Botswana

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 581 730 km2 (ungefär som Spanien och Portugal tillsammans).
FOLKMÄNGD: 1.5 milj. (juli 1999).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.1 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 30 september 1966.
HUVUDSTAD: Gaborone. (Tidigare Mafikeng.)
SPRÅK: Engelska (officiellt); setswana (nationellt) plus många andra etniska språk.
ETNISKA GRUPPER: Botswanier (95 %): Tswana, khoisan (hottentotter och bushmen); andra afrikaner, européer.
RELIGION: Inhemska (50 %), kristna (50 %).
NATURRESURSER: Diamanter, koppar, nickel, salt, stenkol, silver, nationalparker osv.
BNP: Jordbruk 4 %, industri 46 % (varav gruvdrift 36 %), tjänster 50 %.
TILLVÄXT (BNP): 7-9 %
HDI (2000): 0,593 (122/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Botswana – botswanier – botswansk. Engelska: Botswana – Motswana (sing.), Batswana (plur.) – Motswana (sing.), Batswana (plur.). Botswana hette tidigare Bechuanaland.

Ursprungsbefolkning
Ursprungsbefolkningarna i södra Afrika var khoisan-folken, dvs. khoikhoi, ”hottentotter”, och san, ”bushmen”. De har levt i södra Afrika åtminstone under de senaste 30 000 åren men sannolikt mycket längre, kanske upp mot 100 000 år ? och de lever fortfarande i Botswana! Deras antal har starkt reducerats och idag räknar man med att denna lilla och särpräglade etniska grupp består av omkring 60 000 individer. De har lämnat efter sig tusentals grottmålningar som berättar om deras liv och leverne i Kalahariöknen. De var ett jägar- och samlarfolk. Idag är det endast ett fåtal familjer som lever på det traditionella sättet.

Bantufolk migrerar
För c:a 2000 år sedan började bantufolk, sannolikt från Stora sjöregionen, att migrera till södra Afrika och i den processen trängde de undan ursprungsbefolkningarna. Det var en process som pågick länge. När holländare Jan van Riebeek anlände till Kapstaden den 6 april 1652 levde khoisan-folk fortfarande längst ner i södra Sydafrika. Benämningarna, ”hottentotter” och ”bushmen”, var de europeiska nybyggarnas namn på khoisan-folken.

Senare, och längre norrut, skulle folk som inte tillhörde khoisan, dvs. bantufolk rent allmänt komma att kallas tswana (ett xhosa ord) av de koloniala nybyggarna. En del av tswana slog sig ner i de bördiga östra delarna av det vi idag kallar Botswana och där har de stannat och utgör nu den största befolkningsgruppen i landet.

Men de flesta tswana finns inte i Botswana utan i nordvästra Sydafrika, på gränsen mot Botswana. Där, i det forna hemlandet Bophutatswana (”platsen där tswana samlas”), som den sydafrikanska apartheidregimen satte upp och understödde, lever idag närmare 3 milj. tswana. Det ska jämföras med omkring 1.2 milj. tswana i Botswana (”Tswanas land”).

Tswana är dessutom nära besläktade med sothierna i Lesotho och Transvaal i Sydafrika. De har samma språk, samma agrara kultur, politiska organisation och trosföreställningar. I Botswana är tswana indelade i elva undergrupper: Thlaping (thapi), rolong, kwena, kgalagadi, tawana, hurutshe, gwaketse, ngwato, tlokwa och malete. Språket setswana kommer från undergruppen kwena.

Det faktum att tswana var och fortfarande är uppdelade på ett antal undergrupper tyder på att samhället var organiserat i små hövdingedömen. De grälade och stred om de resurser som de alla behövde: vatten och betesmark. Någon central makt eller kungadöme fanns inte när de första européerna började komma till området.

