Benin

BeninSTATSSKICK: Republik.
YTA: 112 622 km2 (en bra bit större än Portugal).
FOLKMÄNGD: 6. 5 milj.
BEFOLKNINGSTILLVÄXT: 3 % (2000).
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG: 1 augusti 1960.
HUVUDSTAD: Porto-Novo. Cotonou är den ekonomiska huvudstaden och säte för regeringen.
SPRÅK: Franska (officiellt), fon, yoruba etc.
RELIGION: Inhemska voodoo (70 %), muslimer (15 %), kristna (15 %). Voodoo härstammar från Benin.
ETNISKA GRUPPER: Fon, adja, yoruba, bariba, otamari, lokpa och fulani (peul). Inom varje grupp finns flera undergrupper.
NATURRESURSER: Olja (offshore), kalksten, marmor, timmer.
BNP: Jordbruk: 37.9 %, industri 13.5 %, tjänster 48.6 %.
TILLVÄXT (BNP): 5 % (uppskattning 1999).
HDI (2000): 0,411 (157/174).
STATS-OCH NATIONALITETSNAMN: Svenska: Benin – beninier – beninsk. Engelska: Benin – Beninese (både sing. och plur.) – Beninese. Benin hette tidigare Dahomey.

FÖRHISTORISK TID
För c:a 10 000 år sedan fanns det i Afrika söder om Sahara, enligt antropologerna, fyra distinkta folk-grupper. De var nilo-saharier i och omkring nuvarande södra Sudan, negrider i Västafrika, pygméer i västra Centralafrika, och san i södra och östra Afrika.

De negrida folken utvecklades över årtusenden och vid vår tideräknings början fanns en grupp vid Beninbukten som gemensamt kallades kwa. De talade t.ex. kru, akan, yoruba eller igbo.

Förkoloniala tiden
Uppgifter om folken som levde inom nuvarande Benins gränser i förhistorisk tid är mycket knapphändiga. Det är egentligen först när portugiserna dyker upp på den här delen av Beninbukten (Guineakusten) i början på 1500-talet som vi börjar få mera exakt kunskap om invånarna där. Då fanns både små hövdingedömen och stora kungariken. Ursprungsriket till Dahomey fanns redan när portugiserna kom, då känt under namnet Dauma.

Oyo var ett stort kungarike mot vilket Dahomey gick i krig vid tre tillfällen och förlorade alla gångerna. Ett annat var det gamla Benin i nuvarande Nigeria. Det grundades 1170 och stod på höjden av sin makt på 14- och 1500-talen. Det var känt för sina konstverk i elfenben, terrakotta och brons. En Oba, kung, styrde landet och huvudstaden, Benin City, är idag huvudstad i delstaten Edo i Nigeria. Kungariket som politisk enhet krossades av britterna 1897 men det består som en etnisk och kulturell gemenskap. Den nuvarande kungen är Erediauwa I, som är den 39:e Oban i dynastin.

Slavhandel
Slavhandel förekom både före, under och efter portugisernas närvaro i nuvarande Benin. Som på flera andra håll i Afrika associerade portugiserna sig med de lokala slavkungarna i landet. De flesta portugiser som kom var degredados, dvs. personer dömda för allvarliga brott i Portugal. De hade inga skrupler. De var råa, obildade, och fulla av förakt för afrikanerna. Slavhandel blev därför, dessvärre, något som passade dem väl. I kombination med giriga afrikanska kungar, blev de ett enormt hot mot grannfolken. Katastrofen blev ett faktum när portugiserna öppnade den brasilianska marknaden för afrikanska slavar. De gick så hårt fram att vissa näraliggande områden avfolkades helt. Det är därför, enligt vissa bedömare, som mellersta Benin har en befolkningstäthet på endast 10 personer per km2.

