Introduktion

Introduktion
Från den nordligaste punkten, Kap Blanco i Tunisien, till den sydligaste punkten, Kap Agulhas i Sydafrika, är det c:a 8 000 km. På tvärs, mellan den västligaste punkten, Kap Verde, till den östligaste, Ras Hafun i Somalia, är det omkring 7 500 km. Men eftersom Afrika är bredast ”upptill” ligger 2/3 av kontinentens yta ovanför ekvatorn. Afrika är efter Asien den största världsdelen med en yta på 30 miljoner km2. Det bor omkring 800 miljoner människor i Afrika. De talar mellan 1 000–2000 olika språk. Nigeria är det folkrikaste landet med över 140 miljoner människor.

Det forntida Afrika
Många forskare och vetenskapsmän är övertygade om att människans vagga har stått i Östafrika. Flera intressanta fynd har gjorts som tyder på att så skulle vara fallet. 1974 påträffades ett välbehållet skelett, ”Lucy”, i Hadar i n.ö. Etiopien. ”Lucy” levde för mer än 3 miljoner år sedan. I Olduvai, Tanzania, hittade Louis och Mary Leakey 1959 kraniet av en urmänniska som levde för 2,2–1,6 miljoner år sedan. Flera andra fynd har gjorts i Olduvai, i Stora Riftdalen i Tanzania. Allteftersom forskningen framskrider, kommer nya fynd att göras och vår kunskap om människans ursprung förbättras.

Det finns sten- och grottmålningar i både Nord- och Sydafrika. De är daterade till någon gång mellan 26 500 och 24 300 år före vår tideräkning. Ungefär 6000 år f.Kr. började människor bosätta sig nära de stora floderna – Nilen, Niger och Kongofloden. Redan då levde man i byar i Egypten och odlade jorden. Redan 3000 f.Kr. fanns det i Egypten en form av statsbildning baserad på vissa generella och accepterade principer. Det tycks också ha varit fallet i Nubien eller Kush, längre söderut i nuvarande Sudan.

Den antika egyptiska kulturen har haft stor betydelse för den västerländska kulturens utveckling. Afrikanska och västerländska forskare är oeniga om hur ”afrikansk” den egyptiska kulturen egentligen var.

Vid tiden för det gamla rikets utveckling i Egypten (c:a 2500 f.Kr.), började i Afrika söder om Sahara en omfattande folkvandring. Det var bantu-folken som vandrade. Enligt språkforskningen härstammar dessa folk från Västafrika. Därifrån migrerade de, dels söderut mot Sydafrika, dels österut mot Östafrika. Denna folkvandring pågick troligen långt in på 1000-talet e. Kr. Idag finns bantutalande folk överallt i Afrika söder om Sahara.

I den egyptiska kulturen utvecklades skriftspråket, och papyrus blev ett användbart material att skriva på. Det är tack vare dessa papyrusrullar som vi känner väl till den antika egyptiska kulturen. I Afrika söder om Sahara utvecklades istället den muntliga berättartraditionen. Den fungerade utmärkt i den tidens afrikanska samhällen, men för historiker och forskare som försöker förstå hur de afrikanska samhällena såg ut och fungerade, blir det inte lätt. De har i stället fått lita på andra skriftkällor; egyptiska, grekiska, arabiska, romerska m.fl.

Milstolpar i utvecklingen från 100-talet till 1500-talet
Kungariket Aksum (Axum) i den etiopiska provinsen Tigré är bland de första statsbildningar som vi känner till i det svarta Afrika efter vår tideräknings början. Det hade sin storhetstid mellan 100 – 700 e. Kr. och var ett religiöst centrum och en handelsstat som hade förbindelser med bl.a. Romarriket. På 400-talet infördes den koptiska kristna kyrkan där, men efter islams segertåg i Nordafrika på 700-talet förlorade Aksum sin ställning.
Islams våldsamma intåg i Nordafrika på 600-talet och segerrika framryckning, baserad på svärdets kraft, förändrade Afrika för all framtid. Den islamska expansionen fortsatte söderut och pågick fram till 1500-talet för att därefter avta. Under 1900-talets senare hälft har den emellertid tagit fart igen.

Saharaöknen var inte någon ogenomtränglig barriär – inte ens på den här tiden. På 800-talet intensifierades handeln mellan Nordafrika och rikena söder om Sahara. Det var främst handeln med guld som fick de arabiska handelsmännen att med kamelkaravaner korsa öknen. Men också kolanötter och slavar skickades norrut i utbyte mot kläder, redskap, kokkärl och salt. Handeln ökade stadigt fram till 1000-talet. Flera västafrikanska riken som låg bra till för att kontrollera karavanhandeln blomstrade, t.ex. [Gamla] Ghana, Mali och Songhai (som låg i Nigers mellersta flodområde). Ghana kontrollerade handeln med Marocko i norr och med Egypten i öster. År 1076 ledde muslimska reformivrare, almoraviderna, en berberarmé från Marocko som attackerade Ghana. De lyckades slå sönder det stora Ghanariket och i dess ställe uppstod flera mindre stater.

