Algeriet

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 2.4 milj. km2 (jmf hela Europa på 10.6 milj. km2). Algeriet är Afrikas näst största land till ytan efter Sudan.
FOLKMÄNGD: 32.2 milj. (uppsk. 2002).
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 1.7 % (2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 5 juli 1962.
HUVUDSTAD: Alger.
ETNISKA GRUPPER: Araber, berber, tuareger.
SPRÅK: Arabiska, franska, tamazight.
Tamazight, berbernas språk, officiellt fr o m 2002.
RELIGION: Islam (sunni) 99 %.
NATURRESURSER: Olja, gas, järnmalm, fosfat, uran, bly, zink osv.
BNP: Jordbruk 11 %, industri 37 %, tjänster 52 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppsk. 2000).
HDI (2000): 0,683 (107/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Algeriet – algerier – algerisk. Engelska: Algeria – Algerian (s) – Algerian.

FÖRHISTORIA
Det landområde som idag består av det moderna Algeriet har en lång historia. Från grottmålningar i t.ex. Tassili N'Ajjer, nordost om Tamanrasset, vet man att 8 000 år före vår tideräknings början levde flera olika jägarfolk i området. Då var inte Sahara öken utan ett grönskande stäpplandskap där både elefanter, buffel, noshörningar, flodhästar, krokodiler och många andra djur levde.

Den blandning av folk som funnits i området under årtusenden har smält samman till det folkslag som vi idag känner som Algeriets ursprungsbefolkning, nämligen berberna. De lever fortfarande i landet och utgör idag 17 % av befolkningen.

Under 900-talet f.Kr. började fenicierna, som levde utmed Syriens och Libanons kuster, att etablera sig på den nordafrikanska kusten. De grundade Karthago (i nuvarande Tunisien) 814 f.Kr. och därefter fortsatte de att expandera utmed kusten. Först anlade de små bosättningar och en handelsstation och, om förutsättningarna var gynnsamma, utvecklades bosättningen till en koloni. På så sätt växte t.ex. Tipasa fram väster om Alger på 500-talet f.Kr.

Karthago blev med tiden en stark makt som behärskade nästan hela den nordafrikanska kusten, från södra Marocko till Libyen, kustområden i södra Spanien, Sardinien, Korsika, Balearerna och Sicilien. Det romerska riket kände sig hotat och gick i krig tre gånger (de puniska krigen) för att besegra uppstickaren Karthago. Det lyckades först 146 f.Kr. och Numidien som Algeriet då kallades, blev en romersk koloni. När Karthagos makt var bruten återetablerade sig berberna, och flera mindre hövdingedömen och kungariken uppstod i inlandet.

Romarriket kontrollerade hela den nordafrikanska Medelhavskusten under de följande 500 åren. Men 429 e.Kr. invaderades Nordafrika via Spanien av 80 000 vandaler (germansk stam) ledda av sin kung Kaiseric. Året därpå nådde de Hippo Regius (Annaba) och under de följande åren skövlade de Karthago och andra områden som de hade erövrat. Eftersom romarrikets makt och inflytande i området beskurits kunde berberna ytterligare stärka sin ställning.

Vandalernas makt varade i ungefär 100 år. I östra delen av romarriket, det som senare skulle komma att kallas det bysantinska riket med huvudsäte i Konstantinopel (som tidigare hette Bysans), styrde kejsaren Justinianus I. Han ville utvidga sitt rike genom att ta upp det romerska rikets fallna mantel. Därför skickade han år 533 general Belisarius med 16 000 man för att jaga bort vandalerna och ta kontrollen över Numidien. Hela den nordafrikanska kusten kom senare att ingå i det bysantinska riket. I skuggan av de storpolitiska förändringarna återtog nu berberna kontrollen av många områden på landsbygden i Numidien.

FÖRKOLONIAL TID
Men ockupanternas – feniciernas, romarnas, vandalernas och ”turkarnas” – kulturella och religiösa inflytande över de nordafrikanska folken har inte blivit bestående i någon större utsträckning. De som skulle komma att förändra hela Nordafrika i grunden var araberna. De kom med islam.

Islamiseringen
Den obrutna islamska perioden varade från 642 till 1830. Det var en lång period och islam har haft tid att tränga in i samhällets varje vrå och skrymsle. Islamiseringen i Nordafrika började 642 med en militär expedition som utgick från Egypten. Men det var först något senare på 600-talet som man utvecklade en medveten strategi för att erövra, islamisera och arabisera hela Maghreb, dvs. områden väster om Nilen, i Nordafrika.

Den arabiska invasionen stötte på motstånd men den var aggressiv, kraftfull och väl organiserad och de nomadiska berbersamhällena hade inte mycket att sätta emot. Berberhövdingarna och -kungarna tvingades i många fall med våld att acceptera islam. De folk som vägrade, t.ex. tuaregerna kördes ut i öknen – och där lever de än.