Upptäcktsresanden
Handelsmän och storviltsjägare var först på plats. De kom på 1700-talet. Sen kom missionärerna. David Livingstone var en av dem. Han arbetade som missionär och läkare i Bechuanaland mellan 1840 och 1849. Sedan tog hans geografiska intressen över och han ägnade sig mest åt att genomföra långa och besvärliga upptäcktsresor – och att bekämpa slavhandeln. Han var bl.a. den förste europé som kom till sjön Ngami.

En annan person som är förknippad med sjön Ngami är svensken Charles John Andersson från Vänersborg. Han kom till Walvis Bay i Sydvästafrika (Namibia) 1850 som deltagare i en expedition som leddes av den sedermera berömde Francis Galton. Expeditionen skulle västerifrån nå sjön Ngami, men misslyckades, och Galton återvände till England medan Andersson stannade kvar. Han hade ett naturhistoriskt intresse men kom alltmer att ägna sig åt handel och storviltsjakt. Så småningom lyckades han finansiera en egen expedition och med hjälp av inhemska vägvisar nådde han sjön Ngami västerifrån 1853. Han skrev en bok som hette ”Sjön Ngami” och rapporterade till National Geographic Society i London och blev en känd man.

Cecil Rhodes
En man vars liv går hand i hand med södra Afrikas ekonomiska och politiska utveckling är Cecil Rhodes. Han kom som sjuklig 16-åring från England till Natal där han skulle hjälpa sin bror att odla bomull. Men han lämnade snart Natal och for till Kimberley och de nyöppnade diamantgruvorna. Han började med att sälja pumputrustning för att pumpa bort vattnet i gruvorna, och slutade som huvudägare till De Beers gruvbolag, som hade monopol på diamanthandeln i hela världen. Han var inte bara sin tids framgångsrikaste industriman utan också sin tids störste imperiebyggare. Hans dröm var att etablera brittiskt inflytande ”från Kap till Kairo”. Det var Cecil Rhodes enträgna påtryckningar och agerande bakom kulisserna som fick Storbritannien att annektera Bechuanaland 1885.

Guldrusch
År 1867 blev Bechuanaland en plats på kartan. Då upptäckte man nämligen guld vid Tati utmed Shashifloden, nordväst om boerrepubliken Transvaal. Det ledde till en mindre guldrusch. Senare upptäckte man också guld på andra håll i Transvaal, men det var först när de stora fyndigheterna i Witwatersrand upptäcktes 1886 som den stora guldruschen i Sydafrika kom igång. T.o.m. svenskar emigrerade för att pröva sin lycka. Mellan 1880 och 1910 utvandrade omkring 1500 personer från svenska Österbotten i Finland till Sydafrika.

Boerna börjar bli oroliga
Britterna hade nu fått klart för sig vilka enorma guldreserver som fanns i Transvaal och de var fast beslutna att lägga vantarna på de rikedomarna. Transvaal var en självständig republik under ledning av den stränge kväkaren Paul Kruger. Boerna, som hade lämnat Kapkolonin (the Great Trek) för att komma bort från de förhatliga engelsmännen, kände sig hotade. Afrikaaner Bond (en broderskapsrörelse) hade grundats 1879 och några år senare, 1882, lämnade några fribytare Transvaal (med regeringens goda minne) för att etablera små republiker, Stellaland och Goschen, på mark som de blivit tilldelade av hövdingar i Bechuanaland, vars gränser då sträckte sig längre söderut. De gjorde den lilla byn Vryburg, som är afrikaans och betyder ”Fristad”, till huvudstad.

Britterna annekterar en del av Bechuanaland
Tyskarna hade etablerat sig i nuvarande Namibia, Damaraland och Namaqualand 1884, och engelsmännen fruktade att de hade planer på att gå in i Bechuanaland också. Därför annekterade Storbritannien 1885 det område av Bechuanaland som låg söder om Molopofloden och gjorde det till en brittisk koloni samt utropade ett mycket större område norr om floden till brittiskt protektorat. Allt detta skedde i skuggan av den pågående Berlinkonferensen som lade grunden till Afrikas delning och den stora kapplöpningen om Afrika (”the Scramble for Africa”). På så vis drogs Bechuanaland in i det storpolitiska spelet om Södra Afrika. En av de pådrivande krafterna var industrimannen Cecil Rhodes.