På 1300-talet övertog Mali Ghanas roll som regional stormakt. Landet låg bra till i närheten av guldgruvorna i Bambuk och hade full kontroll över guldproduktionen. Nigerfloden gjorde det möjligt att odla och producera förnödenheter.

Efter Malirikets tillbakagång tog Songhai ledningen i regionen, och dess huvudstad Timbuktu är känd som handels- och muslimsk lärdomsstad. Songhairikets blomstrings-period varade från mitten av 1400-talet till slutet av 1500-talet.

I sydöstra Afrika pågick vid samma tid liknande statsbildningsprocesser, också baserade på framförallt handeln med guld. Det var Shonafolkets förfäder som byggde stadsliknande centrum av sten, zimbabwer, varifrån kungar styrde sina riken. Via kuststäderna Sofala och Kilwa gick guldet ut på världsmarknaden. Shonarikena hade sin glansperiod mellan 1000-talet och 1400-talet.

Under 1400-talet förändrades både de politiska och ekonomiska förhållandena i regionen, inte minst genom portugisernas inträde på scenen. Deras intresse koncentrerades till ett rike som låg längre norrut i Zambezidalen; Monomotapa.

Längre in i centrala Afrika bildades Lunda- och Lubarikena på 1400-talet och runt Victoriasjön uppstod riken som t.ex. Buganda, Bunyoro, Ankole, Luo och Karagwe.

Utmed den östafrikanska kusten utvecklades Swahili-kulturen ur möten mellan araberna från norr och de lokala bantufolken. De arabiska handelsstäderna Mogadishu, Malindi, Lamu, Mombasa, Kilwa, Pate och Sofala var väl etablerade då de portugisiska sjöfararna plötsligt dök upp i slutet på 1490-talet. Man handlade framförallt med elfenben, guld, järn och slavar.

Redan 1439 hade Portugal tagit ögruppen Azorerna och därefter intensifierade de sina expeditioner längs den västafrikanska kusten och nådde så småningom Guldkusten. De ville sprida kristendomen och motverka islam, som de såg som ett hot mot den kristna läran. Den portugisiska ståndpunkten hade påvens stöd. Bara några år senare, 1441, inledde Portugal den europeiska slavhandeln. Fr. o m 1444 exporterade Portugal 4 000 afrikanska slavar årligen till de spanska kolonierna i Amerika.

Under 1400-talets sista årtionden sågs portugisiska fartyg ofta utmed den afrikanska västkusten. De utforskade förhållanden längs kusten. De var försiktiga. De skrämdes också av otaliga historier som cirkulerade om afrikanerna, en del påhittade av araberna för att skrämma européerna från att gå i land. Många fartyg återkom aldrig. Men efterhand förbättrades skeppen och navigeringstekniken utvecklades, och de vågade sig längre och längre söderut.

Den portugisiske kaptenen Bartholomeu Diaz fick 1488 kung Johan II:s uppdrag att runda Afrika sydspets. Det lyckades efter stor möda och han återvände hem och berättade om sina bedrifter. Nu var vägen öppnad och den 8 juli 1497 lämnade en annan kapten, Vasco da Gama, Lissabons hamn. Han tog sig runt Godahoppsudden och seglade uppför Afrikas östkust. Han sågs i Tanzania (f.d. Tanganyika) den 2 juni [1498] och fortsatte upp längs kusten tills han kom till Malindi i nuvarande Kenya. Där berättade han om sina planer att försöka ta sig till Indien.

För arabiska sjöfarare var detta ingenting nytt. De hade gjort den resan många gånger och Vasco da Gama fick rådet att ta en lots med sig. Det blev en man som hette Ibn Majid. Resan gick bra och Vasco da Gama med följe återvände hem med exotiska varor från Indien. Dessutom fick Vasco da Gama själv äran av att vara den förste europé som rundat Afrikas sydspets och ”funnit” vägen till Indien.

Vår kunskap om Afrikas historia är fortfarande bristfällig men som vi har sett pågick statsbildningsprocesser och ekonomiska aktiviteter som handel, i Afrika och Europa på ett likartat sätt. Araberna organiserade karavanhandeln med Västafrika och européerna tog sig sjövägen till Afrika. Varför var det inte tvärtom? Varför var det inte afrikanska köpmän som korsade Sahara och organiserade handeln med arabfolken vid Medelhavskusten? Varför var det inte afrikanerna som uppsökte européerna?

Frågorna är inte så svåra att besvara. För att kunna organisera en så omfattande handel som den som araberna utvecklade med Västafrika krävdes specialistkunskaper inom en rad områden. Det fordrades också avsevärda resurser i fråga om pengar, kameler, utrustning, ledning, kunnig personal m.m. Allt detta hade araberna tillgång till. I Europa hade vetenskap och utbildning premierats av vissa kungahus och framsynta grupper och lett till en begynnande teknologisk utveckling.

