I början på 1990-talet avsade sig hans parti, Organisationen för demokrati och fackförenings-rörelse, marxist-leninismen och återinförde flerpartisystemet. De första fria valen hölls 1992 och vanns av Compaorés parti. 1998 vann Compaoré stort i presidentvalet.

Ekonomi och hälsa
Som framgår av HDI-indexet var Burkina Faso vid milleniumskiftet bland världens allra fattigaste länder med ett index på 0,303. Den siffran placerade Burkina Faso på 172:a plats av de 174 länder som ingick i beräkningen. Utvecklingen har kommit i gång men den har fortfarande lång väg att gå för att folk ska få tillgång till grundläggande basservice.

Vid självständigheten 1960 överlevde 852 barn av tusen det första levnadsåret (Sverige 1895-99 [sic] 900) och inkomsten per capita var 632 (Sverige 1895-99 [sic] 2 766) internationella dollar (PPP). 1995-99 var överlevnaden 901 barn per tusen (Sverige 995) och per capita-inkomsten 852 internationella dollar (Sverige 20 518).

Hälsosituationen i landet är mycket bristfällig. Det framgår av det faktum att 1996 dog 4 000 människor i en meningitisepidemi, och fem år senare, 2001, ytterligare 1 500. I Burkina Faso bär 7 % av befolkningen på HIV/AIDS. Det är det näst högsta talet i Västafrika.

Politiskt våld
I Burkina Faso har det politiska våldet varit en del av vardagen efter självständigheten. Den 13 december 1998 hittades Norbert Zongos sargade och brända kropp tillsammans med tre andra personer i hans närhet. Zongo var chefredaktör för tidningen L’indépendent och undersökte politiska mord i landet.

Efter hårt internationellt tryck sattes en oberoende kommission upp för att utreda fallet. Den rapporterade att det var presidentens säkerhetstjänst som var ansvarig för mordet på chefredaktören. Sedan dess har presidenten och hans rådgivare försökt tysta ner det hela och skydda de ansvariga. Men till slut gick det inte längre att stå emot det internationella trycket, bl.a. från Amnesty International, och den huvudmisstänkte, fanjunkaren Marcel Kafandu, ställdes inför rätta i februari 2001.

Beroendet består
Burkina Fasos ekonomi är problematisk. Landet är beroende av internationellt bistånd. Hundratusentals burkinier arbetar i Elfenbenskusten som lantarbetare på bl.a. bomulls-plantager och deras transfereringar är av stor betydelse för Burkina Fasos ekonomi. Men burkinierna är inte alltid välkomna gästarbetare i Elfenbenskusten. I början på 2001 fick tiotusentals av dem skyndsamt ta sig hem efter att ha utsatts för trakasserier och fientligheter i värdlandet. Det vållade nästan kaos i den burkinska ekonomin.

Webbtips/källor:
http://www.adci.gov/cia/publications/factbook/geos/uv.html
http://whc.unesco.org/exhibits/afr_rev/toc.htm
http://us-africa.tripod.com/index.html
http://www.francophonie.org/frm/francophonie/frm.html
http://www.amnesty.org
http://www.whc.ki.se/index.php (World Health Chart 2001. WHO)

McEvedy, Colin (1995): The Penguin Atlas of African History (New Edition).
Jeune afrique (1969): Afrique 1969 (Numéro spécial annuel).
Geographica (2000): Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder, Könemann.

Se också: Elfenbenskusten, Guinea, Sierra Leone.