Efterskrift

EFTERSKRIFT

Afrikanerna har en egen historia
Ett favoritpåstående som kolonialmakternas förespråkare ofta framhöll var att afrikanerna inte hade någon historia. Afrikanernas historia menade de, började med kolonialismen. Som den här boken visar är påståendet helt felaktigt och tillkommet endast för att bidra till att legitimera den koloniala erövringen.

I själva verket var det så att behovet av att bilda stater och riken med central politisk och administrativ ledning uppkom i Afrika ungefär samtidigt som i andra delar av världen. Behoven kunde variera. I Afrika blev de större allteftersom befolkningen växte, det yttre trycket från andra etniska grupper, t ex araberna ökade, och konkurrensen om de gemensamma resurserna, bete och vatten, hårdnade. På landkartorna i boken finns exempel på några av de kungariken som bildades under varierande tidsperioder.

Kolonialismen slog sönder de afrikanska samhällsstrukturerna
Kolonialismen bröt den naturliga utvecklingen i Afrika och skapade en ny och helt okänd världsordning för de afrikanska folken. När de europeiska kolonialherrarna etablerade sig, först med lock och pock, sedan med Bibeln i hand, och slutligen med hjälp av geväret och kulsprutan så slogs alla de afrikanska politiska, ekonomiska och sociala strukturerna sönder. Eftersom det skedde ungefär samtidigt över hela kontinenten, orkestrerat av Berlin-konferensen 1884-85 blev effekterna genomgripande. Afrika har ännu inte fullt ut återhämtat sig från detta våldsamma angrepp på den dåvarande samhällsstrukturen.

Vad var orsaken till kolonialismen? Många har försökt lägga fram ekonomiska, historiska och politiska teorier för att förklara kolonialismens ursprung. Alla dessa teorier kan sammanfattas i ett enda ord: girighet. När de europeiska staterna väl hade upptäckt de stora naturrikedomar som dolde sig i Afrikas inre ville de till varje pris lägga vantarna på dessa rikedomar. Priset blev högt – för afrikanerna.

Den europeiska rasismen banade väg för slavhandel och kolonialism
Afrikanerna själva gjordes till en ”naturresurs”. Den europeiska slavhandeln i Afrika fick en alldeles speciell dimension; industriell handel med människor. Rasismen var en förutsättning för slavhandeln. Man kan inte förnedra, förslava och sälja en människa som man uppskattar och betraktar som likvärdig. Därför gick rasismen hand i hand med slavhandeln och kolonialismen. I Sydafrika jagade boerna bushmän på samma sätt som de jagade hare.

Med påvens tillstånd, började det portugisiska kungahuset att handla med slavar på den västafrikanska kusten i mitten på 1400-talet. Slavarna fördes till Lagos på Portugals södra kust, som blev ett europeiskt slavcenter.

Christopher Columbus gjorde den Nya världen känd i Europa genom sina resor. Affärsmän och kapitalägare, inte minst Columbus själv, förstod vilka enorma möjligheter den Nya världen erbjöd den som snabbt ville tjäna pengar. Man kunde sätta upp plantager för att odla tobak, sockerrör, bomull osv. eller gräva efter guld och diamanter. Det fanns oändliga möjligheter men ett stort problem: bristen på arbetskraft. Indianerna ville inte låta sig förslavas. När de tvingades till det, visade det sig att de inte var så fysiskt starka, och inte heller så vana vid hårt och disciplinerat arbete.

Portugiser och spanjorer hade lösningen på problemet. De hade redan mångårig erfarenhet av västafrikanska slavar. Många av dem arbetade i Portugal och Spanien och hade rykte om sig att vara tåliga, starka och disciplinerade. De portugisiska och spanska kungahusen uppvaktades ständigt med förfrågningar, bl.a. från Columbus (som hänvisade till sina egna erfarenheter av slavhandel från Kap Verde), om tillstånd att få exportera slavar från Afrika till den Nya världen. År 1510 gav kung Ferdinand II (av Aragonien), ”katoliken”, tillstånd att skicka 200 afrikanska slavar till den Nya världen. Därmed inleddes den transatlantiska slavhandeln.

Sverige ville också delta i den lukrativa slavhandeln. Affärsidén var att infoga sig i den lönsamma triangelhandeln. Louis de Geer drevs av samma koloniala girighet som utmärkte de andra europeiska kapitalägarna. Fästningen Carolusborg (Karlsborg) i Ghana som han lät bygga, skulle bli språngbrädan till Afrikas inre rikedomar.