Dessa förhållanden skapade förutsättningar för både araber och européer att upptäcka världen utanför det egna geografiska rummet. Man kan jämföra med dagens utforskning av rymden. Kostnaderna är mycket höga och kravet på specialistkunskaper likaså. Det är därför ingen tillfällighet att det är de stora, rika och teknologisk högt utvecklade länderna som är ledande inom det här området.

Det är alltså inte svaren på frågorna som är problemet, utan de analyser som den tidens intellektuella gjorde och framförallt de slutledningar som de kom fram till, nämligen idén om den europeiska ”rasens” överlägsenhet och den starkes ”rätt” att dominera och härska. Dessa idéer skulle komma att få förödande konsekvenser för relationerna mellan Afrika och Europa för lång tid framöver.

Slavhandel, kolonialism och europeisk imperialism
Många av de afrikanska nationerna utvecklades på flera områden ungefär på samma sätt som de europeiska. Men det fanns områden där de inte hade hängt med. Ett sådant viktigt område var vapentillverkningen. I Europa utvecklades alltmer sofistikerade vapen medan afrikanerna fortsatte att använda pilbåge och spjut. Även om de var skickliga i att hantera dessa vapen, så kunde de inte stå emot de nya europeiska vapnen.

KartaPortugal hade ett försprång i Afrika på många decennier före andra europeiska stater. De hade redan börjat etablera sig längs kusterna, där de byggde handelsstationer. Men efter 1550-talet började andra europeiska staterna att förstå vidden av den portugisiska framryckningen och började nu bygga sina egna stationer. De afrikanska kungarna längs kusterna insåg snart vad som var i görningen och försökte ta kontroll över handelsvägarna till kusten. De var också beredda att betala nästan vad som helst för att få tillgång till europeiska vapen.

Det som nu håll på att hända, och som skulle förstärkas under kommande århundra-den, var inget mindre än en radikal omläggning av den afrikanska handeln. Denna hade tidigare varit helt beroende av karavantrafiken genom Sahara och andra karavanrutter som trafikerades av de arabiska handelsmännen. De stater i inlandet som låg väl till och kunde kontrollera handelsvägarna blomstrade. Nu förändrades deras situation drastiskt. Den ena staten efter den andra förlorade i betydelse allteftersom inlandshandeln minskade, och handeln med handelsstationerna utmed kusterna ökade.

År 1492 hade Christopher Columbus rest västerut och kom så småningom till Amerika. Denna resa skulle komma att bli ödesdiger för Afrika. Det var framförallt arbetskraftsbehovet på plantagerna i Nord-, Mellan- och Sydamerika som skulle komma att göra slavhandeln så lukrativ – och slavarna hämtades från Afrika. Portugal deltog i slavhandeln fr. o m 1444, Spanien 1479; Storbritannien 1562; Nordamerika 1619; Holland 1625; Frankrike 1642; Sverige 1647 och Danmark, slutligen, från 1697.

I Sverige bildades Afrikanska Kompaniet med Louis de Geer som en av de större delägarna. Några år senare, 1652, började kompaniet bygga en fästning på Guldkusten som döptes till Carolusborg. Därifrån började man organisera den svenska koloniala handeln med både guld, elfenben, kryddor, socker och slavar. Man ville infoga sig i den lönsamma triangelhandeln och lyckades delvis. Men också andra europeiska länder hade starka intressen i området, t.ex. Holland, som ställde till problem för svenskarna. Trots det gick affärerna bra.

Efter en rad förvecklingar förlorade emellertid Sverige Carolusborg till engelsmännen, som behöll det gamla svenska fortet fram till Ghanas självständighet 1957. Sverige hade alltså ambitionen att delta i slavhandeln och det var nog bara lyckliga omständigheter som gjorde att vårt deltagande blev så kort. Lasse Bergs skriver i sin utmärkta bok, När Sverige upptäckte Afrika, att man förmodligen inte hann med mer än att köpa och sälja ett 1000-tal slavar. När Carolusborg föll i fiendehänder blev krigsbytet 184 kg guld, 4 ton elfenben, 160 slavar plus andra mindre tillhörigheter. Det var alltså en hel del rikedomar som väntade på att skeppas hem till Sverige.

Portugiserna tryckte på. De ville behålla sitt försprång och 1570 etablerade de en koloni i nuvarande Angola. Att de var långt före de andra europeiska nationerna med koloniala ambitioner märks av det faktum att det skulle dröja ända till 1652 innan holländarna etablerade en koloni vid Godahoppsudden. Där kom de holländska boerna genast i konflikt med urbefolkningarna San och Khoikhoi.

När slavhandeln kom i gång, deltog många afrikanska kungariken i denna handel fullt ut. Ett sådant rike var Ashante i centrala Ghana. Där hade ledaren Osei Tutu bildat en stark centralmakt av de tidigare spridda akan-folken. Guld och slavar var grunden för det nya rikets välstånd. Slavarna bytte han mot europeiska vapen. På samma sätt gjorde kungen i Dahomey på 1720-talet.

