Angola

KartaSTATSSKICK: Republik.
YTA: 1.2 milj. km2 (dubbelt så stort som Spanien och Portugal tillsammans).
FOLKMÄNGD: 11.1 milj. inv. (juli 1999).
BEFOLKNINGSTILL-VÄXT: 2.15 %.
SJÄLVSTÄNDIGHETS-DAG: 11 november 1975.
HUVUDSTAD: Luanda.
SPRÅK: Portugisiska (officiellt), många bantu- och andra afrikanska språk.
RELIGION: Katoliker (38 %), protestanter (15 %), inhemska (47 %).
ETNISKA GRUPPER: C:a 90. Störst är ovimbundu (37 %), mbundu (25 %), bakongo (13 %), Lunda-Chokwe och nganguela. Dessa 5 à 6 grupper utgör nio tiondelar av befolk-ningen. Före självständig-heten fanns 400 000 portugiser men de flesta har lämnat landet.
NATURRESURSER: Olja, diamanter, järnmalm, fosfat, koppar, guld, bauxit, uran etc.

TILLVÄXT (BNP): 4 % (1999 uppskattning).
HDI (2000): 0,405 (160/174).
STATS- OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Angola – angolan – angolansk. Engelska: Angola – Angolan(s) – Angolan. Angola kallades också Portugisiska Västafrika under kolonialperioden.

Ursprungsbefolkningarna i Angola åtminstone i södra delarna av landet, var besläktade med khoikhoi-(”hottentotter”) och sanfolken (”bushmen”). De var jägar- och samlarfolk som levde på långt avstånd från varandra. I norr fanns också pygméer hemmahörande i regnskogsområden kring Kongofloden och dess bifloder.

Bantufolken invandrar
Under 1200- och 1300-talen invandrade bantufolken. De trängde undan ursprungs-befolkningen som bl.a. flyttade längre söderut. Pygméerna trakasserades och fördrevs av bantufolken på grund av sin ringa längd och andra fysiska egenskaper. I söder tycks emellertid bantu- och khoisanfolken kommit bättre överens eftersom en påtaglig blandning mellan de båda grupperna ägt rum.

Bantufolken organiserade sig och bildade kungadömen, somliga små andra stora. Exempel på stora kungadömen var Kongo i norr som grundades i mitten på 1400-talet, och vars huvudstad Mbanza Kongo fortfarande finns kvar, och Lundariket i öster som sträckte sig in i dagens grannländer.

Portugiserna
Portugiserna (Diogo Cão) kom till den angolanska kusten 1482 och var i kontakt med kungariket Kongo. Kungen där skickade några av sina förtrogna till Portugal för att besöka den portugisiske kungen, men relationerna till portugiserna blev med tiden allt sämre. Flertalet av de portugisiska nybyggarna var degredados, dvs. personer dömda för allvarliga brott i Portugal. Det var de som fysiskt initierade, organiserade och genomförde slavhandeln. Lokalbefolkningen avskydde dem. Den fiendskap som de gav upphov till mellan lokalbefolkning och portugiser skulle komma att bestå genom århundraden fram till Angolas självständigheten 1975.

Holländarna
På 1600-talet blev Portugal mer och mer indraget i de spanska religions- och tronföljdskrigen. Därigenom blev också de portugisiska koloniala besittningarna måltavlor för Spaniens fiender. Holland var en av Spaniens fiender och tog Luanda och Benguela 1641. De allierade sig med de lokala kungarna som beredvilligt ställde upp, glada över att ha blivit av med de förhatliga portugiserna.

Holländarna ströp slavhandeln till Brasilien och kolonialherrarna där klagade bittert över förlorade inkomster till följd av brist på arbetskraft. Till slut stod de inte ut längre utan samlade ihop pengar och utrustade krigsfartyg för att bege sig till Angola och återta makten där. Det lyckades. 1648 gav den holländska garnisonen upp i Luanda och något senare på andra håll i landet. De koloniala exploatörerna i Brasilien var alltså beredda att gå hur långt som helst för att försäkra sig om afrikanska slavar till sina sockerplantager. Totalt skeppades 3 miljoner slavar från Angola till Brasilien. Formellt återfick Portugal de angolanska besittningarna efter trettioåriga krigets slut 1648, men i praktiken styrdes Angola från Brasilien under flera decennier.