Dynastier
Olika arabisk-islamska dynastier, t.ex. fatimiderna, almoraviderna, almohaderna, och zayditerna förde den islamska kampen vidare genom århundraden. Ofta tvistade de med varandra om vem som var den rättmätige efterträdaren till profeten Mohammed, och som därför bäst representerade den sanna muslimska läran.
Redan i början på 900-talet uppkom skiljelinjen mellan shia- och sunnimuslimer. Oberoende av dynastiernas kamp blev resultatet en genomgripande islamisering och arabisering av hela Nordafrika.

Sjöröveri
Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripolis (Libyen) var länge kända som Barbareskstaterna. Det var en nedsättande benämning som antydde att dessa stater var ociviliserade, barbariska, grymma och primitiva. På 1400-talet blev de kända för det omfattande sjöröveri som förekom i deras vatten. På 1500-talet sattes sjöröveriet i system och europeiska stater (inklusive Sverige) fick betala tribut till dessa staters härskare för att slippa bli attackerade av sjörövarna. Men till slut fick de europeiska staterna (och USA) nog och gick till angrepp mot sjörövarnas högkvarter i bl.a. Alger och Tunis. Spanien försatte Alger i blockad.

Osmanerna
Då vände sig två muslimska piratbröder till sultanen i det osmanska (senare turkiska) riket och klagade på de ”otrognas” framfart. Sultanen skickade en flottenhet som drev ut spanjorerna från praktiskt taget hela den nordafrikanska kusten. Den mest kände av dessa bröder hette Khair-ed-Din, också känd i Europa som Barbarossa, dvs. rödskägg. Han härstammade från en ökänd osmansk piratsläkt.

1518 utnämnde sultanen honom till provinsguvernör och försåg honom med 2000 osmanska elitsoldater, s.k. janitsjarer. Barbarossa blev en framgångsrik sjörövare och banade väg för det osmanska rikets utbredning på den nordafrikanska kusten. Som tack blev han senare utnämnd till amiral över den osmanska flottan. Ingen dålig karriär för en sjörövare. Sjörövarna betalade ”skatt” – en tiondel – till sina politiska beskyddare i Barbareskstaterna.

Osmanerna styrde Algeriet, först genom tjänstemän, senare genom guvernörer (pasha) och slutligen genom kungar (dei). Turkiska blev officiellt språk i landet. Araber och berber fick inte inneha några regeringsposter. Autonoma stamstater tilläts. Sjöröveriet knäcktes först 1830 då Frankrike skickade in en armé på 34 000 man för att en gång för alla få slut på piraternas härjningar utmed den algeriska kusten.

DEN KOLONIALA EPOKEN
Tolv år senare, 1842, annekterade Frankrike Algeriet. Det skedde inte utan motstånd. Abd-el-Kader, född i Oran och son till en framstående sufier, organiserade motståndet i elva år tills han blev deporterad till Damaskus 1847.

Frankrike började en ”militär kolonisering”, dvs. man mer eller mindre tvingade soldater som fullgjort sin tid i armén att bosätta sig i Algeriet. Napoleon III försökte att etablera ett delvis självständigt arabiskt kungadöme 1863 men efter Frankrikes förluster i det fransk-tyska kriget 1870-1871 förkastades den idén. I stället öppnades Algeriet för fransk invandring i stor skala. Araberna fortsatte att göra uppror men det hindrade inte den europeiska invandringen som fortsatte.

Frankrike försökte modernisera Algeriet genom ekonomiska och institutionella förändringar och kulturpåverkan. Men hela projektet misslyckades, kanske främst beroende på att fransmännen föraktade den inhemska, muslimska befolkningen. Precis som boerna i Sydafrika som organiserade jaktlag för att skjuta bushmän – ungefär på samma sätt som man jagar hare eller annat villebråd – organiserade fransmän i Algeriet jaktlag eller "ratonades" för att skjuta araber eller berber. Med en sådan människosyn är det kanske inte så märkligt att lokalbefolkningen inte var särskilt samarbetsvillig. Lokalbefolkningen fick inte heller hålla offentliga möten för att dryfta sina angelägenheter, eller lämna sin bostadsort utan tillstånd, och de kunde inte bli franska medborgare, såvida de inte uppgav sin muslimska tro och konverterade till kristendomen.

Arabisk-muslimsk nationalism
Den franska regeringen förstod säkert vad som var i görningen och försökte initiera politiska förändringar till förmån för den inhemska muslimska befolkningen. Men alla sådan förslag blockerades i nationalförsamlingen och av de franska kolonialisterna i Algeriet. Den arabisk-muslimska nationalismen tog fart efter andra världskriget samtidigt som fransmännen i allmänhet totalt integrerat begreppet ”l’Algérie française” i det franska medvetandet. Algeriet var formellt en del av Frankrike sedan 1914, uppdelat på tre départements: Alger, Oran och Constantine. Att den ordningen ifrågasattes var svårt för många fransmän att förstå.