Det var på 1700-talet som slavhandeln över Atlanten nådde sin kulmen. Forskarna är oense om hur många afrikaner som förslavades och fördes över Atlanten. En siffra som ofta nämns är 15 miljoner. En sådan avtappning på folk i sina bästa år hade stor betydelse för många regioner i Afrika. Slavhandeln förändrade världen för all framtid.

Slavarnas situation var svår. De jagades, fångades, förnedrades och såldes. Men likväl kunde de ibland stå emot slavägarna. Det finns otaliga berättelser om slavuppror i mindre eller större omfattning. Ibland tog de livet av sina plågoandar när de inte stod ut längre. Straffet för slavarna, om de togs till fånga, var en plågsam död. I bästa fall hängdes de men ofta brändes de på bål. Ett av de mera kända slavupproren är det som ägde rum på Haiti 1792, då tusentals slavar revolterade mot fransmännen. Men redan i början av 1700-talet förekom slavuppror, t.ex. 1712 i New York.

Under många år ifrågasattes inte slaveriet i Europa. Man tog det för givet. Det var människor med både politisk och ekonomisk makt, politiker och kapitalägare, som kontrollerade denna lukrativa verksamhet. De försökte t.o.m. få folk att tro att de gjorde en insats för slavarna. De hävdade att handeln endast avsåg tillfångatagna afrikanska krigsfångar, som de ”räddade” från en säker död genom göra dem till slavar och transportera dem över Atlanten.

Vad de aldrig sa var att det var de själva, genom sina ombud på platsen, slavhandlarna, som initierade missämja och krig mellan de afrikanska folken och deras kungar för att därigenom få tag på ”fångar” och slavar. Men så småningom började sanningen att krypa fram. Granville Sharp i England, som var en av de första som verkade för slaveriets upphörande, sa 1776: ”Slavhandeln profiterar på den okunnighet och råhet som finns i oupplysta nationer, som uppmuntras att kriga med varandra i just den här avsikten” [att ta krigsfångar, som kan säljas som slavar].

Under senare delen av 1700-talet började de europeiska kolonialstaterna att intressera sig för vad som fanns bakom de kustremsor som de hade lagt beslag på. De uppmuntrade och finansierade upptäcktsresanden att ta sig in i inlandet och utforska det. Det fanns säkert både ekonomiska, politiska och vetenskapliga intressen bakom, men de ekonomiska var de starkaste vid den här tiden. Många upptäcktsresanden genomkorsade Afrikas inre under enorma svårigheter och berättade, om de överlevde, för omvärlden vad de funnit. I Europa var de hjältar och deras strapatser följdes med stort intresse av allmänheten. På så vis öppnades Afrikas inre upp för européerna. I upptäcktsresandens spår följde ofta missionärerna och handelsmännen.

När väl kolonialmakterna hade fått klart för sig vad som fanns inne i landet, började en period då de europeiska staterna inmutade stora landområden. Nu nöjde de sig inte med handelsstationer längs kusterna. Nu ville de ha landområden. Några förhandlade till sig områden genom överenskommelser med afrikanska kungar och hövdingar och signerade traktat med den innebörden. Där man stötte på motstånd använde man tvångsmedel. Man accepterade inte nej som svar. Vad var det då man hade funnit i inlandet som fick de europeiska statsledningarna att bjuda över varandra i girighet, våld och grymhet?

KartaMan hade upptäckt stora afrikanska rikedomar: Guld, diamanter, mineraler; järn, koppar; silver, gummi, olja, kaffe, te, kakao, tropiska frukter och kryddor mm. Man hade funnit stora floder som rann genom kontinenten, höga berg som reste sig mot himlen och djupa, frodiga dalar som försvann i underjorden, prunkande regnskogar, fiskrika sjöar och hav, vattenfall, kratrar, öknar, vilda djur i en mångfald som aldrig tidigare skådats, öppna grässtäpper så långt ögat kunde se … Allt detta såg de, och allt detta ville de ha. Det ledde till en huggsexa eller kapplöpning om Afrika som påskyndades av Berlinkonferensen 1884/85. Där kom de europeiska kolonialmakterna överens om hur de skulle gå tillväga när de gjorde upp om de landområden som de gjorde anspråk på.

Både slavhandeln och kolonialismen var rovgiriga, kapitalistiska ekonomiska sys-tem. När slavhandeln tvingades upphöra, tog kolonialismen vid. Slavhandeln riktade sig mot individen; den exploaterade den enskilde afrikanen, medan kolonialismen i större utsträckning var orienterad mot afrikanska territorier, landområden, nationer och folk; den hade en mer kollektiv prägel. Afrikanerna som individer hade man redan exploaterat och sugit ut. Nu ville man åt deras naturrikedomar. För att komma åt dem var man först tvungen att ta de aktuella landområden i besittning.