Men de stora europeiska sjöfartsnationerna som t.ex. Storbritannien och Holland hade intressen i området och 1664 förlorade Sverige Carolusborg till engelsmännen. Tack vare det blev Sveriges koloniala historia i Afrika kortlivad men exemplet visar att det är en myt att Sverige inte hade koloniala ambitioner. Det var tillfälligheter som gjorde att Sverige inte blev mer indraget i slavhandel och kolonialism än som skedde.

Slavarna gjorde uppror mot sina ägare
Slavarna gjorde motstånd när de infångades, kedjades, under vandringen till kusten, i slavhuset i väntan på transport, på havet, och när de hade kommit fram till den slutliga destinationen. Alla slavar som anstiftade uppror dödades. Likväl förekom i Amerika och på andra håll det ena slavupproret efter det andra. Det är alltså inte så att de afrikanska slavarna passivt accepterade sin situation.

Afrikas rikedomar skeppades till Europa
En av världshistoriens största exploatörer av Afrika och afrikanerna var kung Leopold II av Belgien. Ingen enskild person har gjort så stor skada som han. Han lämnade efter sig tio miljoner döda och hundratusentals lemlästade barn och ungdomar. Rikedomarna togs till Belgien och en rundtur i den europeiska huvudstaden Bryssel kan bekräfta det påståendet.

De flesta kolonialmakter använde, åtminstone i början av kolonialperioden, ett system med koncessionsbolag som fick ensamrätt att exploatera vissa områden. För det fick de betala avgifter till staten. Bolagen fick praktiskt taget styra och ställa som de ville i sina områden. Den friheten utnyttjade de till bristningsgränsen. Lokalbefolkningen beskattades omänskligt hårt, tvingades till tvångsarbete, piskades och förslavades. Trots att de värsta grymheterna skedde i bolagens namn fråntar det inte kolonialmakterna deras ansvar.

De utländska bolagen är legio i Afrika och många av dem bedriver fortfarande en mycket ljusskygg verksamhet. Det gäller framförallt bolag inom olje-, gruv- och skogsindustrin. Det är alltid lokalbefolkningen som blir lidande. De tvingas t.ex. att flytta från sin by utan ersättning, deras mark exproprieras och vattendrag förgiftas.

Även ett svenskt bolag anklagades i början på 2003 i Ghana för att vara inblandat i handlingar som skadade den fattiga lokalbefolkningen. En ghanansk miljöaktivist som intervjuades i TV menade att det som det svenska företaget nu anklagas för bara är en fortsättning på den exploatering som Sverige inledde 1652, då man började bygga fästningen Carolusborg. På så sätt får aktuella handlingar ett kolonialt perspektiv. Afrikanerna har inte glömt sin historia. Ett annat svenskt företag med verksamhet i Sudan har också ifrågasatts. Inget europeiskt företag med verksamhet i Afrika kan bli framgångsrikt om de negligerar de afrikanska folkens koloniala historia.

Folken i kolonierna gjorde uppror
En myt som förekommer då och då är påståendet att de afrikanska folken villigt lät sig koloniseras. Det är en grov förvanskning av verkligheten. Sanningen är den att de gjorde uppror mot kolonialherrarna över hela Afrika, från väst till öst och från norr till söder. Miljontals afrikaner fick sätta livet till i dessa uppror. Knappast någonstans i Afrika har det koloniala intrånget passerat utan motstånd.

För att hålla befolkningen i schack utsattes den för terror. Svenska officerare deltog i den koloniala terrorn t.ex. i Kongo. Löjtnanten Knut Svensson skrev i sin dagbok att han låtit döda 527 personer i byn Bikoro för vad vi idag skulle kalla ”civil olydnad”. Leopold II tackade Oscar II för de svenska mannarnas duglighet.

Kolonialmakterna bidrog motvilligt till utvecklingen av de koloniala samhällena
Några av kolonialmakterna bidrog till förbättringar av det koloniala samhället, fast på sina egna villkor. Man kunde t.ex. bygga järnvägar och landsvägar in i landet. Det gjorde man emellertid inte av någon god vilja för att underlätta afrikanernas transporter och rörlighet, utan för att kunna skeppa ut de rikedomar (guld, silver, koppar, diamanter, virke mm) som fanns i inlandet.