Internationella förvecklingar
I norra Angola var gränsen inte fastställd. Portugiserna gjorde anspråk på Kongoflodens mynning. Britterna hade tidigare avvisat det anspråket därför att portugiserna inte ville sätta stopp för slavhandeln. Men eftersom Storbritannien var osäker på ärkefienden Frankrikes intentioner i området, skrev de på ett avtal med Portugal som erkände Portugal som rättmätig ägare till Kongoflodens mynning. I gengäld skulle Storbritannien ha rätt att fritt använda floden.

Den överenskommelsen godkändes inte av de andra europeiska kolonialstaterna. Tvärtom ledde den till stor misstänksamhet och oro i de koloniala leden. Överenskommelsen var i själva verket anledningen till att den tyske kanslern Otto von Bismarck kallade till konferens i Berlin. Den konferensen, Berlinkonferensen, har gått till historien som det möte där de europeiska staterna (inklusive Sverige) styckade upp Afrika . Den hölls mellan den 15 november 1884 och 26 februari 1885.

Konferensen ledde till the Scramble for Africa – huggsexan eller kapplöpningen om Afrika. Anledningen härtill var förmodligen punkt sex på dagordningen som behandlade villkoren som skulle uppfyllas för att ett landområde skulle anses vara koloniserat och därför kunna erkännas internationellt. Slutdokumentet talade om ”effektiv ockupation” och det innebar fysisk kontroll över landområdet ifråga och en administration på platsen. Därför rusade de europeiska staterna till Afrika för att effektivt etablera sin närvaro och samtidigt få en större bit av den ”afrikanska kakan”.

Angola och de andra portugisiska kolonierna i Afrika gick dåligt. Portugal hade varken ekonomiska eller personella resurser för att ta hand om dem. 1898 tog Portugal ett internationellt lån som garanterades av England och Tyskland. Som säkerhet fick Portugal sätta sina kolonier. England och Tyskland hade gjort upp en hemlig lista över vilka kolonier som skulle tillfalla var och en av dem i den händelse Portugal inte skulle kunna betala tillbaka lånet.

Benguelajärnvägen
Under de tre första decennierna på 1900-talet byggdes Benguelajärnvägen (färdig 1928). Den går från staden Lobito som har en av Afrikas bästa hamnar, via Benguela, till Shaba-provinsen i DR Kongo och Kopparbältet i Zambia för att transportera ut koppar och andra naturresurser. Järnvägen symboliserar kolonialismens drivkrafter: ekonomisk exploatering och utsugning. Liknande järnvägar finns på många håll runt Afrikas kuster.

Portugal satsade varken på den inhemska befolkningens hälsa eller utbildning i Angola. Efter omkring 500 års kolonisation överlevde (1960-64) endast 800 barn av 1000 det första levnadsåret. Det var betydligt färre barn än i andra afrikanska stater med mindre inkomster per capita än Angola. Trenden fortsatte under de följande 5-årsperioderna. Inom utbildningsområdet var det ännu värre; där finns nämligen inga siffror överhuvudtaget.

Ett händelserikt år
1960 var ett händelserikt år för Afrika. Då fick 17 afrikanska länder självständighet. Store Kalle (Joseph Kabasele) komponerade Independence Cha Cha för den kongolesiska självständigheten, Sharpeville-massakern ägde rum i Sydafrika, SWAPO bildades, Katanga bröt sig loss från Kongo, premiärministern i Kongo, Patrice Lumumba, störtades och Mobutu tog makten. Harold Macmillan reste runt i Afrika och talade om the Winds of Change… Året därpå inleddes den angolanska självständighetskampen mot portugiserna med en attack på fängelset i Luanda.