Folken som bodde i dessa områden såg man inte som markägare eller ägare till naturrikedomarna, eller någon som hade rätt till dem. De menade att det var de själva, européerna, som hade ”upptäckt” dessa rikedomar och därför hade rätt till dem. Man ville gärna inbilla sig själv och andra att man hade funnit jungfruligt land, virgin land, land som ej trampats av människan, land utan ägare.

De människor som fanns där var något som man tyvärr, så att säga, fick ”på köpet”. Bäst hade varit om det inte hade funnits några människor alls. Men nu fanns de där. Fast man behövde inte bry sig om dem, för de räknades ändå inte ... Ungefär så resonerade man. Stod de i vägen, så var det bara till att utrota dem. I Sydvästafrika bekämpade herero-folket den tyska kolonialmakten 1904-06. Det blev för mycket för tyskarna. Till slut utfärdade general von Trotha en utrotningsorder (Vernichtungsbefehl). Herero-folket led oerhört till följd av tyskarnas extrema grymhet under utrotningskampanjen.

Herero-folket var inte ensamma om att motsätta sig det koloniala intrånget. Många andra folk gjorde samma sak under hela den koloniala tidsperioden. I Tyska Östafrika motsatte sig afrikanerna tyskarna i tre olika uppror som pågick från 1888 till 1907. Maji-maji-upproret i södra delarna av landet har också blivit ihågkommet till följd av tyskarnas grymhet.

I Rhodesia gjorde matabele- och mashona-folken uppror så tidigt som 1896. Zulu-folket revolterade i Natal 1906. I Brittiska Östafrika (Kenya) gjorde nandi-folket uppror liksom Bunyoro i grannlandet Uganda. I Somaliland bekämpade somaliska grupper både britter och italienare under ledning av folkhjälten Muhamad Hasan, som engelsmännen kallade ”mad Mulla”.

Både i Egypten och i det angloegyptiska Sudan utbröt häftiga anti-brittiska stridigheter. I Libyen protesterade man mot italienarna och i Tunisien mot fransmännen. I Abessinien besegrades italienarna i Adowa 1896. I Franska Västafrika pågick stridigheter under lång tid runt bl. a Nigerfloden. På Madagaskar, slutligen, revolterade den lokala befolkningen mot fransmännen 1898-1904. Motstånd i olika former förekom på många andra håll också. Vi kan alltså se att afrikanerna hade en klar politisk uppfattning om det koloniala intrånget och de såg på ett tidigt stadium att det knappast skulle leda till någonting gott för deras del.

Den europeiska koloniseringen och uppdelningen av Afrika var genomförd 1912. Bara två områden klarade sig undan den europeiska girigheten: Abessinien (Etiopien) och Liberia. Även om de europeiska kolonialmakterna lyckades slå ner motståndet och ”pacificera” afrikanerna, fortsatte afrikanerna att göra motstånd på flera håll. För att skrämma folk till lydnad företogs kollektiva bestraffningsaktioner. På flera håll i Afrika tjänstgjorde svenskar i de koloniala styrkorna. Kung Leopold av Belgien, en av de mest hänsynslösa exploatörerna av den afrikanska befolkningen, styrde sin privata fristat Kongo med hjälp av svenska militärer.

I ett brev som publicerades i Dagens Nyheter den 16 september 1884 berättar underlöjtnant M Juhlin-Dannfelt stolt hur han underkuvar motsträviga byar genom att helt enkelt bränna ner dem, hugga ner bananträden, tvinga till sig får, getter, höns, elfenben och arbetare. ”De svenska officerarna” skriver han, ”hafva här ett synnerligen godt rykte om sig, och äro nästan alla stationschefer…”. Kung Leopold skriver ett brev till Oscar II den 23 december 1884 och tackar för svenskarnas insatser. Oscar II svarar och säger att han är ”smickrad” över sina officerare som, som han säger, ”tjänar humanismens sak”.

Efterhand som afrikaner utbildades och kom i kontakt med västerländska frihetsideal, började de också ställa frågor om sin egen situationen. Många afrikaner deltog också på Europas sida i Andra världskriget och blev vittne till hur andra länder försvarade eller försökte vinna sin frihet. Då blev frågorna om den egna situationen alltmer pockande. Så småningom växte en afrikansk nationalism fram.

Flera händelser förstärkte denna nationalism. Afrikanerna inspirerades av det faktum att Egypten hade fått sin självständighet så tidigt som 1922. Italiens överfall på Etiopien 1935-36 upprörde många afrikaner och de kände stor sympati för Etiopien. Japanernas seger vid Pearl Harbour visade tydligt att det gick att besegra den vite mannen. En milstolpe i självständighetssträvandena var Bandungkonferensen i Indonesien i april 1955, då afrikanska och asiatiska länder för första gången kom tillsammans för att diskutera kolonialism. Konferensen tog klar ställning för ett avskaffande av alla kolonier. Och så blev det!