Flera kolonialmakter understödde missionärer för att sprida kristendomen. Förhoppningen var att det kristna budskapet skulle pacificera de upproriska folken. Det var också ett sätt att tala om för afrikanerna att deras inhemska trosföreställningar var värdelösa. Det var en total förnekelse av homo africanus – den afrikanska människan.

I flertalet kolonier fick en del afrikanerna så småningom möjlighet att gå i skola. Anledningen var knappast någon välvilja mot afrikanerna utan snarare därför att det inte fanns europeisk personal som kunde eller ville utföra vissa mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Mot kolonialperiodens slutskede hade afrikanerna även kvalificerade befattningar. Några kolonialmakter struntade i att utbilda afrikanerna. Portugal t.ex. utbildade bara en handfull afrikaner på 500 år!

Även inom hälso- och sjukvården skedde vissa förbättringar. Sjukhus byggdes i städerna och små sjukstugor på landsbygden. I städerna byggdes också bostäder, framförallt åt kolonialmaktens tjänstemän och afrikanska arbetare och tjänstefolk. Bostadsområdena var hårt segregerade, värst i Sydafrika där man införde en konsekvent rasåtskillnadspolitik (apartheid).

En koloni var ett projekt som skulle göras lönsamt för kolonialmakten. Ekonomin blev därför viktig och man införde flera s.k. cash crops eller exportgrödor som t.ex. bomull, kaffe, te, kakao och sisal. Produkterna såldes på världsmarknaden av kolonialmakten.

Självständigheten
Många afrikaner tjänstgjorde i de koloniala arméerna runtom i världen under andra världskriget. Det blev en ögonöppnare för många av dem. Nu förstod de att kolonialism var någonting som den vite mannen hade skapat. Det var hans världsordning.

I Asien hade japanerna jagat bort holländarna från Indonesien, förödmjukat amerikanerna genom attacken på Pearl Harbor den 7 december 1941, tvingat de franska kolonisatörerna i Indokina till lydnad osv. Det visade att den vite mannen kunde besegras. Afrikanerna tog dessa lärdomar med sig hem.

På 1960-talet förändrades världsordningen då kolonialväldena upplöstes och många av de afrikanska kolonierna blev självständiga stater.

Efter självständigheten
Under självständighetskampen höll de etniska grupperna samman. Man förenades av den yttre fienden kolonialmakten. Men när väl självständigheten hade uppnåtts ställdes samman-hållningen på prov. Nu började en kamp om makten. De etniska konflikterna eskalerade och den ena kuppen avlöste den andra.

Det fanns ingen demokratisk tradition att bygga på. Flerpartisystemet, där det fanns, var ett kosmetiskt implantat för att behaga de västerländska demokratiernas befolkningar men det saknade relevans för afrikanerna. Det som betydde något för dem var den egna etniska gruppen.

Auktoritära och despotiska ledare tog makten i den ena staten efter den andra. Deras förebilder var de enväldiga och tyranniska afrikanska hövdingarna och kungarna och de likaså enväldiga och tyranniska kolonisatörerna. Det är knappast att förundra sig över att den första generationens afrikanska ledare blev som de blev.

Framtiden
Framtidsbilden såg inte särskilt positiv ut för Afrikas del vid millenniumskiftet år 2000. Det fanns många mörka moln på den afrikanska himlen. De etniska krigen pågick på flera håll på kontinenten, hundratusentals flyktingar på vandring bort från sina hem, hiv/aids som skördar miljontals offer och gör miljoner (13 miljoner 2003) barn föräldralösa, gränskonflikter, korruption, torka som skapar hungersnöd och nya flyktingar osv.

Finns det några lösningar på Afrikas problem? Eftersom praktiskt taget alla dessa problem är skapade av människor, européer, araber och afrikaner så måste lösningen framförallt finnas hos dessa folk. Men det kan vara lång väg dit eftersom det kräver genomgripande förändringar i de politiska strukturerna.

En av de allra första åtgärderna som måste vidtas är att demokratisera hela den afrikanska kontinenten. Redan nu finns principerna antagna av kontinentala organ som Afrikanska unionen (AU) och transnationella grupperingar som t.ex. Afrikanska unionen för kommunala myndigheter (AULA). Utmaningen ligger i att gå från ord till handling, att förverkliga de demokratiska ambitionerna.