Boerkrigen
Engelsmännen ville inte låta boerna i Transvaal vara i fred. Guldet hägrade. De gick i krig två gånger för att krossa boerna och till slut lyckades de. Boerna led ett förödmjukande nederlag med stora förluster i människoliv. Svenskar och andra skandinaver som arbetade i de sydafrikanska gruvorna vid den här tiden, satte upp en skandinavisk kår som kämpade på boernas sida. De besegrades av engelsmännen och skickades till S:t Helena som krigsfångar där de hölls ett par år innan de frigavs.

Efter boernas nederlag blev Transvaal (och Oranjefristaten) brittiska kronkolonier och 1910 bildade de tillsammans med Natal och Kapkolonin den Sydafrikanska unionen. Unionsregeringen utsatte den brittiska kolonialadministrationen för hårt tryck under många år i avsikt att få inkorporera hela Bechuanaland i unionen.

Man hade redan införlivat Bechuanaland söder om Molopofloden, dvs. den brittiska kronkolonin, och nu ville man ha Bechuanaland norr om floden också, dvs. protektoratet Bechuanaland och dessutom Lesotho och Swaziland. Men flera bechuana-hövdingar opponerade sig och britterna lyssnade på dem. När sedan apartheidstatens förespråkare Nationalistpartiet kom till makten 1948 blev det politiskt omöjligt för Storbritannien (och världsopinionen) att acceptera att dessa stater skulle ingå i den Sydafrikanska unionen. På så sätt klarade de sig från att omfattas av den sydafrikanska apartheidpolitiken och dess konsekvenser.

Hyddskatten
Kolonialmakten Storbritannien var inte särskilt intresserad av Bechuanaland och dess utveckling och lät hövdingarna styra och ställa som de alltid hade gjort. Däremot var britterna intresserade av att få in inkomster. Därför införde de här, liksom på många andra håll, den förhatliga hyddskatten (hut tax). Denna tvingade lokalbefolkningen att skaffa fram kontanter så att de kunde betala skatten. Och det i sin tur tvingade män att ta lönearbete i Sydafrika. Kvinnoöverskottet blev stort i Bechuanaland och ledde till nya sociala beteenden. Genom att så många personer hade lönearbete i Sydafrika blev Bechuanaland mer och mer beroende av Sydafrika.

Självständighet
Storbritannien antydde plötsligt 1960 att de var beredda att bevilja Bechuanaland någon form av självstyre (”the Winds of Change”). Det ledde till Lobatseavtalet i juli 1963 och bildandet av en nationalförsamling. Val hölls i mars 1965. Bechuanalands demokratiska parti (BDP) vann valet och premiärministern, Seretse Khama, begärde full självständighet, som beviljades och trädde i kraft den 30 september 1966. Bechuanaland blev Botswana.

Ekonomi och politik
Vid självständigheten var Botswana ett fattigt land, men redan året därpå såg det ljusare ut. Då hade man nämligen upptäckt stora diamantfyndigheter i landet och 1971 kom gruvdriften igång på allvar. Många andra afrikanska länder har också stora naturresurser utan att det för den skull lett till bättre förhållanden för befolkningen. Resurserna har gått till fel saker eller i värsta fall, hamnat i fel fickor.

Men det skulle visa sig att Botswana i det här avseendet var annorlunda. Vid självständigheten överlevde 887 barn första levnadsåret (<1 år) per tusen (Sverige 985) och BNP per capita (GDP) omräknat till köpkraft i internationella dollar (PPP) var 635 (Sverige 10 889). Sedan dess har situationen förbättrats år för år, och 1995-99 överlevde 942 barn <1 år per tusen (Sverige 995) och köpkraften motsvarade 6 022 internationella dollar (Sverige 20 518). BNP per capita (PPP) ökade alltså nästan 10 gånger under perioden.