Vägen dit har varit lång, men när processen väl kom i gång, gick själva avkoloniseringen ändå ganska fort. De flesta kolonierna avskaffades inom loppet av en 20-årsperiod fram till mitten av 1960-talet. Afrikanerna har fått betala ett dyrt pris i människooffer genom slavhandeln: ekonomisk utsugning och exploatering genom t.ex. rovdrift av guld-, diamant och koppargruvor och underpriser på många produkter som kaffe, te, kakao, bomull, elfenben, palmolja, gummi, jordnötter och många andra varor; sönderslagning av den egna identiteten, den egna politiska och kulturella utvecklingen, och en mer eller mindre påtvingad anpassning till det västerländska samhällsidealet.

De europeiska kolonialländerna, regeringarna i dessa länder, företagare, organisationer och sammanslutningar, enskilda personer, kungar (Leopold II av Belgien) och kapitalister, alla har de roffat åt sig. Kolonialismen är på det hela taget ett dystert kapitel både i den europeiska och den afrikanska historien. Det som afrikanerna fick ut av den perioden i form av bättre sjukvård, bättre utbildning, bättre teknologi osv. var visserligen betydelsefullt men står ändå inte i proportion till det pris man fått betala.

Den postkoloniala perioden
Ghana, tidigare Guldkusten, var den första koloni i Afrika söder om Sahara som fick självständighet. Året var 1957. Då pågick i Nordafrika ett bittert frihetskrig i Algeriet, som inte slutade förrän landet fick självständighet från Frankrike 1962. I Afrika söder om Sahara gick det normalt lugnare till. Det fanns förstås undantag. Ett sådant var Kenya där en gerillarörelse bildats, mau mau, som med våldsamma metoder bekämpade britterna tills de förstod att det krävdes en politisk lösning på landets problem – självständighet.

På det hela taget rådde stor optimism överallt i Afrika i mitten på 1960-talet. Men återigen, med några viktiga undantag t.ex. i Sydafrika, i de f.d. portugisiska kolonierna Moçambique och Angola och i Sydrhodesia (Zimbabwe). Optimismen grundade sig på ett slags allmän positiv förväntan inför framtiden och det faktum att man hade uppnått ett viktigt politiskt mål, självständighet i många länder. Allt såg nu ljusare ut. Nu hade man egna stater och politisk makt. Nu skulle utvecklingen komma. Den som de vita kolonialherrarna hade förnekat afrikanerna så länge. Det var en äkta utvecklingsoptimism som rådde i de självständiga länderna och som delades av en hel del biståndsfolk, som nu började strömma till Afrika.

Verkligheten skulle komma att se mycket annorlunda ut, den politiska kampen var långt ifrån över. Det fanns kolonialherrar och kapitalister runt om i världen som inte ville släppa greppet om Afrika. Redan i slutet på 1960-talet började man tala om nykolonialism, dvs. att de gamla kolonialherrarna och kapitalisterna hade dykt upp igen och nu försökte påverka de afrikanska statsledningarna för egna ekonomiska syften. Med andra ord, de ville fortsätta att exploatera afrikanerna. Stötte de på motstånd, drog de sig inte för att manipulera på alla möjliga sätt, t.o.m. genom att initiera statskupper och politiska oroligheter.

Mot slutet av det bittra Algerietkriget utkom Frantz Fanon med sin berömda bok Jordens fördömda. Fanon föddes på Martinique 1925, studerade till läkare i Paris, och började arbeta i Algeriet. Men nästan omedelbart drogs  han in i den militanta frihetsrörelsen FLN. Det är ur denna erfarenhet som hans bok kom till. Den handlar om hur rasism påverkar både de koloniserade folken och kolonisatörerna själva. Boken fick stor betydelse för utvecklingsanalysen på 1960-talet och lästes, diskuterades och refererades till på kurser, seminarier och workshopar i utvecklingsmetodologi. Fanon dog i leukemi 1961 just när FLN höll på att vinna befrielsekriget.

I Sydafrika stod Nelson Mandela anklagad för sabotage tillsammans med andra ANC-ledare. Den 20 april 1964 hölls domstolsförhandlingar i den s.k. Rivoniarättegången i Högsta domstolen i Pretoria. Den 11 juni samma år dömdes Mandela och de andra sju anklagade till livstid fängelse och förpassades till den beryktade fängelseön Robben Island. Det skulle dröja mer än ett kvarts sekel tills världen fick se Nelson Mandela igen.

Portugiserna som ”upptäckte” Afrika och visade vägen dit, hade svårt för att acceptera the wind of change – förändringens vind – som svepte över den afrikanska kontinenten på 1960-talet. Detta lilla land, Portugal, i den europeiska periferin, skapade och kontrollerade ett kolonialt imperium som upptog en femtedel av väldens yta när det var som störst.

De största landområdena fanns i Sydamerika (Brasilien), Afrika (Angola, Moçambique) och Asien (de indonesiska kryddöarna). Länge bekämpade portugiserna nationaliströrelserna i sina kolonier. Avkolonisering kom hastigt efter revolutionen i Portugal 1974. Den 25 juni 1975 fick Moçambique sin självständighet och den 11 november samma år blev Angola självständigt. Inbördeskrig bröt ut i båda länderna. Men i Asien dröjde det längre. Enklaven Macau, den sista portugisiska kolonin, överlämnades till Kina den 19 december 1999.