År 1625 bildade folk ur fon-gruppen, som huvudsakligen bestod av lokala slavhandlare, kungadömet Dahomey (eller Abomey), där den nuvarande staden Abomey ligger. Snart erövrade de andra näraliggande kungadömen som Dan, Allada, och Ajatché (Porto Novo). Dahomey bildades alltså för att bedriva slavhandel och skydda sina ”intressen” gentemot utländska slavuppköpare. Det var landets raison d’être! Den etniska gruppen fon är den största i landet (42.2 %) och består av nio undergrupper. De bor i södra delarna av landet och innehar den politiska och ekonomiska makten.

Den koloniala epoken
Frankrike hade flera handelsstationer i Benin som man tillskansat sig genom ”avtal”, t.ex. Cotonou 1878, och ett förnyat avtal med Porto Novo 1883. I början på 1890-talet var Frankrike, Storbritannien och Tyskland invecklade i ”kapplöpningen om Afrika” i Benin. Det höll på att leda till krig mellan de tre europeiska kolonialmakterna. Men Frankrike gick segrande ur den striden och utropade Dahomey till ett franskt protektorat 1892. Senare (1904) ingick Dahomey i Franska Västafrika och styrdes från den nya huvudstaden Dakar i Senegal. Frankrikes geopolitiska strategi var att genom Benin skapa en korridor så att Niger kunde få tillgång till havet.

Den koloniala idén att ”civilisera” befolkningarna i kolonierna innebar att införa europeisk lag och ordning, utbildning, religion, hälso- och sjukvård, produktiva ekonomiska strukturer och en modern politisk styrelse m.m., eftersom den europeiska civilisationen ansågs överlägsen allt annat. Allt detta goda skulle kolonierna betala för med sina naturrikedomar, råvaror och arbete. Idén om den europeiska civilisationens överlägsenhet underblåstes av rasbiologiska studier på 1800-talet och fick negativa konsekvenser för hela kolonialpolitiken. De ”civilisatoriska” aspekterna kom i skymundan, kolonialbefolkningarna förslavades och förnedrades på rasbiologiska grunder och ”civilisationen” kom på många håll att enbart bestå av ekonomisk exploatering och utsugning.

Frankrikes kolonialpolitik följde i stort sett ovanstående mönster. Men i Dahomey kan man spåra några av de ursprungliga koloniala idéerna innan de besudlades av det rasbiologiska tänkandet. Fransmännen byggde hamnen i Cotonou och järnväg uppåt landet till Parakou för att lättare kunna transportera produkter från Niger för utskeppning till Frankrike. Produktionen av palmolja organiserades bättre och ökade kraftigt. Man stoppade slavhandeln och Frankrike eller, snarare, den romersk katolska kyrkan, byggde ut skolväsendet och lade grunden till en positiv syn på utbildningens roll i samhället som senare kom att förläna Dahomey epitetet Västafrikas ”quartier latin”.

Mot självständigheten
1946 blev Dahomey ett ”översjöiskt territorium” med eget parlament och representation i den franska nationalförsamlingen. 1958, då de Gaulle ”erbjöd” de franska kolonierna självständighet eller autonomi inom det franska samväldet, valde Dahomey det senare alternativet för att den 1 augusti 1960 bli helt självständigt.

Efter självständigheten
Under en period av tolv år efter självständigheten förekom inte mindre än tio regeringsskiften, av vilka de flesta var statskupper, och landet led av stor politisk instabilitet. Men det skulle krävas ytterligare en statskupp för att få landet in på en stabilare politisk väg, nämligen den kupp som översten Mathieu Kérékou genomförde i oktober 1972. Han bytte namn på landet 1975, som alltså nu kallades Benin, och han införde ett marxist-leninistiskt styre genom sitt politiska parti Folkets revolutionära parti i Benin (PRPB). Han upprätthöll nära kontakter med Sovjetunionen och Libyen men också med Frankrike.

I slutet på 1980-talet gick ekonomin mycket dåligt till följd av att priset på bomull, Benins enda exportprodukt, föll kraftigt. Men även kollektiviseringen inom jordbruket och nationaliseringar påverkade ekonomin negativt. Benin blev beroende av bistånd från Världsbanken och IMF.