Den utmaningen hindras av ett antal förhållanden som sätter demokratin ur spel. Célestin Monga i Journal of Democracy (8.3 (1997) sid. 156–170) påtalar flera sådana hinder. Han nämner bl.a. att de politiska partierna måste reformeras och bli något helt annat än grundarens verktyg för sina politiska ambitioner. De måste först och främst bli nationella och en gång för alla lämna den etniska fållan.

Monga påpekar också att de högre statstjänstemän som arbetar på olika poster i samhället under det statsbärande partiet vill eller kan inte verka för en förändring av den nuvarande ordningen, och det slår kraftigt igenom i valtider till det statsbärande partiets fördel.

Andra åtgärder som kan vidtas är att förbättra valkampanjernas innehåll och utformning så att medborgarna får reella möjligheter att bilda sig en egen uppfattning om politikens sakfrågor.

Ett annat förhållande som Monga påtalar är det faktum att många afrikanska presidenter omger sig med privata säkerhetsstyrkor, rekryterade från presidentens etniska grupp och beväpnade ”till tänderna”. De skyddar inte bara presidenten utan utför även illegala hand-lingar som den nationella armén inte vill befatta sig med, t.ex. politiska mord, terror-handlingar mot den egna befolkningen, illegal försäljning av guld och diamanter, tvättning av drogpengar och andra smutsiga handlingar.

När allmänna val genomförs i något afrikanskt land uppstår nästan alltid rykten och klagomål om att valprocessen manipulerats på något sätt. Tyvärr är klagomålen alltför ofta berättigade. Det kan valobservatörer bekräfta. När så sker är demokratin förloraren. Alla de människor som kanske köat i timmar för att lägga sin röst finner hela processen meningslös och förlorar tilltro till den.

Ett annat hinder som lägger krokben för den demokratiska processen är när statsmakterna kontrollerar medierna. Det fria ordet är nödvändigt för att demokratin ska frodas. Visserligen tar människor ”folkmedia” (teater, sång och musik, rollspel, graffiti, symboler mm) till sin hjälp när det fria ordet hindras men demokratin kräver fria medier.

En viss hövlighet underlättar också det demokratiska samtalet. I många afrikanska länder beskrivs folk som tillhör oppositionspartier som ”tjuvar”, ”halvkriminella”, ”brottslingar”, ”vandaler”, ”punkare” osv. En företrädare för ett oppositionsparti kallade i ett land presidentens fru för ”hästskit”. Ett sådant språkbruk lägger onödiga hinder i vägen för det offentliga politiska samtalet.

På flera håll i Afrika råder stor ojämlikhet mellan pojkar och flickor, män och kvinnor. Den kvinnliga omskärelsen som drabbar flickor i många afrikanska kulturer kan ses som ett uttryck för mannens strävan att kontrollera kvinnans sexualitet och personliga utveckling. Därför har den sedvänjan inte någon plats i något samhälle och måste utrotas i sin helhet. Vissa kulturer tillåter inte kvinnor att delta i det offentliga livet och att inneha ämbeten eller positioner i samhället. Kvinnor underskattas, tas inte på allvar, och utsätts för fysiskt våld i hemmet och t. o. m. stenas till döds enligt den muslimska lagen sharia. Sådana relationer mellan män och kvinnor gynnar inte demokratin utan utgör ett hinder för den demokratiska utvecklingen.

För att få stopp på de många statskupperna har AU antagit en ny policy som går ut på att fr.o.m. nu inte erkänna någon statschef som kommit till makten genom statskupp. Förhoppningsvis kommer andra länder att följa AU:s initiativ. Det är ett bra sätt att stärka den demokratiska processen.

Demokratin finns i Afrika. Den kan utvecklas i Afrika på samma sätt som i andra världsdelar. Problemet är att det f.n. finns ledare och grupper som vill sätta demokratin ur spel för att själva tillskansa sig de ekonomiska resurser som rätteligen tillhör alla afrikaner.
De krafterna måste besegras och en ny generation demokratiska ledare komma till. De demokratiska värdena måste förankras bland folket så att de kan försvara demokratin när den hotas.

I den här boken har jag försökt följa Churchills råd på försättsbladet: ”Ju längre bakåt man blickar, desto längre framåt kan man se.” I det perspektivet ser jag Afrika som en kontinent som lyfter sig ur det förgångna och som så småningom kommer att inta en jämbördig plats tillsammans med de andra kontinenterna.