I Sydrhodesia ville de europeiska nybyggarna bli självständiga. England ställde upp villkor för en sådan självständighet som tog hänsyn till den afrikanska majoriteten. Ian Smith, kolonins premiärminister, avvisade villkoren och utropade ensidigt Sydrhodesias oavhängighet den 11 november 1965. Det ledde till den s.k. Rhodesiakonflikten med bl.a. internationella sanktioner och oljeembargo. Flera nationalistgrupperingar bekämpade de rhodesiska styrkorna från frontstaternas territorier. Men Sydrhodesias framtid kom inte att
avgöras på slagfältet utan genom förhandlingar vid Lancaster House-konferensen i England 1979. Följande år, 1980, hölls allmänna val och Robert Mugabe valdes till president för det nu fria Zimbabwe.

I Sydvästafrika (Namibia) pågick stridigheter mellan befrielserörelsen SWAPO och de sydafrikanska styrkorna. Många initiativs togs i avsikt att lösa konflikten men det ena initiativet efter det andra strandade av olika skäl. I slutet på 1980-talet utgjorde de kubanska trupperna som stred i Angola ett sådant skäl för Sydafrika att inte acceptera de föreslagna lösningarna. Först när en lösning funnits, som var kopplad till de kubanska truppernas tillbakadragande från Angola, var Sydafrika redo att förverkliga FN:s resolution 435, som stakade ut vägen mot ett självständigt Namibia. Den 20 mars 1990 blev Namibia självständigt och SWAPO:s ledare, Sam Nujoma, valdes till president.

KartaDen ena stora politiska kon-flikten efter den andra fick alltså sin lösning, även om nya kon-flikter tillkom. Men av de gamla konflikterna återstod nu den största: Sydafrika. På 1970-talet skärptes apartheid-politiken och tillämpningar-na av det system av lagar som denna politik hade resul-terat i. Ett exempel var de s.k. hem-länderna som började byggas ut. Idén var att alla svarta afrikaner skulle ha sitt hem i något av dessa hemländer. Det var dit de skulle åt-ervända en dag då deras ”gästarbete” i det ”vita” Sydafrika upphörde. Hemländerna, tio till antalet, var belägna i de fattiga och perifera områdena. FN hade beslutat om omfattande sank-tioner mot Sydafrika, samtidigt som ANC fick stort inter-nationellt politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd.
I slutet på 1980-talet för-sämrades Sydafrikas ekonomi dramatiskt och företrädare för apartheidregimen började in-leda samtal med Nelson Man-dela på Robben Island.

År 1990 förändrades det politiska landskapet i Sydafrika i ett slag. President de Klerk meddelade att han hade för avsikt att frige Nelson Mandela. Världen jublade. Det gjorde man i Sydafrika också men oroades samtidigt över de stridigheter som utbröt mellan Zulu- och Xhosa-folket. Trots de bittra striderna som tog många liv, fortsatte de Klerk sin reformpolitik. 1991 avskaffade han apartheidpolitiken och förberedelserna för fria val tog fart.

Ett par år senare, fick både de Klerk och Nelson Mandela Nobels fredspris för det politiska ledarskap som de visat. I sitt tal vid ceremonin i Oslo den 10 december 1993 sa Nelson Mandela om President de Klerk: ”Han hade modet att medge att ett hemskt fel begåtts mot vårt land och folk genom det påtvingade apartheidsystemet”. I april 1994 hölls de första fria demokratiska valen i Sydafrika och Nelson Mandela valdes till Sydafrikas förste svarte president.

Kolonialismen skapade en artificiell geografi i Afrika. Folk tvingades in i grupperingar, nationer och stater där man inte kände sig hemma och saknade förankring. Andra uteslöts. Man styrdes av våldsamma främlingar som uppenbarligen kom långt bortifrån. Kanske hoppades afrikanerna på att främlingarna en dag skulle ge sig av. Men så skedde inte. Främlingarna stannade kvar och deras påverkan på samhället blev bestående för all framtid.

Det har tagit Afrika många år att återta kontrollen över sin kontinent. Gränserna är internationellt erkända även om det finns en del gränsproblem kvar att lösa. Men ändå kan den aktuella politiska kartan ritas som ”Afrika 2002” ovan visar. Det enda undantaget är Västsahara. Dess status har ännu inte bestämts. När Västsahara får sin politiska självständighet fastställd, kommer den afrikanska kontinenten att bestå av femtiofyra (54) självständiga stater. Några av dem är ministater, medan andra är mycket stora till yta och folkmängd.