Nejlikerevolutionen i Portugal
Portugiserna hade ingen som helst avsikt att ”ge bort” Angola, som de gjort till en översjöisk eller transmarin provins 1951. De kämpade emot förändringens vindar både politiskt, diplomatiskt och militärt. Men när militären väl insett att det inte fanns någon militär lösning på kriget som de tvingades utkämpa i den afrikanska bushen, störtade de den motsträviga regimen i Lissabon ledd av Salazars efterträdare Marcelo Caetano och tog själva makten under den s.k. nejlikerevolutionen 1974.

Inbördeskrig
Nu gick det fort. I all hast fick den ena portugisiska kolonin efter den andra sin självständighet. Angola 1975. Portugiserna lämnade Angola i klorna på tre självständighets-rörelser:
Den folkliga rörelsen för Angolas befrielse (MPLA), uppbackade av Sovjetunionen och Kuba; Nationella fronten för Angolas befrielse (FNLA), stött av USA; och Nationella unionen för total självständighet i Angola (UNITA), som fick hjälp av Sydafrika (och senare också av USA). MPLA tog makten med stöd av sina sponsorer och inbördeskrig bröt ut. FNLA fördes snabbt ut i periferin och kampen kom att stå mellan MPLA och UNITA.

Den som först tog upp kampen för MPLA var marxist-leninisten, poeten, läkaren och presidenten (1975-79) Agostinho Neto. Han bekämpades av UNITAs karismatiske gerillaledare Jonas Savimbi, son till stinsen i Andulo, där han föddes 1934 och växte upp. Neto efterträddes av José Eduardo dos Santos, som tog över ett krigshärjat land.

Efter Sovjetunionens fall tog Angola farväl av marxist-leninismen 1991. Samma år undertecknade Dos Santos och Savimbi en fredsöverenskommelse (Bicesse-avtalet) och allmänna val hölls året därpå. Dos Santos vann men Savimbi var en dålig förlorare och godkände inte valet utan anklagade regeringen för valfusk. Inbördeskriget blossade upp på nytt. Några år senare (1994) gjordes en ny överenskommelse (Lusakaprotokollet) och en trojka (USA, Portugal och Ryssland) fick mandat att övervaka överenskommelsen. Men även den överenskommelsen rann ut i sanden och gerillakriget flammade upp igen.

Jonas Savimbi dödas i strid
Den 22 februari 2002 nåddes världen av nyheten att den 67-årige gerillaledaren Jonas Savimbi dödats i strid i närheten av Lucusse i östra Angola. Enligt den portugisiske tidningen Diario de Noticias var det ett telefonsamtal till Lissabon som avslöjade för de angolanska regeringstrupperna var Savimbi befann sig. De lokaliserade den gerillagrupp som han ledde och dödade honom med 15 skott. Savimbis kropp fördes till Luanda för att visas upp för allmänheten.

Det var många som drog en suck av lättnad när nyheten spreds i Angola. Nu, äntligen, skulle det kanske bli fred. Många uppfattade Savimbi som den som blockerade och hindrade den fred som alla längtade efter. Regeringssoldaterna dansade och sköt salut på gatorna i Luanda. Officiella personer i Angola och grannländerna ville se ett snabbt slut på stridigheterna. UNITA meddelade att de ville ha fred.

Eldupphöravtal undertecknas
Den 4 april 2002 undertecknades ett eldupphöravtal i Kongresspalatset i Luanda av UNITA:s general Abreu Karmorteiro och den angolanske generalen Armando Da Cruz i närvaro av Angolas president Eduardo dos Santos och omkring 4 000 inbjudna, bl.a. representanter för trojkan USA, Portugal och Ryssland. Fem tusen Unitarebeller ska integreras i den reguljära armén och övriga gerillakrigare ska få yrkesutbildning. Tiotusentals människor har försvunnit och väntar nu i läger på att kunna återförenas med sina familjer. Många familjer väntar förgäves. Kriget tog många offer.