Algerietrevolten
Men den 1 november 1954 var det algeriska befrielsekriget ett faktum. Då inledde Nationella befrielsefronten (FLN) en serie samordnade attentat i hela Algeriet. Algerietrevolten, som detta befrielsekrig ofta kallas i Sverige var det blodigaste avkoloniseringskrig som utkämpats på den afrikanska kontinenten. Det pågick fram till 1962. Frankrike var fast beslutet att behålla Algeriet. 1956 hade man satt in mer än en halv miljon soldater i landet. Men trots det kunde man inte kväsa upproret.

Den fjärde republiken föll och de Gaulle återkom till makten i Frankrike den 1 juni 1958. Det var framförallt nationella, konservativa kretsar och militären som låg bakom hans politiska återkomst. Algerierna begärde total självständighet. Det motsatte sig de franska kolonialisterna, ”les pieds-noirs” (svartfötterna), i Algeriet. Men de Gaulle insåg de politiska realiteterna och erkände 1959 algeriernas rätt till självbestämmande. Högerextremistiska generaler försökte genomföra en statskupp och de Gaulle utsattes för flera attentat.

Men han överlevde och stod på sig, och i januari 1961 vände han sig direkt till det franska folket i en mycket känslomässig folkomröstning. Han sa bl.a. den 6 januari, två dagar före folkomröstningen, att hela affären [den algeriska självständigheten] är en fråga mellan det franska folket och honom själv (”Françaises, Français … l’affaire est entre chacune de vous, chacun de vous, et moi-même”). Den 8 januari fick han svaret som han ville ha. 76 % av de 21 miljoner röstande i Frankrike gav honom sitt stöd. I Algeriet, där 2.8 miljoner människor röstade, svarade 1 920 000 ”ja” – 70 % – till självständigheten, medan 790 000, nästan hela den franska befolkningen – les pieds-noirs – svarade ”nej”.

Självständighet
För de Gaulle var nu läget helt klart. Det franska folket hade uttalat sin vilja klart och tydligt: Algeriet ska bli en självständig stat. I början av mars 1962 skrev de Gaulle och FLN under ett fredsavtal i Evian som trädde i kraft den 19 mars (1962). Slutligen fick algerierna själva rösta om sin framtid. 99 % av dem uttalade sig för självständighet. Då lämnade över 1 miljon fransmän landet.

EFTER SJÄLVSTÄNDIGHETEN
Algerietkriget har satt djupa spår i den franska folksjälen. En av anledningarna torde vara det extrema våld som kom till användning på båda sidor. Över en miljon algerier miste livet. Den hemliga arméorganisationen OAS, under ledning av general Salan, torterade både fransmän och algerier. När den franska armén drog sig tillbaka lämnade den 100 000-tals personer i sticket som stridit på Frankrikes sida i muslimska milisförband eller harkis. Nästan alla slaktades av FLN efter självständigheten. År 2002 inledde representanter för harkis en juridisk process mot den franska staten. Samma år utkom den f.d. generalen Paul Aussaresses, chef för franska arméns underrättelsetjänst i Algeriet 1955-1957, med en bok i vilken han erkänner att han personligen torterat män, kvinnor och barn under befrielsekriget. Det är först nu, mer än 40 år efter det traumatiska krigets slut, som fransmännen börjar göra upp med sitt förflutna i Algeriet.

Vid självständigheten fanns det få utbildade algerier. De hade inte utbildats till att utföra kvalificerade arbetsuppgifter utan många av dem var tjänstefolk, lantarbetare och småbönder. När fransmännen gav sig av blev det brist på kvalificerad arbetskraft.

Ahmed Ben Bella, med stöd av översten Houari Boumedienne, blev landets första president. Han utropade Algeriet till en arabisk-islamisk socialistisk stat och genomförde flera socialistiska ”reformer” som t.ex. centralisering av statsapparaten, nationaliseringar av ekonomin, landreform, och införandet av enpartistaten. 1965 iscensatte Boumedienne en statskupp och fortsatte att utforma den socialistiska staten med hård hand fram till sin naturliga död 1978.

Fundamentalism
Han efterträddes av översten Chadli Benjedid som mjukade upp maktutövningen något och släppte Ben Bella från sin långa husarrest 1980. Men den hårda, repressiva maktutövningen hade satt sina spår. Fler och fler började ifrågasätta den sekulära, socialistiska staten. Iran blev ett exempel där Khomeynis tagit makten och etablerat en islamsk republik. Omfattande kravaller utbröt 1985 i Algeriet. Islamska ledare kallade regeringen för ”ett gäng ateister”. Benjedid släppte ytterligare något på tyglarna, men för sent och för litet, och nya omfattande kravaller ägde rum 1988.