2000-talet
1990 tvingades Kérékou att överge enpartistaten och införa ett flerpartisystem. I valet 1991 förlorade han makten till Nicéphore Soglo, en f.d. hög tjänsteman i Världsbanken och dessutom brorson till generalen och f.d. presidenten (1965-1967) Christophe Soglo i Benin. Kérékou avgick utan bråk. I presidentvalet fem år senare, 1996, återtog Kérékou makten och återinträdde som landets president. I valet 2001 vann Kérékou stort efter att Soglo, som fått beröm för sin ekonomiska politik men kritik för att inte vara tillräckligt folklig, dragit tillbaka sin kandidatur några dagar innan valet skulle hållas.

Benin har flera olösta frågor som har historiska förklaringar. Fonfolket, som grundade kungariket Abomey, var slavhandlare och företog våldsamma slavräder i mellersta och norra delarna av landet. Demografiskt har dessa områden ännu inte återhämtat sig. Det har gjort att folken i norr är misstänksamma mot dem som bor i södra delarna av landet. Där, på ett område som utgör 10 % av landet yta, bor tre fjärdedelar av hela befolkning. Nästan alla utvecklingsinsatser har gjorts i söder. Därutöver förstärker religionen konflikten mellan norr och söder. I norr är befolkningen huvudsakligen muslimer, medan de är kristna i söder.

Men det finns även spänningar i söder som härstammar från den gamla rivaliteten mellan de båda historiska kungarikena Abomey och Porto-Novo. Kanske var det anledningen till att Mathieu Kérékou, som härstammar från landets norra delar, lyckades etablera ett tredje maktcentrum med sin statskupp 1972 och, efter demokratiska val, bli återvald två gånger. Genom namnbytet ville Kérékou betona att han var president för hela landet och inte bara för de södra delarna – en bibetydelse som det tidigare namnet Dahomey (eller Abomey) hade fått genom åren. Därigenom fick namnbytet en påtaglig geopolitisk betydelse. Det nya namnet tog han från det gamla prestigefyllda yoruba-kungadömet Benin i Nigeria.

Ekonomin har utgjort ett stort problem för Benin. Sedan självständigheten fram till 1999 har köpkraften endast ökat med 82 internationella dollar. Hälso- och sjukvården har emellertid förbättrats, t ex antalet barn som överlever ettårsdagen, som idag är 912 av 1000 och som vid självständigheten var 827 per 1000. Men som HDI visar kommer Benin långt ner på den internationella välfärdslistan (157/174).

Benin är i grunden en handelsnation och utomordentligt beroende av hur Nigerias ekonomi utvecklas. Tidigare har bomull varit den enda större exportprodukten men på 1990-talet har även oljeexporten kommit i gång och i maj 2002 låg produktion på 6 000 fat per dag. Flera internationella biståndsorganisationer har stora utvecklingsprojekt i landet. Benin var också ett av de första länderna i Afrika söder om Sahara som kunde dra fördel av skuldavskrivning för de mest skuldtyngda fattiga länderna (HIPC).

Webbtips/källor:
http://www.newafrica.com/profiles/benin.htm
http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/bn.html
http://www.ethnologue.com/show_country.asp?name=Benin
http://www.worldbank.org/afr/bj2.htm
http://fr.encyclopedia.yahoo.com/articles/y/y0000163_p0.html
http://www.afriquepluriel.ch/
http://www.fco.gov.uk/news/dynpage.asp?10006&Theme=16
http://www.whc.ki..se/index.php (World Health Chart 2001, WHO)

Argyle, W. J. (1966): The Fon of Dahomey
Manning, P. (1982): Slavery, Colonialism and Economic Growth in Dahomey, 1640–1960.
Oliver, Roland (1999): The African Experience, London
Davidson, Basil (1984): Afrika, En kontinents historia, Stockholm
Haywood, John (2000): Historisk världsatlas, Könemann

Se också: Burkina Faso, Niger, Nigeria, Togo, Västafrika.