Det 27-åriga inbördeskriget blev mycket brutalt. Omkring 1.5 miljon människor fick sätta livet till och flera miljoner människor blev flyktingar i sitt eget land. Hur kunde Angola och rebellrörelsen UNITA föra ett inbördeskrig som pågick i 27 år? Varifrån kom pengarna? Att föra krig kostar pengar. Angola har stora naturresurser. MPLA finansierade kriget genom oljeinkomsterna och UNITA genom sin kontroll av de stora diamantgruvorna uppe i nordost. Många personer i den inre kretsen på båda sidor har skapat sig stora förmögenheter på kriget.

Varför detta långa inbördeskrig?
Vad var egentligen anledningen till inbördeskriget? Om det råder delade meningar. Somliga har sett det som ett revolutionärt krig riktat mot den internationella imperialismen. Andra menar att det egentligen var ett minikrig mellan öst och väst, utkämpat genom ”ombud” inom ramen för det kalla kriget. Ingen av dessa två förklaringsgrunder är riktigt trovärdiga. Man måste i stället försöka finna ”afrikanska” förklaringar. Och sådana fanns i Angola på samma sätt som i många andra afrikanska länder efter självständigheten. Det var en kamp – på etnisk grund – om den politiska och ekonomiska makten. Man var rädd för att man skulle komma att domineras av sina fiender.

I Angola stöddes Savimbi framförallt av Ovimbundu-folket på Bihéplatån. Det var hans eget folk; det var där han var född och uppvuxen. Han såg sig själv och Ovimbundu-folket som de ”riktiga” afrikanerna i landet i motsats till de ljushyade, mestiços. Dessa var avkomma till vita och svarta föräldrar som under kolonialperioden hade legal status som assimilado, dvs. de behandlades som om de vore portugiser och slapp t.ex. det förhatliga tvångsarbetet. Endast någon procent av den afrikanska befolkningen hade assimilado-status.

De andra var indígenas som med dåtidens språkbruk i praktiken betydde ”ociviliserade infödingar”. Flera politiska observatörer menar att de verkliga orsakerna till inbördeskriget var Savimbis misstro mot de ljushyade mestiços och assimilados (deras legala status upphörde 1961) och deras avkomma. De var som regel välbärgade, välutbildade och levde i städerna utmed kusten och de hade ofta anammat en kosmopolitisk livsstil. Framtiden kommer att visa tydligare vilka orsaker som gav upphov till det långa och brutala inbördeskriget. Sannolikt kommer den etniska faktorn att vara en av dem.

Angola har resurser att resa sig
Idag (2002) är Angola ett krigshärjat land vars ekonomi efter 27 års inbördeskrig är i stark obalans. Husbehovsjordbruket föder c:a 85 % av befolkningen. Stora landområden är nu täckta av miljontals landminor. Jordbruksbefolkningen vågar naturligtvis inte gå ut på fälten förrän dessa har röjts på minorna. Och det kan ta tid. Oljeinkomsterna är viktiga för landet. De utgör 45 % av BNP och 90 % av exportinkomsterna. Guld, diamanter och andra naturresurser som fiske- och skogsindustrierna är också av stor betydelse. Angola behöver nu en stabil fred för att i lugn och ro kunna ta tag i landets utveckling och ge folket det som de förnekats: ett bättre liv.

Webbtips/källor:
http://www.odci.gov/cia/publications/factbook/index.html
http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf
http://www.uiowa.edu/~africart/toc/people.html
http://memory.loc.gov/frd/cs/aotoc.html
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?Page=10051&Theme=16
http://www.irinnews.org/report.asp?ReportID=22324

Haywood, John (2000): Historisk Världsatlas, Könemann
Biasutti, R (1929): Africa Etnografica, Artistico-Letteraria Dell'Enciclopedia Italiano
Spinola, António de (1974): Portugal e o Futuro, Análise da Conjuntura Nacional, arcádia
Harding, Jeremy (1993): Small Wars, Small Mercies, London

Se också: D R Kongo, Namibia, Zambia, Moçambique.