Det faktum att afrikanerna nu har kontroll över det geografiska rummet efter den koloniala turbulensen, är en bedrift och ett gott tecken. Den framgången blir inte mindre av det förhållande att man valde att hålla fast vid de gränser som de f.d. kolonialmakterna lämnade efter sig. Det är en framgång på det internationella planet. På det nationella planet ser bilden annorlunda ut. Många länder i Afrika söder om Sahara har upplevt den ena statskuppen efter den andra, i synnerhet på 1960- och 1970-talen, och på flera håll har dessa politiska omvälvningar lett till mycket grymma inbördeskrig, t.ex. Biafrakriget i Nigeria, Algerietkriget, inbördeskrigen i Moçambique, Angola, Liberia, Rwanda, Sudan etc. Miljontals människor har drivits på flykt eller fått sätta livet till i dessa konflikter. Orsakerna till konflikterna är i de allra flesta fall etniska (Nigeria, Liberia, Tchad, Rwanda, Burundi, Etiopien, Somalia osv.), dvs. två eller flera etniska grupper har slagits om makten. Men det kan också finnas religiösa förtecken bakom en konflikt (Sudan, Algeriet, Nigeria).

Försvagade av inre politiska konflikter, krig och etniskt våld har många afrikanska politiska ledare fastnat i ett kortsiktigt handlande som gått ut på att till varje pris hålla sig kvar vid makten. Det har de kunnat göra genom att roffa åt sig av landets naturrikedomar som de använt för sina egna politiska syften. I Zaire, under Mobuto, gick korruptionen långt ner i tjänstemannaleden. Samma förhållanden kan man idag finna i många länder söder om Sahara. De långsiktiga ekonomiska målen har man försummat. Någon egentlig ekonomisk reformpolitik, som haft synbara och bestående effekter på samhället och på de fattigastes situation, är svår att spåra i länderna söder om Sahara under den postkoloniala perioden. Det paradoxala är att det funnits gott om pengar. Biståndsgivare likaså: enskilda länder, banker, statliga och privata myndigheter och organisationer, internationella organ som FN, Världsbanken, UNDP plus alla andra FN-organ, EU, OECD, DAC osv. Att det funnits gott om pengar det vittnar skuldbördan om idag!

Konsekvenserna för Afrikas del är att man går in i det nya millenniet som en ekonomiskt mycket svag kontinent. Man har lyckats återvinna sin politiska frihet och det är en stor seger i sig. Men nu gäller kampen den ekonomiska friheten. Det är Afrikas primära mål idag och för lång tid framöver. Av Afrikas 54 stater tillhör 33 av dem de minst utvecklade länderna i världen. Den ekonomiska kampen måste vinnas samtidigt som Afrika tvingas övervinna nya faror som hotar kontinenten, t.ex. aids, överbefolkning, torka, hungersnöd och nya etniska konflikter. Allt detta måste göras samtidigt som Afrika fördjupar och förbättrar sina demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter.

Det är stora och tunga uppgifter för en kontinent som präglas av svaga resurser inom många områden som är vitala för ekonomisk utveckling. För att Afrika ska klara av den uppgiften inom rimlig tid fordras effektivt ekonomiskt samarbete med företag runtom i världen och politiskt stöd från det internationella samfundet så att Afrika kan inlemmas i den globala ekonomin utan risk för nya former av dominans.

Webbtips/källor:
Central Oregon Community College: Part 1: Ancient Africa Part 2: African Empires Part 3: African Slave Trade & European Imperialism Part 4: Anti-Colonialism & Reconstruction Part 5: Post-Independent Africa & Contemporary Trends (http://www.cocc.edu/cagatucci/classes/hum211/timelines/htimeline.htm);

Kalken, F. van (1954): Histoire de la Belgique et de son expansion coloniale, Bryssel
Lowe, C. J. (1967): The Reluctant Imperialists: British Foreign, Policy1878-1902, (2 vol.), London
Guillen, P. (1985): L’Expansion, 1881-1898, Paris
Geiss, I. (1976): German Foreign Policy, 1871-1914, London
Smith, D. M. (1969): Italy: A Modern History, Ann Arbor
Carr, R. (1966) Spain, 1808-1939, Oxford
Bowle, J. (1975): The Imperial Achievement: The Rise and Transformation of the British Empire, Boston
Cohen, W. B. (1971): Rulers of Empire: The French Colonial Service in Africa, Stanford
Townsend, M. E. (1930): The Rise and Fall of Germanys Colonial Empire, New York
Clarence-Smith, G. (1985): The Third Portuguese Empire, 1825-1975: A Study of Economic Imperialism, Manchester
Wesseling, H. L. Divide and Rule – The Partition of Africa, 1880-1914, Praeger Publishers
Stock, Robert: Africa South of the Sahara, A Geographical Interpretation
Ansprenger, Franz (1968): Kolonialväldenas upplösning, Aldusserien
Davidson, Basil (1984): En kontinents historia, Bonnier Fakta
Pakenham, Thomas (1992): The Scramble for Africa, Abacus, London
Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Smart, Ninian /red/ (2000): Atlas över världens religioner, Könemann