Regeringen hade nu insett att det krävdes mer omfattande förändringar. En ny författning utarbetades skyndsamt och för första gången efter självständigheten tilläts flera partier att ställa upp i valen. För islamisterna öppnades nu nya möjligheter och de agerade beslutsamt. I kommunal- och regionalvalen den 12 juni 1990 vann Front Islamique du Salut (FIS) – Islamiska räddningsfronten – stort över det styrande FLN-partiet.

Islamsk stat
Islamisterna hade nu fått vind i seglen. Socialismens förestående kollaps i Sovjetunionen och i Östeuropa visade tydligt, menade de, att socialismen inte hade någon lösning på deras problem. Lösningen fanns i stället i religionen. Islam politiserades och anhängarna blev mer och mer fundamentalistiska. Målet blev att, som i Iran, etablera en islamsk stat (daola islamiyya). Nu var målet klart och anhängarna motiverade. Segern lät inte vänta på sig. I den första valomgången i de allmänna valen i december 1991 vann FIS en överväldigande seger över FLN. Det stod nu helt klart att FIS skulle vinna den andra valomgången också med en förkrossande majoritet och därefter ta kontrollen över parlamentet och etablera en islamsk stat. För att förhindra att så skedde tvingade eliten och militären fram Benjedids avgång, stoppade valen, och upplöste parlamentet.

Inbördeskrig
Inbördeskrig bröt ut 1992, och 1993 bildades den Beväpnade islamska organisationen GIA – Group islamique armé. GIA inledde ett urskillningslöst och brutalt dödande av män, kvinnor och barn. Lärare, poliser, soldater, tjänstemän, journalister, utlänningar, politiker och vanligt folk mördades i ett raseri av våld och terror som chockade världen. Polis och militär utövade också stort våld. Men 1995 hade de fått läget så pass under kontroll att val kunde genomföras. FIS bojkottade emellertid valet och våldet fortsatte. Nytt presidentval hölls den 15 april 1999 och Abdelaziz Boutefika, en f.d. utrikesminister som hade militärens förtroende, vann valet. Våldet fortsatte och vid millenniumskiftet hade uppskattningsvis 80 000 människor dödats i inbördeskriget.

Berbisk medvetenhet
I skuggan av inbördeskriget mellan de islamiska fundamentalisterna i FIS och regeringen har en annan lång och djupgående konflikt kommit upp till ytan igen, nämligen konflikten mellan berberna och regeringen. Berberna, vars kärnområde är provinsen Kabylien öster om Alger, anser att de är missgynnade. I april 2001 förekom dagliga upplopp, kravaller och gatuslagsmål i Kabylien.

Ett år senare, april 2002, meddelade regeringen att man gått med på ett krav som berberna länge ställt, nämligen att erkänna deras språk, tamazight, som ett av landets officiella språk. Det var ett beslut som var ägnat att lugna berberna inför valet i maj 2002. Men berberna lät sig inte blidkas. De vill ha mer och under valet drabbade de samman med säkerhetsstyrkorna i staden Tizi Ouzou elva mil öster om Alger. De bojkottade valet och deltagandet i Kabylien uppgick endast till 3 %. Valdeltagandet i valet (maj 2002) blev endast 46 % – det lägsta sedan självständigheten. Av den regerande trepartikoalitionen blev FLN valets segrare och kommer att bilda regering.

Algeriet har resurser
Algeriet saknar inte resurser. Det finns stora naturresurser i form av naturgas och olja. Algeriet har t.ex. världens femte största naturgasreserver och är världens näst största exportör av gas. Deras oljereserver ligger på fjortonde plats i världen. Problemet har varit och är klyftan mellan den rika minoritet som kontrollerar ekonomin och maktapparaten, och de fattiga massorna. Algeriet har haft en av arabvärldens mest centralplanerade ekonomier men är nu på väg att privatisera delar av den statskontrollerade industrisektorn. Ekonomiska reformer har haft lite påverkan på arbetslösheten. Den är fortfarande hög – omkring 30 %.

Webbtips/källor:
http://www.lexicorient.com/alg.htm
http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/dztoc.html

Fredoulle, Jean-Claude (1985): Dictionnaire de la civilisation romaine, Larousse
Chamberlain, Muriel E. (2000): Formation of the European Empires 1488-1920, Essex
de Gaulle, Charles (1970): Mémoires d’espoir, Le Renouveau 1958–1962, Paris
Boularès, Habib (1983): L’islam – la peur et l’espérence, Frankrike

Se också: Marocko, Tunisien, Västsahara.