Också i politiskt avseende har Botswana varit annorlunda än de flesta andra afrikanska stater. Medan många andra länder i Afrika söder om Sahara under den här tiden varit enpartistater, har Botswana haft en stabil demokrati med flera politiska partier. BDP, som är ett liberalkonservativt parti, har stått för den politiska stabiliteten. När Seretse Khama dog 1980, tog hans vice president Quett Masire över och styrde landet fram till den 31 mars 1998, då han avgick och efterträddes av sin vice president Festus Mogae.

Botswana har haft en ekonomisk utveckling utan motsvarighet i Afrika söder om Sahara. Den verkliga tillväxten har legat på omkring 9 % per år mellan 1966 och 1997. Diamantindustrin har varit drivkraften i ekonomin. Värdet av hela mineralproduktionen uppgick till 2.42 miljarder US dollar år 2000, varav diamantindustrin stod för 2.13 miljarder US dollar. En tredjedel av BNP härstammar från diamantindustrin, 45 % av statens inkomster, och 75 % av exportinkomsterna. Räknat i värde var Botswana världens största diamantproducent 2000. Gruvindustrin är också landets största arbetsgivare och har mer än 14 500 anställda, vilket motsvarar 6 % av hela arbetskraften i landet.

Turism är också en sektor som är på frammarsch. För flertalet människor är dock jordbruk för husbehov fortfarande den viktigaste näringsgrenen. I östra delarna av landet finns ett modernare jordbruk som drivs av invandrade europeiska och sydafrikanska jordbrukare. Boskapsuppfödning är också en mycket viktig näring i Botswana.

Trots den mycket imponerande ekonomiska utvecklingen kommer ändå landets rikedomar inte alla till del. Många människor är fortfarande arbetslösa, officiellt 20 % men i realiteten är siffran snarare 40 %. Några grupper i samhällets styrande skikt får mer än sin beskärda del av välståndet, medan andra får nöja sig med betydligt mindre.

HIV/AIDS – ett stort problem
Den mycket utbredda förekomsten av HIV/AIDS i Botswana är ett stort problem. Det är framförallt i städerna utmed den gamla missionärs- och handelsrutten, från Mafikeng till Bulawayo, som epidemin är särskilt markant. Inte mindre än 35.8 % av den vuxna befolkningen (15–49 år) hade AIDS/HIV vid millenniumskiftet. Vid samma tillfälle dog 24 000 personer av AIDS per år! Och 66 000 barn hade blivit föräldralösa sedan epidemin först observerades i början på 1980-talet. Risken är stor att flera decenniers socioekonomiska utveckling går förlorad.

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/botswana.htm
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/maps/mapkey.html#legend
http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/country/africa.html
http://fr.allafrica.com/img/commerce/africa2002/mining.pdf
http://www.imb.org/southern-africa/peoplegroups/tswana.htm
http://www.lib.utexas.edu/maps/historical/british_bechuanaland_1887.jpg
http://www.vhc.ki.se/index.php (World Health Chart)
http://www.unaids.org

Johnson, Peter & Bannister, Anthony (foto) Wannenburg, Alf (text)1980: The Bushmen, London
Pakenham, Thomas (1991): The Scramble for Africa, London
Olin, K-G (2000): Afrikafeber, Jakobstad
Berg, Lasse (1997): När Sverige upptäckte Afrika, Stockholm
Christopher, A. J. (1994): The Atlas of Apartheid, London
Insight Guides (1994): South Africa, Hillbrow S. A.
Johansson, Peter (2001): Handelsfursten av Damaraland, Axel Eriksson, En svensk pionjär i Södra Afrika, Stockholm

Se också: Namibia, Sydafrika, Zimbabwe.